Del 2 - Hem kära hem
Previous
Se henne le det där speciella leendet mot mig när hon är alldeles lycklig. Krama henne, kyssa henne på pannan. Få henne att känna sig trygg. Se någon film med henne i min famn. Jag skulle hålla min värld i mina armar. Om jag bara fick henne skulle jag aldrig släppa taget om henne. Det var en tanke som höll mig uppe länge den natten.
Rosies perspektiv
Jag vaknar på morgonen i ett ryck. Igen så var det någon mardröm om när jag försöker nå fram till en person och precis när jag är framme rycks jag iväg. Jag kämpar allt jag kan för komma loss och fram till personen jag försökte nå fram till. Hade drömt liknande eller samma sak många nätter nu. Det började samma kväll som pappa och Kristina hade kommit hit till Kalix.
De hade varit här en vecka nu och jag önska inget hellre än att få åka hem. Det var en sak att plågas hemma av dem, men blir det borta hos andra var det outhärdligt. Vi skulle som tur var äntligen åka hem. Fast vad skulle jag göra när jag kom hem. Jag ville springa till Andy det första jag gjorde, men det var ingen bra idé. Nej jag borde väl se om Olivia var hemma. Jag hade en del att berätta för henne och jag ville höra vad hon hade gjort under sommaren.
"God morgon sömntuta!" Säger Kristina när hon ser mig komma ner i trappan. Pappa, Kristina, Anna, Karl, Omar och Felix sitter redan vid frukostbordet. Alla ser på mig helt pigga och glada, och här står jag och är hur trött som helst. Jag måste se ut som ett vrak seriöst; ändå ser Felix på mig som om jag vore den vackraste i världen. Det är väl så kärlek borde vara, men ändå så kunde jag inte sluta tänka på Andy. Jag borde älska Felix och vara totalt kär i honom nu efter den underbara sommaren vi hade haft, men mina tankar låg fortfarande kvar hos Andy och hans omfamningar. Jag går ner den sista biten av trappan ner till dem och sätter mig bredvid Felix vid bordet.
"God morgon" Säger jag till alla vid bordet och suckar tyst. Bara några timmar till här sen så bär det iväg hem. Ingen orkar svara så resten av frukosten äter vi alla i tystnad.
Så fort jag är klar smiter jag från bordet och upp på rummet jag blev tilldelad när jag kom hit för 8 veckor sen. Jag börjar packa mina kläder som hänger i garderoben. Ärligt talat slänger jag egentligen bara alla kläder i väskan och hoppas på att allt får plats ändå. Mina tankar är helt och hållet någon annanstans när Felix kommer in på mitt rum och stänger dörren för jag hoppar till av ljudet.
"Hej, hur går det?" Säger han mjukt och kommer fram till mig. Han kysser mig lätt på läpparna innan han börjar packa om min resväska.
"Tack, jag uppskattar verkligen allt du gjort för mig den här sommaren." Säger jag allvarligt och sätter mig ner på en stol i rummet. Jag söker efter hans ögon och han möter mina direkt. Han stannar upp i vad han gör innan han svarar mig.
"Rosie jag...jag förstår inte." Säger han ärligt och ser på mig.
"Ja du...du tog tillbaka mig fast du inte hade behövt efter Utö. Ja efter allt Andy drama och som du faktiskt sa; jag var inte snäll mot dig eller någon under våren." Svarar jag sakta och osäkert.
"Jag tog tillbaka dig för jag gillar dig trots allt vi har gått igenom, så bryr jag mig fortfarande om dig." Säger han och lägger undan min tröja som han höll på och vika.
"Menar du det?" Säger jag förvånat först sen försöker jag återta min normala röst. Han småler lite och ser på mig med mjuka ögon.
"Ja det gör jag. Kom hit." Säger han och sträcker ut sina armar för öppna sin famn till mig. Jag reser på mig och sätter mig ner i hans famn. Först håller vi bara om varandra sen kysser han mig och det ena leder till det andra.
Felix rullar av mig och vi båda andas tungt. Jag reser mig upp och stödjer mig på armbågarna för se på Felix. Han ler mjukt mot mig och drar in mig i hans famn. Jag kan inte låta bli att le och ge honom en puss på kinden.
"Wow, det där var fantastiskt. Du är fantastisk." Säger Felix och kysser mig lätt på munnen.
"Du med." Säger jag och ler.
Sen reser jag på mig och klär på mig. Felix följer mitt exempel och klär på sig själv också. Vi packar klart och småpratar lite. Men hela tiden ligger mina tankar någon annanstans. Eller snarare på någon speciell. Andy.
