"Tro honom inte för mycket bara." Säger en ironisk röst jag känner igen när jag och Ofelia kysser varandra. In kommer Rosie. Såklart var hon tvungen att komma nu. Jag undrar hur mycket hon hade hört. Hon går fram till kylskåpet och tar ut mjölpaketet. Nu har hon både min och Ofelias uppmärksamhet. Både jag och Ofelia väntar på något mer från henne. Rosie fixar lugnt med sin macka, och fixar en kopp oboy till sig innan hon vänder sig om mot oss. Jag ser henne djupt i ögonen. Man kan se att hon är sårad fortfarande av allt.

"Jag antar att du är ex;et." Säger Ofelia stöddigt.

"Jag antar att du är en av tjejerna han var otrogen med mot mig." Svarar Rosie henne, och Ofelia ser oroligt på henne nu. Rosie hade altid varit snabb på att svara andra, fann sig alltid. Det spelade ingen roll vilken sitution hon var i så visste hon precis vad hon skulle säga för få den andre ur balans. 

"Rosie." Säger jag tyglat och ser på henne med en mördarblick.

"Ha en trevlig morgon." Säger hon glatt och går härifrån. Kvar står jag med en sur Ofelia och mina skuldkänslor.

Ofelia ser storögt på mig. Jag förbereder mig på det värsta när jag ser henne öppna sin mun.
"Du berättar allt nu. Jag bryr mig inte hur hemskt det kan va, jag vill höra allt." Säger hon bestämt. Jag suckar. Hon har rätt i att få veta, och det vet jag redan.

"Hon alldeles nyss var Rosie. Jag var tillsammans med henne i lite mer än fem månader. Fast vi var ändå som tillsammans långt innan det. Eller asså jag ville ha henne, hon betydde mycket för mig Ofelia." Berättar jag skamset för vad som jag vet att jag måste berätta sen.

"Så när tog det slut, och varför?" Säger hon och sätter sig ner vid köksbordet. Jag bara väntade på den frågan. Jag sätter mig ner mittemot henne och tar ett djupt andetag.

"Det tog slut för ca två veckor sen, när jag var här nere. Hon fick reda på att jag hade varit otrogen med hennes bästa vän." Säger jag och ser ner i bordet. Ofelia är tyst ett litet tag innan hon tar mina händer i sina.

"Felix det var en dum sak att göra, men du är inte en dålig person för det." Säger hon mjukt och jag ser upp. Hennes vackra ögon ser på mig, jag möter dem försiktigt.

"Jo det är jag faktiskt. Nu i efterhand ångrar jag mig djupt, men när det höll på så ångrade jag inte en sekund. Eller lite då jag var med Rosie. Jag hade väntat på henne i nästan ett år. Det var nåt mellan oss redan första gången jag träffa henne, vilket var tre år sen. Så sen när hon äntligen sa att hon ville ge oss en chans så går jag och kysser hennes bästa vän. Hur dum får man vara?" Säger jag dystert.

"Men du var väl inte värre än henne. Du sa själv att hon var med någon kille." Säger hon i ett försök att försöka försvara mig.

"Du menar Andy? Det var han som var här med henne igår vid middagen. Fast dem gjorde aldrig nåt, och jag kysste fan hennes bästa vän. Jag till och med tog hennes oskuld. Alltså Olivias, Rosies bästa vän. Inte bara förstörde jag mellan mig och Rosie; utan också mellan Rosie och Olivia." Svarar jag henne. Det fanns tyvärr inget i världen Ofelia kunde säga för att få mig att låta bättre.

"Så hur länge var du med Olivia? Och vad hände mellan henne och dig efter Rosie fick reda på det?" Frågar hon nyfiket och ser på mig. Hon har fortfarande mina händer i sina.

"Jag var med henne flera gånger. Första var ute på Utö, sen varje gång jag var nere här i Stockholm smet hon och jag iväg när Rosie var upptagen med nåt annat." Svarar jag skamset.

"Vad hände mellan dig och Olivia sen då? Du hade ju all chans i världen sen att göra något av det när Rosie ändå visste om det." Säger hon.

"Jag hade redan förstört tillräckligt för dem. Rosie och jag fikade på lördagen och då frågade hon mig om jag hade varit otrogen. Jag blev så överraskad att jag sa bara en massa dumma saker. På söndagen så hade Rosie vart hos Olivia, och då fick hon reda på att det var Olivia. Jag hade pratat med Olivia strax innan Rosie kom. Jag hade bett henne inte säga något för jag ville säga det. Fast Rosie hade frågat rakt ut, som om hon hade sett det komma. Sen hade hon tydligen rusat ut därifrån. Nån gång under eftermiddagen, nästan kväll, ringde Rosie mig och sa att det var över och att hon visste allt. Jag bad henne att inte ge upp på oss då, jag insåg vilket stort misstag jag hade gjort. Jag gillade Olivia men det var ändå Rosie jag ville ha. Först ville jag åka till Rosie men jag hade ingen aning om vart hon var. Så jag åkte till Olivia, jag ville träffa henne och jag behövde ställa så mycket jag kunde till rätta." Berättar jag. Jag vill egentligen bara glömma den där söndagen.

"Vad hände när du kom till Olivia då?" Frågar Ofelia försiktigt.

