Del 29 - En söt kärlekshistoria
Previous
"Lugna ner dig. Jag ville bara be om ursäkt. Kan du inte bara ta emot den." Säger han smått irriterad.
Istället för att svara honom så lägger jag på. Jag har ändå inget mer att säga honom. Hur kunde jag göra så här mot Rosie? Hur kunde jag vara så dum? Såklart var det inget verkligt. Jag borde aldrig litat på honom.
Rosies perspektiv
Vi sitter alla ner vid matbordet. Snart ska äntligen Felix med familj åka hem. Det hade varit fyra långa dagar. Jag och Andy hade sovit här, precis som resten av Felix familj. Anna som är Kristinas syster var alltid väldigt trevlig, men henne pratade man ändå inte mycket med. Förutom nu då, när alla satt samlade. De andra pratade på om något. Jag hade ingen aning om vad förens jag hörde Kristinas röst säga något om Ofelia och Felix.
"Så hur träffades ni två? Ni är ju för gulliga tillsammans." Säger Kristina och ser på dem. Ofelia och Felix ger varandra en liten puss på munnen innan dem vänder sig till henne. Jag kan känna hur jag spänner hela mig, och på en gång så smeker Andy mig lugnande på benet. Han ser på mig oroligt. Jag tar ett djupt andetag och sen så tar jag min hand under bordet. Han grabbar tag om min hand och jag ler mot honom.
"Vi träffades genom kompisar. Hans bästa vän är min brosars kompis. Så någon gång när min brorsa skulle träffa dem så hängde jag med. Det klickade på en gång, men han hade faktiskt någon annan då." Säger hon och ler. Alla väntar på en fortsättning. Jag vet att hon menade mig, men jag hade ingen aning att han hade träffat henne innan allt skit om Olivia också.
"Ja det var nu i höstas. Men sen för några veckor sen så tog det slut med den här tjejen jag var med. Ja och någon dag senare så stötte jag på Ofelia. Det var som om det var ödet. Vi visste då att det var menat. Vi satt på nåt fik och prata i timmar. Det var den bästa dagen i mitt liv." Säger han. Alla ler så där varmt mot dem som man gör när man tycker nåt är gulligt.
"Vad mysigt. Vad var det för café? Det finns ju så många caféer i Kalix." Säger jag oskyldigt. Bara inte det var samma som han alltid brukade ta mig till. Säkert är de det. Jag undrar om han gör det med alla tjejer han träffar. Jag hatar verkligen honom.
"Café lyktan, det är så mysigt där. Har du varit där?" Säger Ofelia som nog anat vad det var frågan om.
"Ja, jag tror Felix visa mig det nån gång för länge sedan." Svarar jag lugnt.
"Så hur blev ni två tillsammans då?" Frågar Felix för bryta vad som höll på att hända mellan mig och Ofelia. Han som sa att det cafét var vårt ställe. Vårt speciella ställe. Att det alltid skulle vara vårt vad som än hände mellan oss. Det spöregnade ute och vi hade sprungit in i den första byggnaden vi såg. Vilket då råkade vara Café Lyktan. Jag tog en chokladmuffin och varm choklad, han hade tagit kaffe latte och en kanelbulle. Vi satt och åt. Jag frös så han gav mig sin tjocktröja som han hade haft under sin jacka. Efter han hade gett mig den, så titta han så intensivt på mig så jag kunde inte låta bli att skratta. Sen såg jag in i hans ögon, han ville säga något. Det såg jag. Först ville jag vänta och låta honom få den tid han behövde, men sen kunde jag inte vänta mera. Så jag fråga honom "Vad? Har jag nåt i ansiktet?" Skratta jag fram lite nervöst. Han bara log mot mig. "Jag hoppas vi håller för alltid bara. Jag gillar dig verkligen Rosie." Sa han och luta sig fram för kyssa mig. Jag får en armbåge i sidan och rycks från mina tankar.
"Varför gjorde du sådär för?" Säger jag ilsket och ser på Andy surt.
"Felix ställde en fråga och du försvann långt bort i dina tankar." Svarar han mig. Jag känner hur pappa och Kristinas blickar bränner på mig och Andy.
"Förlåt, vad fråga du?" Säger jag vänligt och fejkler mot Felix.
"Jag bara undra hur ni två blev tillsammans." Svarar han mig och jag håller på att sätta i halsen av förvåning.