"Hejdå!" Ropar alla när pappa äntligen sätter sig i bilen. Han hade glömt massa saker så senaste minuten eller de senaste fem minuterna hade han sprungit fram och tillbaka mellan bilen och huset. Jag och Kristina ler glatt och vinkar till dem andra. Utan att ingen annan än Felix ser så skickar jag en slängkyss. Han kastar en slängkyss tillbaka. Jag ler fånigt och vinkar en sista gång sen sätter jag mig tillrätta i bilsätet.
Det är en lång resa och tiden går sakta. Känns faktiskt som att tiden stannat, det känns som om vi inte kommer någonstans när vi svischar förbi skog efter skog. Jag somnar till slut och drömmer en konstig dröm. Den känns bekant men ändå inte.
Jag vandrar i en korridor. Den är mörk och ganska sliten. Väggarna är på väg att ruttna, golvet har luftbubblor efter fuktskador. Steg efter steg tar jag motvilligt. Korridoren har inga dörrar och jag vet inte ens hur jag hamnade här. Äntligen ser jag en väg ut härifrån. Jag ökar stegen och kommer fram till vägen ut från den här obehagliga korridoren. Det är bara en liten grej, och det är att det inte bara finns en dörr utan två. Båda dörrarna har en liten skylt på sig. På dörren till höger står det "Safe" på skylten och på dörren till vänster står det "Unsafe" på skylten.
Av någon konstig anledning så försöker jag först öppna dörren till vänster men den vill inte. Jag vet inte varför men jag kände en stor dragningskraft till den. Den gjorde mig nyfiken över vad som gömde sig bakom den dörren. Jag kunde inte släppa tanken, men jag var tvungen att ta mig ut från korridoren så jag går över till den högra dörren.Överlevnadsinstinkten tar över och jag trycker ner handtaget. Jag tar ett steg innanför dörren och den smälls igen bakom mig.
Det är sand runt omkring mig och vattnet som är vid en mans fötter är klarblått och sträcker sig så långt ögat kan se. Mannen vänder sig lite mot mig men han ser på något eller snarare någon ser jag nu när jag närmar mig mannen. Han tittar på en liten flicka som leker i sanden. Flickan har ett asiatisk utseende och är inte ett dugg lik mannen som står och vakar över henne. Hon är väldigt vacker och man ser att när hon blir stor kommer hon bli en riktig skönhet. Mannen som vakar över den lilla flickan ser ut över havet och han liknar Felix otroligt mycket; fast äldre tycker jag nu när jag kommer närmare. Jag håller mig ur sikte för dem än så länge. Vandrar runt i skuggorna, gömmer mig.
"Pappa när kommer mamma?" Ropar flickan från sin plats i sanden. Mannen ler stort och svarar enkelt "Snart gumman". Flickan ler stort och man ser hur hon börjar sitt väntande. Jag bara måste få en närmare titt på mannen. Jag är inte säker på om dom kommer kunna se mig eller inte, men jag förflyttar mig ur skuggorna och går mot dem. Nästan framme hos mannen så vänder han sig om. Nu vet jag att dom kan se mig. Mannen som jag tror är Felix ler stort mot mig. Jag stannade upp men utan att ha märkt det så har jag börjat röra mig mot honom igen. På nåt konstigt vis känner jag hela mig fyllas med någon ångest och kärlek ju närmare jag kommer mannen. Väl framme hos honom stannar jag upp och ser honom djupt i ögonen.
"Felix?" Säger jag osäkert.
"Ja älskling?" Svarar han mig. Så det är verkligen Felix, men betyder det att den där lilla flickan där borta som leker i sanden är vår dotter?
"Nä inget." Svarar jag honom snabbt och han kysser mig. Känslan dock är ingen. Ingen passion, ingen glöd, ingen åtrå, ingen lycka. Vad har hänt mellan oss egentligen?
"Jag är så glad älskling att vi är här." Säger Felix och pussar mig på kinden.
"Vad menar du?" Säger jag förvånat.
"Ja att du gjorde det smarta valet och inte lämna mig för nio år sen." Svarar han mig och ler. Jag ler svagt tillbaka. Det är som historian vi har tillsammans kommer till mig i ett svep och helt plötsligt är jag 25 år med alla minnen.