"Hon var helt förstörd. Jag tröstade henne, och bad om ursäkt för allt jag hade gjort. Hon sa bara att det var lika mycket hennes fel som mitt. Sen sa hon att även om hon gillade mig så var det nog inte rätt. Jag höll med även fast jag såg på henne att hon hade velat att jag skulle säga emot. Så sen sa jag bara att jag var tvungen att gå. På måndagen sen så ringde Rosie mig. Jag hoppades på att hon skulle ändrat sig och ville fortsätta, men hon sa att jag var tvungen att höra av mig minst tre dagar innan jag skulle komma ner till Stockholm varje gång. Efter det sen har jag vare sig sett henne eller hört nåt från henne fram tills igår. Därför kände jag att det inte var rätt tillfälle att säga till alla att vi är tillsammans." Säger jag lugnt. Hon ser på mig, hon måste vara det bästa som hänt mig. Jag kan se i hennes ögon att hon förstår allt och hon blir inte ens en gång sur på mig.

"Oj då, men hur kändes det att träffa henne igår efter allt då?" Säger hon sansat bara.

"Det borde du väl fråga henne och inte mig. Men det var lite tungt. Fast jag hade ju dig med mig så det kändes okej ändå." Svarar jag henne.

"Borde du inte kanske höra av dig till Olivia?" Säger Ofelia försiktigt till mig.

"Vad skulle jag säga då." Svarar jag skeptiskt.

"Be om ursäkt för allt." Säger hon och ger mig en puss på munnen innan hon reser sig och går iväg. Jag sitter kvar en liten stund i köket innan jag reser mig upp och går ut i hallen för hämta min mobil.  

 

Jag sitter i mitt rum och kollar på en serie jag börjat kolla på nyligen när jag hör min telefon ringa. Vem kan det va? Inte Rosie, inte mamma för hon har glömt mobilen hemma. Jag reser på mig för att svara. Innan jag svarar så kollar jag snabbt på skärmen för se vem det är. Jag känner igen nummret men jag kan inte komma på vart ifrån. Fundersamt svarar jag ändå. 

"Hej, det är Olivia." Svarar jag i telefon med. Jag hör en harkling, en ansträngd röst som försöker få fram något att säga. 

"Ja hej, det är jag. Ehm..Felix alltså." Säger han nervöst. Jag måste erkänna att jag blir förvånad. Nyfiken blir jag också. För jag trodde aldrig jag skulle höra nåt från honom igen efter den där dagen för två veckor sen ungefär. Även om det var jag som sa att det var nog bäst om vi avsluta det hela så hade jag saknat honom. Jag ville att han skulle säga emot mig när jag sa det. Även om jag visste att det var det bästa.

"Jaha?" Säger jag utdraget.

"Hur är det?" Säger han.

"Jodå bara bra. Själv?" Svarar jag honom.

"Bra. Men du, jag ringde tyvärr inte för bara kallprata. Jag ville höra hur det var med dig? Jag ville bara veta hur mycket jag hade ställt till med." Säger han. Jag suckar.

"Ja du, det är en hel del." Säger jag ironiskt.

"Jo jag vet, jag mötte Rosie igår." Säger han sorgset.

"Jaha. Hur var det med henne?" Säger jag försiktigt. Jag ville veta om hon mådde bättre, och gjorde hon det så kanske fanns det en chans att hon skulle förlåta mig igen.

"Vet du inte? Jag trodde ni prata. Ni är ju trots allt bästa vänner." Svarar han mig förvånat.

"Nej men är det så konstigt. En bästa vän ligger inte med den andres kille." Säger jag beskyddande.

"Hon var här igår med Andy. Det var ju den stora julmiddagen igår. Hon verkar...jag vet inte. Rosie är svår att läsa av, det har hon alltid varit. En del av varför jag gillade henne så mycket. Hennes mystik typ." Säger han.

"Jo tack jag vet. Det är vad som brukar få alla att vilja lära känna henne." Svarar jag honom ironiskt. Även om jag vet hur fel det var att ha kvar känslor för Felix så hade jag det. Så därför blev jag svartsjuk när jag hörde honom prata så om Rosie. Hur mycket jag än äslakde henne som min syster och ville henne det bästa, så var det ju alltid hon som fick allt. Alla killar, alla prylar. Visst hon förtjänade det efter allt hon behövt stå ut med, men ibland ville jag också ha en del av vad hon fick.

"Förlåt. Det var därför jag ringde egentligen. För att be om ursäkt till dig. Jag vet att jag förstörde mycket för dig. Jag vet att jag är anledningen till att du kanske förlorat din bästa vän. Tro mig, jag är verkligen ledsen. Jag hoppades på att vi kunde ha löst det på ett bättre sätt än det här. Sen så vill jag också att du ska få höra direkt från mig; och inte från någon annan att jag har en ny tjej nu." Säger han uppriktigt.

"Redan? Det har gått två veckor och du har redan kommit över både mig och Rosie. Du är en idiot, jag fattar inte att jag riskera min och Rosies vänskap för dig." Skriker jag. Jag försökte hålla mig lugn och sansad men det gick inte. Han kan ju inte vara seriös!

"Lugna ner dig. Jag ville bara be om ursäkt. Kan du inte bara ta emot den." Säger han smått irriterad.

Istället för att svara honom så lägger jag på. Jag har ändå inget mer att säga honom. Hur kunde jag göra så här mot Rosie? Hur kunde jag vara så dum? Såklart var det inget verkligt. Jag borde aldrig litat på honom.