"Asså...vi?...nej vi är inte tillsammans." Stammar jag fram. Andy säger ingenting. Faktum är att han är helt uttryckslös. Jag vänder mig mot honom för få nån slags hjälp men han är långt borta.
"Åh kom igen, ni är ju som klistrade vid varandra." Säger Omar och flinar.
"Vi är vänner, inget mera. Slutdiskuterat." Säger jag bestämt. Felix ler nöjt, och jag har en känsla av att han kommer att komma med en taskig komentar.
"Finns det nån annan med i bilden som vanligt?" Säger han ironiskt.
"Felix det räcker nu. Du får ursäkta honom Rosie." Säger Anna och ställer sig upp.
"Det är lugnt." Säger jag till henne. Hon lugnar sig lite och sätter sig ner igen.
"Nej det gör det inte Felix." Svarar jag honom. Hur kan han ställa till med en sån scen inför alla? Jag fattar mig inte på honom.
"Vad är det då?" Säger han uppmanande.
"Älskling det är okej, berätta nu. Bättre nu när det ändå är på tal." Bryter Andy in och lägger sin arm runt mig. Han ger mig en puss på kinden. Jag ser på honom oförstående. Nu ser alla på oss överraskat, till och med Felix.
"När hände det här?" Begär Kristina att få veta. Jag sväljer klumpen som satt sig i halsen på mig.
"För en vecka sen ungefär. Det är så nytt så vi ville egentligen vänta med att säga något innan vi visste hur seriöst det var. Fast jag vet ändå redan nu att du, Rosie, är den enda för mig." Svarar Andy åt mig.
"Jaha, jag förstår." Säger hon. Jag ser förvånat på Andy, men pressar fram ett leende för inte avslöja vilken lögn det är som vi drar just nu. Jag kommer få så mycket skit för det här sen av pappa och Kristina. Vi fortsätter äta under tystnad, åtminstone vi yngre. De vuxna pratar på om en massa strunt.
Typ en timme senare så vinkar vi hejdå till Felix, Ofelia, Omar, Carina, Anna och Karl. Andy går också. Jag skulle åka hem till mamma, eller ja där jag och Andy bodde själva just nu, lite senare. På ett sätt ville jag döda Andy för vad han precis hade gjort. Det var döden för mig nu när alla hade gått.
"Rosie!" Ropar pappa två sekunder senare. Jag suckar tungt innan jag går till vardagsrummet för möta min död.
"Ja?" Skriker jag tillbaka innan jag hunnit fram.
"Kom hit!" Svarar han mig.
"Jag är på väg." Säger jag precis innan jag går in i rummet. Båda två sitter i soffan och väntar på mig. Jag går och sätter mig i fåtöljen mitt emot dem. Vi ser på varandra en stund. Jag vet ju redan vad som kommer komma.
"Varför har du inte sagt något om er?" Säger pappa så lugnt han kan.
"Därför som Andy sa tidigare; så ville vi veta att det var seriöst. Ingen annan vet heller." Säger jag ärligt. Man kan se att han lugnar ner sig. Dem avskyr verkligen när dem är sist att veta nåt.
"Okej, men vi gillar inte att du umgås med den killen." Säger Kristina strängt. Jag suckar.
"Jaha okej, ärligt så bryr jag mig inte." Svarar jag henne.
"Unga dam så länge du bor under vårt tak så ska du lyssna på oss, och vi vill inte att du är tillsammans med honom." Säger pappa strängt.
"Jag bor inte ens här längre så jag behöver inte lyssna ett skit på er. Jag får va med vem jag vill, och om jag väljer att det är Andy som jag vill vara med är, ni dem sista jag kommer lyssna på för att inte va det. Så om ni nu vill att jag ska stanna på middag och fortsätta komma hit så föreslår jag att ni accepterar detta och går vidare. Eller vad säger ni?" Svarar jag ironiskt.
"Du kan packa dina jävla saker och aldrig mer komma tillbaka om det ska vara på det sättet!" Skriker pappa.
"Nu lugnar vi ner oss. Klart du ska stanna på middag." Säger Kristina.
"Faktsikt så känner jag inte mig så värst välkommen här så jag tror jag skippar middagen." Svarar jag surt och reser mig upp och går.
Jag går ner till busshållplatsen och ringer Andy för berätta vad som har hänt. Vi pratar hela vägen hem. Han sa att han hade hyrt några filmer och köpt snacks och läsk. Filmkväll alltså. Jag ser fram emot att komma hem till honom och bara ta det lugnt medan vi slökollar på film.
Kommentarer
Trackback
