"Jodå, du har bara påmint mig ett antal gånger den senaste tiden." Svarar han mig.

"Jaja, men det har varit en del att planera. Att få med alla nya vänner och gamla vänner på min födelsedagsfest har inte varit lätt." Säger jag och suckar. Ikväll skulle jag ha min födelsedagsfest. Nästa år skulle den bli ännu större för då fyller jag 18 år. I år fyller jag bara 17 år, så en jättestor fest är inte nödvändig. Fast jag skulle ha fest, precis som varje år. Min familj och alltid ha fester, det var liksom en oskriven regel. Allt var fixat åtminstone. Jag skulle ha festen i en lokal nära här. Alla gäster skulle komma vid 19.30. Andy som hade hjälpt mig att planera hela festen var helt slut. Jag med för den delen. Det hade varit mycket. Tänk nästa år då! Det skulle bli kaos. Appropå mitt firande, mamma är inte hemma än. Jag trodde hon åtminstone skulle komma till min födelsedag nu när hon inte kom till nyår. Jag är lite, väldigt, besviken på henne över det men jag har åtminstone Andy och Olivia. Fast jag har inte hört nåt från mamma på över en vecka sen. Ja två dagar innan hon skulle komma hem från Bolivia. 

"Jo tack jag vet." Säger han och flinar bara.

"Så vad sägs som gå ut en stund och fika?" Säger jag. Stannar jag en enda sekund till här kommer jag drivas till vansinne. Jag skulle bara bli stressad och lättirriterad. Vi kunde komma hem till 18.00, då skulle allt bli jättebra med tiden. Vi skulle hinna äta och checka att allt stod rätt till i lokalen och ta emot "personalen" till festen. Antagligen skulle vi behöva byta om på plats för hemma skulle vi nog inte hinna. Sen så om vi böt om hemma så skulle vi kanske bli svettiga eller nåt när vi förberedde det sista för festen.

"Visst det låter bra, vart vill du gå?" Svarar han mig.

"Jag vet inte faktiskt. Nånstans i närheten." Säger jag och han nickar.

"Jag tror jag vet ett ställe då." Säger han glatt och ler.

"Okej, du leder vägen då." Säger jag och rycker på axlarna. Vi reser på oss och går ut till hallen, sen lämnar vi lägenheten.

"Kommer du ihåg hur jag skämde ut oss på den där festen hos Ola?!" Skrattar jag fram. Han skrattar ännu mer än tidigare. Vi hade suttit på det här urgulliga caféet ett bra tag nu. Allt vi hade gjort var att prata och garva. Vi hade diskuterat allt från festen ikväll till sommaren om vad vi hade gjort till gamla pinsamma minnen.

"Oja! Hur skulle jag kunna glömma?! Du lämna mig där ensam med den pinsamma publiken vi hade skapat. Ja du, det är oförglömigt." Skrattar han med mig. Jag ser på honom att han tar det hårt, men han håller färgen bra. Stämningen har förändrats på två röda sekunder.

"Förlåt." Säger jag och ser på honom.

"Vad ber du om ursäkt för?" Säger han förvånat och ser på mig fundersamt.

"Jag sårade dig då, och skämde ut dig inför dina vänner. Att du känner att du vill ta med mig bland dina vänner igen är jag förvånad över efter den incidenten." Svarar jag honom.

"Rosie det är inte ditt fel. Det var lika mycket mitt fel, eller rättare sagt det var mitt fel. Så förlåt själv." Säger han. "Förlåt för vad?" Säger jag och flinar lite.

"Jag borde aldrig gjort sådär mot dig. Det som hände då med Vendela och vi som precis hade...ja du vet. Jag var en stor idiot, men jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Du gjorde mig galen." Säger han och ser in i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska göra.

"Jag borde aldrig blivit sådär full som jag blev då. Men vadå gjorde dig galen?" Säger jag eftertänksamt.

"Jag låg inte med dig bara för jag var sugen. Inte för att jag inte var det. Eller asså jag var sugen, jag hade tänkt på det många gånger. Men att jag tog din oskuld i stort sett var inget jag inte tog på allvar ska du veta. Jag har alltid gillat dig och brytt mig om dig." Säger han till mig.

"Jag vet det, tror jag. Faktiskt inte. Du visste att jag inte mådde så bra, och lura i mig alkohol och sen ligger du med mig. Nästa morgon så säger du att det är ett misstag. Så snälla berätta för mig hur du tänkte där." Säger jag sorgset men jag lyckas hålla mig lugn.

