Första natten i min egen säng var underbar. Jag tänker på drömmen jag hade haft på vägen hem från Kalix. Vad skulle den betyda? Safe or Unsafe.

"Rosie!" Ropar pappa ute i hallen. Enda problemet idag var att jag var hos pappa och Kristina. Jaja jag skulle träffa Olivia och sen skulle jag hem till mamma äntligen. Jag skulle bo hos mamma i höst och vara hos pappa på höstlovet och lediga veckodagar och kanske nån helg då och då. Annars så var jag fast hos mamma, hon låter mig åtminstone göra vad jag vill till skillnad från pappa.

"Vad?" Skriker jag tillbaka. Jag suckar djupt och kliver upp.

"Du har besök!" Skriker pappa tillbaka. Får man aldrig en enda sekund ifred? Jag tar min morgonrock och börjar gå ut i hallen. Jag hör en bekant röst och pappas röst. De pratar artigt och ganska ansträngt trevligt med varandra om sommaren. Jag kan höra på mils avstånd avskyn i pappas röst varje gång han svarar personen vid dörren. Jag kan bara tänka på en person som pappa avskyr så mycket. Andy. Fast vad skulle han göra här? Det kan inte vara han. Jag svänger runt hörnet och kommer in i den avskilda hallrummet.

"Andy. Vad gör du här?" Säger jag avvaktande. Pappa lämnar oss och går ut till Kristina på terrassen. Dem sitter säkerts därute och äter sin frukost. Han ser ut som ett vrak. Jag har sett honom i illa stunder men det är inget jämfört med nu. Det ser ut som om han arbetat hela sommaren på att bryta ner sig själv. Han har rufsigt hår och lite längre än vad han brukar ha det. Han har början på en mustasch och påsar under ögonen. Jag undrar om han har sovit något alls den närmaste tiden. Han stinker alkohol och ciggaretter.   

"Vet du om att du är en sånn lögnerska?" Säger han bittert. Jag ser på honom skeptiskt. Han kan seriöst inte vara allvarlig. Vad har jag någonsin ljugit för honom om? Snarare är det han som är en lögnare.

"Nej för jag är inte det. Vad har jag någonsin ljugit för dig om?" Säger jag tålmodigt och suckar. På något sätt känner jag mig ganska blottad framför honom i min pyjamas och en tunn kort silkesmorgonrock. Jag trodde inte det skulle vara Andy som kom hit. Så jag hade bara ett par pyjamasshorts och en sliten pyjamströja som visar ganska mycket. Hur kom det sig att när jag alltid stötte på honom så var jag väldigt lättklädd. Jag knyter igen morgonrocken för visa mindre.

"Du sa att du gillade mig och ville ha ett förhållande med mig. Sen när jag är redo att ge dig det så säger du nej. Istället sticker du iväg med den där tölpen Felix eller va fan han heter." Säger han anklagande och höjer rösten. Jag börjar bli lite eller rättare sagt mycket sur på honom.

"Jag sa det och du ville aldrig ge mig det egentligen. Du ville bara att jag inte skulle vara någon annans. Det som hände på Utö var ett misstag. Jag trodde dig verkligen när du sa att du älskade mig för jag ville så gärna tro det, men jag visste att så fort vi kom tillbaka till Stockholm och vardagen så skulle du lämna mig. Så för en gång skull under dem här två åren vi har känt varandra så valde jag min lycka och välbefinnande före dig. Kan du aldrig bara låta mig vara lycklig?" Säger jag uppgivet och höjer rösten jag med.

"Du har fel." Säger han trotsigt och snubblar lite på orden. Man ser att han fortfarande är full. Eller har han druckit så här tidigt på dagen redan. Jag börjar bli orolig, som vanligt, över vad som har hänt i sommar med honom när jag var borta.

"På vilket sätt? På vilket sätt Andy?" Säger jag upprört. Jag spänner blicken på honom och han bara ser på mig.