Jag kommer ihåg hur ett ultimatum kom upp från Felix och Andy. Dom krävde att jag skulle välja mellan dom. Jag fick inte längre ha Felix som nästan pojkvän och Andy som vän efter någon incident som jag verkligen inte kan komma ihåg. Jag fick två veckor att bestämma mig. Till slut efter mycket grubblande hade det blivit Felix. Men kärleken till varandra hade falnat mer och mer. Kemin, glöden, åtrån hade slocknat mellan oss mer och mer för varje år. Vi hade adopterat en flicka från Thailand i tron om att hon skulle rädda vårt förhållande, i tron om att det var det enda som fattades. Flickan var 4 år gammal och vi båda älskade henne högt, men vi älskade inte varandra längre. Fast ingen av oss ville ge upp. Vi hade fasaden uppe om att vi hade det så bra när vi var bland alla våra vänner. Sanningen var att vi aldrig hade sex längre, vi sov inte ens i samma säng längre och vi var nästan aldrig hemma samtidigt.
"Safe" var inte det liv jag ville leva. Det var en säkerhet i livet, men lycka var det inte. Jag måste härifrån nu! Felix såg på mig konstigt när jag slingra mig ur hans omfamning. Jag börja springa ifrån honom och la meter efter meter emellan oss.
Till slut hittar jag dörren jag hade kommit in ifrån. Jag sliter upp dörren och kastar mig ut i den mörka korridoren. Precis som när jag gick in där så smälls dörren igen bakom mig.
Jag reser mig upp och rakt framför mig är dörren till vänster, den som det står "Unsafe" på. Borde jag verkligen öppna den? Jag ser lite på dörren jag precis kom ut ifrån och sen beslutar jag mig för att prova den vänstra dörren igen. Den öppnas och jag kliver innanför. Dörren stängs sakta efter mig och jag börjar utforska stället.
Jag är i ett stort hus och det är sommar ute. Sensommar för vara exakt. Jag öppnar en glasdörr som leder ut till en terrass, men där stannar jag. Jag ser en massa människor ute på den stora gräsmattan. Dom pratar och socialiserar. Alla verkar så glada och genuint lyckliga. Jag går ner till allt folk och alla hälsar på mig och ler stort mot mig. Alla människor här känner jag igen. Det är folk från skolan, grannområdet jag växt upp i och familj. Jag tycker mig skymta Olivia till och med. Hon står och talar med någon otroligt bekant man. Även Olivia är äldre, åren har gjort henne väl. Hon ser bättre ut än aldrig förr. Jag närmar mig henne och den bekanta mannen. Mannen vänder sig om mot mig och nu ser jag det. Det måste vara Andy. Han skiner upp och vinkar åt mig att komma dit.
"Andy?" Säger jag lite osäkert när jag är framme hos dom.
"Ja vem annars? Känner du inte igen din man?" Säger han och skrattar lite.
"Haha jodå." Säger jag lite nervöst men ler. Han kysser mig lätt på läpparna och de senaste nio åren som ska ha gått kommer till mina minnen. Åter igen är jag 25 år. Kyssen är underbar. Den har allt som en kyss ska ha när man kysser sin pojkvän. Den har kemin, glöden, åtrån. Vi hade flyttat ihop när jag fyllde 19 år. Andy hade lyckats hittat ett jobb och vi hade köpt en liten lägenhet i någon av förorterna i Stockholm. När jag hade börjat jobba också så hade vi fått råd med drömlägenheten vi hade hittat. Ett år efter vi hade flyttat in i drömlägenheten så friade Andy till mig. Såklart hade jag svarat ja och tre månader senare var vårt bröllop. Båda våra föräldrar med respektive hade kommit och all släkt och såklart våra närmaste vänner. Planeringen till bröllopet hade varit vår tuffaste tid för vi hade så olika åsikter om det. Han ville ha ett stort flashigt bröllop, medans jag ville ha ett litet och simpelt bröllop. Men när dagen kom så var det helt perfekt. Sen dess hade allt gått bra. Vi hade köpt ett sommarhus vilket var det här huset. Vi firade 3 år som ett gift par. Här skulle jag kunna stanna hur länge som helst.
"Mamma!" Sa en trött röst och drog i mina byxor. Jag vände mig om och där var min son. Han var 4 år gammal och verkligen ett kärleksbarn. Jag drar upp honom i min famn och pussar honom på pannan. Han lägger sitt huvud på min axel och somnar på en gång. Andy kysser mig och lille Andrew på kinden kärleksfullt.
Jag vaknar upp med ett ryck och märker att vi är äntligen framme i Stockholm. Vi är hemma!
Kommentarer
Trackback