"Rosie jag mena aldrig att såra dig. Du betydde och betyder allt för mig, det bara tog mig lite tid att inse det. Att det alltid var du. Jag var osäker på mig själv så därför gjorde jag som jag gjorde. På kvällen när jag såg dig sitta där ute på terassen själv så ville jag trösta dig. Helst hålla om dig och hjälpa dig. Så jag bjöd med dig över till mig där jag visste att vi åtminstone skulle kunna vara ifred. Bort från vad som nu sårat dig. Alkoholen var för jag tänkte att det kunde hjälpa, och sexet var för jag verkligen ville. På morgonen när jag sa att det var ett misstag var för vad jag nämnde tidigare, jag var så osäker på mig själv. Jag hitta på alla möjliga ursäkter och intala mig själv att vi aldrig skulle funka tillsammans ändå. Men jag var egentligen bara rädd att förlora dig, och att jag inte skulle räcka till eller att jag var tillräckligt bra för dig osv." Berättar han.

"Varför sa du aldrig nåt av detta till mig tidigare?" Säger jag och sippar på mitt kaffe som jag har i handen.

"Jag vet inte." Svarar han sanningsenligt.

"Så hur lång tid kommer det ta tills sanningen om Vendela och Utö kommer fram?" Säger jag retligt men menande ändå.

"Vad vill du veta?" Svarar han mig och ser på mig uppmanande.

"Vendela. Vad var grejen med henne egentligen?" Börjar jag med.

"Hon och jag var tillsammans på riktigt. Eller så trodde hon i alla fall. För mig var det bara status och chansen att kunna göra dig svartsjuk." Säger han och flinar medan mina ögon smalnar.

"Så du va med henne endast för det?!" Säger jag låtsasupprört.

"Vad mer vill du veta?" Säger han lite nonchalant.

"Utö. Du hade ändrat dig då." Säger jag så neutralt jag kan. Men bara minnerna av den där helgen får mig att rysa av både välbehag och sorg.

"Jag hade äntligen insett då vad du betydde för mig. Fast jag var inte så bra på att förmedla det. Istället gjorde jag det enda jag känner till, körde nåt slags spel med dig." Säger han. Jag vet inte vad jag ska säga så jag börjar sippa på mitt kaffe en liten stund innan jag svarar honom.

"Allt är ett spel för dig ju. Wow det där kom ut fel. Förlåt, men jag menar med det du är uppväxt med. Asså dina kompisar, den umgängeskretsen, den medför vissa regler typ. Eller?" Säger jag.

"Ja det gör den. Det är inte enkelt. Är man väl inne, drar du dig inte ner på listan. Antingen så slutar du prata med dem och dem slutar prata med dig. Inget mer än så, eller så gör dem ens liv till ett rent helvete om man bryter kontakten på fel sätt." Förklarar han lugnt.

"Som att dejta fel slags tjej? Som att faktiskt va svag gällande den tjejen?" Frågar jag skeptiskt men också nervöst. Detta kunde vara hela anledning till varför det inte hade blivit något mellan oss. Hans kompisar. 

"Ja det kunde vara fel sätt att bryta kontakten med dem." Svarar han mig sanningsenligt.

"Så alla dina nej till mig var pågrund av vad dem skulle göra mot dig..." Säger jag

"...och dig..." Fyller Andy i med.

"...och mig?" Frågar jag. 

"Ja nåt sånt och jag var osäker på mina känslor också. Men Rosie du är den enda för mig, och jag älskar dig så himla mycket. Jag skulle göra vad som helst för dig. Det bara tog mig ett tag att inse det även när jag visste att jag hade fallit. Du sa inte för så länge sen att du älskade mig också. Jag vet inte om det är för tidigt att fråga detta, med tanke på Felix och allt, men kan inte du ge mig en chans? Eller snarare oss en chans." Säger han och ser djupt in i mina ögon. Jag blir så ställd av frågan att jag är nära på att tappa kaffekoppen. Som tur är märker ingen det och jag ställer ner den på bordet. Vad ska jag svara? Är inte det här jag har väntat på så länge? Ända sen december två år sen. 

"Oj, är klockan så mycket. Vi borde gå. Festen kommer inte fixa sig själv." Säger jag panikslaget och reser på mig. Jag kollar klockan nu. Vilken tur jag hade, den var 17.40, så det blir precis lagom att gå tillbaka. Han suckar och reser på sig. Vi går ut ur caféet under tystnad. När vi kommit ut så öppnar Andy munnen igen och säger det jag helst inte ville höra "Nån gång måste vi prata om det, du kan inte undvika det för alltid". Döda mig nu! Resten av vägen går vi under tystnad.