"Vad är det för fel på dig?" Skriker mamma på mig. Jag gör allt i min makt för att inte börja gråta. Aouch, det där gjorde ont att höra. Varför kan hon aldrig ge sig? Så här har vi hållt på ända sen jag kom hit, och det var i augusti och nu var det november. Jorge hade åkt till Columbia, eller vart det nu va, för några veckor sen. Mamma jobba sent varje dag, antagligen för slippa mig. Ja vad var det för fel på mig? Jag förstår inte. Ingen ville ha mig. Alla tycker jag är odräglig. 

"Inte vet jag. Kanske faktumet att jag är född av dig!" Skriker jag tillbaka och går in på mitt rum. Jag smäller igen dörren för indikera att det var slutdiskuterat. Mamma suckar djupt ute i vardagsrummet. Sen kan jag höra hur hon slänger något på golvet, låter som en tallrik, innan jag hör hur ytterdörren öppnas och stängs med en smäll. 

Jag gosar ner mig i kuddarna i min säng som jag slängde mig i och låter tårarna komma. Nu när jag är ensam spelar det ingen roll. Jag behöver inte bevisa att jag är stark då. När jag är själv är nog den enda gången jag inte fejkar något. Inte en enda känsla, för då kunde jag inte bry mig mindre. Ingen annan än jag såg om jag grät, ingen skulle kunna döma mig för vara svag en stund. Jag funderar på att ringa Olivia och prata lite. Med min suddiga syn sträcker jag mig efter min mobil i bakfickan och ringer henne. 

"Hej, det är Olivia." Svarar hon stressat.

"Ringer jag olägligt?" Frågar jag på en gång när jag hör hennes stressade röst. Jag försöker hålla det inne men en snyftning smiter ut. 

"Nej det är lugnt. Vad är det som har hänt?" Säger hon mjukt och stannar upp med vad hon gör. Jag ler lite åt det. Olivia är verkligen en bra vän.

"Jag bråka med mamma igen. Du vet det gammla vanliga." Säger jag och försöker rycka upp mig. 

"Ni borde seriöst sätta er ner och prata om det. Inte för vara taskig nu; men du kan inte ringa mig så här ofta bara för det. Du brukar ju säga det själv att det är bara missförstånd, och ibland ringer du mig mitt i natten för nåt sånt. Jag behöver min sömn." Säger hon skämtsamt på slutet men jag hör att hon mena det. Jag förstår henne och jag borde förstått att jag inte kan ringa så. Fast ändå blir jag lite stött av det. 

"Förlåt då. Jag trodde det var sånt bästa vänner gjorde." Svarar jag vasst. Hon suckar lite. Jag menade inte att det skulle komma ut så där, men jag blev lite sårad av det hon sa faktiskt. Även om hon hade rätt och jag förstod henne. 

"Rosie, jag menade inte det så." Säger hon trött.

"Vad menade du med det då?" Svarar jag fortfarande vasst. 

"Inget, glöm att jag sa nåt. Jag måste gå." Säger hon och suckar.

"Mm okej." Säger jag och lägger på sen. Det där blev ju misslyckat. Jag hade hoppats på att vi kunde pratat lite, skrattat och så hade jag blivit på bra humör igen. Istället var jag lika ledsen som innan, och nu irriterad också. Jag lägger mig ner i sängen igen och blundar. Ibland önskar jag att jag bara kunde ta mina saker och försvinna.

Jag måste ha somnat för när jag vaknar är det mörkt i rummet. Nyvaket ser jag mig omkring i mitt rum. Det är mörkt ute och det regnar. Så mycket för att gå ut och få lite frisk luft som jag tänkte att jag behövde. Jag hade det jättestökigt i mitt rum, jag borde nog städa. Min mobil skiner upp, vilket gör att hela rummet blir ljust av ljusstyrkan på skärmen. Jag har fem meddelanden och ett missat samtal. Det missade samtalet och två av sms:en är från mamma. Dem andra tre sms:en är från Andy, Eric (den där killen från strandfesten Andy hade strax innan sommarlovet) och Olivia. Jag skummar igenom sms:en från dem först. Eric hade bara skickat ett standard meddelande som; Hej, vad görs?, och Olivia bad om ursäkt för tidigare. Andy hade skrivit och frågat om han kunde komma över ikväll, för han hade tjafsat med sin farsa. Jag svarar på Olivias först och ber om ursäkt jag också. Erics sms bestämmer jag mig för ta imorgon, och Andys skriver jag att han kan komma om en timme. Han svarar fort och frågar om han kan sova över också. Jag orkar inte skriva nåt långt sms om varför inte, så istället svarar jag bara ett enkelt visst. Klockan kan inte vara så mycket, men om han kommer om en timme borde jag rensa upp här och fräscha till mig själv också. Jag kollar klockan och den är bara 20.00.

