Epilog - Jag älskar dig för evigt
Previous
"För mig finns det ingen annan än du. Hon betydde inget för mig. Du är allt, och har varit det en bra tid. Jag var dum bara som tog så lång tid att förstå det. Jag älskar dig mer än nåt annat i världen Rosie." Säger han och håller fast min blick hela tiden medan han pratar. Jag är mållös, och det händer inte ofta.
"Jag älskar dig också mer än nåt annat." Svarar jag och kysser honom sen. Tänk att allt kunde sluta så bra. Vi älskar varandra mer än nåt annat och vi är varandras.
"Jag älskar dig också mer än nåt annat." Svarar jag och kysser honom sen. Tänk att allt kunde sluta så bra. Vi älskar varandra mer än nåt annat och vi är varandras.
Jag letar efter en klänning att ha till vår 5 årsdag som gifta i min stora garderob som är ett eget rum. Andy är ute och förbereder för den stora festen i sommarhuset. Vi skulle fira 5 år som gifta. Alla skulle komma. Olivia, Emma, Ella, Hanna, Mike, Eric, Ola, Sebbe, Jessica, Emmy, alla våra släktingar som vi stod nära och var i vår generation, arbeskolegor osv. Jag kan inte fatta att jag redan är 28 år. Andy har hunnit blivit 30 år. Tiden går så fort. Andy och jag hade hållt ihop ett tag nu. Äntligen efter att ha letat efter den perfekta klänningen i evigheter har jag hittat den. Det blev en vit linnearmad klänning som är enkel men väldigt fin med broderade blommor på. Jag tar på mig den och fixar mig. När jag är klar sätter jag mig i soffan i vardagsrummet för vänta på Andy och vår son Anthony. Vad fint vi bor egentligen. Det är min drömlägenhet. Den är inred med trägolv, och en mjuk ton av beige på väggarna. Hallen är smal, och leder rakt ut till köket och vardagsrummet som är samma rum. Köket/vardagsrummet är ganska stilrent inrett. Naturvit matta, en brun tresitts-sofa, ett glasbord som soffbord, en stor platt-tv och en bokhylla på ena väggen. Köket har det vanliga kök har och är inrett med ett snyggt träbord med svartklädda stolar. Från vardagsrummet kan man kliva rakt ut på vår balkong. Sovrummet är inrett med en puffig säng som nästan ser ut som en prinsessas säng. Den är hur gosig som helst. Det finns också två nattduksbord, ett på vardera sida om sängen. Det andra sovrummet som finns är Anthonys rum, och är inrett efter en fyraårig kille. Slutligen är det vår underbara garderob som är ett helt rum, en walk-in closet. Jag har haft sån tur med hur det löste sig mellan mig och Andy. Vi har varit tillsammans i tio år nu och gifta i 5 år. Vår son som vi hade fått och som vi älskar över allt är 4 år. Jag jobbar med att hjälpa ungdomar som har det svårt. Ingen dag är sig lik. Jag jobbar i ett team med 4 andra människor. Vi får olika uppdrag; som då var en person. Någon som har en tuff situation och inte visste vart hen ska vända sig till. Jag älskar mitt jobb. Andy jobbade med datorer som han älskar. Mamma och Jorge hör jag av mig till och träffar ibland, pappa och Kristina hälsar jag endast på vid högtider med Andy som sällskap alltid. Jag och Andy hade även ett sommarhus som jag älskadr. Vårt sommarhus som vi ska till snart. Det är så ljust och öppet där och det är precis vid vattnet.
"Älskling vi är hemma!" Ropar Andy och avbryter mina tankar. Jag ler för mig själv över hur lyckligt lottad jag är innan jag reser på mig för möta de i hallen. Jag hinner bara komma halvägs innan Anthony skriker "Mamma!" glatt och springer mot mig för krama om mig. Jag sätter mig ner på knä för ta emot honom. Han dunsar rakt in i min famn.
"Hej gubben. Hur var det hos Kalle?" Frågar jag och ler mot honom.
"Bra. Vi spelade fotboll imorse." Svarar han mig stolt.
"Oj, vad kul. Ska vi ta på dig dina finkläder och åka snart?" Frågar jag uppmuntrande.
"Ja! Mamma och pappas 5 årsdag." Säger Anthony glatt och springer till sitt rum. Jag reser mig upp och ser efter honom när han springer iväg.
"Hej älskling." Säger Andy och kramar mig bakifrån. Jag ler och vänder mig om. Smidigt slingrar jag mina armar runt Andys nacke och kysser hans läppar lätt. Vi ler båda två mitt i kyssen.
"Grattis på fem-årsdagen älskling." Viskar jag mot hans läppar och känner hur hans leende växer. Han kysser mig kärleksfullt.
"Hej gubben. Hur var det hos Kalle?" Frågar jag och ler mot honom.
"Bra. Vi spelade fotboll imorse." Svarar han mig stolt.
"Oj, vad kul. Ska vi ta på dig dina finkläder och åka snart?" Frågar jag uppmuntrande.
"Ja! Mamma och pappas 5 årsdag." Säger Anthony glatt och springer till sitt rum. Jag reser mig upp och ser efter honom när han springer iväg.
"Hej älskling." Säger Andy och kramar mig bakifrån. Jag ler och vänder mig om. Smidigt slingrar jag mina armar runt Andys nacke och kysser hans läppar lätt. Vi ler båda två mitt i kyssen.
"Grattis på fem-årsdagen älskling." Viskar jag mot hans läppar och känner hur hans leende växer. Han kysser mig kärleksfullt.
Jag öppnar glasdörren som leder ut till terrassen, men där stannar jag. Jag ser ut över alla dessa människor ute på den stora gräsmattan. Dom pratar och socialiserar. Alla verkar så glada och genuint lyckliga, precis som jag. Vi alla njöt av tillvaron, det var underbart att träffa alla och få umgås. Vi var ett gäng på nog 20 pers. Efter en kort stunds iaktagande går jag ner till allt folk. Jag passar på att hälsa på de jag inte hunnit hälsa på än. Det är så många jag inte träffat på länge och sen är det många av Andys vänner. Det är folk från skolan, grannområdet jag växt upp i, vänner och släkt vilket är kusiner i stort sett som kommit hit.
Jag tycker mig skymta Olivia en bit bort. Hon leker med Anthony medan Andy fixar med grillen mindre än en meter ifrån de. Han har full koll på Anthony även fast Olivia vaktar honom. Olivia ser otroligt bra ut, åren har gjort henne väl. Hon ser bättre ut än aldrig förr måste jag villigt erkänna. Hon fick sin dröm uppfylld så nu försörjer hon sig som författare. Jag är så glad för hennes skull. Olivia ser upp och möter min blick. Hon ser på mig med en förundrad blick så jag går till henne.
"Hej." Säger jag och kramar om henne. Anthony är fullt upptagen med någon leksak han hittat, och Andy ger mig en snabb puss på kinden när jag kommer fram innan han fortsätter grilla.
"Hej, jag har saknat dig. Det var evigheter sen vi sågs känns det som." Säger Olivia skämtsamt sorgset.
"Det var ju bara en vecka sen, men jag förstår vad du menar." Skrattar jag.
"Tiden går så fort. Jag kan inte fatta att ni har varit gifta så länge. 5 år, grattis!" Säger Olivia och ler mot mig.
"Tack! Jag kommer ihåg allt från att han friade till mig till att vi gifte oss som om det vore igår." Svarar jag drömande och tänker tillbaka på när Andy friade. Jag fylls av glädje och värme av bara tanken på det.
Jag tycker mig skymta Olivia en bit bort. Hon leker med Anthony medan Andy fixar med grillen mindre än en meter ifrån de. Han har full koll på Anthony även fast Olivia vaktar honom. Olivia ser otroligt bra ut, åren har gjort henne väl. Hon ser bättre ut än aldrig förr måste jag villigt erkänna. Hon fick sin dröm uppfylld så nu försörjer hon sig som författare. Jag är så glad för hennes skull. Olivia ser upp och möter min blick. Hon ser på mig med en förundrad blick så jag går till henne.
"Hej." Säger jag och kramar om henne. Anthony är fullt upptagen med någon leksak han hittat, och Andy ger mig en snabb puss på kinden när jag kommer fram innan han fortsätter grilla.
"Hej, jag har saknat dig. Det var evigheter sen vi sågs känns det som." Säger Olivia skämtsamt sorgset.
"Det var ju bara en vecka sen, men jag förstår vad du menar." Skrattar jag.
"Tiden går så fort. Jag kan inte fatta att ni har varit gifta så länge. 5 år, grattis!" Säger Olivia och ler mot mig.
"Tack! Jag kommer ihåg allt från att han friade till mig till att vi gifte oss som om det vore igår." Svarar jag drömande och tänker tillbaka på när Andy friade. Jag fylls av glädje och värme av bara tanken på det.
"Jaså?" Säger Olivia ledande för få mig att berätta.
"Det var ett år efter vi hade flyttat in i vår drömlägenhet. Det var då som Andy friade till mig. Han hade gjort middag till oss med levande ljus. När jag kom hem från någon jobbgrej så var hela lägenheten i mörker och musik var på. Jag kommer ihåg hur jag tänkte vad tusan Andy hade hållt på med under dagen egentligen innan han kom ut till mig i hallen. Han sa åt mig att vänta i vardagsrummet medan han ledde mig dit. Fast vårt kök och vardagrum är öppen yta så jag såg allt han hade gjort i ordning för kvällen. Andy hade dukat fint och tänt levande ljus, all mat stod framme också. Det enda som fattades var han som skulle byta om. Jag fick gå och sätta mig så länge vid matbordet, och när han kom ut satte han sig på ett knä och friade. Såklart svarade jag ja, och tre månader senare var vårt bröllop. Båda våra föräldrar med respektive kom och all släkt och såklart våra närmaste vänner. Planeringen till bröllopet var dock vår tuffaste tid för vi hade så olika åsikter om hur det skulle gå till. Han ville ha ett stort flashigt bröllop, medans jag ville ha ett litet och simpelt bröllop. Men när dagen kom så var det helt perfekt. Sen dess har allt varit otroligt. Jag älskar honom så mycket." Berättar jag för inte bara Olivia längre utan också Emma, Ella, Hanna, Mike, Eric, Ola, Sebbe, Jessica och Emmy som har anslutit sig till oss.
"Jag kommer ihåg det väl jag med. Speciellt hur nervös jag var och sen hur lycklig jag var när du hade sagt ja. Visst vart det en liten cermoni i Ållonö slotts trädgård, med en stor fest där alla vi kände nästan var bjudna?" Bryter Andy in med.
"Jo det var det älskling." Svarar jag och ler.
"Mamma!" Avbryter en trött röst med och drar i min klänning. Jag drar upp honom i min famn och pussar honom på pannan. Han lägger sitt huvud på min axel och somnar på en gång. Andy kysser mig och lille Anthony på kinden kärleksfullt.
"Jag älskar dig Rosie. Jag är din för evigt, och har varit ända sen första gången vi kysstes" Säger Andy och ser in i mina ögon. Jag ler och kysser honom. Jag glömmer nästan bort att vi har en publik, men blir påmind när de alla säger "Aww." åt oss. Både jag och Andy ler bara. Vi var de lyckligaste man kunde vara. Vi hade varandra och Anthony. Det var allt som spelade roll.
"Jag kommer ihåg det väl jag med. Speciellt hur nervös jag var och sen hur lycklig jag var när du hade sagt ja. Visst vart det en liten cermoni i Ållonö slotts trädgård, med en stor fest där alla vi kände nästan var bjudna?" Bryter Andy in med.
"Jo det var det älskling." Svarar jag och ler.
"Mamma!" Avbryter en trött röst med och drar i min klänning. Jag drar upp honom i min famn och pussar honom på pannan. Han lägger sitt huvud på min axel och somnar på en gång. Andy kysser mig och lille Anthony på kinden kärleksfullt.
"Jag älskar dig Rosie. Jag är din för evigt, och har varit ända sen första gången vi kysstes" Säger Andy och ser in i mina ögon. Jag ler och kysser honom. Jag glömmer nästan bort att vi har en publik, men blir påmind när de alla säger "Aww." åt oss. Både jag och Andy ler bara. Vi var de lyckligaste man kunde vara. Vi hade varandra och Anthony. Det var allt som spelade roll.
Nu var det slut på den här berättelsen. Gillade ni slutet? Berätta gärna i kommenterarena. Uppskattas mycket. Hoppas ni fortsätter att följa min nya berättälse som kommer läggas upp här snart.
/Love Lollo
Del 40 - Inflytten
Previous
"Ja det är det. Fast imorgon är hem för mig här." Säger hon och ler mot mig. Jag ler jag med. Rosie gjorde verkligen Andy lycklig, och som hans kusin som brydde sig om honom blev jag glad. Riktigt glad.
"Hejdå!" Säger vi alla i kör och jag vinkar hejdå till dem. Imorgon skulle jag ha en rumskamrat.
Rosies perspektiv
På kvällen så ligger jag och Andy i gästrummet i var sin säng. Sängarna står en liten bit ifrån varandra men tillräckligt för vi ska kunna nå varandra. Jag ligger och funderar över allt som hänt och som kommer.
"Andy?" Viskar jag och vänder mig mot honom.
"Andy?" Viskar jag och vänder mig mot honom.
"Ja?" Säger han trött och vänder sig mot mig. Jag kan se hans ansikte i mörkret och hans hand som letar efter min. Utan att tänka mig för har min hand hittat hans och vi båda ler.
"Jag kommer sakna dig, det här." Säger jag tyst.
"Jag med. Kom här." Säger han och släpper min hand för kunna dra in mig i sin famn. Jag hoppar ur min säng och kryper ner i Andys säng. Han lägger sin arm runt mig. Jag vänder på mig lite grann för kunna pussa honom god natt. Han kysser mig lätt på pannan och sen en kyss på munnen som jag ville ha. Jag ler lyckligt.
"God natt älskling." Säger jag nöjt och tar hans hand som han har runt min midja i min hand.
"Jag kommer sakna dig, det här." Säger jag tyst.
"Jag med. Kom här." Säger han och släpper min hand för kunna dra in mig i sin famn. Jag hoppar ur min säng och kryper ner i Andys säng. Han lägger sin arm runt mig. Jag vänder på mig lite grann för kunna pussa honom god natt. Han kysser mig lätt på pannan och sen en kyss på munnen som jag ville ha. Jag ler lyckligt.
"God natt älskling." Säger jag nöjt och tar hans hand som han har runt min midja i min hand.
"God natt älskling." Säger han minst lika nöjt som jag. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer för jag somnar.
Tisdag morgon
Jag kämpar med att få ut en flyttlåda ur hissen. Snart ger jag upp! Vi hade hållt på i över en timme att flytta in mig hos Jassmine. Det var inte mycket kvar nu som tur var, men jag var trött. Jag tror det är den här lådan och en till, sen inget mer. Andy och Jassmine hade tvingat mig till Ikea och sen klädaffärer för köpa nya grejer till mig. Med tanke på att jag kom till Andy med bara mina kläder och andra viktiga saker så var det inte konstigt. Vi hade varit och köpt en ny säng till mig och en byrå. En garderob och gardiner hade vi köpt på ikea också. Det var inte det ända. Jag hade fått en fåtölj, nattduksbord, nattbordslampa, matta och sänggrejer. Andy kommer mot mig äntligen för hjälpa mig. Det är åtminstone vad jag hoppas.
"Hur går det gumman? Ska jag ta den den där flyttlådan?" Frågan han och ger mig en puss på kinden. Jag kan inte annat än le. Han har förändrats så mycket sen första gången jag träffa honom. Han har vuxit så mycket som person. Nu är han mogen, redo att ta hand om andra och annat än sig själv.
"Gärna, tack så mycket älskling." Säger jag och börjar med nästa som är mycket enklare. Jag får lätt ut den från hissen och sen bär jag in den i mitt rum.
"Hur går det gumman? Ska jag ta den den där flyttlådan?" Frågan han och ger mig en puss på kinden. Jag kan inte annat än le. Han har förändrats så mycket sen första gången jag träffa honom. Han har vuxit så mycket som person. Nu är han mogen, redo att ta hand om andra och annat än sig själv.
"Gärna, tack så mycket älskling." Säger jag och börjar med nästa som är mycket enklare. Jag får lätt ut den från hissen och sen bär jag in den i mitt rum.
"Det var sista lådan." Meddelar jag Andy och Jassmine.
"Ja men dåså. Välkommen hem Rosie." Säger Jassmine och ler varmt mot mig. Jag ler också. Andy kommer fram till mig och lägger sin arm om mina axlar. Jag kan inte fatta allt som har hänt. Allt har gått så fort. Jag och Andy har bara varit tillsammans i nån månad, men det känns som evigheter. Vi är så lyckliga tillsammans.
"Ja men dåså. Välkommen hem Rosie." Säger Jassmine och ler varmt mot mig. Jag ler också. Andy kommer fram till mig och lägger sin arm om mina axlar. Jag kan inte fatta allt som har hänt. Allt har gått så fort. Jag och Andy har bara varit tillsammans i nån månad, men det känns som evigheter. Vi är så lyckliga tillsammans.
Jag och Andy sitter inne i mitt rum i soffan och ser ut över utsikten. Vi har precis blivit klara med inredningen i mitt rum. Jassmine gick precis ut ur rummet och lämnade oss ensamma. Jag ser på Andy, studerar hans profil i solljuset som skiner igenom fönstre rakt ner i hans ansikte. Han kisar för kunna se nåt. Han verkar tänka på något medan han ser ut över södermalm.
"Vad tänker du på?" Frågar jag nyfiket och sätter mig upp från hans famn. Andy ser på mig och ler lätt.
"Kom bara att tänka på när vi träffades första gången själva." Säger han.och ler mot mig. Jag ler jag med.
"Det var rätt kul de gången. Jag kommer ihåg hur nervös jag var att vara ensam med dig för första gången. Kändes lite jobbigt innan men när vi sågs var det så roligt." Svarar jag och ler.
"Var du nervös? Då kan du bara ana hur nervös jag var. Jag visste innerst inne redan då att det var något speciellt med dig." Säger Andy och ser på mig uppriktigt med den där skämtsamma glimten i ögat.
"Kom bara att tänka på när vi träffades första gången själva." Säger han.och ler mot mig. Jag ler jag med.
"Det var rätt kul de gången. Jag kommer ihåg hur nervös jag var att vara ensam med dig för första gången. Kändes lite jobbigt innan men när vi sågs var det så roligt." Svarar jag och ler.
"Var du nervös? Då kan du bara ana hur nervös jag var. Jag visste innerst inne redan då att det var något speciellt med dig." Säger Andy och ser på mig uppriktigt med den där skämtsamma glimten i ögat.
"Fast när vi börja prata med varandra flöt det på så bra. Det var så enkelt att prata med dig." Säger jag.
"Desamma, vi gick ju runt i timmar i stan efter käkat middag." Svarar han mig.
"Jag hade så ont i mina fötter när jag kom hem sen, men det var det värt." Skrattar jag och blir lite allvarigare på slutet. Jag möter hans blick.
"Med dig så är all smärta i världen värd." Säger han och lutar sig fram och kysser mig.
"Även hur romantiskt det där lät så borde det inte vara så. Det är meningen att vi ska lyfta varandra inte dra ner varandra." Säger jag lite oroligt och avbryter kyssen.
"Varför har du så rätt hela tiden älskling?" Säger han och flinar.
"För jag är bäst!" Svarar jag och flinar jag med.
"Kommer du ihåg fyllefesten jag drog med dig på?" Säger han tankfullt.
"Ja, du var där med den där slampan." Säger jag lite halvt surt att han drar upp det.
"Hon har faktiskt ett namn du vet." Säger han roat.
"För mig är det hennes namn." Svarar jag kort.
"Är någon här lite svartsjuk?" Retas han.
"Nej, men hon är en slampa.Det är bara ren fakta." Säger jag irriterat.
"Jag tror nån är inte lite utan mycket svartsjuk." Fortsätter han och drar mig närmare honom. Jag stretar emot först men inser att det är lönlöst.
"Kanske lite." Erkänner jag och kollar bort.
"Rosie titta på mig..." Säger han allvarligt och jag känner hans blick bränna på mig. Jag möter hans blick.
"För mig finns det ingen annan än du. Hon betydde inget för mig. Du är allt, och har varit det en bra tid. Jag var dum bara som tog så lång tid att förstå det. Jag älskar dig mer än nåt annat i världen Rosie." Säger han och håller fast min blick hela tiden medan han pratar. Jag är mållös, och det händer inte ofta.
"Jag älskar dig också mer än nåt annat." Svarar jag och kysser honom sen. Tänk att allt kunde sluta så bra. Vi älskar varandra mer än nåt annat och vi är varandras.
"Desamma, vi gick ju runt i timmar i stan efter käkat middag." Svarar han mig.
"Jag hade så ont i mina fötter när jag kom hem sen, men det var det värt." Skrattar jag och blir lite allvarigare på slutet. Jag möter hans blick.
"Med dig så är all smärta i världen värd." Säger han och lutar sig fram och kysser mig.
"Även hur romantiskt det där lät så borde det inte vara så. Det är meningen att vi ska lyfta varandra inte dra ner varandra." Säger jag lite oroligt och avbryter kyssen.
"Varför har du så rätt hela tiden älskling?" Säger han och flinar.
"För jag är bäst!" Svarar jag och flinar jag med.
"Kommer du ihåg fyllefesten jag drog med dig på?" Säger han tankfullt.
"Ja, du var där med den där slampan." Säger jag lite halvt surt att han drar upp det.
"Hon har faktiskt ett namn du vet." Säger han roat.
"För mig är det hennes namn." Svarar jag kort.
"Är någon här lite svartsjuk?" Retas han.
"Nej, men hon är en slampa.Det är bara ren fakta." Säger jag irriterat.
"Jag tror nån är inte lite utan mycket svartsjuk." Fortsätter han och drar mig närmare honom. Jag stretar emot först men inser att det är lönlöst.
"Kanske lite." Erkänner jag och kollar bort.
"Rosie titta på mig..." Säger han allvarligt och jag känner hans blick bränna på mig. Jag möter hans blick.
"För mig finns det ingen annan än du. Hon betydde inget för mig. Du är allt, och har varit det en bra tid. Jag var dum bara som tog så lång tid att förstå det. Jag älskar dig mer än nåt annat i världen Rosie." Säger han och håller fast min blick hela tiden medan han pratar. Jag är mållös, och det händer inte ofta.
"Jag älskar dig också mer än nåt annat." Svarar jag och kysser honom sen. Tänk att allt kunde sluta så bra. Vi älskar varandra mer än nåt annat och vi är varandras.
Del 39 - Lösningar är svåra att hitta
Previous
"Tack, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." Säger hon och ler genom tårarna. Hon är så vacker. Jag älskar henne så jävla mycket. Jag lutar mig fram och kysser henne lätt på pannan.
"Jag gör allt för dig. Vi kommer ta oss igenom det här. Jag tänker aldrig lämna dig, jag lovar." Säger jag sen. Hon ler och lutar sig fram och kysser mig. Jag kysser henne omsorgsfullt tillbaka.
Rosies perspektiv
Jag ligger i Andys famn i soffan och myser. Vi ser på nån film på tv:n som Andy ville se. Mig spelade det ingen roll, jag var så nöjd över närvaron just nu. Efter praktiskt taget blivit utslängd från mamma så hade Andy hållt sitt ord om hjälpa mig. Det hade gått en vecka nu och hela tiden hade jag fått bo hos honom. Vi hade gjort allt tillsammans. Imorgon skulle jag flytta in hos hans tjejkusin Jasmine. Det skulle bli spännande och se hur vi skulle funka ihop under samma tak.
