Jag sitter fortfarande gränsle i Andys knä när mamma och Jorge kommer in i vardagsrummet. Andy är nog lite paraliserad också. Han har sina händer kvar vid min midja. Mamma stirrar på oss och vi stirrar tillbaka på dem, alla fyra lika förvånade. 

"Vad håller ni på med?" Får mamma ut till sist. 

"Vi...vad gör du hemma?" Säger jag surt. 

"Vadå, vad gör vi hemma? Rosie, det är mitt hem." Svarar hon mig lika surt.

"Nej jag mena mer som vad gör ni hemma nu? Ni skulle vart hemma för en månad sen.Jag har ringt dig flera gånger och du har inte svarat." Förklarar jag surt.

"Vi dröjde lite med att komma hem. Tänkte det spelade dig ingen roll." Säger hon kort. 

"Vadå det inte spelade mig någon roll? Jag har oroat livet ur mig här hemma för inget verkar det som." Svarar jag gråtfärdig, men håller inne tårarna. 

"Inte vad det verkar som. Ser ut som du har hållt dig upptagen ändå." Säger mamma malligt och ser på oss menande. Jag stiger av honom och stirrar tillbaka lika surt på mamma.

"Ni skulle varit hemma för en månad sen." Svarar jag surt.

"Ja men nu är vi hemma." Säger hon bestämt.

"Jag märker det tyvärr." Svarar jag buttert. 

"Gick allt som det skulle med pengarna jag lämnade dig?" Och byter därmed samtalsämne.

"Ja de räckte hela tiden. Det finns til och med kvar lite som jag och Andy kommer äta ute för nu ikväll. Vi behöver inte tänka på kostnaden och hushållet längre nu när ni är hemma igen." Svarar jag och går ut i köket för hämta kuvertet som har pengar kvar. Mamma är mig hack i häl påä en gång när jag reser mig.

"Nej, de är våra." Säger hon barskt. 

"Det kan du glömma. Ni har varit borta i ett halvår nästan, medan jag har varit här själv och tagit hand om hemmet." Svarar jag henne med.

"Inte ensam, du har ju haft Andy här säkerts." Säger hon irriterat.

"Hör inte till saken. Poängen är fortfarande du valde att åka ifrån mig och lämna mig." Säger jag med gråten i halsen.

"Och nu önskar jag att jag hade stannat där också." Säger hon utan att tänka sig för. Jag ser på henne att ångra sig sekunden som hon sa det, men nu var det ute. Det fanns inget hon kunde göra utom att vänta på min reaktion på det.

"Då ska jag inte störa dig nånsin igen. Jag är ute innan middagen." Svarar jag efter det som kändes som en evighetslång tystnad.

"Va inte fånig nu." Säger hon och försöker lyfta upp stämmningen. Jag svarar inte på det och går raka vägen till mitt rum, som jag sen smäller igen dörren med.

 

 

Jag sitter kvar i soffan som förlamad efter Rosie har stormat ut i köket. Ett bra tag sitter jag bara där och möter Jorges blick som möter min. Vi har samma oro i våra ögon. Dem vi älskar är där inne och sårar varandra mer och mer för varje ord som uttalas. Inget kunde vi göra heller. Det var det som störde mig mest. Jag kunde inte göra nåt för Rosie just nu. Allt jag ville var att dra in henne i min famn och skydda henne från allt ont i världen.

Helt plötsligt stormar Rosie ut från köket lika hastigt som hon försvann in där. Hon går raka vägen till sitt rum och smäller igen dörren. Jag har hört allt Kristina har sagt till henne. Att Rosies egna mamma skulle kunna säga något sånt till underbara Rosie fanns inte. Jag trodde inte det, men så var fallet. Kristina kommer ut från köket hon med fast hon ser helt oberörd ut från vad som just ägt rum. Jag reser på mig och ser Kristina i ögonen.

"Jag trodde du var en bra mamma, men nu har du bevisat hur fel jag hade. Hur kunde du säga så där till Rosie, din egna dotter?" Säger jag innan jag går in till Rosie. Jag kan höra Kristina snyfta nu bakom mig, men jag bryr mig inte. Hon hade sårat den jag höll mest kär, mitt allt. Ju närmare jag kommer ju mer hör jag Rosie gråta. Försiktigt öppnar jag dörren till hennes rum. Jag kikar in och ser henne sitta på sängkanten. Hon bara sitter där och pillar på med något emellan sina händer medan hon gråter. Tårarna rinner sakta längs hennes kinder. Jag går in till henne och stänger dörren bakom mig. Hon ser upp på mig, rakt in i mina ögon.

"Andy?" Säger hon förtvivlat. Jag går direkt fram till henne och drar in henne i min famn. Hon lägger sina armar runt min nacke och begraver sitt ansikte i min famn. 

"Ja gumman?" Svarar jag henne ömt.

"Vad ska jag ta mig till? Jag är inte längre välkommen här, och jag vägrar gå tillbaka till pappa." Snyftar hon fram. Jag stryker lugnande henne över håret. 

"Du kan sova hos mig ett par nätter sen kommer vi på nån lösning tillsammans." Säger jag lugnande. Hon reser sig upp så hon möter mina ögon med sina. 

"Tack, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." Säger hon och ler genom tårarna. Hon är så vacker. Jag älskar henne så jävla mycket. Jag lutar mig fram och kysser henne lätt på pannan.

"Jag gör allt för dig. Vi kommer ta oss igenom det här. Jag tänker aldrig lämna dig, jag lovar." Säger jag sen. Hon ler och lutar sig fram och kysser mig. Jag kysser henne omsorgsfullt tillbaka.