"Jag älskar dig och jag vill ha dig!" Svarar han och närmar sig mig sakta. Jag backar långsamt tills jag slår i väggen och inte kommer längre ifrån Andy. Han fortsätter att närma sig mig. Vi står så nära man kan göra utan att röra varandra. Man skulle kunna placera ett papper mellan oss och det skulle stanna kvar där. Mitt hjärta går i 180 slag i minuten just nu. Jag kunde känna hans varma andetag i mitt ansikte.

"Jag är med Felix nu. Du kan inte göra så här mot mig längre." Säger jag och drar efter andan.

"Göra vad Rosie? Det här är lika mycket du som jag." Säger han och kommer närmare mig med huvudet. Han är så nära att vi lika gärna hade kunnat kyssas redan.

"Det är det inte. Jag älskar Felix, du ger mig bara sorg." Säger jag så trovärdigt jag kan. Jag vill egentligen bara kasta mig i hans armar och kyssa honom men jag måste vara stark.

"Du vill att jag ska kyssa dig här och nu, du vill att jag ska intyga dig om att jag aldrig kommer lämna dig, du vill att jag ska ge dig ett skäl att lita på mig, du vill att jag ska bli din. Är det inte det du vill Rosie? För jag vet att du egentligen vill ha mig, och han den där Felix är bara en fasad, en lögn för du vill bara inte inse att jag kan också vara bra. Visst är det så? För guds skull Rosie, svara mig!" Säger han förföriskt sen i slutet så höjer han rösten och slår med knytnäven i väggen i ögonhöjd. Jag blundar och börjar bli rädd. Han märker nog att jag blivit rädd för han suckar och mumlar något sen känner jag hans hand vid min kind. Han smeker min kind ömt.

"Du ger mig inte direkt mycket bevis på att du skulle vara bra." Säger jag tyst men jag vet att han har hört mig för han stannar upp med att smeka min kind och stelnar till. Han blir svart i ögonen och får något läskigt beslutsamhet över sig.

"Hur ska jag kunna vara det när allt du ser är det du vill se. Du vill se mig dålig för det gör det enklare att lämna mig och inte ge oss en chans." Säger han intensivt.

"Du ville inte ens ha mig innan Utö, du började inte visa ditt intresse förens du såg mig med Felix." Säger jag och släpper taget om mina säkra vägg. Jag tar ett steg emot Andy, och överraskat backar han ett steg. Det var dock inget stort steg och vi står ändå lika nära som förut.

"Okej jag erkänner jag blev svartsjuk, men jag har velat ha dig sen första gången vi prata." Säger han och ser ner på sina fötter. Det går tusen tankar genom mitt huvud och innan jag hinner tänka efter så har jag pressat mina läppar mot hans. Han kysser mig tillbaka på en gång och trycker upp mig mot väggen. Kyssen blir mer och mer passionerad. Han letar sig innanför morgonrocken och linnet på mig med sin hand och jag drar honom närmare mig hur det nu är möjligt. Vi är redan så nära man kan möjligen vara.

Han smakar både alkohol och ciggaretter men att få kyssa honom igen har jag saknat så mycket att jag bryr mig inte. Jag har längtat efter honom hela sommaren.

Vi avbryter vårt kyssande och bara ser på varandra.

"Betyder det här att du ger mig en chans?" Säger Andy och ser hoppfullt på mig. Jag vet inte vad jag ska svara. Egentligen vill jag ju inget annat, men Andy är den han är och han kommer inte ändra sig.

"Jag..." Börjar jag men blir avbryten av att Andys mobil ringer. Han börjar fumla efter mobilen i sina fickor. Man ser ganska tydligt att mobilen ligger i hans högra framficka i jeansen. Jag sticker ner mina fingrar i hans ficka och fiskar upp hans mobil för ge honom den. Det är säkerts hans mamma som ringer och undrar vart tusan han har tagit i vägen. Precis när jag ska räcka över mobilen till honom råkar jag se vem det är som ringer. Det är Vendela. 