"Är du nervös?" Frågar Andy mig medan han stryker varsamt över mitt hår.
"Lite kanske." Svarar jag honom ärligt.
"Du behöver verkligen inte vara det. Hon kommer älska dig, och du kommer älska henne. Ni kommer säkert komma jättebra överens. Snart kommer jag väl få slåss om din uppmärksamhet." Säger han övertygande. Jag skrattar lite åt hur säker han är på sin sak.
"Tror du verkligen det?" Säger jag osäkert.
"Ja det tror jag. Den som inte älskar dig är dum i huvudet." Säger han och kysser mig lätt på munnen.
"Även din kusin?" Frågar jag lite osäkert.
"Även min kusin." Svarar han mig och ler. Jag kan inte stå emot att le tillbaka.
"Är du nervös?" Frågar Andy mig medan han stryker varsamt över mitt hår.
"Lite kanske." Svarar jag honom ärligt.
"Du behöver verkligen inte vara det. Hon kommer älska dig, och du kommer älska henne. Ni kommer säkert komma jättebra överens. Snart kommer jag väl få slåss om din uppmärksamhet." Säger han övertygande. Jag skrattar lite åt hur säker han är på sin sak.
"Tror du verkligen det?" Säger jag osäkert.
"Ja det tror jag. Den som inte älskar dig är dum i huvudet." Säger han och kysser mig lätt på munnen.
"Även din kusin?" Frågar jag lite osäkert.
"Även min kusin." Svarar han mig och ler. Jag kan inte stå emot att le tillbaka.
Måndag morgon
"Måste jag verkligen?" Gnäller jag och Andy suckar.
"Ja det måste du. Du vet vad dina val är." Säger han varnande.
"Ja jag vet, men jag är nervös." Erkänner jag.
"Du har inget att vara nervös över. Ring på nu!" Säger han mjukt men otåligt.
"Ja jag vet, men jag är nervös." Erkänner jag.
"Du har inget att vara nervös över. Ring på nu!" Säger han mjukt men otåligt.
"Okej då." Suckar jag och ringer på. Det går några sekunder innan jag hör fortsteg i hallen innanför. Dörrhandtaget rycks i och sen låses dörren upp och framför mig står Jasmine.
"Hej!" Säger hon glatt och kramar om oss ivrigt.
"Hej Jassie." Säger Andy och skrattar åt hennes entuiasm.
"Så det här är den omtalade Rosie jag har hört så mycket om?" Säger hon och ler mot mig. Jag bara ler tillbaka. Andy hade pratat om mig.
"Ja det är jag, Rosie." Säger jag och skrattar lite nervöst.
"Hej!" Säger hon glatt och kramar om oss ivrigt.
"Hej Jassie." Säger Andy och skrattar åt hennes entuiasm.
"Så det här är den omtalade Rosie jag har hört så mycket om?" Säger hon och ler mot mig. Jag bara ler tillbaka. Andy hade pratat om mig.
"Ja det är jag, Rosie." Säger jag och skrattar lite nervöst.
"Kom in, kom in." Säger hon glatt och flyttar på sig för låta oss stiga in.
"Vad fint du har det." Säger jag efter vår rundtur i Jassmines lägenhet.
"Tack, tror du att du kommer trivas? Annars kan vi nog ändra lite saker så du känner dig som hemma. Det är liksom inga problem, jag lovar. Du kan ta mitt sovrum om du vill, det är bara att jag har aldrig gillat ett stort rum med balkong. Det lite mindre är mysigare. Men vill du hade kan vi byta och..." Babblar hon på oc jag bara ler.
"Jassmine, det är perfekt som det är. Jag tar jättegärna rummet med balkong. Har alltid velat ha en balkong så det blir hur bra som helst. Resten listar vi ut tillsammans." Säger jag och ler.
"Det ska bli så kul att lära känna dig Rosie. Jag ser verkligen fram emot att du flyttar in här." Säger hon och kramar mig oväntat.
"Ta det lugnt Jassie, du skrämmer ju henne." Skrattar Andy.
"Förlåt, menade inte det. Jag är bara så glad." Säger hon ursäktande.
"Jassmine, det är perfekt som det är. Jag tar jättegärna rummet med balkong. Har alltid velat ha en balkong så det blir hur bra som helst. Resten listar vi ut tillsammans." Säger jag och ler.
"Det ska bli så kul att lära känna dig Rosie. Jag ser verkligen fram emot att du flyttar in här." Säger hon och kramar mig oväntat.
"Ta det lugnt Jassie, du skrämmer ju henne." Skrattar Andy.
"Förlåt, menade inte det. Jag är bara så glad." Säger hon ursäktande.
"Det är lugnt." Skrattar jag fram när hon har släppt mig.
"Vad bra, flyttar du in imorgon eller i eftermiddag?" Frågar hon och ser på mig och Andy. Jag kollar emellan Andy och Jassmine, jag och Andy hade inte bestämt det här än. Jag visste inte ens att det fannas nåt val.
"Imorgon bitti om det funkar för dig?" Säger jag och får det låta mer som en fråga än ett svar.
"Okej, ja men då ses vi imorgon då. Har du en egen säng eller ska vi köpa en till dig imorgon?" Säger Jassmine tankfullt.
"Vad bra, flyttar du in imorgon eller i eftermiddag?" Frågar hon och ser på mig och Andy. Jag kollar emellan Andy och Jassmine, jag och Andy hade inte bestämt det här än. Jag visste inte ens att det fannas nåt val.
"Imorgon bitti om det funkar för dig?" Säger jag och får det låta mer som en fråga än ett svar.
"Okej, ja men då ses vi imorgon då. Har du en egen säng eller ska vi köpa en till dig imorgon?" Säger Jassmine tankfullt.
"Hon har bara två resväskor och sina kudar med sig. Jag har köpt lakan till henne så det är bara en säng och möbler hon behöver." Säger Andy. Dem pratar om mig som om jag vore deras barn för fan. Jag börjar bli less på det här. Jag må kankse vara hemlös men jag var fan inget barn.
"Det räcker. Jag är inget barn som inte kan tala för sig själv eller fixa sina egna grejer." Säger jag argt och stormar ut därifrån.
Jassmines perspektiv
"Vad gjorde jag fel?" Säger Andy förstört och ser efter Rosie.
"Lugna dig, hon är nog bara upprörd över allt. Det hade jag varit också om samma sak hade hänt mig. Hon är vilse, och att be om så här mycket hjälp det är inte det enklaste. Jag hade varit alldeles för stolt för våga be om allt det här." Säger jag till Andy.
"Så hon har ingen stolthet nu eller vad försöker du säga?" Säger han surt. Jag suckar.
"Nej, jag tycker hon är modig. Jag hade definitivt stuckit hem till pappan även om jag hatade han." Försäkrar jag Andy. Det var sant faktiskt, jag beundrade henne. Hon hade ingen aning om vem jag var och gick ändå med på att flytta in med mig. Min familj var rik och dem gav mig alltid pengar, mycket mer än vad jag behövde. Lägenheten jag hade nu hade jag fått av mina föräldrar. Det var en stor trea på södermalm. Köket var rymligt och inrett i svartvitt kakel med trägolv. Vardagsrummet hade en öppen spis och trägolv med beiga väggar. De två sovrummen som fanns var så olika man kunde drömma om. Jag mena faktiskt vad jag sa att jag gillade de mindre rummen mera som sovrum. Mitt sovrum var inte så stort men fick plats med det nödvändiga. Som en säng, garderob, byrå, skrivbord och nattdujsbord. Det var trägolv överallt i lägenheten utom i badrummet och köket såklart. Så mitt sovrum hade trägolv också, ett örkare trägolv med mörklila väggar. I Rosies rum, om hon ville flytta in här fortfarande, så skulle hon ha en stor yta att fylla och en balkong som man kunde se skogen och stan en bit bort. I hennes rum var det ett ljusare trägolv och ljusa cremefärgade väggar. Som Rosie verkade vara så skulle hon älska det.
"Lugna dig, hon är nog bara upprörd över allt. Det hade jag varit också om samma sak hade hänt mig. Hon är vilse, och att be om så här mycket hjälp det är inte det enklaste. Jag hade varit alldeles för stolt för våga be om allt det här." Säger jag till Andy.
"Så hon har ingen stolthet nu eller vad försöker du säga?" Säger han surt. Jag suckar.
"Nej, jag tycker hon är modig. Jag hade definitivt stuckit hem till pappan även om jag hatade han." Försäkrar jag Andy. Det var sant faktiskt, jag beundrade henne. Hon hade ingen aning om vem jag var och gick ändå med på att flytta in med mig. Min familj var rik och dem gav mig alltid pengar, mycket mer än vad jag behövde. Lägenheten jag hade nu hade jag fått av mina föräldrar. Det var en stor trea på södermalm. Köket var rymligt och inrett i svartvitt kakel med trägolv. Vardagsrummet hade en öppen spis och trägolv med beiga väggar. De två sovrummen som fanns var så olika man kunde drömma om. Jag mena faktiskt vad jag sa att jag gillade de mindre rummen mera som sovrum. Mitt sovrum var inte så stort men fick plats med det nödvändiga. Som en säng, garderob, byrå, skrivbord och nattdujsbord. Det var trägolv överallt i lägenheten utom i badrummet och köket såklart. Så mitt sovrum hade trägolv också, ett örkare trägolv med mörklila väggar. I Rosies rum, om hon ville flytta in här fortfarande, så skulle hon ha en stor yta att fylla och en balkong som man kunde se skogen och stan en bit bort. I hennes rum var det ett ljusare trägolv och ljusa cremefärgade väggar. Som Rosie verkade vara så skulle hon älska det.
"Okej, men vad ska jag göra nu då?" Säger han panikslaget och väcker mig från mina tankar.
"Lugna dig, låt mig prata med henne." Föreslår jag.
"Okej men skynda dig, man vet aldrig vart hon tar ivägen när hon blir upprörd." Säger Andy oroligt.
"Ja jag ska, väntar du här eller?" Säger jag och tar på mig jacka och skor för gå ut.
"Ja, gå nu." Sgäger han otåligt. Jag suckar och lämnar honom. Snabbt är jag nere och ute på gården. Jag ser henne på en gång. Hon sitter vid gungorna och gungar sakta fram och tillbaka. Jag närmar mig henne försiktigt.
"Rosie?" Säger jag försiktigt.
"Oh hej Jassmine." Säger hon trött.
"Ja, gå nu." Sgäger han otåligt. Jag suckar och lämnar honom. Snabbt är jag nere och ute på gården. Jag ser henne på en gång. Hon sitter vid gungorna och gungar sakta fram och tillbaka. Jag närmar mig henne försiktigt.
"Rosie?" Säger jag försiktigt.
"Oh hej Jassmine." Säger hon trött.
"Hur är det?" Frågar jag henne.
"Förlåt för det där tidigare men jag kände mig verkligen inte speciellt bekväm med situationen. Jag skulle jättegärna flytta in hos dig. Det har bara varit så mycket på senaste tiden." Berättar hon skamset.
"Det är lugnt. Andy berättade allt som hänt och jag fattar. Det kan inte vara lätt." Säger jag mjukt och ler.
"Som vanligt då, han kan aldrig hålla sin käft stängd." Säger hon irriterat.
"Han menar bara väl. Andy älskar dig, han vet bara inte hur han ska hantera sånt här. Du är hans första seriösa flickvän, den första han har fallit för. Jag tror bara att han är rädd att förlora dig. Så han blir lite beskyddande, precis som hanblir med allt han håller kärt." Försvarar jag honom med.
"Det är lugnt. Andy berättade allt som hänt och jag fattar. Det kan inte vara lätt." Säger jag mjukt och ler.
"Som vanligt då, han kan aldrig hålla sin käft stängd." Säger hon irriterat.
"Han menar bara väl. Andy älskar dig, han vet bara inte hur han ska hantera sånt här. Du är hans första seriösa flickvän, den första han har fallit för. Jag tror bara att han är rädd att förlora dig. Så han blir lite beskyddande, precis som hanblir med allt han håller kärt." Försvarar jag honom med.
"Jag vet. Jag älskar honom också men han måste fatta att jag behöver lite utrymme." Säger hon och suckar.
"Då är det väl perfekt om du flyttar in med mig." Säger jag glatt och ler mot henne.
"Ja det är väl det. Tack Jassmine." Säger hon och kramar om mig.
"Ska vi gå upp till Andy nu? Han oroar nog livet ur sig där uppe för dig." Säger jag skrattandes.
"Ja vi borde väl det." Säger hon och reser på sig. Vi går mot porten och där står Andy redan. Han ler stort mot oss. Jag gissar att han hörde allt.
"Hej älskling. Dags att åka hem?" Säger han och tar emot Rosie i sin famn när hon burrar in sig där.
"Ja det är det. Fast imorgon är hem för mig här." Säger hon och ler mot mig. Jag ler jag med. Rosie gjorde verkligen Andy lycklig, och som hans kusin som brydde sig om honom blev jag glad. Riktigt glad.
"Hejdå!" Säger vi alla i kör och jag vinkar hejdå till dem. Imorgon skulle jag ha en rumskamrat.
Del 38 - Välkommen hem
Previous
Hon drar sig ur min omfamning. Först blir jag lite besviken men sen så sätter hon sig gränsle över mitt knä och kysser mig. Jag kysser tillbaka passionerat. Det gör hon också. Vi börjar hångla i soffan när vi hör nyckeln vridas om i ytterdörren och sen öppnas.
Rosies perspektiv
Jag sitter fortfarande gränsle i Andys knä när mamma och Jorge kommer in i vardagsrummet. Andy är nog lite paraliserad också. Han har sina händer kvar vid min midja. Mamma stirrar på oss och vi stirrar tillbaka på dem, alla fyra lika förvånade.
"Vad håller ni på med?" Får mamma ut till sist.
"Vi...vad gör du hemma?" Säger jag surt.
"Vadå, vad gör vi hemma? Rosie, det är mitt hem." Svarar hon mig lika surt.
"Nej jag mena mer som vad gör ni hemma nu? Ni skulle vart hemma för en månad sen.Jag har ringt dig flera gånger och du har inte svarat." Förklarar jag surt.
"Vi dröjde lite med att komma hem. Tänkte det spelade dig ingen roll." Säger hon kort.
"Vadå det inte spelade mig någon roll? Jag har oroat livet ur mig här hemma för inget verkar det som." Svarar jag gråtfärdig, men håller inne tårarna.
"Inte vad det verkar som. Ser ut som du har hållt dig upptagen ändå." Säger mamma malligt och ser på oss menande. Jag stiger av honom och stirrar tillbaka lika surt på mamma.
"Ni skulle varit hemma för en månad sen." Svarar jag surt.
"Ja men nu är vi hemma." Säger hon bestämt.
"Jag märker det tyvärr." Svarar jag buttert.
"Gick allt som det skulle med pengarna jag lämnade dig?" Och byter därmed samtalsämne.
"Ja de räckte hela tiden. Det finns til och med kvar lite som jag och Andy kommer äta ute för nu ikväll. Vi behöver inte tänka på kostnaden och hushållet längre nu när ni är hemma igen." Svarar jag och går ut i köket för hämta kuvertet som har pengar kvar. Mamma är mig hack i häl påä en gång när jag reser mig.
"Nej, de är våra." Säger hon barskt.
"Det kan du glömma. Ni har varit borta i ett halvår nästan, medan jag har varit här själv och tagit hand om hemmet." Svarar jag henne med.
"Inte ensam, du har ju haft Andy här säkerts." Säger hon irriterat.
"Hör inte till saken. Poängen är fortfarande du valde att åka ifrån mig och lämna mig." Säger jag med gråten i halsen.
"Och nu önskar jag att jag hade stannat där också." Säger hon utan att tänka sig för. Jag ser på henne att ångra sig sekunden som hon sa det, men nu var det ute. Det fanns inget hon kunde göra utom att vänta på min reaktion på det.
"Då ska jag inte störa dig nånsin igen. Jag är ute innan middagen." Svarar jag efter det som kändes som en evighetslång tystnad.
"Va inte fånig nu." Säger hon och försöker lyfta upp stämmningen. Jag svarar inte på det och går raka vägen till mitt rum, som jag sen smäller igen dörren med.
Hon kan ju inte vara allvarlig. Men fine om hon inte ville ha mig så skulle hon få sin önskan uppfylld. Jag ska aldrig sätta min fot här igen. Fast vart skulle jag ta vägen?
Andys perspektiv
Jag sitter kvar i soffan som förlamad efter Rosie har stormat ut i köket. Ett bra tag sitter jag bara där och möter Jorges blick som möter min. Vi har samma oro i våra ögon. Dem vi älskar är där inne och sårar varandra mer och mer för varje ord som uttalas. Inget kunde vi göra heller. Det var det som störde mig mest. Jag kunde inte göra nåt för Rosie just nu. Allt jag ville var att dra in henne i min famn och skydda henne från allt ont i världen.
Helt plötsligt stormar Rosie ut från köket lika hastigt som hon försvann in där. Hon går raka vägen till sitt rum och smäller igen dörren. Jag har hört allt Kristina har sagt till henne. Att Rosies egna mamma skulle kunna säga något sånt till underbara Rosie fanns inte. Jag trodde inte det, men så var fallet. Kristina kommer ut från köket hon med fast hon ser helt oberörd ut från vad som just ägt rum. Jag reser på mig och ser Kristina i ögonen.
"Jag trodde du var en bra mamma, men nu har du bevisat hur fel jag hade. Hur kunde du säga så där till Rosie, din egna dotter?" Säger jag innan jag går in till Rosie. Jag kan höra Kristina snyfta nu bakom mig, men jag bryr mig inte. Hon hade sårat den jag höll mest kär, mitt allt. Ju närmare jag kommer ju mer hör jag Rosie gråta. Försiktigt öppnar jag dörren till hennes rum. Jag kikar in och ser henne sitta på sängkanten. Hon bara sitter där och pillar på med något emellan sina händer medan hon gråter. Tårarna rinner sakta längs hennes kinder. Jag går in till henne och stänger dörren bakom mig. Hon ser upp på mig, rakt in i mina ögon.
"Andy?" Säger hon förtvivlat. Jag går direkt fram till henne och drar in henne i min famn. Hon lägger sina armar runt min nacke och begraver sitt ansikte i min famn.
"Ja gumman?" Svarar jag henne ömt.
"Vad ska jag ta mig till? Jag är inte längre välkommen här, och jag vägrar gå tillbaka till pappa." Snyftar hon fram. Jag stryker lugnande henne över håret.
"Du kan sova hos mig ett par nätter sen kommer vi på nån lösning tillsammans." Säger jag lugnande. Hon reser sig upp så hon möter mina ögon med sina.
"Tack, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." Säger hon och ler genom tårarna. Hon är så vacker. Jag älskar henne så jävla mycket. Jag lutar mig fram och kysser henne lätt på pannan.
"Jag gör allt för dig. Vi kommer ta oss igenom det här. Jag tänker aldrig lämna dig, jag lovar." Säger jag sen. Hon ler och lutar sig fram och kysser mig. Jag kysser henne omsorgsfullt tillbaka.
Del 37 - "Vi är tillsammans"
Previous
"Jag vet att vår resa inte har varit den enklaste, men jag är så glad att vi står här idag ändå. Du betyder så mycket för mig Andy, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." Säger hon kärleksfullt och ler varmt mot mig. Jag kan inte göra annat än le stort tillbaka för ett tag.
"Älskling jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Jag älska dig mer än nåt annat." Svarar jag tillslut och kysser henne igen passionerat.
Rosies perspektiv
Jag vaknar på söndags morgonen med Andys armar runt mig. Han sover fortfarande. Jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Han är så gullig när han sover. Försiktigt smyger jag upp för gå på toa.
När jag är klar på toan gör jag iordning varm choklad till oss två i köket. Jag kan höra hur Andy har vaknat nu och rör på sig inne i sovrummet. Man kan höra hans steg närma sig mig i köket.
"God morgon älskling." Kvittrar jag till lyckligt när jag ser honom. Han ler stort mot mig.
"God morgon på dig älsklingen." Svarar han mig kärleksfullt, och kommer fram till mig för pussa mig på pannan.
"Sovit gott?" Frågar jag och snor en lätt kyss på munnen från honom.
"Bättre än någonsin, nu när du är min." Svarar han cheesy på min fråga. Jag flinar bara lite och häller upp den varma chokladen i två koppar. Andy går och sätter sig ner vid köksbordet. Jag ger honom ena muggen och sätter mig sen mittemot honom.
"Mamma borde varit hemma för flera veckor sen. Jag har provat ringa hennes mobil några gånger men inget svar. Har till och med ringt till huset mamma och Jorge bor i." Säger jag oroligt efter en stunds tystnad.
"Det låter inte bra, men hon kanske bara har varit väldigt upptagen?" Säger Andy i ett försök att lugna ner mig.
"Men hon borde ha ringt ändå. Som jag sa så har det gått veckor sen jag senast prata med henne, och sen hon borde varit hemma." Svarar jag.
"Självklart borde hon ha hört av sig Rosie. Jag förstår att du blir orolig, även om ni inte är på bästa fot med varandra så är hon fortfarande din mamma ju." Säger han förstående och tar min hand i sin. Jag ler sorgset mot honom.
"Ja det är ju sant. Men nog om det. Vad ska vi göra idag då?" Säger jag och ler lite gladare nu.
"Vi borde släppa bomben idag, så vi har det avklarat." Säger han allvarligt. Jag vet precis vad han menar. Vi måste berätta för alla att vi är tillsammans, och inte är det många som kommer bli glada över det.
"Måste vi verkligen det, idag?" Säger jag gnälligt och suckar för jag vet att han har rätt.
"Ja, förr eller senare måste vi. Jag tycker idag." Svarar han mig.
"Okej då. Vi kan lägga ut det på facebook, då ser alla på en gång. Det blir lika för alla, ingen som känner sig speciell eller utanför utefter ordningen vi berättade för dem." Föreslår jag.
"Låter som en bra idé faktiskt. Fast du kanske vill prata med Olivia först ändå." Säger han lugnt och kysser ömt min hand. Jag ler och nickar till svar.
En timme senare efter jag pratat med Olivia, och Andy har pratat med Eric så ligger statusen uppe på Facebook. Både jag och Andy sitter i soffan och stirrar på skärmen där statusen "Vi är tillsammans" stirrar tillbaka på oss. Vi ser hur inlägget börjar få gillningar och kommentarer. Det är allt möjligt från; Va?! Ni menar inte allvar. till Grattis! Jag bara visste det. till Get of him bitch, han är min!. Jag himlar med ögonen när jag läser dem komentarerna. Andy tar min hand i sin och drar in mig i hans famn.
"Jag älskar dig, det vet du va? Ingen annan, bara du." Säger Andy till mig och ser panikslaget på skärmen. Jag nickar och drar honom intill mig för kyssa honom.
"Och jag älskar dig bara." Säger jag och ler när jag avslutat kyssen.
Andys perspektiv
Att vi lagt upp det på facebook fick mig panikslagen. Jag visste att vi skulle få en jävla mycket uppmärksamhet för det. Det hade inget att göra med att jag skämdes eller så, det var bara det att jag visste hur mina vänner var. Rosie var mitt allt, men hon var inte som jag. Vilket betydde; inte accepterad av mina vänner.Jag undrar vad de skulle göra mot henne, men så länge jag fick bestämma så var det inget. De skulle inte få röra henne, jag skulle skydda henne till den dagen jag dog. Till och med då, så tills den dagen hon dör. Älska henne skulle jag göra för evigt. Hon är så vacker.