Nu när jag fixat det går jag ut i vardagsrummet och kollar mammas meddelande. Hon har skrivit; Hej gumman, förlåt för tidigare. Jag saknar Jorge bara så mycket. Så när jag gick ut så gjorde jag nåt galet. Jag köpte en biljett till Bolivia för hälsa på honom. Vi båda två kommer hem till 2 januari. Så fort jag hade köpt biljetten så åkte jag och handla en massa mat. Jag la in råvarorna i frysen och annat i kylen. Eftersom jag inte kommer vara hemma nånting på två månader ungefär så har jag fixat alla räkningar över internet. Så det behöver du inte oroa dig över. Varje söndag kommer någon och städar lägenheten på eftermiddagen. Ge henne en 50-lapp för extra som ett tack för hjälpen. Jag har lämnat 3 kuvert med pengar på köksbordet. Ett rött, ett gult och ett vitt. Det röda är för nödsituationer, som om en räkning jag har missat kommer, eller om något går sönder som måste lagas. Det gula är för städaren, den summan är exakt uträknad så den tar slut när vi kommer hem om du skött det rätt. Den vita är för allt som kan behövas och nöje för dig. Som mat, hygienproduker och sånt. Även för bio, kläder om du skulle behöva, snacks och sånt jag tycker är onödigt. Det är dina studiebidragspengar där i som är för nöjen och resten för mat och det andra. Läser jag tyst för mig själv. Jag suckar och än en gång så rinner tårarna sakta nerför min kind. Hur kan hon göra så här mot mig? Bara lämna mig själv i en och en halv månad. För det är bara den 10 november idag. Andy kommer om en timme så jag borde fixa allt, sen kan jag tycka synd om mig själv.

Det ringer på dörren. Jag har precis bytt om och hunnit städa undan det mesta i vardagsrummet och mitt rum. Jag stannar upp framför spegen i hallen när jag är på väg för att öppna för Andy. Blusen jag har tagit på mig brukar jag bara ha när jag skulle festa med Hanna. Bara det säger en del. Den var genomskinlig med en massa spetsdetaljer. Till den hade jag ett par mörkblå jeans och beiga klackar.Varför hade jag klätt upp mig så? Det var bara Andy. Andy som var min vän, inget mera. Inget mera. Det hade ju jag sett till. Varför valde jag någonsin Felix när jag visste att det var Andy jag var kär i och älskade. Kanske det inte är för sent att fixa till det. När jag hörde dem röstmeddelanden som han hade lämnat mig i sommar så började jag tvivla ordentligt på mitt omdömme. Jag hade valt fel när jag valde Felix, jag vet det. Det var Andy jag ville ha, inte Felix. Felix verkade inte vilja ha mig heller längre. Vi höll ihop bara för det okända var skrämande för oss båda. Jag hade insett det redan när jag åkte hem från Kalix i sommras, men vad hade jag varit för någon om jag peka ut det då. Vem kan det vara som Felix hade kärat ner sig i tro? Nån i Kalix kanske. Kanske nån av tjejerna jag träffat som var hans vän. Det är ganska vanligt, att man blir kär i sin vän. Jag hade ju gjort det. Han stod utanför min dörr nu och väntade på att jag skulle öppna dörren. Om vi skulle vara kvar här skulle jag åter igen vara den dåliga flickvännen som var otrogen mot sin pojkvän. Jag går ut i hallen och drar på mig min skinnjacka innan jag går och öppnar ytterdörren.