"Varför ringer hon dig? Jag trodde ni gjorde slut i somras eller ljög du för mig då också?" Säger jag förbannat och puttar honom ifrån mig.

"Rosie andas. Vi gjorde slut, men vi blev tillsammans igen efter att jag fick reda på att du skulle åka till Kalix och vara där resten av sommaren. Jag ringde varje kväll i sex veckor eller sju till och med tror jag, och talade in meddelande efter meddelande. Jag avslutade alltid varje medelande med; Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie. Fast du ringde aldrig tillbaka eller kom hem." Säger han sorgset och ser på mig som ett litet barn som tappat sin snuttefilt. All min ilska är som bortlåst och jag känner tårarna som bränner innanför ögonen. Alla känslor som jag tryckt undan sen somras eller snarare ända sedan han kysste mig på nyår kommer fram. Mobilen har slutat ringa och han har fått ett sms istället.

"Varför gör du alltid såhär mot mig? Varje gång jag börjar få ordning på mitt liv och mina känslor så kommer du med någon ny känslovåg och får mig helt förvirrad. Och lika fort som du fått dina känslor för mig försvinner dem. Jag klarar inte längre det så från och med nu, inget mer kyssande eller sex. Ska vi vara vänner som du ville så är det just precis vad vi ska vara, inget mera." Säger jag med gråten i halsen men bestämt.  

"Så nu ska du ge igen med samma medicin. Vad rolig du är Rosie. Verkligen! Du är ju bara för underbar." Säger han sarkastiskt och tar upp en fickplunta från sin jacka. Han häller i sig allt i den och blir lite upprörd när det inte finns något kvar. Han börjar leta efter något mer i sin jacka. Säkert mera sprit eller ciggaretter. 

"Vad håller du på med?" Säger jag mer förbannad än aldrig förr på honom.

"Ser du inte lilla Rosie, jag letar efter..." Säger han men stoppar sig själv när han hör något. Jag ska precis svara på det innan jag hör pappa och Kristina komma in i huset.

"Vi åker och handlar gumman." Säger Kristina när de kommer ut i hallrummet.

"Ska du inte bjuda in honom?" Säger pappa menande och ger mig en skarp blick. All den där fördömda artigheten och respekten de måste uppehålla.

"Ge pojken lite vatten åtminstone, han ser ut som om han skulle falla ihop vilken sekund som helst." Säger Kristina skämtsamt.

"Om jag gör det går ni då bara?" Säger jag vasst och de ser på mig förvånade.

"Uppför dig unga dam. Hejdå." Säger pappa strängt och sen går de äntligen.

Jag ser på Andy och han är helt vit i ansiktet. Kristina hade faktiskt rätt, han behöver nog lite vatten. Jag går och hämtar vatten så fort jag hör bilen starta och åka iväg . När jag är ute i köket hör jag en duns ute i hallen. Jag springer dit och ser Andy liggandes avsvimmad på golvet. Vad ska jag göra? Han kan väl inte vara död? Han har nog bara fått i sig för mycket alkohol. Men vad ska jag göra?!

"Snälla Andy vakna för guds skull!" Gråter jag fram och drar in honom i min famn. Vad gör man med en livlös kropp?! Jag springer in till mitt rum och letar reda på min mobil. Jag ringer 112 på en gång och förklarar läget. Jag får tydliga instruktioner om att försöka väcka honom och kolla hans luftvägar. Kvinnan i telefon säger åt mig att jag ska gå till honom och se efter om hjärtat slår fortfarande. När jag är framme hos Andy så lägger jag ifrån mig mobilen och lägger mitt öra mot hans bröstkorg och lyssnar efter hjärtslag. Jag kan höra hans hjärta och pustar ut lättad. Sen tar jag upp mobilen och säger till kvinnan på andra linjen "Hjärtat slår, vad ska jag göra nu?". Hon ber mig ta något som imma kan bildas på under hans näsa för se om han andas. Så jag går och hämtar en spegelskiva och placerar den precis under hans näsa. Jag ser imma bildas på spegelskivan.