"Vad tänker du på?" Frågar hon mig och ser på mig nyfiket.
"Inget speciellt. Beundrar bara hur vacker du är." Svarar jag henne och ler. Hon ler tillbaka med ett stort leende. Hur kunde man inte gilla henne. Min Rosie.
"Vad gullig du är då!" Säger hon och fnittrar. Jag ser en lätt rodnad sprida sig i ansiktet på henne. Antagligen över vad jag sa. Hon blev alltid nervös när någon gav henne en komplimang.
"Jag säger bara sanningen." Säger jag och flinar lite åt mitt cheesiga svar. Hon drar sig ur min omfamning. Först blir jag lite besviken men sen så sätter hon sig gränsle över mitt knä och kysser mig. Jag kysser tillbaka passionerat. Det gör hon också. Vi börjar hångla i soffan när vi hör nyckeln vridas om i ytterdörren och sen öppnas.
Del 36 - Lyckliga i alla sina dar
Previous
Så länge Andy var vid min sida spelade resten ingen roll.
"Okej." Säger jag bara och kramar om honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg, med hans armar runt mig. Hans huvud vilar ovanpå mitt huvud. Så står vi ett tag och bara njuter av att vi äntligen är varandras. Till slut hände det. Han är min!
Jag står vid min garderob och försöker välja vad jag ska ha på mig ikväll. Andy var ute och fixade saker inför vår dejt. Jag kan inte fatta att vi två skulle på dejt om mindre än 3 timmar! Det var helt ofattbart. Äntligen hade vi löst allt. Vi skulle ge oss en chans. Den blå draperade klänningen eller den röda tajta med den underbaraste ryggen? Jag tror jag tar den röda tajta klänningen med den underbara ryggen. Hur ska jag göra håret? Locka det kanske. Jo jag ska nog göra det. Sen tar jag nog mina svarta kilklackar till det och en tunn kofta med mig utifall att. Jag plockar ut den röda klänningen ur garderoben och ler nöjt. Den skulle bli perfekt för kvällen.
Timmarna hade gått och nu gick jag bredvid Andy och höll hans hand. Andy såg så stilig ut i sin mörkblå skjorta och ljusa blå jeans. Han hade lite messy hair, men det passade honom väl. Vi var på väg till en restaurang vi hade förbokat bord på. Eller snarare Andy hade bokat. Jag hade ingen aning vart eller vilken resturang vi skulle på.
Timmarna hade gått och nu gick jag bredvid Andy och höll hans hand. Andy såg så stilig ut i sin mörkblå skjorta och ljusa blå jeans. Han hade lite messy hair, men det passade honom väl. Vi var på väg till en restaurang vi hade förbokat bord på. Eller snarare Andy hade bokat. Jag hade ingen aning vart eller vilken resturang vi skulle på.
"Vad vacker du är ikväll." Säger Andy mjukt och jag kan inte sluta le.
"Tack, du ser inte så dålig ut heller." Svarar jag och nu ler han också.
Vi kommer till en mysig liten italiensk resturang. Alla bord har tända ljus på sig och belysningen i taket är inte så stark. Känslan man får när man stiger in här är mysig och romantisk. Han gjorde ett bra jobb med att välja restaurang.Vad gullig han hade varit. Han visste vad jag gilla och gav mig det. Någon hostar till lite lätt.
"Er jacka, miss?" Säger en kille vid ingången. Jag var så uppe i mina tankar om Andy och restaurangen att jag glömde bort mannen här vid ingången.
"Här, tack så mycket." Svarar jag och ler vänligt. Jag kan känna Andys hand på min rygg leda mig in i restaurangen mot vårt bord. Vi kommer fram till vårt bord och sitter ner. Först sitter vi bara och stirrar ner i menyerna. Tusen tankar går igenom mitt huvud. När jag bestämt mig lägger jag ner menyn och ser mig omkring. Min blick förs tillbaka till Andy som möter mig med en varm blick.
"Vad?" Säger jag oskyldigt och ler.
"Inget speciellt, jag gillar bara att se på dig. Det är allt, du är bara så vacker Rosie." Svarar han mig.
"Vad gullig du är då helt plötsligt." Säger jag och flinar lite, han flinar tillbaka bara.
"Så vad ska du ha för jag tror det är vår tur snart." Säger han lättsamt och jag himlar med ögonen.
"Spagetti Carbonara. Du då?" Svarar jag honom.
"Du är rolig du, alla andra tjejer skulle aldrig tagit nån pasta eller nåt som skulle kunna bli kletigt." Säger han roat och ler.
"Men jag är inte alla andra tjejer, jag är jag." Skrattar jag.
"Det har du väldigt rätt i, det är vad jag älskar hos dig också." Säger han mjukt, och hela jag smälter inombords av hans svar.
"Så vad ska du ha?" Säger jag iställlet för låta honom veta hur rörd jag blev av den komentaren egentligen.
"Spagetti Bolognese." Säger han och flinar.
"Vad?" Säger jag oskyldigt och ler.
"Inget speciellt, jag gillar bara att se på dig. Det är allt, du är bara så vacker Rosie." Svarar han mig.
"Vad gullig du är då helt plötsligt." Säger jag och flinar lite, han flinar tillbaka bara.
"Så vad ska du ha för jag tror det är vår tur snart." Säger han lättsamt och jag himlar med ögonen.
"Spagetti Carbonara. Du då?" Svarar jag honom.
"Du är rolig du, alla andra tjejer skulle aldrig tagit nån pasta eller nåt som skulle kunna bli kletigt." Säger han roat och ler.
"Men jag är inte alla andra tjejer, jag är jag." Skrattar jag.
"Det har du väldigt rätt i, det är vad jag älskar hos dig också." Säger han mjukt, och hela jag smälter inombords av hans svar.
"Så vad ska du ha?" Säger jag iställlet för låta honom veta hur rörd jag blev av den komentaren egentligen.
"Spagetti Bolognese." Säger han och flinar.
"Skämtar du med mig eller?" Skrattar jag. Han garvar med mig. Vi är inne på efterrätten nu och dejten blev väldigt lyckad. Han har vait hur gullig som helst och vi har haft det kul som vi brukar.
"Nej, jag lovar. Jessica tror så mycket jämnt." Säger han fortfarande skrattandes.
"Som vad?" Frågar jag nyfiket.
"En gång fick hon en tjej som jag var tillsammans med att kasta en drink på mig bara för hon hade varit för nära mig eftersom jag är ju Jessicas." Berättar han.
"Du kan inte mena allvar, gjorde verkligen hon det?" Skrattar jag förvånat.
"Dejten eller Jessica?" Svarar han mig.
"Båda!" Säger jag.
"Ja, tror du mig inte. Jag kan demonstrera hur det kändes." Säger han utmanande.
"Jag tror dig, men varför umgås du med henne fortfarande om hon håller på som hon gör även efter du berättat att det inte är så det ligger till?" Säger jag lite mer seriös nu.
"Jadu, bra fråga. Jag har sagt till henne att; hon inte är min tjej, vi är bara kompisar. Fast det verkar inte gå in, hon utmanna ju till och med dig." Säger han fundersamt.
"Du sa vad?" Säger jag chockat när jag inser vad han precis sa. Visste han att hon hade utmannat mig? Jag skämdes så för att jag hade ryckts med. Men om han visste, betydde det att han utnyttja situationen?
"Att det inte verkar gå in?" Säger han frågandes. Jag suckar ljudligt.
"Att det inte verkar gå in?" Säger han frågandes. Jag suckar ljudligt.
"Nej, det efter." Svarar jag otåligt.
"Att hon till och med utamanna dig, menar du?" Säger han och stirrar ner i tallriken.
"Ja det, visste du om det." Svarar jag kort och stirrar på honom.
"Jag råka höra er men jag var så uppe i andra tankar då." Säger han så oskyldigt han kan.
"Så du tyckte sen att det var perfekt stund att utnyttja stunden med att få mig i säng?" Säger jag upprört.
"Nej absolut inte! Vi hade inte ens det den kvällen, jag höll om dig bara och du somna i min famn." Säger han till sitt försvar. Jag vet inte ens varför jag blir så upprörd av detta. Lugna dig Rosie!
"Sant, men...men" Börjar jag innan jag blir avbruten av att han kysser mig mjukt på läpparna.
"Rosie, du behöver aldrig utmanna någon eller försöka vinna över nån annan tjej. Det är bara du för mig, du är den enda jag vill ha." Säger han och tar mina händer efter han avslutat vår kyss.
Andys perspektiv
Dejten blev lyckad till slut även fast början var rätt stel. Just nu höll jag hennes hand och vi var på väg hem. Jag kunde inte vara lyckligare. Den här senaste tiden hade varit en sånn berg-och dalbana, det var utmattande men värt det. Jag hade ju trots allt Rosie nu. Hon är mitt allt. Jag kan inte fatta att jag var så dum som jag hade varit när det gällde henne sen jag lärde känna henne. Hon stannar upp och ser på mig med glittrande ögon. Jag ser in i hennes vackra ögon och böjer mig ner för kyssa henne. Efter kyssen ser hon på mig igen.
"Jag vet att vår resa inte har varit den enklaste, men jag är så glad att vi står här idag ändå. Du betyder så mycket för mig Andy, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." Säger hon kärleksfullt och ler varmt mot mig. Jag kan inte göra annat än le stort tillbaka för ett tag.
"Älskling jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Jag älska dig mer än nåt annat." Svarar jag tillslut och kysser henne igen passionerat.
Del 35 - Hipp hipp hurra - part 3
Previous
"Det räcker Andy, Jag tror Mike vill gå och hälsa på dem andra där inne. Visst vill du det Mike?" Säger jag sammanbitet. Mike nickar och går. Andy står kvar en liten stund och vi bara stirrar ilsket på varandra. Sen vänder han på hälen och går. Precis då kommer Hanna och Melissa äntligen. Efter hälsat på dem så stänger jag dörren.
Jag ser Andy stå med Jessica och Emmy, som båda dreglar över honom. Själv står jag och pratar med Eric, Ola och Mike. Jag har förstått redan att Eric stöter på mig, men Mike är jag lite osäker på vad han gör ikväll. Jessica är väl den som mest dreglar efter Andy. Emmy försöker vara så bedårande fast sexig också som hon bara kan inför Andy men håller inte på för mycket. Han är min ju! Eller kunde va åtminstone. Jag vill ju ha honom, så varför ger jag honom inte en chans bara. Till och med Olivia sa det ju. Om jag bara kunde få honom ensam en stund.
"Kom så går vi och hälsar på Jessica och Emmy. Mike du har ju inte träffat dem." Säger jag och börjar gå. Dem andra hänger med utan att protestera.
"Hej! Mike det här är Jessica och Emmy, Andy har du ju redan träffat. Och ni andra känner ju varandra." Säger jag.
"Tja! Hur är det med er då?" Säger Mike och står kvar vid min sida. Vi har bildat en ring så vi alla kan se varandra. På min vänstra sida står Andy och på min högra sida står Mike. Dem börjar prata med varandra allihopa. Jag orkar inte riktigt lyssna och hänga med. Så jag ler och nickar och skrattar på alla rätta ställerna. Andy verkar göra samma sak. Kanske nu vore ett utmärkt tillfälle att prata med honom. Ingen skulle nog märka om vi smet iväg. Gud vad musiken är hög. Jag kommer ha sånn huvudvärk imorn.
"Jag går på toa bara, kommer strax tillbaka." Säger jag och dem nickar bara. Jag smiter iväg. Antagligen förlora jag precis min chans till att få en ensam stund med honom för kvällen. Jag måste ha luft! Jag hittar min väg till bakdörren i den här lokalen och går ut och sätter mig.
Efter suttit en tio minuter kanske hör jag dörren öppnas och stängas. Jag vänder mig om för se vem det är. Andy. Såklart det skulle vara han. Kanske är det bra. Jag behövde ju prata med honom.
Efter suttit en tio minuter kanske hör jag dörren öppnas och stängas. Jag vänder mig om för se vem det är. Andy. Såklart det skulle vara han. Kanske är det bra. Jag behövde ju prata med honom.
"Hej." Säger jag tyst. Han är nära på att vända om när han ser mig. Jag skyndar mig fram till honom och hinner stoppa honom från att öppna dörren.
"Stanna, snälla. Du har rätt, vi behöver prata." Säger jag och suckar. Han vänder sig sakta om och möter mig med sin kalla blick. Men hans ögon mjuknar lite, men försöker behålla sitt pokerface.
"Om vad, jag har sagt tillräckligt till dig." Svarar han mig surt efter en stunds tystnad.
"Förlåt, men jag blev rädd när du sa att du älska mig. Det är så mycket som kommer med det, för jag vet att jag älskar dig med." Säger jag och ser hur han mjuknar upp lite till.
"Vad är det du är så jävla rädd för?" Säger han surt.
"Dig, oss, kärleken. Du hade rätt om det på nyår. Jag är så uppe i att skydda mig från att bli sårad att jag håller mig borta från allt som kan göra mig lycklig. Bara tanken på att förlora dig nu gör så himla ont. Ännu värre om du faktiskt var min. Du skulle helt plötsligt kunna såra mig på helt andra nivåer än tidigare. Men jag vill inte längre stänga in mig, jag vill chansa." Säger jag. Han bara står där och säger ingeting. Jag vågar inte röra mig, men jag möter hans blick. Hans blick som letar efter något hos min. Hela hans ansikte mjuknar upp och den Andy jag så många gånger sett är där igen. Hans blick säger inget mindre än kärlek, lust, omsorg, längtan och trånandes efter mig.
"Säger du vad jag tror du säger?" Säger han och kommer närmare mig.
"Kanske, vad tror du att jag säger?" Besvarar jag honom med och flinar lite. Han har fattat nu och flinar lite också.
"Jag tror du säger att du vill bli min." Säger han och drar in mig i hans famn. Jag omsluts av hans värme och lukt. Gud vad jag har längtat efter honom!
"Kanske de kanske." Svarar jag och flinar ännu mer nu. Han drar mig närmare sig och lutar sig ner. Hans läppar möter mina i en känsloladdad kyss. Jag trycker honom närmare mig och jag kan känna han le mitt i kyssen. Vilket får mig att le också.
"Jag älskar dig." Säger han och avbryter kyssen. Jag ler så stort. Dem orden. Dem orden hade jag längtat efter att få höra. Han kysser mig mjukt på pannan.
"Jag älskar dig." Säger han och avbryter kyssen. Jag ler så stort. Dem orden. Dem orden hade jag längtat efter att få höra. Han kysser mig mjukt på pannan.
"Jag älskar dig också." Svarar jag honom.
"Så betyder det här nu att du ger oss en chans? Att du är min flickvän, och jag är din pojkvän?" Säger Andy och ler alldeles lyckligt.
"Ja det betyder det. Tänk att; inte bara så fyller man år utan man får en pojkvän också." Säger jag och ler jag också alldeles lyckligt.
"Ja vissa har en väldigt tur." Skrattar Andy.
"Ska vi kanske gå in till dem andra?" Säger jag som ett förslag för jag har börjat frysa. Det var trots allt januari. Snön låg på marken nu och det var minusgrader.
"Inte än, jag vill njuta lite till av den här stunden." Säger han och trots att jag fryser har jag inte nåt emot att stå kvar här ute. Så länge Andy var vid min sida spelade resten ingen roll.
"Okej." Säger jag bara och kramar om honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg, med hans armar runt mig. Hans huvud vilar ovanpå mitt huvud. Så står vi ett tag och bara njuter av att vi äntligen är varandras. Till slut hände det. Han är min!
Del 34 - Hipp hipp hurra - part 2
Previous
Han suckar och reser på sig. Vi går ut ur caféet under tystnad. När vi kommit ut så öppnar Andy munnen igen och säger det jag helst inte ville höra "Nån gång måste vi prata om det, du kan inte undvika det för alltid". Döda mig nu! Resten av vägen går vi under tystnad.
Vi är framme vid lokalen och folk står där. Antagligen dem som skulle instalera högtalarna och cateringsfirman vi hade hyrt. Olivia stod där också. Tack gode gud för det! Så stelt som det bivit mellan mig och Andy just nu skulle nog inte lägga sig den närmaste tiden. Olivia vinkar när hon ser oss komma. Jag ler mot henne och vinkar tillbaka. Snabbt viker jag av från Andy och ger henne en blick till att hon ska följa med.
"Jag ska bara hämta mina kläder och sånt. Här har du nyckeln." Säger jag och räcker honom nyckeln innan jag hunnit vika av helt. Vanligtvis hade jag antagligen kollat in i hans ögon för se om han hängde med. Nu däremot slängde jag bara en snabb blick när han nicka. Han nickar bara och tar emot den. Olivia fattade vinken och följer efter mig upp mot lägenheten.
"Så vad var allt det där om?" Är det första Olivia säger när vi är bortom hörhåll från dem andra.
"Jadu, det är en lång historia." Svarar jag henne och suckar för jag vet att hon inte kommer ge sig vid det svaret.
"Vad har hänt egentligen? Ni båda såg så nere ut och inne i era egna tankar." Säger hon.
"Han vill att vi, eller snarare jag, ska ge oss en chans." Svarar jag så oberört jag kan.
"Så...?" Säger hon utdraget.
"Så vad?" Suckar jag.
"Så varför gör du inte det? Rosie du har velat ha honom hur länge som helst. Nu när han vill ha dig så vill du inte ha honom. Du är inte klok!" Säger hon och stannar upp och ser på mig. Det tvingar mig att stanna upp också och möta hennes blick.
"För...för att...för att jag vet inte. Okej?!" Säger jag besvärat. Hon suckar åt mig.
"Rosie du älskar honom, och hur mycket det än tar emot att säga så älskar han dig. Han gör dig lycklig ellerhur?" Säger hon och jag suckar nu.
"Ja men..." Svarar jag men blir avbruten av henne.
"Inga men. Säg det till honom.Det är allt som betyder något. Om ni gör varandra lyckliga, va med varandra. Livet är kort vett du." Säger hon. Sen när blev hon så smart på sånt här.
"Jag ska tänka på saken." Säger jag och börjar gå.
Jag är ombytt och har fixat allt som behövdes fixa. Det ringer på dörren och jag är faktiskt lite spänd. Jag har planerat så länge inför den här festen, så nu när den äntligen är här känns det som att något kommer gå fel bara. Jag borde gå och möta upp dem vid dörren. Hälsa på alla. Jag ser mig i spegeln en sista gång innan jag går ut och öppnar dörren.
Jag är ombytt och har fixat allt som behövdes fixa. Det ringer på dörren och jag är faktiskt lite spänd. Jag har planerat så länge inför den här festen, så nu när den äntligen är här känns det som att något kommer gå fel bara. Jag borde gå och möta upp dem vid dörren. Hälsa på alla. Jag ser mig i spegeln en sista gång innan jag går ut och öppnar dörren.
"Heeeej!" Säger jag och ler stort. Först in är Emma och Ella. Jag kramar om dem och vinkar in dem i lokalen innan jag tar emot nästa sällskap. Jag blir riktigt förvånad över villka ansikten jag möter.
"Välkomna." Säger jag förbluffat till Eric, Jessica, Ola och Emmy.
"Tack." Säger dem.
"Förlåt men jag kommer inte ihåg mig bjuda er två." Säger jag och ser på Jessica och Emmy. Precis då kommer Andy in hit.
"Tjena! Fan vad kul att alla ni kom." Säger han och drar med dem in i lokalen. Jag suckar och fortsätter ta emot alla gäster. Bara typ 90 pers kvar, mer eller mindre. Det fortsätter ströma in folk, och jag står kvar för ta emot dem. Efter typ 80 gäster har kommit så kommer Mike. Jag hade inte sett honom på evigheter kändes det som. Han var en utav mina ex, men vi hade förblvit vänner efter det. Vi hade varit ihop i 6:an och gjort slut i 7:an efter någon incident som var jättelöjlig. Sen spenderade vi hela 8:an med att avsky varandra och säga en massa dåliga saker om varandra. Men sen i 9:an så löste vi det, på höstterminen, och sen dess har vi varit ganska bra vänner. Jag vinkar glatt och han ler stort och vinkar tillbaka. Väl framme hos mig kramar han om mig hårt.
"Rosie!" Säger han och bär nästan upp mig i sin kram.
"Mike! Det va länge sen man såg dig." Säger jag glatt. Jag hör någon komma ut i hallen men sen hör jag inget mera än så.
"Ja desamma. Fan vad du har vuxit till dig. Du ser ju riktigt het ut ju. Inte för att du inte va snygg förut. Du har alltid varit snygg." Säger han och blinkar med ena ögat. Jag skrattar åt hans kommentar.
"Du ser inte så dålig ut heller." Skrattar jag och ler.
"Man tackar. Ska du med in och ta en drink?" Säger han. Jag skakar på huvudet och ska precis förklara varför när jag blir avbruten.
"Hej, jag tror inte vi ha träffats förrut." Säger Andy och räcker fram handen. Mike ser konstigt på honom och undrar vem fan han är. Jag har nog hunnit döda Andy tio gånger redan i mitt huvud.
"Det har vi nog inte. Jag är Mike, och du är?" Säger han och skakar hans hand.
"Andy. Hur känner ni två varandra?" Säger Andy svartsjukt. Mike ger mig blicken som betyder Vad fan är dealen med honom? Jag bara suckar och rycker på axlarna.
"Sen grundskolan. Hur känner du henne då?" Svarar han honom. Medan dem står där och pratar så hälsar jag några fler gäster välkomna. Nu är det bara Hanna och hennes kompis Melissa kvar som ska komma. Annars hade alla kommit.
"Vi var grannar, jag bor hos henne nu i stort sett." Säger han utan någon frågat efter den infon.
"Det räcker Andy, Jag tror Mike vill gå och hälsa på dem andra där inne. Visst vill du det Mike?" Säger jag sammanbitet. Mike nickar och går. Andy står kvar en liten stund och vi bara stirrar ilsket på varandra. Sen vänder han på hälen och går. Precis då kommer Hanna och Melissa äntligen. Efter hälsat på dem så stänger jag dörren.
Del 33 - Hipp hipp hurra - part 1
Previous
Han leker med mitt hår och smeker min hand med sin andre hand. Jag skulle kunna somna här. Jag vill aldrig lämna det här stället. Det här var underbart. Tänk att vakna upp varje morgon till hans ansikte. Somna bredvid honom varje kväll. Ha vårat eget hus eller lägenhet tillsammans. Ha ett helt liv tillsammans. Han var allt jag ville ha. Utan honom skulle inget va detsamma.
"Idag är min födelsedag, kan du tänka dig det!" Säger jag glatt till Andy. Han skrattar roat åt mig.
"Jodå, du har bara påmint mig ett antal gånger den senaste tiden." Svarar han mig.
"Jaja, men det har varit en del att planera. Att få med alla nya vänner och gamla vänner på min födelsedagsfest har inte varit lätt." Säger jag och suckar. Ikväll skulle jag ha min födelsedagsfest. Nästa år skulle den bli ännu större för då fyller jag 18 år. I år fyller jag bara 17 år, så en jättestor fest är inte nödvändig. Fast jag skulle ha fest, precis som varje år. Min familj och alltid ha fester, det var liksom en oskriven regel. Allt var fixat åtminstone. Jag skulle ha festen i en lokal nära här. Alla gäster skulle komma vid 19.30. Andy som hade hjälpt mig att planera hela festen var helt slut. Jag med för den delen. Det hade varit mycket. Tänk nästa år då! Det skulle bli kaos. Appropå mitt firande, mamma är inte hemma än. Jag trodde hon åtminstone skulle komma till min födelsedag nu när hon inte kom till nyår. Jag är lite, väldigt, besviken på henne över det men jag har åtminstone Andy och Olivia. Fast jag har inte hört nåt från mamma på över en vecka sen. Ja två dagar innan hon skulle komma hem från Bolivia.
"Jo tack jag vet." Säger han och flinar bara.
"Så vad sägs som gå ut en stund och fika?" Säger jag. Stannar jag en enda sekund till här kommer jag drivas till vansinne. Jag skulle bara bli stressad och lättirriterad. Vi kunde komma hem till 18.00, då skulle allt bli jättebra med tiden. Vi skulle hinna äta och checka att allt stod rätt till i lokalen och ta emot "personalen" till festen. Antagligen skulle vi behöva byta om på plats för hemma skulle vi nog inte hinna. Sen så om vi böt om hemma så skulle vi kanske bli svettiga eller nåt när vi förberedde det sista för festen.
"Visst det låter bra, vart vill du gå?" Svarar han mig.
"Jag vet inte faktiskt. Nånstans i närheten." Säger jag och han nickar.
"Jag tror jag vet ett ställe då." Säger han glatt och ler.
"Okej, du leder vägen då." Säger jag och rycker på axlarna. Vi reser på oss och går ut till hallen, sen lämnar vi lägenheten.
"Kommer du ihåg hur jag skämde ut oss på den där festen hos Ola?!" Skrattar jag fram. Han skrattar ännu mer än tidigare. Vi hade suttit på det här urgulliga caféet ett bra tag nu. Allt vi hade gjort var att prata och garva. Vi hade diskuterat allt från festen ikväll till sommaren om vad vi hade gjort till gamla pinsamma minnen.
"Kommer du ihåg hur jag skämde ut oss på den där festen hos Ola?!" Skrattar jag fram. Han skrattar ännu mer än tidigare. Vi hade suttit på det här urgulliga caféet ett bra tag nu. Allt vi hade gjort var att prata och garva. Vi hade diskuterat allt från festen ikväll till sommaren om vad vi hade gjort till gamla pinsamma minnen.
"Oja! Hur skulle jag kunna glömma?! Du lämna mig där ensam med den pinsamma publiken vi hade skapat. Ja du, det är oförglömigt." Skrattar han med mig. Jag ser på honom att han tar det hårt, men han håller färgen bra. Stämningen har förändrats på två röda sekunder.
"Förlåt." Säger jag och ser på honom.
"Vad ber du om ursäkt för?" Säger han förvånat och ser på mig fundersamt.
"Jag sårade dig då, och skämde ut dig inför dina vänner. Att du känner att du vill ta med mig bland dina vänner igen är jag förvånad över efter den incidenten." Svarar jag honom.
"Rosie det är inte ditt fel. Det var lika mycket mitt fel, eller rättare sagt det var mitt fel. Så förlåt själv." Säger han. "Förlåt för vad?" Säger jag och flinar lite.
"Jag borde aldrig gjort sådär mot dig. Det som hände då med Vendela och vi som precis hade...ja du vet. Jag var en stor idiot, men jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Du gjorde mig galen." Säger han och ser in i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska göra.
"Jag borde aldrig blivit sådär full som jag blev då. Men vadå gjorde dig galen?" Säger jag eftertänksamt.
"Jag låg inte med dig bara för jag var sugen. Inte för att jag inte var det. Eller asså jag var sugen, jag hade tänkt på det många gånger. Men att jag tog din oskuld i stort sett var inget jag inte tog på allvar ska du veta. Jag har alltid gillat dig och brytt mig om dig." Säger han till mig.
"Jag vet det, tror jag. Faktiskt inte. Du visste att jag inte mådde så bra, och lura i mig alkohol och sen ligger du med mig. Nästa morgon så säger du att det är ett misstag. Så snälla berätta för mig hur du tänkte där." Säger jag sorgset men jag lyckas hålla mig lugn.
"Rosie jag mena aldrig att såra dig. Du betydde och betyder allt för mig, det bara tog mig lite tid att inse det. Att det alltid var du. Jag var osäker på mig själv så därför gjorde jag som jag gjorde. På kvällen när jag såg dig sitta där ute på terassen själv så ville jag trösta dig. Helst hålla om dig och hjälpa dig. Så jag bjöd med dig över till mig där jag visste att vi åtminstone skulle kunna vara ifred. Bort från vad som nu sårat dig. Alkoholen var för jag tänkte att det kunde hjälpa, och sexet var för jag verkligen ville. På morgonen när jag sa att det var ett misstag var för vad jag nämnde tidigare, jag var så osäker på mig själv. Jag hitta på alla möjliga ursäkter och intala mig själv att vi aldrig skulle funka tillsammans ändå. Men jag var egentligen bara rädd att förlora dig, och att jag inte skulle räcka till eller att jag var tillräckligt bra för dig osv." Berättar han.
"Varför sa du aldrig nåt av detta till mig tidigare?" Säger jag och sippar på mitt kaffe som jag har i handen.
"Jag vet inte." Svarar han sanningsenligt.
"Så hur lång tid kommer det ta tills sanningen om Vendela och Utö kommer fram?" Säger jag retligt men menande ändå.
"Vad vill du veta?" Svarar han mig och ser på mig uppmanande.
"Vendela. Vad var grejen med henne egentligen?" Börjar jag med.
"Hon och jag var tillsammans på riktigt. Eller så trodde hon i alla fall. För mig var det bara status och chansen att kunna göra dig svartsjuk." Säger han och flinar medan mina ögon smalnar.
"Så du va med henne endast för det?!" Säger jag låtsasupprört.
"Vad mer vill du veta?" Säger han lite nonchalant.
"Utö. Du hade ändrat dig då." Säger jag så neutralt jag kan. Men bara minnerna av den där helgen får mig att rysa av både välbehag och sorg.
"Jag hade äntligen insett då vad du betydde för mig. Fast jag var inte så bra på att förmedla det. Istället gjorde jag det enda jag känner till, körde nåt slags spel med dig." Säger han. Jag vet inte vad jag ska säga så jag börjar sippa på mitt kaffe en liten stund innan jag svarar honom.
"Allt är ett spel för dig ju. Wow det där kom ut fel. Förlåt, men jag menar med det du är uppväxt med. Asså dina kompisar, den umgängeskretsen, den medför vissa regler typ. Eller?" Säger jag.
"Ja det gör den. Det är inte enkelt. Är man väl inne, drar du dig inte ner på listan. Antingen så slutar du prata med dem och dem slutar prata med dig. Inget mer än så, eller så gör dem ens liv till ett rent helvete om man bryter kontakten på fel sätt." Förklarar han lugnt.
"Som att dejta fel slags tjej? Som att faktiskt va svag gällande den tjejen?" Frågar jag skeptiskt men också nervöst. Detta kunde vara hela anledning till varför det inte hade blivit något mellan oss. Hans kompisar.
"Ja det kunde vara fel sätt att bryta kontakten med dem." Svarar han mig sanningsenligt.
"Så alla dina nej till mig var pågrund av vad dem skulle göra mot dig..." Säger jag
"...och dig..." Fyller Andy i med.
"...och mig?" Frågar jag.
"Ja nåt sånt och jag var osäker på mina känslor också. Men Rosie du är den enda för mig, och jag älskar dig så himla mycket. Jag skulle göra vad som helst för dig. Det bara tog mig ett tag att inse det även när jag visste att jag hade fallit. Du sa inte för så länge sen att du älskade mig också. Jag vet inte om det är för tidigt att fråga detta, med tanke på Felix och allt, men kan inte du ge mig en chans? Eller snarare oss en chans." Säger han och ser djupt in i mina ögon. Jag blir så ställd av frågan att jag är nära på att tappa kaffekoppen. Som tur är märker ingen det och jag ställer ner den på bordet. Vad ska jag svara? Är inte det här jag har väntat på så länge? Ända sen december två år sen.
"Oj, är klockan så mycket. Vi borde gå. Festen kommer inte fixa sig själv." Säger jag panikslaget och reser på mig. Jag kollar klockan nu. Vilken tur jag hade, den var 17.40, så det blir precis lagom att gå tillbaka. Han suckar och reser på sig. Vi går ut ur caféet under tystnad. När vi kommit ut så öppnar Andy munnen igen och säger det jag helst inte ville höra "Nån gång måste vi prata om det, du kan inte undvika det för alltid". Döda mig nu! Resten av vägen går vi under tystnad.
Del 32 - Nyårskyss
Previous
"Du hatar väl honom?" Säger jag skeptiskt.
"Jo, eller mindre nu för tiden. Jag kan se att han älskar dig Rosie, och han gör dig lycklig." Säger hon.
"Jo han gör mig väldigt lycklig antar jag." Säger jag och möter hans blick från andra sidan rummet där han står och pratar med några av hans vänner. Han skiner upp och ler mot mig glatt.
Andys perspektiv
Jag ser henne prata med Olivia från andra sidan rummet från henne. Hon ler mot mig och jag känner hur jag skiner upp och ler glatt. Jag står och pratar med några av mina vänner, men jag har slutat lyssna sen ett bra tag tillbaka. Ända sen jag hitta Rosie i rummet. Jag såg henne krama om Olivia, så jag antar att dem är vänner igen. Rosie säger nåt till Olivia och börjar sen gå mot mig. Hennes vackra leende skulle jag kunna se på hela dagen. Hon är framme hos mig nu och kramar om mig. Jag kramar om henne tafatt.
"Hej." Säger hon. Jag får lite tunghäfta, och resten av mina vänner som jag står vid och pratar med har tystnat.
"Hej." Svarar jag till slut. Resten av dem runt oss ser på oss.
"Ska du inte presentera dina vänner?" Säger Rosie som märker att jag inte har en aning om vad jag ska säga.
"Visst. Det här är Rosie. Rosie det här är Emmy, Ola, Sean, Celia och Luke." Presenterar jag dem för varandra.
"Så hur känner ni varandra? Vi har aldrig sett dig tidigare." Säger Emmy nyfiket.
"Vi var grannar." Svarar Rosie glatt.
"Jaha, så vad är ni nu då?" Frågar Emmy vidare. Hon må va min barndomsvän och antagligen bara lite beskyddande, men hon stör mig. Emmy har knappt pratat med mig på hur länge som helst så hon har inget att göra med mig och Rosie.
"Vi...eh...vi är väldigt nära vänner. Så hur känner du Andy?" Säger Rosie besvärat. Hon verka ha svårt för vad vi är. Inte för jag anklagar henne för det. Jag vet inte ens vad vi är. Hon har bestämt vår relation till varandra det senaste halvåret.
"Sen dagis, vi har känt varandra väldigt länge. När var det du sa ni lärde känna varandra?" Säger Emmy.
"Sen två-tre år sen lärde vi känna varandra." Svarar Rosie. Jag börjar känna av vibben att detta kommer inte sluta bra. Vad grejen är med Emmy vet jag verkligen inte, men jag vill inte att Rosie ska dras in i det.
"Kom Rosie, jag vill prata med dig om några saker." Säger jag menande. Hon ger Emmy en mördarblick, den blicken känner jag väl igen, men följer med mig ändå.
Emmys perspektiv
Rosie ger mig en kall blick, men jag vänder inte andra kinden till utan möter hennes blick. Andy tar henne runt midjan och leder henne härifrån. Jag vet att jag inte borde lagt mig i, men sättet han såg på henne. Han var störtkär i henne. Jag var ju kär i honom, jag ville att han skulle se på mig sådär. Under alla dessa år som vi känt varandra borde det där vara jag. Han lutar sig närmare henne och viskar nåt i hnnes öra. Hon skrattar och slår honom lätt på axeln. Han spelar sårad och putar med läpparna. Hon gör samma min tillbaka, sen brister dem båda ut i skratt. Dem slutar skratta och ser in i varandras ögon intensivt.
"Tio, nio, åtta..." Hör man i lokalen. Jag kan fortfarande se hur dem bara står där och ser på varandra. Jag vill ha honom. Jag önskar han vore min.
"Fem, fyra, tre..." Fortsätter dem. Jag kan se vad som är på väg att hända. Hela min kropp vill bara springa fram dit och hindra det, men jag lyckas hålla mig kvar där jag står med mitt pokerface.
"Två, ett..." Rosie lutar sig fram och kysser honom. Raketerna avfyras utanför, alla jublar och skjuter serpentiner.
Rosies perspektiv
Jag vet inte vad som flög i mig när jag luta mig fram och kysste honom. Fast jag ångrar det inte. Att känna hans läppar mot mina just nu påminner mig om förra tolvslaget. Då allt det här kärlekstjafset börjat. Jag vet inte vad som kommer hända efter detta, allt jag vet är att jag njuter av det. Han drar mig närmare sig, hans hand som var tidigare vid min midja har glidit ner till min rumpa. Mina händer leker med hans nackhår, och kyssen blir väldigt intensiv och känsloladdad. Fyrverkerierna har avfyrats och alla jublar och skjuter serpentiner runt sig. Många kramas eller skålar och önskar varandra gott nytt år. Vi avlslutar vår kyss och drar oss ifrån varandra. Andy bara ser på mig förvånat.
"Vad var det där om?" Säger han tillslut. Jag känner hur kinderna hettar och allt jag vill är att gå nu.
"Jag vet inte, jag borde inte...förlåt." Mumlar jag fram. Varför? Jag klarar inte att va nära honom längre, jag vill ha honom. Hela honom, inte bara en kyss, mera. Han verkar lite förvirrad. Jag skulle också har varit det. Eller snarare sagt jag var det. Han gjorde exakt samma sak mot mig förra nyåret. Av nån anledning känner jag för att springa härifrån, ifrån honom. Jag vet att det är dumt, men jag lyssnar på det och springer ifrån honom. Jag springer mot balkongen på andra våningen.
"Rosie, vänta! Vi behöver prata om detta nån gång." Ropar han efter mig. Jag tror han springer efter, hoppas inte, men jag vet inte.
Jag springer ända tills jag kommer ut på balkongen. Andfådd pustar jag ut och ser bak för se om han följde efter mig. Jag borde inte bli besviken, men jag blir det när jag märker att han inte har gjort det. Jag ser mig omkring, det är fint här uppe. Dem som äger lokalen har skött stället riktigt fint. En otrolig utsikt är det allt. Balkongen är inredd som en trädgård. Väldigt pitoreskt med mycket blommor. Välplanerad yta, kan man se. Där jag precis kom ut så är det stenar som täcker all mark som inte är täck med vitmålade trälådor fyllda med jord där blommorna växer. Bredvid mig är det en liten trappa som går upp till den lilla yta som blivit till för dörren som går ut hit. Jag går upp dit. Dem som inrett stället har gjort en sådan där vit träportal med blommor växandes längs den. Under den har dem ställt en hamock. Framför den finns det ett glasbord. Golvet är konstgräs. Runt den här lilla altan, eller vad det nu är, så är det ett vitt staket. För att vara vinter är det inte mycket snö i år. Knappt någon alls. Vilket är tur för annars hade jag aldrig kunnat gå upp hit med mina klackskor, eller klara kylan i min lilla klänning. Jag hör dörren öppnas och stängas ut hit. Jag går fram till staketet och ser ner för se vem det är. Andy. Jag borde prata med honom. Han avskyr mig antagligen nu. Jag sprang ju bara iväg efter kysst honom.
"Andy?" Säger jag försiktigt. Han ser upp och möter min blick. Jag ler och han ler tillbaka. Han har hittat trappan upp hit. Sakta går han upp hit till mig.
"Vad gör du här ute?" Säger han nyfiket.
"Jag vet inte, jag behövde tänka." Svarar jag honom ärligt. Jag avskyr när han ser mig djupt i ögonen. Det finns inte en chans i världen att jag kan ljuga för honom då.
"Tänka över vadå?" Säger han ännu mer nyfiket och går närmare mig.
"Vad jag gjorde." Svarar jag honom och sväljer hårt. Allt jag vill göra är att dra av honom kläderna och känna honom nära mig.
"Det är väl inte mycket att tänka över? Det sa väl egentligen allt." Säger han med sin hesa sexiga röst, och står mindre än en centimeter ifrån mig.
"Du...ehm...du ville prata om det här?" Säger jag hackigt. Jag har svårt att koncentrera mig när han är såhär nära.
"Om vad?" Säger han och flinar åt vilken påverkan han har på mig. Jag drar fingrarna genom håret nervöst.
"Om vad som har hänt mellan oss." Säger jag och lägger en hand på hans bröstkorg för hindra honom att komma närmare, om det nu ens är möjligt. Jag kan känna hans andetag på min hud. Jag får gåshud utav välbehag.
"Snälla Rosie sluta nån gång. Kan inte du bara ge efter nån gång. Du är så uppe i att skydda dig från att bli sårad, så att det gör dig blind för vad som kan göra dig lycklig." Säger han förtvivlat. Han lägger sin hand ovanpå min som är på hans bröstkorg.
"Vad är det som skulle göra mig lycklig då?" Säger jag trotsigt. Han har rätt. Fast vad jag vill ha för få mig lycklig skulle ställa till så mycket problem. Det skulle också vara sådan stor risk med det. Han är den som kan såra mig mest av alla, men han är också den som kan göra mig lyckligast.
"Jag hoppas mig, men kärleken Rosie." Svarar han mig och drar in mig i sin famn. Han kysser mig passionerat. Jag drar med mig honom till hamocken. Den är väldigt bred och vi får plats båda två bredvid varandra, men han lägger sig ändå ovanpå mig. Jag drar på oss filten som hänger över ryggstödet på hamocken. Han kysser mig igen och ner längs halsen ut mot nyckelbenet. Ett litet stön slipper ut från mina läppar. Vi strular ett bra tag innan vi klär av oss och faktiskt har det. Det är passionerat, intensivt och kärleksfullt.
"Wow." Säger han och rullar av mig. Jag bara ler. Det va underbart. Det bästa vi har haft, innan vi gick hit var också otroligt bra. Han lägger sig på rygg och jag kryper närmare honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg. Han lägger sin arm runt mig och kysser mig på hjässan. Jag gäspar lite. Han leker med mitt hår och smeker min hand med sin andre hand. Jag skulle kunna somna här. Jag vill aldrig lämna det här stället. Det här var underbart. Tänk att vakna upp varje morgon till hans ansikte. Somna bredvid honom varje kväll. Ha vårat eget hus eller lägenhet tillsammans. Ha ett helt liv tillsammans. Han var allt jag ville ha. Utan honom skulle inget va detsamma.
"Wow." Säger han och rullar av mig. Jag bara ler. Det va underbart. Det bästa vi har haft, innan vi gick hit var också otroligt bra. Han lägger sig på rygg och jag kryper närmare honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg. Han lägger sin arm runt mig och kysser mig på hjässan. Jag gäspar lite. Han leker med mitt hår och smeker min hand med sin andre hand. Jag skulle kunna somna här. Jag vill aldrig lämna det här stället. Det här var underbart. Tänk att vakna upp varje morgon till hans ansikte. Somna bredvid honom varje kväll. Ha vårat eget hus eller lägenhet tillsammans. Ha ett helt liv tillsammans. Han var allt jag ville ha. Utan honom skulle inget va detsamma.
Del 31 - Fyrverkerier och champange
Previous
"Vet hon inte?" Säger Olivia förvånat.
"Nej det är en överraskning." Säger jag snabbt och börjar bli stressad nu.
"Okej, hejdå." Säger hon och lägger på. Jag hör nyckeln vridas om i låset så jag går ut till hallen för hjälpa Rosie med varorna. Hon verkar väldigt glad när hon möter min blick. Jag gissar på att hon hitta en bra klänning.
Rosies perspektiv
Det är nåt speciellt med den här dagen, det är ju trots allt nyårsafton. Jag står i mitt, eller ja nu mera mitt och Andys rum, och funderar över vad jag ska ha på mig. Andy är i badrummet och duschar. Jag hade redan duschat, ända jag hade kvar var att bestämma mig vad för kläder jag skulle ha. Vi skulle åka om typ 45 min. Så jag hade inte speciellt mycket tid på mig. Kanske den svarta långklänningen. Den kunde funka. Den var både classic och festklänning. Jag tror jag tar den.
"Är du klar snart?" Ropar Andy och kommer in i rummet, halvnaken. Jag har stor lust att bara gå fram till honom och kyssa honom, och kanske göra nåt mer. Fast jag är smart nog att inte göra det.
"Jag ska bara ta på mig kläder." Svarar jag och kan inte slita blicken från hans magmuskler. Han hade börjat träna för ett tag sen, och det hade fått resultat. Bra resultat.
"Ser du nåt du gillar?" Säger han flinandes och spänner sina magmuskler. Jag rodnar lite lätt och kollar bort.
"Jag förstår inte vad du menar." Svarar jag honom så stadigt jag kan. Det är ju så vackert, han står i bara handduk och jag står i bara underkläder. Han kommer närmare mig. Jag lägger en hand på hans nakna bröstkorg för stoppa honom för komma närmare.
"Så det har inget med att göra med att jag står framför dig halvnaken?" Säger han med sin hesa sexiga röst som jag älskar. Jag tittar upp och möter hans intensiva blick på mig.
"Ser du nåt du gillar?" Svarar jag sarkastiskt tillbaka och flinar lite. Jag vet att han studera mig när jag kolla ner i marken.
"Ja." Säger han och tar min hand som vilar på hans bröstkorg i sin. Jag drar efter andan. Plötsigt blev det väldigt svårt att andas normalt. Mitt hjärta slår i hundraåttio och allt jag vill är att slänga mig över honom.
"Vad är det då?" Säger jag utmanande. Han ler nöjt, nu vet han antagligen vad jag tänker.
"Dig." Säger han och kysser mig passionerat och lustfyllt. Jag försöker hålla igen först, sen klarar jag inte mer. Jag drar mina händer genom hans hår, och kysser hans underbara läppar ivrrigt. Han börjar gå mot sängen samtidigt som han kysser mig och knäpper upp min bh. Vi ramlar ner i sängen. Han kysser mig sakta ner längs halsen och suger lätt på min hud. Jag kan inte låta bli att stöna lite. Han ler nöjt och kommer upp till mig igen för kyssa mina läppar. Han masserar mina bröst lite mer ivrigt nu, och kyssarna blir hetare. Jag är så kåt nu så det känns som jag skulle explodera vilken sekund som helst. Han smeker min ljumske med ett av sina fingrar. Till slut pressar han in ett finger i mig, och jag kan inte hjälpa att bita Andy hårt i läppen för att inte skrika rakt ut av njutning när jag kan känna hans fingrar röra sig in och ut i mig. Han drar av mig mina trosor och jag drar av honom kalsongerna, efter lite hjälp från varandras håll så ligger vi där nakna båda två. Jag sträcker mig efter honom och trycker honom ner mot mig för att kyssa honom. Vi finner varandra fort och kyssen blir väldigt intensiv. Jag känner hur hård han har blivit vid min ljumske. Han kysser mig längs käken och ner på halsen. Jag klarar inte mer, nu är jag så otroligt kåt. ”Andy…” Stönar jag menande. Han fattar vinken och tränger långsamt in i mig. Jag kan inte låta bli att stöna av njutning för varje rörelse han gör, ut och in i mig, snabbare och långsammare, hårdare och mjukare, ohämnat och försiktigare. Jag kramar lakanet under mig i mina händer, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är den skönaste känslan jag någonsin upplevt. Andy stönar till när han tränger in i mig igen. Han kysser mig och jag stönar mot hans läppar eftersom han återigen fyller mig med hela sin längd. Jag känner hur Andys kropp späns ovanpå min, och jag vet att när han stannar till lite och stönar längre och högre än dem andra gångerna, så har han kommit. Alla hämningar jag har släpps lös och jag exploderar under honom samtidigt som jag stönar hans namn. Bara att han kommit får mig att komma också.