"Hans hjärta slår, han andas. Vad nu?" Säger jag lugnare än tidigare till kvinnan.

"Du väntar på ambulansen kommer. Han har antagligen bara fått i sig för mycket sprit, och kanske blivit förgiftat av hembränt i värsta fall." Säger hon lugnt.

"Inget mera, borde jag inte försöka väcka honom eller något?" Säger jag panikslaget.

"Jo det kan vara en bra idé, men vad du än gör lämna honom inte ensam förens ambulansen kommit." Säger hon allvarligt till mig.

"Kan vara en bra idé?!" Säger jag irriterat. Hon ska jobba med detta och jag var den som sa det sista!

"Ja, gör det. Klarar du dig själv sen tills ambulansen kommer?" Säger kvinnan trött.

"Ja visst, tack för inget." Säger jag vasst och lägger på.

Jag springer ut i köket för hämta glaset med vatten som jag hade hällt upp innan jag hörde Andy falla ihop i hallen. När jag kommer fram till honom igen häller jag vattnet över honom och han rycker till av det kalla vattnet. Han sätter sig upp och torkar bort vattnet från ögonen. Jag börjar gråta och slänger mina armar runt honom. Han blir överaskad känner jag men kramar tillbaka.

"Rosie?" Säger han förvirrat.

"Ja?" Säger jag och håller fortfarande om honom.

"Varför är jag blöt?" Säger han och ser på mig förvånad.

"Du svimmade och du är kanske förgiftad av hembränt sprit. Så ligg still tills ambulansen kommer." Svarar jag gråtandes fortfarande.

"Varför har du ringt hit ambulansen? Jag mår bra och ännu bättre om du kunde erkänna att du gilla mig också precis som jag gör." Säger han och flinar. Han sitter åtminstone kvar på golvet som jag bad honom göra.

"Du var helt borta, fatta att du gjorde mig orolig!" Säger jag upprört och ignorerar vad han sa om erkänna mina känslor. Jag hoppas han inte märker det.

"Se du bryr dig, så hade du tänkt erkänna så jag kan slippa bete mig som en idiot och gå till att vara den perfekta killen för dig?" Säger han och flinar lite. Han sätter sin hand på mitt högra ben. Han smeker mig mjukt i en lugnande rörelse med sin hand på mitt ben.

"Snälla Andy. Jag ber dig inte nu, jag var nära på att förlora dig precis. Det räcker för idag. Och varför kan du inte bli bra utan att jag erkänner att jag har känslor för dig. Om du verkligen älskar mig som du säger så hade du inte behövt ett erkännande för agera en bra kille utan du skulle vara en bara för mig. Du skulle visa det självmant, skärpa till dig och få i ordning på ditt liv och vara där för mig alltid." Svarar jag och varje ord blir svårare att höra ju mer jag pratar för gråten är på väg att brista ut igen.

"Du har rätt men Rosie jag är så vilse utan dig, lova mig att aldrig lämna mig sådär igen." Säger Andy och drar in mig i hans famn.

Ambulansen har kommit och det var ingen fara med Andy, han hade bara fått i sig för mycket alkohol. Han hade inte ätit något heller på antagligen mer än ett dygn. Så om han vilade och åt skulle han bli bra igen. Så det var vad jag gjorde. Jag fick honom att lägga sig ner i min säng och sen lagade jag mat till honom. När jag var klar med lagandet så går jag in till honom. Han sitter upp i sängen och väntar på mig. Jag gissar på att han hörde mig avsluta lagandet i köket. Han tar emot tallriken och äter upp snabbt. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på honom bara när han äter. Hela sommaren har jag längtat efter honom, tänkt på hur det skulle bli om jag hade valt honom. När jag åkte till Kalix med Felix tänkte jag aldrig på vad för konsekvenser det blev med Andy. Jag hatade att jag på ett sätt hade gjort det här mot honom. Han hade supit sig full hela sommaren, åtminstonse i tre veckor och vem vet säkerts ännu mer. Han stannar upp med sitt ätande och ser på mig forskande.