Andy rullar av mig. Vi ligger bredvid varandra i sängen på rygg och andas andfått. Han håller min hand samtidigt som han försöker återhämta sig. Jag andas in djupt innan jag sätter mig upp.
”Det där var… wow…” Pustar jag ut och lägger mig ner igen på rygg. Andy slingrar in sin arm under mig och drar mig närmare sig. Jag ligger med mitt huvud på hans bröstkorg.
”Haha aa det kan man lugnt säga. Jag fattar inte vad för bra jag har gjort för att förtjäna det.” Säger han retfullt.
”Vem vet.” Säger jag retfullt tillbaka och kollar upp på honom för att se hans reaktion. Han flinar också och ser på mig roat. Jag reser på mig och tar på mig min bh och mina trosor. Han ligger kvar i sängen fortfarande. Sen går jag ut till badrummet för skölja av mig snabbt. Man blev lite ofräsch efter det där. Jag tog med mig klänningen och sminket in i badrummet, så jag har en chans att bli klar utan distraktioner. Vad hade precis hänt egentligen? Jag drogs med i stunden. Det var underbart. Nog det bästa någonsin. Han var underbar. Jag ville ha honom som min pojkvän, men jag var rädd och osäker också.
"Rosie är du klar? Vi måste åka nu." Ropar Andy från hallen.
"Snart. Ska bara sätta i smyckerna." Svarar jag.
"Nu!" Skriker han otåligt.
"Kommer!" Svarar jag tillbaka och går ut.
Vi ringer på och Eric öppnar. Han kramar om oss och släpper in oss. Vi går bort till drinkarna medan Eric släpper in några fler. Jag tycker mig skymta Olivia men jag måste se i syne. Vad skulle hon ha här och göra liksom? Så det kan inte stämma.
"Tja." Säger Eric till oss.
"Hej." Svarar jag honom. Jag märker att han försöker flörta med mig, men jag orkar verkligen inte bry mig. Jag ville ha Andy, ingen annan. Även om Eric stod nära mig och gav mig all uppmärksamhet så kunde jag inte bry mig mindre.
"Vill ni ha nåt att dricka? En drink till dig kanske, Rosie?" Säger Eric flörtigt och firar av ett charmigt leende till mig. Jag kan se hur Andy märkt det och blir lite svartsjuk. Innan jag hinner hindra mig själv så ler jag lite åt det.
"Jag tar gärna en cider." Svarar jag honom vänligt.
"Samma här." Säger Andy och går fram till baren för beställa.
"Andy, jag kan betala. Det är lugnt asså." Säger Eric på en gång när Andy är på väg till baren, och på väg att lämna mig ensam med Eric också.
"Okej, möt oss sen. Rosie det är någon jag vill du ska prata med." Säger han efter sett någon borta vid entrén. Han går emot mig och leder vägen. Tacksam över att slippa bli ensam kvar med Eric följer jag snällt efter Andy. Jag undrar vem det kan vara. Nyfiken som jag är så frågar jag "Vem är det?". Han ser på mig lurt men samtidigt oroligt. Vem kan det va som ger Andy det ansiktsuttrycket? Jag börjar gå galen här men som vanligt håller han tyst. Det är nog inte någon jag känner. Kanske är det nån ny "Vendela" som han vill presentera.
"Hej." Säger en välbekant röst försiktigt bakom mig. Jag känner Andys hand på min arm. Stadigt men inte hårt. Han vill bara inte att jag ska fly eller något. Varför gör han så här mot mig? Jag är inte redo. Inte än iallafall. Även om jag inte vänt mig om och mött rösten bakom mig än, så vet jag precis vem det är. Jag ser på Andy ilsket. Han ser lite skamsen ut.
"Rosie, prata med henne. Ge henne en chans åtminstone." Säger Andy bedjandes men bestämt. Jag suckar och samlar mig. Jag försöker hålla inne tårarna som hotar att rinna över när som helst nu när jag ser henne. Alla minnen från den dagen, all sorg jag kände träffar mig hårt i ansiktet. Framför mig står Olivia. Jag ville både slå henne i ansiktet samtidigt som jag bara ville krama om henne. Hon har sårat mig så djupt men hon är ändå min bästa vän. Jag älskar henne som om hon vore min syster, en del av min familj.
"Jag lyssnar." Säger jag tillslut menades till henne.
"Jag vill bara be om ursäkt..." Börjar Olivia men ser sen på Andy som står kvar vid oss.
"Klarar du dig?" Viskar han i mitt öra. Jag nickar kort. Han pussar mig på pannan och säger sen "Jag finns i närheten, men ge henne en chans. Jag vet att du fortfarande bryr dig om henne". Sen går han och lämnar mig ensam kvar med henne.
"Så?" Säger jag lite otåligt.
"Jo som jag börja säga, jag vill be om ursäkt men jag kan inte säga att jag ångrar mig. För hade jag stått där den kvällen på Utö då allt börja igen hade jag nog gjort samma val igen, att låta honom kyssa mig och kyssa honom tillbaka. Jag vet att det låter hemskt i dina öron just nu, men bara lyssna och döm sen efter jag pratat klart." Säger hon. Jag nickar bara kort. Hon har rätt i att det låter hemskt. Förfärligt. Hon ångrar sig inte ens, varför står jag kvar ens fortfarande.
"Så vad jag vil få fram med det här är att, precis som att du var med Andy, så önskar jag att jag kunde ta tillbaka det men jag ångrar inte att det hände. Tidpunkten må ha varit fel men själva känslan och händelsen är inget jag ångrar. För hade jag aldrig kysst Felix tillbaka den där kvällen hade jag aldrig vetat hur det hade varit att vara kär. Eller första hjärtesorgen, eller första kyssen, eller första sexet. Sorry, jag vet att det vill du inte höra, men precis som att du höll på med Andy när du var tillsammans med Felix så ångrar du inte vad som hände bara tidpunkten för händelsen. Däremot vad jag ångrar är att det kosta mig dig. Du är min bästa vän, jag borde avslutat allt efter Utö, när ni blev tillsammans. Det jag gjorde var fel, det vet jag. Tro mig, men jag har fått min medicin för det. Han bytte tjej efter två veckor, det gjorde ont att höra. Jag vet att det inte kanske gjorde lika ont som att få reda på vad vi hållit på med, men det sved det också. Men då var det ingen annan än dig jag ville prata med, och du fanns inte där. Jag kan aldrig föreställa mig hur hemskt det måste ha varit för dig. För det borde ha varit jag som var där för dig när en sån sak hade hänt. Jag borde varit den som trösta dig, men nu var jag den som såra dig. Du vet inte hur mycket jag hatar mig själv för det." Säger hon gråtfärdigt. Jag är så trött på allt, och hon har rätt i att jag ville ha hennes tröst. Självklart hade hon gjort fel, men hon hade lidit hon med. Vi hade nog lidit tillräckligt nu båda två. Så jag vet att egentligen borde jag inte förlåta henne så enkelt, men ändå går jag fram till henne och kramar henne.
"Jag har saknat dig." Viskar jag i hennes öra snyftandes.
"Jag med." Svarar hon mig. Vi står så en liten stund och kramas och snyftar.
"Om du någonsin gör något sådant mot mig igen mördar jag dig." Säger jag skämtsamt och drar mig ur kramen efter ett tag.
"Jag lovar, aldrig igen. Det var det dummaste jag gjort. Ingen kille ska få komma emellan oss igen. Och Rosie, förlåt. Jag menar verkligen det. Förlåt." Säger hon och ler. Jag ler tillbaka.
"Du är förlåten. Gör aldrig om det bara. Men vad gör du här förresten? Du känner väl ingen här?" Säger jag förvånat när jag kommer på det.
"Andy ringde mig i veckan och bjöd in mig. Han berätta att du sakna mig, och tyckte jag borde göra nåt åt det. Jag hade bara väntat på ett tillfälle men varit för feg för göra något åt det." Berättar hon.
"Jaha, så det är Andys förtjänst?" Säger jag överraskat.
"Ja. Är du sur över att jag inte fixade det själv?" Säger Olivia oroligt. Jag skakar bara på huvudet och ler.
"Nej, jag blev bara förvånad att Andy skulle göra en sån sak för mig." Säger jag och ler mjukt mot henne. Hon slappnar av igen och ler tillbaka.
"Den killen skulle göra vad som helst för dig." Säger Olivia och himlar med ögonen.
"Du hatar väl honom?" Säger jag skeptiskt.
"Jo, eller mindre nu för tiden. Jag kan se att han älskar dig Rosie, och han gör dig lycklig." Säger hon.
"Jo han gör mig väldigt lycklig antar jag." Säger jag och möter hans blick från andra sidan rummet där han står och pratar med några av hans vänner. Han skiner upp och ler mot mig glatt.
Del 30 - Allt för dig
Previous
Jag går ner till busshållplatsen och ringer Andy för berätta vad som har hänt. Vi pratar hela vägen hem. Han sa att han hade hyrt några filmer och köpt snacks och läsk. Filmkväll alltså. Jag ser fram emot att komma hem till honom och bara ta det lugnt medan vi slökollar på film.
Andys perspektiv
Det är nyårsafton imorgon och jag och Rosie ska på någon nyårsfest hos Eric. En av mina polare. På senaste tiden hade Rosie verkligen funderat på att ringa Olivia. Ända sedan hon fick reda på att Felix var med den där bruden Ofelia. Hon var så uppäten av hennes skuldkänslor och tankar kring Olivia. Jag ville göra nåt, hjälpa henne. Kanske om jag bjöd in Olivia till festen imorgon. Bara dem träffades så skulle nog allt lösa sig.
"Andy?" Ropar Rosie på mig ute i köket. Jag hade gått in till vårt rum för hämta en kofta till henne.
"Jag är på väg. Ta det lugnt." Svarar jag henne och går ut till henne i köket.
"Jag fryser bara ihjäl här. Men annars är det väl lugnt." Säger hon sarkastiskt och jag suckar. Hon bara flinar mot mig när jag kommer in köket och ger henne koftan.
"Får jag fråga en sak?" Säger jag försiktigt.
"Vadå?" Undrar hon nyfiket.
"Funderar du fortfarande på att höra av dig till Olivia?" Frågar jag.
"Jag vet inte. Jag vill men nåt hindrar mig." Svarar hon mig och hon får detta allvarliga uttryck i ansiktet.
"Vad hindrar dig?" Säger jag nyfiket.
"Borde inte hon höra av sig? Jag menar det var trots allt hon som gjorde fel, inte jag." Säger hon frågandes.
"Jo kanske, men saknar du inte henne alls?" Säger jag lugnt.
"Klart jag gör, jag saknar min bästa vän. Men jag vet inte om hon är det längre med tanke på vad hon gjorde. Skulle jag träffa henne skulle jag både vilja krama henne, och döda henne på samma gång." Svarar hon.
"Berätta för mig hur man lyckas med något sådant?" Skrattar jag.
"Jaja okej, men nej jag längtar efter att prata med henne igen. Fast jag tänker inte vara den första att ta kontakten. Vill hon att vi ska vara vänner får hon anstränga sig." Säger hon lite besvärat men allvarligt. Jag vet att hon menar det, och det gav mig en idé. Båda är för envisa för göra något. Så skulle nåt bli av så skulle jag själv behöva fixa det. Plus att jag står inte ut att se Rosie olycklig av det en endaste dag till.
Rosie är ute och handlar dricka och annat som vi kan behöva till imorgon på festen. Hon skulle också gå med Emma på stan för leta efter en klänning. Så nu hade jag gått om tid att fixa nåt med Olivia. Jag tar upp mobilen och slår in hennes nummer. Det går några signaler innan jag hör någon svara.
Rosie är ute och handlar dricka och annat som vi kan behöva till imorgon på festen. Hon skulle också gå med Emma på stan för leta efter en klänning. Så nu hade jag gått om tid att fixa nåt med Olivia. Jag tar upp mobilen och slår in hennes nummer. Det går några signaler innan jag hör någon svara.
"Hej det är Olivia." Säger hon.
"Tja, det är Andy." Svarar jag henne.
"Andy? Varför ringer du mig?" Säger hon misstänksamt.
"Jag ringer för Rosie skull." Svarar jag kort. Egentligen vill jag inte prata med Olivia. Jag vet vad hon tycker om mig. Hon avskyr mig. Till och med en sten skulle kunna se det.
"Jaså? Varför finner jag det svårt att tro, är du säker på att du inte ringer för din egen vinning." Säger hon.
"Nej, hur svårt det än kan va för dig att förstå så älskar jag henne. Jag skulle göra allt för henne, och just nu är det tyvärr att prata vett med dig." Säger jag besvärat.
"Vadå vett med mig?" Svarar hon mig irriterat.
"Hon saknar dig, hon behöver sin bästa vän." Säger jag så lugnt och sansat jag kan.
"Jag saknar henne också, men hon vill ju inte prata med mig." Säger hon osäkert och dystert.
"Jag har en idé." Säger jag lurigt.
"Vad?" Säger hon misstänksamt mot mig.
"Vad gör du imorgon kväll?" Frågar jag.
"Firar nyår nånstans." Svarar hon mig skeptiskt.
"Fel, du firar med mig och Rosie på en fest hos en av mina kompisar." Säger jag.
"Vart då nånstans?" Säger hon direkt. Inget tack, inget vad glad jag blir för chansen att få göra det rätt med min bästa vän.
"Söder Mälarstrand. Han har hyrt lokal där. Skyddsrummet." Svarar jag tålamodigt.
"Okej, men..." Säger hon och drar ut på sitt men. Jag suckar lite.
"Olivia jag tror inte ni kommer bli sams förens någon av er tar första steget. Den här gången är det nog din tur för du gjorde misstaget. Så jag tänkte bara att om ni pratar med varandra i verkligeheten så kan ni nog lösa det. Jag vet att hon saknar dig." Förklarar jag för henne.
"Okej, tack. Får jag fråga varför du gör det här för mig? Jag som har sagt så mycket elakt om dig." Säger hon.
"Jag gör det för Rosie, inte dig. Fast det gynnar dig ändå." Svarar jag.
"Jag förstår, tack ändå. Förlåt för allt det jag har sagt. Du är en bra kille, kanske inte allmänt, men för Rosie och det betyder mycket." Säger hon mjukt.
"Det betyder mycket för mig att höra det komma från dig." Skrattar jag lite.
"Jaja, bli inte mallig nu. Vi ses imorgon då." Säger hon.
"Ses imorgon." Svarar jag henne och ska precis lägga på när jag hör henne säga något mera.
"Vad är klädkoden?" Säger hon lite stressat.
"Vad tror du? Det är mina kompisar." Svarar jag henne.
"Okej så en soppåse räcker." Säger hon sarkastiskt.
"Jättekul, nej men uppklätt fast ledigt." Säger jag.
"Okej så typ en klänning, eller funkar jeans med nån fest topp?" Frågar hon.
"Nåt i den stilen." Svarar jag.
"Okej, vi ses. Vart ska jag möta er?" Säger hon fundersamt.
"Vi hittar dig, eller jag hittar dig. Men måste gå nu. Jag tror Rosie är hemma." Säger jag.
"Vet hon inte?" Säger Olivia förvånat.
"Nej det är en överraskning." Säger jag snabbt och börjar bli stressad nu.
"Okej, hejdå." Säger hon och lägger på. Jag hör nyckeln vridas om i låset så jag går ut till hallen för hjälpa Rosie med varorna. Hon verkar väldigt glad när hon möter min blick. Jag gissar på att hon hitta en bra klänning.
Del 29 - En söt kärlekshistoria
Previous
"Lugna ner dig. Jag ville bara be om ursäkt. Kan du inte bara ta emot den." Säger han smått irriterad.
Istället för att svara honom så lägger jag på. Jag har ändå inget mer att säga honom. Hur kunde jag göra så här mot Rosie? Hur kunde jag vara så dum? Såklart var det inget verkligt. Jag borde aldrig litat på honom.
Rosies perspektiv
Vi sitter alla ner vid matbordet. Snart ska äntligen Felix med familj åka hem. Det hade varit fyra långa dagar. Jag och Andy hade sovit här, precis som resten av Felix familj. Anna som är Kristinas syster var alltid väldigt trevlig, men henne pratade man ändå inte mycket med. Förutom nu då, när alla satt samlade. De andra pratade på om något. Jag hade ingen aning om vad förens jag hörde Kristinas röst säga något om Ofelia och Felix.
"Så hur träffades ni två? Ni är ju för gulliga tillsammans." Säger Kristina och ser på dem. Ofelia och Felix ger varandra en liten puss på munnen innan dem vänder sig till henne. Jag kan känna hur jag spänner hela mig, och på en gång så smeker Andy mig lugnande på benet. Han ser på mig oroligt. Jag tar ett djupt andetag och sen så tar jag min hand under bordet. Han grabbar tag om min hand och jag ler mot honom.
"Vi träffades genom kompisar. Hans bästa vän är min brosars kompis. Så någon gång när min brorsa skulle träffa dem så hängde jag med. Det klickade på en gång, men han hade faktiskt någon annan då." Säger hon och ler. Alla väntar på en fortsättning. Jag vet att hon menade mig, men jag hade ingen aning att han hade träffat henne innan allt skit om Olivia också.
"Ja det var nu i höstas. Men sen för några veckor sen så tog det slut med den här tjejen jag var med. Ja och någon dag senare så stötte jag på Ofelia. Det var som om det var ödet. Vi visste då att det var menat. Vi satt på nåt fik och prata i timmar. Det var den bästa dagen i mitt liv." Säger han. Alla ler så där varmt mot dem som man gör när man tycker nåt är gulligt.
"Vad mysigt. Vad var det för café? Det finns ju så många caféer i Kalix." Säger jag oskyldigt. Bara inte det var samma som han alltid brukade ta mig till. Säkert är de det. Jag undrar om han gör det med alla tjejer han träffar. Jag hatar verkligen honom.
"Café lyktan, det är så mysigt där. Har du varit där?" Säger Ofelia som nog anat vad det var frågan om.
"Ja, jag tror Felix visa mig det nån gång för länge sedan." Svarar jag lugnt.
"Så hur blev ni två tillsammans då?" Frågar Felix för bryta vad som höll på att hända mellan mig och Ofelia. Han som sa att det cafét var vårt ställe. Vårt speciella ställe. Att det alltid skulle vara vårt vad som än hände mellan oss. Det spöregnade ute och vi hade sprungit in i den första byggnaden vi såg. Vilket då råkade vara Café Lyktan. Jag tog en chokladmuffin och varm choklad, han hade tagit kaffe latte och en kanelbulle. Vi satt och åt. Jag frös så han gav mig sin tjocktröja som han hade haft under sin jacka. Efter han hade gett mig den, så titta han så intensivt på mig så jag kunde inte låta bli att skratta. Sen såg jag in i hans ögon, han ville säga något. Det såg jag. Först ville jag vänta och låta honom få den tid han behövde, men sen kunde jag inte vänta mera. Så jag fråga honom "Vad? Har jag nåt i ansiktet?" Skratta jag fram lite nervöst. Han bara log mot mig. "Jag hoppas vi håller för alltid bara. Jag gillar dig verkligen Rosie." Sa han och luta sig fram för kyssa mig. Jag får en armbåge i sidan och rycks från mina tankar.
"Varför gjorde du sådär för?" Säger jag ilsket och ser på Andy surt.
"Felix ställde en fråga och du försvann långt bort i dina tankar." Svarar han mig. Jag känner hur pappa och Kristinas blickar bränner på mig och Andy.
"Förlåt, vad fråga du?" Säger jag vänligt och fejkler mot Felix.
"Jag bara undra hur ni två blev tillsammans." Svarar han mig och jag håller på att sätta i halsen av förvåning.
"Asså...vi?...nej vi är inte tillsammans." Stammar jag fram. Andy säger ingenting. Faktum är att han är helt uttryckslös. Jag vänder mig mot honom för få nån slags hjälp men han är långt borta.
"Åh kom igen, ni är ju som klistrade vid varandra." Säger Omar och flinar.
"Vi är vänner, inget mera. Slutdiskuterat." Säger jag bestämt. Felix ler nöjt, och jag har en känsla av att han kommer att komma med en taskig komentar.
"Finns det nån annan med i bilden som vanligt?" Säger han ironiskt.
"Felix det räcker nu. Du får ursäkta honom Rosie." Säger Anna och ställer sig upp.
"Det är lugnt." Säger jag till henne. Hon lugnar sig lite och sätter sig ner igen.
"Nej det gör det inte Felix." Svarar jag honom. Hur kan han ställa till med en sån scen inför alla? Jag fattar mig inte på honom.
"Vad är det då?" Säger han uppmanande.
"Älskling det är okej, berätta nu. Bättre nu när det ändå är på tal." Bryter Andy in och lägger sin arm runt mig. Han ger mig en puss på kinden. Jag ser på honom oförstående. Nu ser alla på oss överraskat, till och med Felix.
"När hände det här?" Begär Kristina att få veta. Jag sväljer klumpen som satt sig i halsen på mig.
"För en vecka sen ungefär. Det är så nytt så vi ville egentligen vänta med att säga något innan vi visste hur seriöst det var. Fast jag vet ändå redan nu att du, Rosie, är den enda för mig." Svarar Andy åt mig.
"Jaha, jag förstår." Säger hon. Jag ser förvånat på Andy, men pressar fram ett leende för inte avslöja vilken lögn det är som vi drar just nu. Jag kommer få så mycket skit för det här sen av pappa och Kristina. Vi fortsätter äta under tystnad, åtminstone vi yngre. De vuxna pratar på om en massa strunt.
Typ en timme senare så vinkar vi hejdå till Felix, Ofelia, Omar, Carina, Anna och Karl. Andy går också. Jag skulle åka hem till mamma, eller ja där jag och Andy bodde själva just nu, lite senare. På ett sätt ville jag döda Andy för vad han precis hade gjort. Det var döden för mig nu när alla hade gått.
"Rosie!" Ropar pappa två sekunder senare. Jag suckar tungt innan jag går till vardagsrummet för möta min död.
"Ja?" Skriker jag tillbaka innan jag hunnit fram.
"Kom hit!" Svarar han mig.
"Jag är på väg." Säger jag precis innan jag går in i rummet. Båda två sitter i soffan och väntar på mig. Jag går och sätter mig i fåtöljen mitt emot dem. Vi ser på varandra en stund. Jag vet ju redan vad som kommer komma.
"Varför har du inte sagt något om er?" Säger pappa så lugnt han kan.
"Därför som Andy sa tidigare; så ville vi veta att det var seriöst. Ingen annan vet heller." Säger jag ärligt. Man kan se att han lugnar ner sig. Dem avskyr verkligen när dem är sist att veta nåt.
"Okej, men vi gillar inte att du umgås med den killen." Säger Kristina strängt. Jag suckar.
"Jaha okej, ärligt så bryr jag mig inte." Svarar jag henne.
"Unga dam så länge du bor under vårt tak så ska du lyssna på oss, och vi vill inte att du är tillsammans med honom." Säger pappa strängt.
"Jag bor inte ens här längre så jag behöver inte lyssna ett skit på er. Jag får va med vem jag vill, och om jag väljer att det är Andy som jag vill vara med är, ni dem sista jag kommer lyssna på för att inte va det. Så om ni nu vill att jag ska stanna på middag och fortsätta komma hit så föreslår jag att ni accepterar detta och går vidare. Eller vad säger ni?" Svarar jag ironiskt.
"Du kan packa dina jävla saker och aldrig mer komma tillbaka om det ska vara på det sättet!" Skriker pappa.
"Nu lugnar vi ner oss. Klart du ska stanna på middag." Säger Kristina.