"Det är något annorlunda med dig." Säger han misstänktsam. 

"Vadå?" Säger jag neutralt.

"Ditt hår, har du gjort något med ditt hår?" Säger han och ser på mig med sin forskande blick igen. Just det ja, jag hade ju låtit det växa och skaffat mer lockigt hår genom att klippa upp det. Sen så hade jag lagt till några rödfärgade slingor i håret.

"Ja, jag har låtit det växa och lagt till slingor." Svarar jag honom.

"Du har lockigare också. Det är fint, det klär dig." Säger han allvarligt och fortsätter äta. 

"Tack." Säger jag efter en stunds tystnad och ler. Han räcker mig tallriken han fick och jag tar den på en gång och går och lämnar den i köket. Jag går tillbaka till honom och sätter mig ner på sängkanten. Han ser på mig med en blick jag känner igen bara inte på honom, utan även på mig själv. Den är så fylld med kärlek och ömhet. 

"Du bör vila lite, lägg dig ner." Säger jag och börjar dra upp täcket för bädda ner honom. 

"Jag vill inte vila för då kommer du gå." Säger han trotsigt som en fem åring. 

"Om jag stannar här då, vilar du då?" Säger jag lite trött. Jag får ett sms på mobilen så jag räcker mig efter den och ser vem som smsat mig. Det är pappa och han skriver; Hej vi blir borta ikväll och imorgon, något som hänt i Kalix med Berta. Vi åker dit och kollar vad det är. Så du får vänta med att gå till mamma. Ses på måndag morgon. Mat finns i kylskåpet och frysen. Det är bara att värma eller tilllaga. Jaha då var man väl fast här ensam i det här stora huset fram till på måndag.

"Vad är det?" Frågar Andy oroligt. Jag måste sett besvärad ut eller något eftersom han frågar.

"Jag är ensam tills på måndag. Nåt har hänt med Berta, du vet Kristinas mamma." Svarar jag och ser ner på mobilen. 

"Du ser ut att behöva vila du också." Säger han skämtsamt. Jag kan inte låta bli att flina lite åt hans lilla skämt.

"Nej det är lugnt med mig, men du däremot ska vila. Vare sig du vill eller inte." Säger jag bestämt.

"Jag vägrar, jag kommer ändå inte vila som jag sa om du inte är här." Säger han allvarligt och ser på mig med sina djupa blå ögon.

"Som jag sa tidigare; om jag stannar här vilar du då?" Svarar jag honom. Han har kommit närmare mig och hans läppar är bara nån millimeter ifrån mina. Jag känner han andas på mina läppar. 

"Ja, men du borde vila också." Säger han och lägger sig ner. Han klappar med handen bredvid sig i sängen. Jag suckar och sen lägger jag mig ner bredvid honom. Han ler nöjt när jag ser på honom. 

"Vad?" Säger jag oskyldigt, och nu flinar han också.

"Jag vet att du har känslor för mig, du är bara rädd. Men vänta bara så ska du få se att det inte är något att vara rädd över. Jag älskar dig." Säger han och ser mig djupt i ögonen.

"Säg inte så, snälla Andy." Säger jag bedjandes.

"Vad vill du att jag ska säga då?" Säger han lite surt. 

"Jag vet väl inte, men inte det. Du ger mig så mycket skuldkänslor när du säger så. Men vi är inte menade att vara ett par, du hade rätt om det tidigare i våras. Vi borde bara vara vänner." Säger jag så allvarligt jag kan. Det tar varje kraft jag har i mig för att säga det, och verkligen få det att låta som jag menar det. 