"Faktsikt så känner jag inte mig så värst välkommen här så jag tror jag skippar middagen." Svarar jag surt och reser mig upp och går.
Jag går ner till busshållplatsen och ringer Andy för berätta vad som har hänt. Vi pratar hela vägen hem. Han sa att han hade hyrt några filmer och köpt snacks och läsk. Filmkväll alltså. Jag ser fram emot att komma hem till honom och bara ta det lugnt medan vi slökollar på film.
Del 28 - Sanningen sprids fort
Previous
Min och Andys relation var en berg-och dalbana som var helt galen, men det var kärlek. Riktig kärlek. Vi må ha gjort en massa dumt mot varandra men vi älskade varandra, och vi lämnade aldrig varandra. Vi hittade alltid vår väg tillbaka till varandra. Han var min stora kärlek i livet. Jag skulle aldrig älska någon såhär mycket, eller på det här viset som jag älskade honom.
"Okej." Säger jag bara. Jag skulle kunna sitta här med honom för evigt.
Felix perspektiv
"Tro honom inte för mycket bara." Säger en ironisk röst jag känner igen när jag och Ofelia kysser varandra. In kommer Rosie. Såklart var hon tvungen att komma nu. Jag undrar hur mycket hon hade hört. Hon går fram till kylskåpet och tar ut mjölpaketet. Nu har hon både min och Ofelias uppmärksamhet. Både jag och Ofelia väntar på något mer från henne. Rosie fixar lugnt med sin macka, och fixar en kopp oboy till sig innan hon vänder sig om mot oss. Jag ser henne djupt i ögonen. Man kan se att hon är sårad fortfarande av allt.
"Jag antar att du är ex;et." Säger Ofelia stöddigt.
"Jag antar att du är en av tjejerna han var otrogen med mot mig." Svarar Rosie henne, och Ofelia ser oroligt på henne nu. Rosie hade altid varit snabb på att svara andra, fann sig alltid. Det spelade ingen roll vilken sitution hon var i så visste hon precis vad hon skulle säga för få den andre ur balans.
"En av tjejerna? Så det finns en till tjej med i bilden Felix?" Säger Ofelia surt och ser på mig. Jag ser på henne så oskyldigt jag kan.
"Oh ja, du trodde väl inte du va speciell. Ingen är speciell för Felix. Han knullar allt med bröst och en fitta, till och med ens bästa vän." Säger Rosie avskyvärt. Det där gjorde ont. Jag börjar bli förbannad.
"Rosie." Säger jag tyglat och ser på henne med en mördarblick.
"Ha en trevlig morgon." Säger hon glatt och går härifrån. Kvar står jag med en sur Ofelia och mina skuldkänslor.
Ofelia ser storögt på mig. Jag förbereder mig på det värsta när jag ser henne öppna sin mun.
"Du berättar allt nu. Jag bryr mig inte hur hemskt det kan va, jag vill höra allt." Säger hon bestämt. Jag suckar. Hon har rätt i att få veta, och det vet jag redan.
"Hon alldeles nyss var Rosie. Jag var tillsammans med henne i lite mer än fem månader. Fast vi var ändå som tillsammans långt innan det. Eller asså jag ville ha henne, hon betydde mycket för mig Ofelia." Berättar jag skamset för vad som jag vet att jag måste berätta sen.
"Så när tog det slut, och varför?" Säger hon och sätter sig ner vid köksbordet. Jag bara väntade på den frågan. Jag sätter mig ner mittemot henne och tar ett djupt andetag.
"Det tog slut för ca två veckor sen, när jag var här nere. Hon fick reda på att jag hade varit otrogen med hennes bästa vän." Säger jag och ser ner i bordet. Ofelia är tyst ett litet tag innan hon tar mina händer i sina.
"Felix det var en dum sak att göra, men du är inte en dålig person för det." Säger hon mjukt och jag ser upp. Hennes vackra ögon ser på mig, jag möter dem försiktigt.
"Jo det är jag faktiskt. Nu i efterhand ångrar jag mig djupt, men när det höll på så ångrade jag inte en sekund. Eller lite då jag var med Rosie. Jag hade väntat på henne i nästan ett år. Det var nåt mellan oss redan första gången jag träffa henne, vilket var tre år sen. Så sen när hon äntligen sa att hon ville ge oss en chans så går jag och kysser hennes bästa vän. Hur dum får man vara?" Säger jag dystert.
"Men du var väl inte värre än henne. Du sa själv att hon var med någon kille." Säger hon i ett försök att försöka försvara mig.
"Du menar Andy? Det var han som var här med henne igår vid middagen. Fast dem gjorde aldrig nåt, och jag kysste fan hennes bästa vän. Jag till och med tog hennes oskuld. Alltså Olivias, Rosies bästa vän. Inte bara förstörde jag mellan mig och Rosie; utan också mellan Rosie och Olivia." Svarar jag henne. Det fanns tyvärr inget i världen Ofelia kunde säga för att få mig att låta bättre.
"Så hur länge var du med Olivia? Och vad hände mellan henne och dig efter Rosie fick reda på det?" Frågar hon nyfiket och ser på mig. Hon har fortfarande mina händer i sina.
"Jag var med henne flera gånger. Första var ute på Utö, sen varje gång jag var nere här i Stockholm smet hon och jag iväg när Rosie var upptagen med nåt annat." Svarar jag skamset.
"Vad hände mellan dig och Olivia sen då? Du hade ju all chans i världen sen att göra något av det när Rosie ändå visste om det." Säger hon.
"Jag hade redan förstört tillräckligt för dem. Rosie och jag fikade på lördagen och då frågade hon mig om jag hade varit otrogen. Jag blev så överraskad att jag sa bara en massa dumma saker. På söndagen så hade Rosie vart hos Olivia, och då fick hon reda på att det var Olivia. Jag hade pratat med Olivia strax innan Rosie kom. Jag hade bett henne inte säga något för jag ville säga det. Fast Rosie hade frågat rakt ut, som om hon hade sett det komma. Sen hade hon tydligen rusat ut därifrån. Nån gång under eftermiddagen, nästan kväll, ringde Rosie mig och sa att det var över och att hon visste allt. Jag bad henne att inte ge upp på oss då, jag insåg vilket stort misstag jag hade gjort. Jag gillade Olivia men det var ändå Rosie jag ville ha. Först ville jag åka till Rosie men jag hade ingen aning om vart hon var. Så jag åkte till Olivia, jag ville träffa henne och jag behövde ställa så mycket jag kunde till rätta." Berättar jag. Jag vill egentligen bara glömma den där söndagen.
"Vad hände när du kom till Olivia då?" Frågar Ofelia försiktigt.
"Hon var helt förstörd. Jag tröstade henne, och bad om ursäkt för allt jag hade gjort. Hon sa bara att det var lika mycket hennes fel som mitt. Sen sa hon att även om hon gillade mig så var det nog inte rätt. Jag höll med även fast jag såg på henne att hon hade velat att jag skulle säga emot. Så sen sa jag bara att jag var tvungen att gå. På måndagen sen så ringde Rosie mig. Jag hoppades på att hon skulle ändrat sig och ville fortsätta, men hon sa att jag var tvungen att höra av mig minst tre dagar innan jag skulle komma ner till Stockholm varje gång. Efter det sen har jag vare sig sett henne eller hört nåt från henne fram tills igår. Därför kände jag att det inte var rätt tillfälle att säga till alla att vi är tillsammans." Säger jag lugnt. Hon ser på mig, hon måste vara det bästa som hänt mig. Jag kan se i hennes ögon att hon förstår allt och hon blir inte ens en gång sur på mig.
"Oj då, men hur kändes det att träffa henne igår efter allt då?" Säger hon sansat bara.
"Det borde du väl fråga henne och inte mig. Men det var lite tungt. Fast jag hade ju dig med mig så det kändes okej ändå." Svarar jag henne.
"Borde du inte kanske höra av dig till Olivia?" Säger Ofelia försiktigt till mig.
"Vad skulle jag säga då." Svarar jag skeptiskt.
"Be om ursäkt för allt." Säger hon och ger mig en puss på munnen innan hon reser sig och går iväg. Jag sitter kvar en liten stund i köket innan jag reser mig upp och går ut i hallen för hämta min mobil.
Olivias perspektiv
Jag sitter i mitt rum och kollar på en serie jag börjat kolla på nyligen när jag hör min telefon ringa. Vem kan det va? Inte Rosie, inte mamma för hon har glömt mobilen hemma. Jag reser på mig för att svara. Innan jag svarar så kollar jag snabbt på skärmen för se vem det är. Jag känner igen nummret men jag kan inte komma på vart ifrån. Fundersamt svarar jag ändå.
"Hej, det är Olivia." Svarar jag i telefon med. Jag hör en harkling, en ansträngd röst som försöker få fram något att säga.
"Ja hej, det är jag. Ehm..Felix alltså." Säger han nervöst. Jag måste erkänna att jag blir förvånad. Nyfiken blir jag också. För jag trodde aldrig jag skulle höra nåt från honom igen efter den där dagen för två veckor sen ungefär. Även om det var jag som sa att det var nog bäst om vi avsluta det hela så hade jag saknat honom. Jag ville att han skulle säga emot mig när jag sa det. Även om jag visste att det var det bästa.
"Jaha?" Säger jag utdraget.
"Hur är det?" Säger han.
"Jodå bara bra. Själv?" Svarar jag honom.
"Bra. Men du, jag ringde tyvärr inte för bara kallprata. Jag ville höra hur det var med dig? Jag ville bara veta hur mycket jag hade ställt till med." Säger han. Jag suckar.
"Ja du, det är en hel del." Säger jag ironiskt.
"Jo jag vet, jag mötte Rosie igår." Säger han sorgset.
"Jaha. Hur var det med henne?" Säger jag försiktigt. Jag ville veta om hon mådde bättre, och gjorde hon det så kanske fanns det en chans att hon skulle förlåta mig igen.
"Vet du inte? Jag trodde ni prata. Ni är ju trots allt bästa vänner." Svarar han mig förvånat.
"Nej men är det så konstigt. En bästa vän ligger inte med den andres kille." Säger jag beskyddande.
"Hon var här igår med Andy. Det var ju den stora julmiddagen igår. Hon verkar...jag vet inte. Rosie är svår att läsa av, det har hon alltid varit. En del av varför jag gillade henne så mycket. Hennes mystik typ." Säger han.
"Jo tack jag vet. Det är vad som brukar få alla att vilja lära känna henne." Svarar jag honom ironiskt. Även om jag vet hur fel det var att ha kvar känslor för Felix så hade jag det. Så därför blev jag svartsjuk när jag hörde honom prata så om Rosie. Hur mycket jag än äslakde henne som min syster och ville henne det bästa, så var det ju alltid hon som fick allt. Alla killar, alla prylar. Visst hon förtjänade det efter allt hon behövt stå ut med, men ibland ville jag också ha en del av vad hon fick.
"Förlåt. Det var därför jag ringde egentligen. För att be om ursäkt till dig. Jag vet att jag förstörde mycket för dig. Jag vet att jag är anledningen till att du kanske förlorat din bästa vän. Tro mig, jag är verkligen ledsen. Jag hoppades på att vi kunde ha löst det på ett bättre sätt än det här. Sen så vill jag också att du ska få höra direkt från mig; och inte från någon annan att jag har en ny tjej nu." Säger han uppriktigt.
"Redan? Det har gått två veckor och du har redan kommit över både mig och Rosie. Du är en idiot, jag fattar inte att jag riskera min och Rosies vänskap för dig." Skriker jag. Jag försökte hålla mig lugn och sansad men det gick inte. Han kan ju inte vara seriös!
"Lugna ner dig. Jag ville bara be om ursäkt. Kan du inte bara ta emot den." Säger han smått irriterad.
Istället för att svara honom så lägger jag på. Jag har ändå inget mer att säga honom. Hur kunde jag göra så här mot Rosie? Hur kunde jag vara så dum? Såklart var det inget verkligt. Jag borde aldrig litat på honom.
Del 27 - Chockande nyhet
Previous
Jag ler nöjt och ritar små mönster på hans bröstkorg med mitt finger. Han leker med några av mina hårslingor.
"Såhär skulle jag kunna ligga för alltid." Säger han efter en kort stunds tystnad.
"God natt Andy." Säger jag och gäspar innan jag blundar.
"God natt Rosie." Svarar han mig och kysser mig mjukt på hjässan.
Jag vaknar upp med ett leende på läpparna fortfarande från igår. Solen lyser igenom gardinerna och rakt ner i mina ögon. Jag kan höra Andy andas tungt bredvid mig. Han sover fortfarande. Jag smeker försiktigt hans kind innan jag smyger upp och ut i köket. Så tyst jag kan smyger jag ut till köket. Jag avskyr att smyga men alla andra sover, tror jag. Hastigt stannar jag upp när jag hör röster ute i köket. Det är Felix och nån tjej.
"Varför vill du inte berätta?" Säger tjejrösten. Det verkar inte som om dem hört mig än. Jag smyger närmare för kunna höra bättre.
"Men vad tror du? Det är ju fan hela familjen plus mitt ex!" Säger Felix besvärat. Jag hör hur tjejen suckar sårat.
"Jag trodde du älskade mig." Säger hon sorgset.
"Det gör jag." Suckar Felix.
"Men du älskar henne fortfarande?" Säger hon surt. Det var mer ett konstaterande än en fråga.
"Vem av dom?" Säger Felix skämtsamt, och jag kan nästan höra hur hans flin tar plats på hans ansikte.
"Är du seriös? Finns det två tjejer? Tycker du inte att om vi är tillsammans så borde jag få veta vad som är grejen med alla här?" Svarar hon honom allvarligt.
"Det är komplicerat, men du är allt som betyder nåt nu." Säger Felix och går antagligen fram till henne och kysser henne. Jag blir lite förbannad när jag hör honom säga allt det där. Seriöst? "Vem av dem?" Vem fan säger så, han är ju fan dum i huvudet. Stackars tjej. Jag bestämmer mig för gå in i köket och förstöra deras stund. Trots allt så bor jag faktiskt här.
"Tro honom inte för mycket bara." Säger jag ironiskt och går till kylskåpet för ta ut mjölken. Dem slutar kyssas och jag får bådas deras uppmärksamhet. Ofelia. Det är Ofelia som Felix är med. Jag är inte förvånad, jag tycker nästan synd om henne. Felix är en stor idiotisk lögnare bara. Jag fixar min macka och en kopp oboy innan jag vänder mig mot dem igen.
"Jag antar du är ex;et." Säger hon stöddigt.
"Jag antar du är en av tjejerna han var otrogen med mot mig." Svarar jag henne och hon ser på mig oroligt nu. Jag tror inte hon vet att han var otrogen med min bästa vän. Kanske borde jag vara tyst, men jag kan inte låta bli att upplysa henne om faktan.
"En av tjejerna? Så det finns alltså en till tjej med i bilden Felix?" Säger hon surt och ser på honom.
"Oh ja, du trodde väl inte du va speciell. Ingen är speciell för Felix. Han knullar allt med bröst och en fitta, till och med ens bästa vän." Säger jag avskyvärt.
"Rosie." Säger Felix tyglat och ser på mig med en mördarblick.
"Ha en trevlig morgon." Säger jag fejkat glatt och går därifrån.
Jag går ut på altan och sätter mig i solen. Det är vinter så det är kallt ute. Helst vill jag gå in till Andy och lägga mig i hans famn, men jag behövde lite ensamtid just nu. Så Felix är tillsammans med Ofelia. Inte Olivia. Jag trodde dem blev tillsammans efter allt. Tydligen inte. Jag undrar hur Olivia mår. Även om jag hatade vad hon hade gjort så hatade jag inte henne. Hon är min bästa vän, hon är som en syster för mig. Jag klarade bara inte av att se henne än, eller Felix, för det gjorde så ont. Som om såret som det precis börjat bildats skorpor på drogs bort. Jag kanske borde ge henne en chans. Jag borde ringa henne, fast borde det inte vara hon som borde ringa mig. Det var trots allt hon som hade gjort fel. Inte jag. Fast hon hade försökt ringa mig i en och en halv vecka. 16 missade samtal var det. Jag hör någon komma ut på altan bakom mig. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han ler morgontrött mot mig.
Jag går ut på altan och sätter mig i solen. Det är vinter så det är kallt ute. Helst vill jag gå in till Andy och lägga mig i hans famn, men jag behövde lite ensamtid just nu. Så Felix är tillsammans med Ofelia. Inte Olivia. Jag trodde dem blev tillsammans efter allt. Tydligen inte. Jag undrar hur Olivia mår. Även om jag hatade vad hon hade gjort så hatade jag inte henne. Hon är min bästa vän, hon är som en syster för mig. Jag klarade bara inte av att se henne än, eller Felix, för det gjorde så ont. Som om såret som det precis börjat bildats skorpor på drogs bort. Jag kanske borde ge henne en chans. Jag borde ringa henne, fast borde det inte vara hon som borde ringa mig. Det var trots allt hon som hade gjort fel. Inte jag. Fast hon hade försökt ringa mig i en och en halv vecka. 16 missade samtal var det. Jag hör någon komma ut på altan bakom mig. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han ler morgontrött mot mig.
"Hej." Säger jag och ler.
"God morgon du morgonpigga person." Säger han och flinar lite. Jag kan inte låta bli att skratta åt det.
"God morgon på dig du morgontrötta person." Svarar jag honom, och nu är det hans tur att skratta.
"Du brukar aldrig vara här ute om det inte är något du behöver tänka över. Så vad är det den här gången?" Säger han och sätter sig ner bredvid mig på trappen till altan.
"Felix är tillsammans med den där tjejen Ofelia. Inte Olivia som jag trodde." Svarar jag honom.
"Jaha. Hur är det med dig?" Säger han lite oroligt och tar min hand i sin.
"Det är väl okej, bättre än jag trodde. Däremot så är jag orolig för Olivia faktiskt." Svarar jag honom ärligt.
"Du oroar dig alltid så mycket för alla andra. När ska du börja tänka på dig själv egentligen?" Säger han och ser på mig oroligt.
"Hon är min bästa vän." Säger jag dystert och ser ut på skogen nedanför vår tomt.
"Du tror Felix bär hela skulden. Det krävs två för ha sex." Säger han allvarligt.
"Jo tack jag vet, precis som att jag var med dig när jag skulle vart med Felix. Det var mitt val, jag skulle stoppat det. Du är inte skyldig till nåt i den situationen." Säger jag upprört.
"Du borde det. Skyllt på mig också, det är inte bara ditt fel. Om du nu ser det som ett fel." Säger han sårat. Jag ser på honom skuldmedvetet.
"Jag menade det inte så, du vet vad jag mena." Säger jag och räcker mig efter hans hand. Han öppnar upp sin hand och tar min i sin. Jag blir lite förvånad för jag trodde han skulle dra bort den.
"Jag vill bara säga att det är lika mycket bådas deras fel. Olivia är ändå din bästa vän, hon borde inte ha gjort som hon gjorde. Jag vet att jag inte var shysst ute på Utö. Jag var väl medveten om konsekvenserna om vi åkte fast. Det skulle ha sårat dig och Felix. Olivia borde vetat att det skulle såra dig och Felix, ändå valde hon att fortsätta vara med Felix. Sen så hade Felix ett ansvar mot dig såklart. Min åsikt är åtminstone att det är lika mycket deras fel, för båda borde ha sagt nej." Säger han och kysser lätt min hand.
"Jo sant, men jag skyller nog ändå mer på Felix. Han var trots allt min pojkvän." Säger jag och försöker skratta lite för lätta upp stämningen.
"Du älskade aldrig honom egentligen?" Säger han och ser på mig.
"Nej, jag gillade honom. Jag hade känslor för honom men älskade honom gjorde jag inte. För när jag började falla för honom mera så hade jag redan fallit hårt för någon annan. Jag älskade redan någon annan när jag borde börjat älska honom. Jag tar det hårt, men han är någon jag klarar mig utan. Olivia är min bästa vän och som en syster för mig. Man ignorerar inte sin syster. Man löser det för man är tvungen, och man älskar varandra ändå, det är familj liksom." Förklarar jag för honom lugnt.
"Du har väl en poäng." Säger han och flyttar närmare mig. Han lägger armen om mig och drar mig närmare sig.
"Ja så du skulle bara våga va otrogen mot mig. Det skulle jag nog aldrig repa mig efter." Säger jag utan att tänka mig för. Vi var ju nästan som ett par, men vi hade ändå titteln vänner än så länge.
"Vi skulle behöva vara tillsammans för jag skulle kunna va otrogen mot dig. Men var vi det så skulle den tanken aldrig slå mig för jag skulle ha hela min värld då." Säger han och kramar min axel mjukt med sin hand.
"Så borde jag ringa henne?" Säger jag för att inte göra bort mig ännu mer nu. Jag är så förvirrad, jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag vill ha Andy men inte såhär. Jag vill inte att han ska tro att han är min rebound eller något för han var den "rätta" för mig ända från början.
"Du gör vad du känner är rätt." Säger han och kysser mig lätt på hjässan. Jag önska Andy vore min pojkvän. Jag borde aldrig blivit tillsammans med Felix. Han må ha älskat mig tidigare, men han var inte kär i mig när vi blev tillsammans. Jag var inte kär i honom heller. Vi trodde bara att det var det rätta att göra, för vi hade vart på g så länge. Han var min trygga bas och jag var hans, men kärlek var det inte. Min och Andys relation var en berg-och dalbana som var helt galen, men det var kärlek. Riktig kärlek. Vi må ha gjort en massa dumt mot varandra men vi älskade varandra, och vi lämnade aldrig varandra. Vi hittade alltid vår väg tillbaka till varandra. Han var min stora kärlek i livet. Jag skulle aldrig älska någon såhär mycket, eller på det här viset som jag älskade honom.
"Okej." Säger jag bara. Jag skulle kunna sitta här med honom för evigt.
Del 26 - "Jag älskar dig"
Previous
Jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon sa precis att hon älskade mig. Hon älskar mig! Snälla säg att jag inte hörde fel på det sista. Det skulle verkligen krossa mig. Jag ser henne djupt i ögonen och sen lutar jag mig fram och kysser hennes underbara läppar.
Rosies perspektiv
"Du är så full med lögner! Vet du det? Du säger att du älskar mig. Du förväntar dig att jag ska tro dig när du kan sitta och hångla upp en av mina närmaste vänner, som också är min kusin, rakt framför näsan på mig. Ett tag trodde jag dig nästan. Du var så gullig mot mig när jag fick reda på vad Felix gjort, men det måste ju bara vart ett spel för komma innanför byxorna på mig. Det funkade också, idiot. Alla dem där gångerna efter sommaren när du tog hand om mig, eller bara låg bredvid mig i sängen. Inge sex utan bara höll om mig. För en sekund där så trodde jag faktiskt dig. Att du faktiskt var kapabel till att älska någon, till att älska mig. Jag hade såklart fel. Vad förväntade jag mig egentligen? Att du helt plötsligt hade förändrat dig. Du är precis likadan som innan Utö, bara spelar mig. Det är väl det som är det värsta att jag faktiskt började tro dig, för jag ville tro dig. För någonstans på vägen kom jag på att jag aldrig sluta älska dig." Säger jag upprört, och har redan när jag börjat skälla på honom puttat bort hans hand som han hade på min kind. Han ser på mig med blandade känslor. Jag kan inte läsa av honom just nu. Vad tänker han just nu? Vad är det som går igenom hans tankar? Allt jag vill är att kyssa honom. Skärp dig Rosie! Jag undrar hur många gånger jag har sagt det till mig själv bara det här halvåret. Han ser mig djupt i ögonen en liten stund. Nästa sak som händer går så fort, hans läppar är pressade mot mina i en riktig känsloladdad kyss. Jag dras med i stunden och pressar mig närmare honom. Han drar sina armar runt min midja och trycker mig närmare. Jag drar mina fingrar genom hans hår. Han drar sin tunga längs min underläpp för fråga om tillstånd till min mun. Jag särar på läpparna och hans tunga leker med min. Vad håller jag på med?! Jag är sur på honom för vad han gjorde. Han har inte ens gett mig något vettigt svar på vad jag precis sa. Jag lyckas samla mina tankar och känslor och puttar undan honom från mig.
"Vad är fel?" Säger han och ser på mig. Jag rättar till min klänning och mitt hår så gott jag kan här i regnet.
"Vad tror du? Du kan inte bara kyssa mig sådär." Svarar jag honom.
"Vad vill du höra då? Vad vill du höra Rosie?" Säger han irriterad nu, eller mer skriker på mig. Jag suckar och himlar med ögonen.
"Vad du nån gång egentligen känner!" Skriker jag tillbaka och slår ut med armarna.
"Du vet redan hur jag känner för dig. Jag älskar dig! Aldrig tidigare har jag kännt så här för någon. Jag har aldrig haft så här starka känslor för någon, just för att jag aldrig låter mig känna nåt sånt här. Varför utsätta sig för hjärtesorg som är uppenbart att man kommer få när man faller för någon?" Säger han och jag förblir tyst ett bra tag med öppen mun.
"Därför tiden man får med den personen får man göra värd den sorgen man får sen." Svarar jag honom till slut och går fram till honom. Han drar in mig i sin famn.
"Jag är rädd för sorgen som kommer sen." Säger han tyst. Jag ser upp på honom.
"Jag med, men jag tror den är värd det om man verkligen älskar någon." Svarar jag honom. Han ler mot mig.
"Vad är det man brukar säga. Det blir ingen regnbåge utan lite regn." Säger han.
"Precis. Om det inte är någon sorg så skulle även det lyckliga inte existera." Säger jag och ler.
"Ja, fast jag verkar alltid vara ute i fel tid." Säger han sorgset.
"Kanske det, men en sak är säker." Svarar jag och ser in i hans vackra blå ögon.
"Vadå?" Säger han nyfiket.
"Det var alltid du för mig." Säger jag och ler. Han ler tillbaka mot mig.
"Så varför ville du inte ha mig i sommras?" Säger han förbryllat.
"Jag var rädd, och trodde jag gjorde det säkra valet när jag valde Felix. Jag ville ha säkert för en gång skull. Jag var väl rädd som du att bli sårad." Svarar jag lite sorgset.
"Jo kanske det. Vi borde gå in igen." Säger han trött och kramar om mig. Jag bara nickar kort. Fast vi står kvar där ute i regnet en bra stund, innan vi går in igen med hans armar runt mig och mitt huvud gömd i hans omfamning.
Vi ligger i min säng hos pappa, tätt intill varandra och värmer varandra. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han smeker undan en hårslinga från min kind. Jag öppnar munnen för att säga något men Andy hinner före mig.
Vi ligger i min säng hos pappa, tätt intill varandra och värmer varandra. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han smeker undan en hårslinga från min kind. Jag öppnar munnen för att säga något men Andy hinner före mig.
"Du är så vacker." Säger han och jag kan inte göra nåt annat än le åt vad han sa. Han drar mig närmare sig och kysser mig på pannan. Nu ler jag bara ännu större.
"Vet du att jag älskar när du är såhär mot mig." Säger jag lyckligt och ler fortfarande. Just nu känns det som om att ingen annan i den här världen existerar.
"I live to please you honey." Svarar han mig och flinar lite. Jag skrattar lite åt hans svar, sen flyttar jag mig så att mitt ansikte kommer i höjd med hans. Han skrattade med mig men har nu stannat upp sig själv, han har förstått vad jag tänker göra. Jag lutar mig fram och sen kysser jag honom. Jag sluter mina ögon och njuter av kyssen. Han rullar ovanpå mig. Jag kan känna honom växa mot mitt ben av upphetsningen. Han drar sin hand längs min sida upp till mitt bröst, som han börjar lätt massera. Jag kan inte hjälpa det men ett litet stön slipper undan mina läppar. Han ler nöjt och kysser mig sen ner längs halsen, ut på nyckelbenet. Igen får han mig att stöna av njutelsen. Jag vill ha mer av honom, jag vill ha hela honom. Sakta drar jag ner min hand mot hans kalsonger. Det verkar som om han kommer på sig själv när jag gör det för han rullar snabbt av mig. Jag ser förvånat på honom.
"Varför?" Säger jag häpnatsfullt.
"Inte ikväll Rosie. Ikväll vill jag bara njuta av att jag äntligen fått höra dig säga jag älskar dig." Svarar han mig. Jag suckar och nickar. På ett sätt är det så fint av honom men jag blev kåt nu ju.
"Det där är inte rättvist!" Gnäller jag skämtsamt. Han skrattar lite bara, och sen lägger han sig på rygg och lägger ut armen på min kudde. Jag lägger mig ner i hans famn och låter hans armar omfamna mig. Jag ler nöjt och ritar små mönster på hans bröstkorg med mitt finger. Han leker med några av mina hårslingor.
"Såhär skulle jag kunna ligga för alltid." Säger han efter en kort stunds tystnad.
"God natt Andy." Säger jag och gäspar innan jag blundar.
"God natt Rosie." Svarar han mig och kysser mig mjukt på hjässan.
Del 25 - Tomtar och Kalle Anka part 2
Previous
"Okej, låter väl kul." Säger jag till slut så alla hör.
"Yey, då är det sanning och konka efter maten som gäller!" Säger Hanna glatt och le stort. Jag ler bara svagt. Låt inte detta gå helt åt helvete nu.
Vi sitter i en stor ring på golvet uppe i vardagsrummet. Totalt är vi 9 st. Robert och Louise är bara 14, resten är över 17 år. Jag och Ofelia är dem ända här som är 17 år. Sen kom väl Hanna som är 19, Andy skulle fylla 19 och Carina var som Hanna 19 år. Felix var den ända som faktiskt är 18 år för han hade fyllt det. Omar är 20, så han var äldst.
Vi hade kört ett tag och hittills hade inget för pinsamt eller något inte så bra hänt. Några rundor till och sen skulle nog alla tröttna. Fast det hade var jätteroligt, men klockan började bli mycket. Varje år var det som om en tidsinstäld klocka att första av oss undomar gick och la oss vid 00.00. Sen mellan 00.00-01.00 så försvann en efter en, men efter 01.00 så sov alla. Klockan var just nu 23.45 så snart skulle någon resa på sig och gå och lägga sig.
"Rosie, sanning eller konka?" Säger Omar och flinar retligt mot mig. Jag flinar tillbaka.
"Sanning." Svarar jag honom.
"Okej, fine. Jag hade hoppats på att du skulle ta konka men jaja." Säger han och drar ut på det. Jag putar med läpparna och spelar ledsen hundvalp.
"Spill it bara!" Säger jag lite otåligt och skrattar.
"Vad hände mellan dig och Felix?" Säger han och ser på mig intensivt. Det känns som tiden stannar. Jag fryser till is där jag sitter. Felix ger honom en sur blick, och Ofelia fryser till is bredvid Felix där hon sitter. Varför Omar? Varför? Varför just den frågan? Och varför frös Ofelia till is precis? Jag försöker samla mig. Andy som sitter bredvid mig kramar min hand med sin mjukt.
"Vad menar du?" Svarar jag enkelt efter vad som känns som en evighet.
"Ja, varför tog det slut? Ni var så lyckliga, och sen helt plöstligt pratar ni inte ens med varandra. Idag när ni skulle hälsa så kunde ni knappt se varandra i ögonen eller ens säga hej. Så vad hände?" Säger han och ser från mig till Felix.
"Jag tror det räcker nu." Säger Andy beskyddande och ser på mig oroligt. Jag kan känna tårarna bränna innanför ögonlocken. Hela minnet av när jag fick reda på det flashar förbi.
"Han var otrogen." Svarar jag Omar till sist. Det blir knäpptyst i rummet.
"Förlåt Rosie, jag hade ingen aning om att brorsan kunde va så dum." Säger han skämtsamt i ett försök att lätta upp stämningen.
"Det gör inget." Skrattar jag fejkat. Sen så dras ljudet igång igen. Det är min tur och jag frågar någon oskyldig fråga till Carina. Sen går det några rundor.
En timme senare är det bara jag, Andy, Hanna, Ofelia och Robert kvar. Resten hade gått och lagt sig. Det är Roberts tur att ställa en fråga till någon eller komma på något. Vi snurrar flaskan och den hamnar på Hanna. Vi alla har druckit lite, och är lite berusade.
"Sanning eller konka Hanna?" Säger Robert. Hanna ler och funderar lite.
"Konka!" Säger hon och fnittrar. Jag himlar med ögonen.
"Okej, kyss honom." Säger Robert och pekar på Andy. Jag som har lutat mig mot honom sätter mig upp ordentligt. Jag önskar jag kunde döda ungen för det där. Andy är ju min. Jag vill inte se honom kyssa yttligare nån tjej, ännu mindre min kusin Hanna.
"Nej, vi kan inte!" Säger dem båda i kör. Andy ser lite äcklad ut nästan. Hanna däremot ser jag att hon vill, men vägrar för min skulle. Tack och lov!
"Jo, ni måste. Det är spelets regler. Kom igen nu, va inte så tråkiga." Säger han. Hanna ser på mig.
"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger jag besvärat.
"Okej då." Säger Hanna och ler nöjt. Hon reser på sig och vinglar fram till Andy. Hon kysser honom passionerat och länge. Hon sätter sig i hans knä och drar fingrarna genom hans hår. Andy bara sitter där snällt och tar emot kyssen, eller hånglet kanske jag borde säga. Jag står inte ut mer! Jag måste härifrån nu. Inte vill jag se dem två äta upp varandra. Visst han är inte min, och jag borde inte bry mig. Men jag bryr mig tyvärr. Jag ställer mig upp och rusar ur rummet. Några tårar letar sig ner efter min kind.
"Rosie vänta!" Hör jag Andy ropa efter mig.
Andys perspektiv
"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger Rosie besvärat plötsligt. Jag undrar om det har nåt med vad Hanna vill säga till henne.
"Okej då." Svarar Hanna på det och ler nöjt. Tjejer och deras blickar till varandra. Det är som ett helt eget språk dem har emellan varandra. Jag undrar vad Rosie tänker på just nu? Hon ser bekymrad ut, och av att dömma på hennes röst tidigare så var hon väldigt besvärad av det Hanna ville få sagt. Hanna reser på sig och är på väg mot mig. Vad nu? Hon är framme vid mig och böjer sig ner, och nästa som händer så är hennes läppar pressade mot mina. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag gillar det inte. Fast hon verkar gilla det, mycket till och med. Hon sätter sig ner i mitt knä och drar fingrarna genom mitt hår. Jag har ingen aning vad jag ska göra. Det var trots allt konka så jag hade inte riktigt något att säga till om. Sånt här var sånt man fick ta. Allt jag tänkte på var Rosie. Hur hennes kyssar känns på mina läppar, hur hennes händer dras genom mitt hår. Jag hör någon resa på sig, och jag kan ana vem. Snabbt puttar jag undan Hanna från mig och reser mig upp, men hon har redan hunnit springa iväg.
"Rosie vänta!" Ropar jag efter henne. Hon rusar ut ur rumet. Jag kan se att hennes ögon är blanka och hon drar upp handen till sin mun för tysta ner sig själv. Jag springer efter henne.
"Vart är du på väg?" Ropar Hanna förvånat efter mig. Just nu kunde jag inte bry mig mindre om allt annat än Rosie. Vart är hon på väg? Och vad fan hände egentligen? Allt jag vet är att hon är ledsen, och jag vill inget annat än se henne le igen. Bara hon inte gör nåt dumt nu. Jag ser henne springa ut i hallen, och jag är inte långt efter som tur är för hon öppnar ytterdörren och springer ut. Jag öppnar ytterdörren och stänger den sakta efter mig. Rosie springer rakt ut i vägen. Tur är att det inte är någon stor bilväg, utan bara vägen till alla hus här uppe på kullen där vi alla bor. Jag bara skakar på huvudet åt hur otroligt tanklös hon kan vara. Det regnar ute, och hon bara står där i regnet. Hon är säkert dyngsur redan där hon nu står mitt i vägen, och ser rakt ut i vägen.
Jag överväger vad jag borde göra, går jag ut till henne så blir jag också dyngsur men jag kan inte lämna henne där bara. Jag ser henne dra upp sina händer mot munnen för hindra något ljud komma ut från hennes mun. Man kan se hur hon snyftar till och antagligen gråter. Jag suckar lite och sen går jag ut i regnet till henne.
"Rosie?" Säger jag oroligt och ställer mig framför henne.
"Vad?" Säger hon besvärat och försöker torka bort tårarna.
"Vad hände där inne Rosie?" Säger jag och ser på henne allvarligt. Jag kan gissa men jag vågar inte hoppas. Hon är den jag älskar, men jag hade varit för sen med att säga något så hon hade gått vidare. Det hade hon visat starkt på när vi var på Utö den där helgen i sommras.
"Inget." Snyftar hon ut. Jag tar min hand till hennes ansikte, och lägger den på hennes kind. Hon ser på mig med stora ögon. Jag smeker henne ömt på kinden.
"Rosie, snälla ljug inte för mig." Säger jag bedjande. Hon ryser till, hon måste frysa ihjäl i den där tunna klänningen hon har på sig. Hade jag haft en jacka eller tjocktröja hade jag gett den till henne.
"Vad vill du att jag ska säga då? Huh?" Säger hon lite irriterat nu. Jag ser på henne lite sorgset.
"Sanningen." Svarar jag efter en stunds tystnad.
"Du är så full med lögner! Vet du det? Du säger att du älskar mig. Du förväntar dig att jag ska tro dig när du kan sitta och hångla upp en av mina närmaste vänner, som också är min kusin, rakt framför näsan på mig. Ett tag trodde jag dig nästan. Du var så gullig mot mig när jag fick reda på vad Felix gjort, men det måste ju bara vart ett spel för komma innanför byxorna på mig. Det funkade också, idiot. Alla dem där gångerna efter sommaren när du tog hand om mig, eller bara låg bredvid mig i sängen. Inge sex utan bara höll om mig. För en sekund där så trodde jag faktiskt dig. Att du faktiskt var kapabel till att älska någon, till att älska mig. Jag hade såklart fel. Vad förväntade jag mig egentligen? Att du helt plötsligt hade förändrat dig. Du är precis likadan som innan Utö, bara spelar mig. Det är väl det som är det värsta att jag faktiskt började tro dig, för jag ville tro dig. För någonstans på vägen kom jag på att jag aldrig sluta älska dig." Säger hon upprört och har puttat undan min hand redan när hon började skälla på mig. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon sa precis att hon älskade mig. Hon älskar mig! Snälla säg att jag inte hörde fel på det sista. Det skulle verkligen krossa mig. Jag ser henne djupt i ögonen och sen lutar jag mig fram och kysser hennes underbara läppar.
Del 24 - Tomtar och Kalle Anka part 1
Previous
"Jag vill aldrig mer se dem!" Säger jag snyftandes.
"Såja, kom här." Säger han och lägger sig ner. Han öppnar upp sin famn för mig att gosa ner mig i. Jag lägger mig i hans famn och genast känns det bättre. Han smeker min arm beskyddande, och kysser mig lätt på hjäsan.
"OMG! Det är julafton." Skriker jag ut i panik när jag vaknar på måndagsmorgonen. I fredags gick jag på jullov, Andy också. Vi två hade spenderat hela dagarna tillsammans.
Det var nu två veckor sen allt skit med Felix och Olivia hade hänt. På måndagen efter helgen hade jag ringt Felix; och sagt att han var tvungen att meddela mig minst tre dagar innan han skulle komma till Stockholm från och med nu, för jag ville aldrig mer se honom. Som lovat hade han ringt mig i fredags och sagt att han skulle komma ner till den stora årliga julfesten. Den stora årliga julfesten hölls hos pappa, vi bjöd på kalkon och såg kalle anka tillsammans. Oftast var vi över 30 pers. Det var Hanna med familj, Felix med familj, Andy med familj, Louise med familj, dem två andra grannfamiljerna och min familj.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Nu var jag tvungen att träffa Felix, jag hade åtminstone Hanna och Andy där. Olivia hade jag inte pratat med sen jag stormade ut från henne den där söndagen. Hon hade ringt mig flera gånger och lämnat nåt meddelande; där hon bad om ursäkt för vad hon hade gjort.
"Rosie lugna dig!" Säger Andy och grabbar tag om mig. Jag stirrar surt på honom och han bara ser på mig trött.
"Släpp mig. Fattar du att vi måste vara hos pappa och Kristina om två timmar med toppenhumör och allt!" Svarar jag honom och ser på honom misstroget nu istället.
"Jo tack, jag vet." Säger han och släpper mig.
"Vad ska du ha på dig?" Frågar jag honom och går upp ur sängen.
"Skjorta och jeans tänkte jag. Vad ska du ha på dig?" Säger han och studerar mig. Jag kan känna hans brännande blick på min rumpa när jag sträcker mig efter en tröja i garderoben här inne. Vi hade givit den där blicken till varandra ganska ofta på senaste tiden. Jag kunde inte hindra mig att stirra på honom när han drog av sig tröjan varje kväll, och byxorna. Han sov alltid bara i kalsongerna. Det var helt hopplöst att försöka låta bli att inte kolla på honom då. Han brukade stirra på mig när jag bytte om på kvällarna, och ibland när vi kom ut från duschen och stötte i varandra. Den ena naken med bara en handduk, och den andra påklädd. Ja det var ett rent nöje för den som inte var naken. Just nu hade jag bara ett par shorts och ett linne på mig.
"Jag vet faktiskt inte. Klänning kanske." Svarar jag honom och ger upp på att försöka nå den där tröjan.
"Vill du ha frukost nu?" Säger Andy och ler mot mig när jag vänder mig om.
"Gärna." Svarar jag honom och vi går ut i köket för fixa frukost.
Jag ser på Andy och undrar vad han tänker. Han ser så fundersam ut, eller bekymrad är det nog. Andy hade på sig en blårutig skjorta med ett par mörkare jeans. Jag hade tagit på mig en röd klänning för försöka få julkänslan. Men det kändes verkligen inte som jul. Sakta vänder han på huvudet och ser på mig. Jag ler bara och han undrar nog vad jag ler åt. Men utan att fråga så ler han istället bara tillbaka. Vi båda tar ett djupt andetag innan vi går upp för den lilla trapppan till ytterdörren och ringer på.
Det tar ett litet tag innan jag hör ljud innifrån och någon öppnar. Vi möter pappas glada ansikte. Jag kramar om honom och Andy hälsar på honom. Sen stiger vi in i hallen. Nästan alla är här redan utom Hanna och hennes familj. Så allt var som vanligt. Jag och Andy hänger av oss våra jackor, och sen börjar vi gå ut till vardagsrummet för hälsa på alla gäster.
"Du skulle bara våga lämna mig ensam." Viskar jag till Andy innan vi går ut ur den avskilda hallen.
"Aldrig." Säger han och flinar lite. Jag skakar bara huvudet åt hur fånigt det blev. Sen möts vi av alla möjliga ansikten som hälsar på oss. Efter hälsat på ungefär hälften av alla är vi framme hos Felix och hans familj. Jag hälsar på alla andra först, sen Felix. Vi kramas stelt för hålla fasaden uppe för alla andra. För ingen vet vad som hänt mellan oss.
"Hej." Säger jag ynkligt men försöker låta normal på rösten. Andy tar min hand i sin i smyg. Jag blundar lite snabbt och möter sen Felix blick.
"Hej." Svarar han mig och nickar kort. Jag ska precis säga nåt mer när jag hör ytterdörren öppnas, och två sekunder senare ser jag Hanna komma springandes mot mig. Andy släpper snabbt min hand och jag öppnar upp mina armar för ta emot Hanna i en kram.
"OMG! Det var ju hur länge sen som helst sen jag såg dig." Skriker hon ut ivrigt. Jag skrattar bara åt hennes lilla upptåg.
"Ja det var ett tag sen. Vi borde ses oftare." Säger jag glatt. Hon bara nickar, sen så hälsar hon på Felix och resten av den familjen. Jag vänder mig om till Andy och han ser på mig oroligt. Jag ler för få honom sluta oroa sig.
"Ska vi gå och ta något att dricka?" Säger Andy och håller upp sin arm så jag kan ta armkrok med honom.
"Ja, låter som en bra ide." Säger jag och tar armkrok med honom.
"Vänta på mig!" Säger Hanna och tar armkrok med mig. Vi alla tre går bort mot köket och häller upp cola till oss tre. Vi pratar om allt möjligt och har riktigt kul fram tills vi ska gå och sätta oss vid bordet för äta julmiddagen.
Det är knäpptyst i hörnan jag sitter vid. Varenda julfest så satt alla vi som var under 20 i ena hörnan av bordet och dem äldre på andra sidan. I år så var det Hanna, Andy, jag, Louise, Anthony, Mårten, till och med lilla Alice, Robert (en av grannarnas ungar), Felix och nån tjej vid namn Ofelia, och sist Omar och hans tjej Carina. Carina var jättetrevlig, hon och jag hade pratat en hel del. Ofelia var väldigt blyg, kände jag. Jag vet fortfarande inte riktigt vem hon var. Hon verkade vara i sällskap med Felix. Man skulle seriöst kunna höra en knappnål ramla just nu, borta vid vår sida av bordet.
Det är knäpptyst i hörnan jag sitter vid. Varenda julfest så satt alla vi som var under 20 i ena hörnan av bordet och dem äldre på andra sidan. I år så var det Hanna, Andy, jag, Louise, Anthony, Mårten, till och med lilla Alice, Robert (en av grannarnas ungar), Felix och nån tjej vid namn Ofelia, och sist Omar och hans tjej Carina. Carina var jättetrevlig, hon och jag hade pratat en hel del. Ofelia var väldigt blyg, kände jag. Jag vet fortfarande inte riktigt vem hon var. Hon verkade vara i sällskap med Felix. Man skulle seriöst kunna höra en knappnål ramla just nu, borta vid vår sida av bordet.
"Vill ni köra sanning och konka efter middagen?" Säger Hanna och bryter tystnaden. Alla lyser upp i lite luriga leenden och nickar glatt. Hanna ser på mig och jag vet att alla andra gör det nu också. Dem väntar på att jag ska ge ett svar. Men allt jag gör är bara att stirra ner på min tallrik som plötsligt blev väldigt intressant.
"Kom igen, det kan bli kul." Viskar Andy i mitt öra. Jag ryser till av välbehag. Att ha honom nära mig och känna hans andetag på min kind. Jag kollar upp på honom och möter hans blick.
"Okej, låter väl kul." Säger jag till slut så alla hör.
"Yey, då är det sanning och konka efter maten som gäller!" Säger Hanna glatt och le stort. Jag ler bara svagt. Låt inte detta gå helt åt helvete nu.
Del 23 - Världen är en hemsk plats
Previous
Jag känner en filt läggas om mig och någon omfamna mig. I reflex stelnar jag till men sen ser jag att det är Andy. Han bär upp mig i hans famn och går ut med mig till nån bil. Hur han hitta mig eller vart han fick tag på bilen har jag ingen aning om. Fast just nu kunde jag inte bry mig mindre. Han hade kommit för mig.