"Du har fel, du ska få se, men nu så kan vi väl fokusera på annat då eftersom det stör dig." Säger han och ler. Jag kan inte låta bli att le tillbaka. 

"Bra. Varför vill du ha mig här när du ska vila?" Säger jag nyfiket. 

"Jag vill inte vara ifrån dig en mer sekund än vad jag har varit den här sommaren." Svarar han ärligt och jag vänder bort huvudet. Jag känner hur tårarna väller upp och jag vill inte att han ska se de. 

"Jaha okej." Säger jag tyst.

"Vad sa jag fel? Ska jag säga att det jag bara inte vill vara ensam istället. Är det bättre?" Säger han lite panikslaget. Jag vänder huvudet emot honom så jag kan se på honom igen. Han ser mina tårar och blir ledsen också. Jag ser det på hela hans ansikte. Han anstränger sig till max för att inte röra mig och dra in mig i hans famn, för han tror att jag skulle tycka det var fel. Sanningen är att det inte är något hellre jag vill. Jag kryper närmare honom, så nära jag kan utan att ta tag i honom. Han lägger sin arm runt mig och drar mig ännu närmare. Jag känner hans halvnakna kropp emot min halvt påklädda kropp. Allt han har på sig är en t-shirt och kallsonger, medans jag har mina pyjamasshorts fortfarande och min pyjamastopp.

"Andy jag menade aldrig att såra dig så mycket." Säger jag gråtandes som en stor bebis. Han håller om mig och vaggar mig lugnade i hans famn. Jag lägger min arm runt hans midja och trycker honom närmare mig. Han ser på mig förvirrat och jag släpper direkt mitt tag om honom. Jag försöker slingra mig ur hans omfamning men han spänner sitt grepp om mig. Jag är fast i hans famn och även om jag inte skulle vilja vara någon annanstans så skämde jag precis ut mig. Han släpper sakta, och när jag försöker fly igen så spänner han greppet om mig igen. Jag ser in hans ögon och han är bara någon millimeter ifrån mig. Han utesluter de där sista millimetern i en kyss. Jag kan inte låta bli att kyssa honom tillbaka. Lusten tar över och jag är förlorad i hans omfamning. Hans läppar sammarbetar med mina. Mitt i en av kyssarna tror jag att han kommer på vad vi gör för han avbryter den. Jag förstår inte vad som är fel för när jag försöker kyssa honom igen så rycker han undan.

"Förlåt." Viskar jag skamset.

"Jag vill bara veta om du är säker på det här? För om jag gick för långt nu när jag kysste dig så är det jag som vill be om ursäkt," Säger han allvarligt och håller mig på avstånd.

"Andy jag är en stor flicka, jag vet vad jag vill och inte. Och jag vill ha dig." Säger jag lite upprört. Han ler sen kysser han mig igen. 

"Bara sex?" Säger han och avbryter vår kyss igen.

"Du förstör ju allt just nu." Säger jag och suckar. 

"Rosie du vill ha ett förhållande och jag kommer göra allt jag kan för få dig, men som du sa inget mer kyssande eller sex fram tills dess." Säger han och ler. 

"Okej då." Säger jag och vänder mig på rygg. Han reser sig upp på ena armbågen och ser på mig lite roat. Jag muttrar något ohörbart och han lutar sig fram och kysser mig på pannan. Jag kan inte låta bli att le som ett stort fån. 

"Vänd dig om så håller jag om dig, och så kan vi vila på riktigt nu." Säger han. Jag vänder mig med ryggen emot honom och typ två sekunder senare känner jag hans arm vilandes på min midja. Han drar mig närmare sig och nu känner jag hans kroppsvärme. Med sin andra hand så smeker han mig på hjässan. Sakta men säkert somnar jag.