Andys perspektiv
Jag hade kört runt i över 3 timmar och letat efter Rosie. När hon inte hörde av sig där vid tre-tiden då hon sa att hon skulle ringa mig blev jag orolig. Först lät jag det gå en timme för inte verka för kontrollerande eller något. Jag skulle aldrig försöka kontrollera Rosie, men jag blev orolig. Det var inte likt henne att glömma sådant. Så först var det väl bara att hon hade kul med Olvia och kanske glömde därför. Jag väntade en timme, och sen en halvtimme till innan jag ringde hem till Olivia. När Olivia hade svarat så lät det som om hon hade gråtit. Jag frågade snabbt om Rosie var där, men Olivia sa bara en massa osammanhängande saker. Till slut förstod jag att nåt hade hänt mellan dem två, och Rosie hade stormat ut. Så fort jag hade fått fram det ringde jag en polare. Han låna mig sin bil så jag kunde komma fram fortare och hitta henne. Antagligen var det jag sa om Felix och Olivia. Fan att jag sa något! Hon kunde ha fått reda på ett sådant mycket bättre sätt. Varför höll jag inte min stora käft stängd! Jag ringde Rosies mobil flera gånger, och inget svar än. Efter ringde jag runt til en massa personer jag känner för höra om någon hade lyckats skymta Rosie nånstans. Flera ringde mig och gav mig tips, så jag hade varit runt lite överallt. Ingen Rosie än tyvärr.
Klockan var 17.40 när jag fick ett samtal av en polare som sa att han hade sett någon som liknade Rosie i Sollentuna centrum sittandes på en bänk. Jag åkte direkt dit. Det tar mig en liten stund att komma dit, men så fort jag är framme parkerar jag bilen utanför ingången och springer in dit. Jag blir överlycklig av att se henne. Hon sitter på en bänk rakt framför mig. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så glad över att se någon. Jag andas ut och går fram mot henne.
Hon har rödsprängda ögon efter gråtit en hel del, antar jag, och gåshud för hon fryser. Det enda hon har på sig är en tunn skinnjacka, ett linne, jeans och sandaletter. Jag viker av innan hon hinner se mig för kunna gå och köpa en filt åt henne. Snabbt hittar jag en affär där jag kan köpa en gosig filt. Sen går jag tillbaka till Rosie. Hon ser stint ut på folkmassan som rör sig förbi henne. Jag lägger en filt om henne och drar in henne i min famn. Hon stelnar till först. Sen så vänder hon upp huvudet och ser på mig, då slappnar hon av igen. Jag bär upp henne i min famn och bär ut henne till bilen. Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg och blundar. Jag sätter ner henne i passargerarsätet och startar bilen. Vi åker hem nu.
Rosies perspektiv
"Vakna Rosie. Vi är hemma nu." Hör jag en avlägsen röst säga. Jag blinkar med ögonlocken några gånger för återfå min syn igen som är suddig. Jag måste ha somnat för det sista jag kommer ihåg är Andy som bär mig ut till någon bil. Sen är det svart. Jag vill inte vakna, inte till den grymma verkligheten jag levde i just nu. Min pojkvän hade varit otrogen med min bästa vän, rakt framför näsan på mig! Kunde det bli värre?
"Rosie?" Säger samma röst som alldeles nyss sa åt mig att vakna. Jag älskar den rösten. Den gav mig gåshud för sånt välbehag.
"Mm?" Får jag ut. Han suckar lite lätt, och sen känner jag hans armar bära upp mig. Jag kan höra hur bildörren slängs igen efter oss. Han trycker upp portdörren och går in med mig i hissen. Jag gosar ner mig i hans famn, och bara njuter av att få vara nära honom. Han måste ha gått upp till lägenheten innan han gick och väckte mig, för dörren är öppen när vi kommer upp. Vi går in i lägenheten och han släpper ner mig i sängen. Jag vill egentligen sträcka mig efter honom när han går ifrån, men sakta känner jag hur jag faller i en djup skön sömn.
Jag vaknar upp i en korridor. Den är mörk och ganska sliten. Det känns som om jag har varit här tidigare. Väggarna är på väg att ruttna, golvet har luftbubblor efter fuktskador. Steg efter steg tar jag motvilligt. Korridoren har inga dörrar och jag vet inte ens hur jag hamnade här. Jag fortsätter att gå och efter vad känns som evigheter når jag fram till två dörrar. På ena dörren står det "Together" och på andra står det "Not Together". Jag kommer på vad detta påminner mig om. Det är likadant som i drömmen jag hade på väg ner från Kalix till Stockholm. Fast då stod det "Safe" och "Unsafe" på dörrarna.
Precis som förra gången väljer jag det sämre alternativet först. Jag trycker ner handtaget på dörren till "Not Together" och går in. Dörrens slängs igen bakom mig. Jag vänder mig om i reflex. Det är trägolv och beiga väggar runt mig. Jag känner igen mig. Sakta letar jag mig till vart jag tror vardagsrummet är. Ju fler steg jag tar fylls jag med den här känslan av ångest och depression. När jag kommer ut i vardagsrummet, där jag trodde att det var, ser jag Olivia. Jag fylls av min så kallade nuvarande verklighet. Jag är 20 år, jag har ett jobb jag hatar men tjänar bra med stålar på. Lägenheten jag är i är mitt hem som pappa köpt åt mig i 18 årspresent. Pappa är över på middag varje onsdag och torsdag, försöker fortfarande kontrollera mig. Andy och jag hade haft ett stort bråk när jag fyllde 18 år. Han hade krävt att jag skulle välja honom eller så skulle jag förlora honom. Jag kände mig inte redo, så jag sa nej. Jag hade sagt nej till den enda killen jag verkligen älskat bara för jag var rädd egentligen. Så jag får väl skylla mig själv att jag var hur olycklig som helst. Den kvällen kommer jag inte ihåg något mer än Andys sorgsna blick och hans sista ord till mig "Jag älskade verkligen dig Rosie, och jag respekterar ditt svar. Men jag klarar inte detta längre, så nu är det hejdå för alltid. Hejdå Rosie". Jag hade gråtit när han lämna mig efter dem orden, men sen hade jag tagit mig samman och gått ut och festat med Hanna. Efter det kommer jag inte ihåg något för jag hade supit mig full. Efter det hade jag en ny kille varje vecka, eller ja åtminstone varannan vecka. Den här veckan var det någon manlig modell som var ursnygg.
"Va länge du va borta på toa." Säger Olivia och stirrar på mig. Jag ler mjukt mot henne. Detta måste vara ytliggare en dröm, men dessa drömmar kändes så verkliga. Som om de spådde min framtid på något sätt.
"Förlåt. Fastnade framför spegeln." Säger jag och skrattar. Olivia hade jag haft kvar genom åren som tur var. Fast än jag skrattade och älskade vara med min bästa vän; så nådde inte skrattet mig. Det var fejkat.
"Det är lugnt." Säger hon och skrattar hon med.
"Var jag inne på nåt sjukhus nån gång för typ depression?" Frågar jag. Olivia biter sig i läppen och ser osäkert på mig.
"Ja, förra året. Du kommer inte ihåg?" Säger hon och ser på mig. Väntar på min reaktion.
"Juste ja, förtränger det helst." Svarar jag lätt och ler. Jag reser på mig och ursäktar mig. Jag ville veta vad som var min verklighet bakom den andra dörren. Jag springer så fort jag kan ut mot hallen där jag kom ifrån, och ut genom ytterdörren.
Jag är tillbaka i korridoren. Dörren, jag bokstavligen ramlar ur från, stängs igen bakom mig med en smäll. Jag reser mig upp och går fram till den andra dörren. Ödet bakom den dörr jag precis kom ut från var hemskt. Sakta trycker jag ner handtaget på dörren med skylten "Together".
Jag befinner mig i en lägenhet. Den är inred med trägolv, och en mjuk ton av beige på väggarna. Hallen jag befinner mig i just nu är smal, och leder rakt ut till köket och vardagsrummet som är samma rum. På min vänstra sida finns en dörr, antagligen toalett. Jag går ut till köket/vardagsrummet. Det är ganska stilrent inrett. Naturvit matta, en brun tresitts-sofa, ett glasbord som soffbord, en stor platt-tv och en bokhylla på ena väggen. Köket har det vanliga kök har och ett snyggt träbord med svartklädda stolar. Tydligen finns det en balkong, ser jag, som man kommer ut till från där vardagsrummet har avgränsat sin yta till. Bredvid bokhyllan finns det en dörr som är öppen. Nyfiket går jag dit och ser mig omkring. Det måste vara mitt sovrum. Jag har nog aldrig sett ett mer perfekt sovrum. Den har en puffig säng som ser ut som en prinsessas säng nästan. Hur gosig som helst. Två nattduksbord, ett på vardera sida om sängen. Det till och med finns ett helt rum som garderob, om man öppnade yttligare en dörr. Om det här var min lägenhet så ville jag aldrig behöva lämna detta ställe. Jag snurrar runt för se allt i lycka och fnittrar lyckligt.
"Rosie är det du?" Sägen en manlig röst. Det kan väl inte vara han? Fast den rösten asså, den rösten skulle jag känna igen var som helst. Jag hör fotsteg som närmar sig sovrummet. Sen ser jag hans underbara ansikte. Hela jag fylls av lycka och fjärillar i magen. Jag biter mig löst i läppen och ser på honom.
"Hej älskling. Olivia kommer snart. Ska vi inte ta och fixa fika tills dess?" Säger han och kommer fram till mig. Han drar in mig i hans famn och kysser mig lätt på läpparna. Jag ler stort.
"Jo jag antar det, älskling." Säger jag och smakar på ordet att säga älskling till honom.
Verkligheten som är min nuvarande verklighet kommer till mig som i ett blixtnedslag. Jag är 20 år, och jag jobbar med att hjälpa ungdomar som har det svårt. Ingen dag var sig lik. Jag jobbade i ett team med 4 andra människor. Vi fick olika uppdrag; som då var en person. Någon som hade en tuff situation och inte visste vart hen skulle vända sig till. Jag älskade mitt jobb. Lägenheten jag befann mig i är min och Andys. Vi hade betalat två tredjedelar av priset, resten hade hans morsa sponsrat oss med. Jag hade kontakt med min mamma, och lite med min pappa. Pappa och Kristina pratade jag inte ofta med. Vissa högtider kom jag på middag hos dem med Andy, annars sågs vi inte. Mamma kunde ibland komma över på middag hos oss. Andy hade ett jobb till och med. Det var inte världens bästa, men han fick jobba med datorer som han älskade. Vi hade haft ett stort bråk kvällen jag fyllde 18 år. Han hade bett mig att välja honom eller låta honom gå vidare. Jag kommer aldrig glömma de orden han sa som gjorde att vi är där vi är nu; "Jag älskar dig Rosie, och jag står inte ut längre. Jag har velat ha dig ända sen det tog slut med Felix, innan redan. Du kan ärligt inte säga att du inte känner något för mig. Snälla bli min. Jag lovar att du inte kommer ångra dig. Jag är din och har varit ända sen första gången vi kysstes".
Jag log åt minnet. Andy såg på mig frågandes. Jag bara fnittrar lite och kysser hans perfekta läppar. Kunde man vara lyckligare? Han gjorde mig så lycklig, sådär alldeles fånigt lycklig.
Jag slår upp mina ögon och ser inget annat än mörker. Det är kolsvart inne i rummet. Fånigt nog ler jag åt drömmen som jag hade nyss. Jag hör någon snarka bredvid mig. Först hoppar jag till, jag hade glömt att Andy sov bredvid mig. Allt jag vill är att mysa ner mig i hans famn och kyssa hans underbara läppar.
"Andy?" Viskar jag. Han grymtar till lite och vänder på sig. Jag suckar, sen flinar jag.
"Andy, vakna!" Säger jag och kysser honom på halsen.
"Mm?" Svarar han mig. Jag ler nöjt. Han sover inte. Jag lämnar en lätt kyss på hans läppar, och fortsätter lämna lätta kyssar längs käklinjen ner på halsen och sen tillbaka till läpparna. Han ler nöjt. Jag antar att han gillar det.
"Vakna!" Säger jag uttråkat och slutar pussa honom. Han slår upp ögonen och ser på mig roat. Jag putar med läpparna och sätter armarna i kors.
"Vad är det?" Säger han och skrattar lite åt mig.
"Jag är klarvaken. Vad är klockan ens?" Säger jag.
"Sov bara. Det lär du behöva, och fryser du inte? Du har fortfarande gåshud." Säger han trött. Då slår det mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet eller något. Det jag hade fått veta. Felix hade varit otrogen mot mig, med Olivia! Mina ögon fylls med tårar, men jag försöker hålla dem borta. Andy sätter sig upp och ser på mig oroligt. Han drar in mig i hans famn och stryker lugnande med handen över min rygg.
"Schh, såja." Säger han tröstande och jag brister ut i tårar.
"Jag vill aldrig mer se dem!" Säger jag snyftandes.
"Såja, kom här." Säger han och lägger sig ner. Han öppnar upp sin famn för mig att gosa ner mig i. Jag lägger mig i hans famn och genast känns det bättre. Han smeker min arm beskyddande, och kysser mig lätt på hjäsan.
Del 22 - Förråd av båda
Previous
"Ja?" Säger jag lugnt men på insidan är jag i fullt kaos. Jag fick panik så fort hon sa första meningen.
"Han trodde det var du som Felix vart otrogen med." Säger hon skamset. Jag dör inombords av skammen och skyldigheten som sköljer över mig. För varje sekund som går som jag inte säger nåt ser jag hur Rosie pysslar ihop ett med ett.
Rosies perspektiv
Ju längre tid det tar för Olivia att inte svara börjar jag sakta inse. Andy hade rätt om detta också. Jag känner hur tårarna väller upp i mina ögon.
"Hur kunde du? Jag trodde du var min bästa vän!" Skriker jag upprört och ställer mig upp. Hon ser på mig med skam och ånger i sina ögon. Jag kan se att hon önskar hon aldrig gjort det, men nu hade hon det. Av alla människor i mitt liv; så hade min kille och min bästa vän förrått mig. Jag kunde inte fatta att det var sant.
"Förlåt Rosie! Jag ville berätta efter första gången det hände. Det var aldrig meningen att det skulle gå så här långt. Jag lovar, det här var det sista jag ville. Att såra dig." Säger hon ångerfullt och även hon nu med tårar i ögonen.
"Första gången? Menar du att detta har pågått ett tag?" Säger jag förvånat. Jag blir så ställd av det. Hur hade jag missat det? Jag som precis hade lyckats samla mig efter första chocken, bryter ihop igen.
"Jag trodde du visste." Säger Olivia tyst, mer för sig själv än till mig.
"Visste vad? För jag trodde det inte var något jag behövde veta. Förklara för mig hur du, min bästa vän, kunde va så jävla korkad att du legat med Felix, min pojkvän!" Säger jag upprört.
"Snälla Rosie, låt mig åtminstone förklara." Säger hon bedjande. Jag tar några lugnande andetag för lugna ner mig. Benen orkar inte bära mig längre känner jag, så jag sätter mig ner på stolen bakom mig. Fortfarande så långt ifrån Olivia jag kan komma, men så att jag har bra ögonkontakt med henne.
"Det är det minsta du kan göra, efter vad du gjort." Svarar jag anklagande. Hon suckar lite innan hon förbereder sig för att berätta.
"Okej så det började när vi var på Utö. Första kvällen så gick jag upp mitt i natten för jag behövde gå på toa. Så jag gick ut till dasset. När jag kom ut från dasset såg jag Felix. Vi hejade på varandra och sen tänkte jag gå in men han stoppade mig. Han tog tag i min hand och sen gick allt så fort. Ena sekunde stod jag med ryggen vänd mot honom och nästa så var hans läppar pressade mot mina. Jag visste att det var fel men en del av mig gillade känslan. Sen var det första killen jag någonsin kysst. Det va speciellt. Att det var just Felix som vart min första kyss skämdes jag så otroligt över. Lika fort som kyssen ägt rum avslutades den också, och han var borta. Morgonen efter så tänkte jag reda ut vad det var som hade hänt egentligen mellan mig och Felix, och sen tänkte jag berätta för dig. Felix hitta mig efter frukosten den morgonen och jag ville bara att vi skulle enas om att det var ett misstag. När han skulle förklara sig kunde jag inte hindra mig från att slänga en spydig kommentar. Sen så var vi där igen och kysstes. Stunden då vi skulle enats om att det var ett misstag blev till yttligare ett misstag. Jag fick panik och sen letade jag up dig för berätta vad som hade hänt. Precis när jag skulle berätta så kom Andy och avbröt mig. Ja och då kändes det inte som rätt tillfälle att säga något. Jag svor att jag skulle prata med dig så snart som möjligt, men tillfällerna jag fick gled mig ur händerna varenda gång. Sen på kvällen den dagen hände det igen och sen dagen efter när vi var på stranden. Felix till och med betalade Vendela för hålla tyst om detta. Hon råkade nämligen se oss. Sen kvällen då vi åt ute på resturangen låg vi med varandra för första gången. Morgonen när vi skulle hem så vakna jag med hans arm runt min midja. Först var jag lycklig. Jag hade faktiskt fallit för honom på så kort tid. Sen så fick jag panik över hur långt jag hade låtit det gå. Jag var en hemsk människa, och en hemsk bästa vän. Du måste förstå mig Rosie. Jag mena aldrig att såra dig." Berättar hon. Jag har suttit stum hela tiden hon berättat. Försökt få det att sjunka in. Försökt förstå hur hon någonsin kunde göra något sådant här mot mig.
"Var det allt?" Säger jag efter en stunds tystnad mellan oss och möter hennes blick. Mitt misstag. Jag ser på en gång att det inte var allt. Hon vrider på sig obekvämt där hon sitter innan hon förbereder sig för att svara mig.
"Nej inte riktigt. Halloweenfesten låg vi med varandra. Efter du kommit ut från att pratat med Andy, så gick jag upp till honom för se om han ville ha alvedon eller något. Ja och sen så var vi där igen. Du var upptagen med att supa och gud vet vad. Felix var ensam och jag var lite sur på dig den kvällen. Jag vet att det gör det inte mer rätt för det, men gjort är gjort. Senaste var i fredags. Det var sista gången vi legat med varandra. Jag sa åt honom att berätta för dig om det skulle bli nåt mer oss." Säger hon sorgset. Det där sista kan jag inte fatta alls. Hur kunde hon göra såhär mot mig? Vad hade jag gjort henne? Vad gjorde jag fel? Jag gör allt fel. Helt tom innuti känner jag mig. Jag vill smälla till henne, kanske hon kan inse hur ont det gör om jag gör det. Fast jag förmår mig inte till någonting just nu. Jag stirrar förbi Olivia, ut i tomma intet. Samlar mig så gott jag kan. Jag har inget mer att säga henne. Inget snällt i alla fall. Så jag torkar mig under ögonen, försöker få bort mascaran som runnit. Sen reser jag på mig känslolöst. Jag har så mycket känslor som jag håller inne. Istället för skrika och kasta en massa saker håller jag mig lugn och kylig. Olivia studerar mig, väntandes på ett svar.
"Vår vänskap är över. Jag hoppas du och Felix får det bra. Ni förtjänar för fan varandra." Säger jag och går därifrån. Jag går ut i hallen för sätta på mig skorna och jackan jag hade. Bakom mig hör jag hur Olivia följer efter mig till hallen.
"Snälla Rosie gå inte. Kan vi inte prata om det här? Det var ett misstag." Säger hon ångerfullt och bedjande.
"Vad mer finns det att prata om? Du låg med min kille, det finns inget mer att säga." Svarar jag henne och lämnar lägenheten. Jag kan höra hur hon Olivia börjar snyfta i hallen. Men jag vägrar vända mig om och trösta henne. Säga att allt skulle bli okej, skulle vara en lögn. Ingenting var okej just nu. Mina ögon är torra som en öken. Alla mina tårar är som bortblåsta. Jag känner mig tom både utanpå och innuti.
Det går några signaler innan jag hör Felix röst svara i andra änden av telefon. Jag hade tagit någon tunnelbana och bytt och bytt ända tills jag steg av. Jag hade ingen aning om vart jag var. I nåt centrum var det, men jag hade inte brytt mig om att kolla vad centrumet hette när jag gick in här.
Det går några signaler innan jag hör Felix röst svara i andra änden av telefon. Jag hade tagit någon tunnelbana och bytt och bytt ända tills jag steg av. Jag hade ingen aning om vart jag var. I nåt centrum var det, men jag hade inte brytt mig om att kolla vad centrumet hette när jag gick in här.
"Av alla människor på denna jord var du tvungen att ligga med Olivia! Min bästa vän." Gråter jag fram i telefon.
"Rosie." Suckar han.
"Ja det är jag. Du vet hon som du sa jag älskar dig till. Hon som du är tillsammans med. Hon som du spenderat flera år för att få. Hon som du kastar iväg när du äntligen fått henne. Hon som du var otrogen mot!" Säger jag upprört.
"Aa vad bra, du vet redan att det är Olivia. Ja då är det en mindre sak på min checklista." Säger han. Jag kan inte tro mina öron.
"Är du helt jävla dum i huvudet?" Säger jag surt.
"Förlåt, jag vet inte vad jag håller på med längre. Jag älskar dig Rosie. Men jag tror inte jag är kär i dig längre. När jag mötte Olivia kommer jag ihåg den underbara känslan jag kände med dig i början." Säger han ursäktande.
"För det förklarar allt. Jag förstår verkligen nu hur du kunde göra nåt sånt mot mig." Svarar jag honom spydigt.
"Nej men snälla bryt inte upp oss två nu. Vi som har gått igenom så mycket. Vill du inte kämpa lite till?" Säger han bedjandes.
"Nej det vill jag verkligen inte. Jag vill aldrig mer se dig i hela mitt liv!" Säger jag och lägger på. Tårarna väller upp och jag bryter samman där mitt bland allt folk.
Folk som går förbi mig ser på mig oroligt. En del stannar till och med upp för fråga hur jag mår. Jag förmår mig inte till att göra något. Allt jag gör är och sitter rakt upp och ner. Efter ungefär en halvtimmes gråtandes så lyckades jag samla mig. Jag hade suttit här nu i nästan tre timmar. Bara stirrat stint på folkmassorna i centrumet som var. Tusen tankar gick genom mitt huvud men jag vägrade låta någon tanke stanna. Min mobil har vibrerat ständigt. Säkert är det Andy som undrar vart jag tagit vägen. Jag borde höra av mig till honom. Eller så kan det vara Olivia som vill be om förlåt igen eller något. Det skulle kunna vara Felix som vill försöka övertala mig att komma tillbaka. Ärligt talat brydde jag mig inte. För en gång skull orkade jag inte ta alla andra före mig. Så jag låter mobilen vibrera yttligare en gång. Vad hade jag gjort så fel? Var jag inte tillräcklig för honom? Älskade han aldrig mig? Hur kunde jag ha missat allt? Jag hade ju misstänkt något lurt under tiden på Utö. Men aldrig att det var något mellan dem två. För sig, jag hade varit så upptagen med Andy så jag kan väl förstå hur jag missa det. Felix hade ljugit om att vara oskuld, och han hade varit otrogen mot mig. Jag som trodde att jag hade valt det säkra valet. Den bra killen, det enkla för en gång skull. Gud så fel jag hade! Jag känner en filt läggas om mig och någon omfamna mig. I reflex stelnar jag till men sen ser jag att det är Andy. Han bär upp mig i hans famn och går ut med mig till nån bil. Hur han hitta mig eller vart han fick tag på bilen har jag ingen aning om. Fast just nu kunde jag inte bry mig mindre. Han hade kommit för mig.
