Det hade gått två månader sen festen hos Louise, och än idag så tänker jag tillbaka på stunden mellan mig och Andy. Jag var berusad men inte så berusad att jag inte kommer ihåg något. Vissa saker var minnet lite vagt på under den kvällen, men från och med hallen när Andy försökt dragit mig hem kommer jag ihåg allt kristalklart. Jag kommer ihåg hur han hade kysst mig. Hur han hade sett på mig. Hur han svartsjukt hade puttat undan David som kysst mig sen. Hur han och jag hade garvat åt händelsen hela vägen hem till mig. Hur jag hade känt hans arm slingra sig runt min midja på natten när han trodde att jag sov. Efter det hade vi inte nämnt ett ord om den kvällen och han hade slutat försöka få mig att bli hans. Han bettede sig som en nära vän bara till mig och jag var tacksam för det. För hade han fortsätt så hade jag tillslut gett upp och blivit hans.

Nu var det dags för min och Olivias halloweenfest. Vi hade planerat i över en månad nu och fortfarande hade vi mer än hälften kvar. Idag skulle halloweenfesten äga rum och både jag och Olivia var hur stressade som helst. Vi hade fixat snacksen och drickan till festen och nu höll vi på att dekorera huset. Det var tre timmar tills festen skulle börja, och allt som kunnat gå fel hade gått fel redan. Det började imorse när Olivia skulle ta sig till mig.

Vi hade bestämt att ha festen hos min pappa eftersom dem jobbade kväll och nattpasset idag. Bussen som hon skulle tagit till mig var försenad, vilket gjorde att hon kom en timme senare än beräknat. Sen så var det ju alla dekorationer vi beställt, de skulle inte komma förens imorgon kl 11 tydligen. Som tur var att jag hade sparat fakturan vi fått av dem; så vi hade det på papper att det var idag kl 11. Så det löste sig tillslut efter typ ca 1 timme i telefon med det bolaget. Medans så hade Olivia gått och handlat snacksen och läsk. Senaste som hade hänt var att vi skulle ha alkohol på festen hade vi tänkt, men den som skulle köpa ut åt oss kunde inte komma. Vi saknade fortfarande det men det var åtminstone inte världens ände. Sen musiken som vi skulle ha funkade inte. Fast jag hade spotify och högtalare vilket fick vara lösningen på det. Dekorationerna hade kommit för en halvtimme sen och då var inte det ens allt vi beställt. Vi hade fått en massa extra saker och av det vi beställt så var inte allt så mycket som vi hade beställt av den varan. Så vad mer kunde hända liksom.

 

Jag hängde upp sista spindelnätet och pustade ut. Äntligen var vi klara. Det hade tagit oss 1 1/2 timme att få upp alla dekorationer. Jag ser på Olivia som ser tillbaka på mig glatt.

"Äntligen!" Säger hon och faller ner tungt i soffan bredvid mig. Jag skrattar lite åt hennes fall.

"Ja nu är vi äntligen klara. Det enda som fattas nu är oss själva." Säger jag och ler.

"Ja, så in i duschen med dig. Jag tar andra så går det fortare." Säger hon och ställer sig upp hastigt. Jag suckar och reser mig upp mödosamt. Vi går mot badrummen. Jag hoppar in i duschen och njuter av dem varma strålarna som träffar min kropp. 

Jag står i duschen och har precis tvålat in mig när jag hör dörrklockan. Vem kan det vara? Det var för tidigt för gästerna att komma än så länge. Jag sköljer av mig snabbt och lindar handuken om mig. När jag är ute i hallen ringer det på dörrklockan igen. Ingen Rosie syns till, hon duschar nog fortfarande. Jag bestämmer mig för att öppna och se vem det är som står där. Åter igen ringer det på dörrklockan när jag är precis på väg att öppna. Jag sliter upp dörren och stirrar förvånat in ett par välbekanta gröna ögon. Han stirrar tillbaka lika förvånat. Jag drar handuken tajtare om min kropp. Plötsligt skäms jag så otroligt mycket. Alla ångestfyllda tankar och känslor är här, och träffar hårdare än i sommras. Jag borde ha låtit Rosie ta det. Det var ju hennes pojkvän. Hennes pojkvän som jag hade kysst när de var på g. Hennes pojkvän jag hade haft kontakt med även efter och som jag dagdrömde om. Jag skämdes så otroligt, jag bryter ögonkontakten. 

"Vad gör du här?" Säger jag anklagande. Jag visste att jag hoppades på att han skulle säga mig, men han skulle såklart säga Rosie. Rosie som var hans tjej nu.

"Vad gör du här?" Säger han besvärat och ser på mig.

"Jag och Rosie ska ha en halloween fest här." Svarar jag stelt. Jag stirrar på honom för att få ett svar. Han kliar sig nervöst i nacken och ser sig omkring.

"Jaha, ja jag...vi har ju lov så tog flyget ner för träffa Rosie." Säger han nervöst. Jag undrar om han inser hur fel det hade varit att vi hade kyssts. Han hade hatat killen som kysst Rosie när dem var på g. Antagligen hade han förlåtit Rosie ganska fort ändå. Förstår han vilken skada vi hade gjort? Om Rosie någonsin fick reda på det så skulle hon bli förkrossad.

"Vad gulligt." Säger jag lika stelt som innan. Mina tankar skriker att jag önska han hade gjort något sådant för mig, men jag måste vara stark och inte ge efter.

"Så var är Rosie?" Säger han otåligt.

"I sommras du vet, jag ville bara fråga en sak. Fattar du hur fel det var?" Säger jag anklagande. Han ser på mig.

"Ångrar du dig?" Säger han och flinar. Vad är det för fel på killen?

"Ja, hon är min bästa vän. Du är hennes kille och jag har kysst dig." Säger jag irriterat. Fattar han verkligen inte allvaret i det här?

"Synd." Säger han snabbt innan han fäster sin blick på något eller snarare någon bakom mig. Jag vänder mig om och där står Rosie. Hon har plattat håret och har på sig en svart klänning med en urringning som kommer få alla killar att stirra. Den är inte utmanande, snarare klassisk men ändå sexig. Jag blir lite avundsjuk på hur bra hon ser ut.

"Vad är det som är synd?" Säger hon och ser på oss. Hon ler stort när hon möter Felix blick.

"Att jag inte kom tidigare för se min tjej." Säger han och går förbi mig och drar in henne i sin famn. Hon fnittrar lyckligt och dem kysser varandra. Jag passar på att smita iväg för fixa mig också. Det är inte långt kvar tills alla gäster kommer nu.

 

Jag är lite tidig, men jag vill prata med Rosie om en snabb sak så det blir ju perfekt. Huset tornar upp sig framför mig i mörkret. Det är en massa pumpor med glödande ljus i dem utanför, för att lysa upp gången till huset. Rosie har skrivit en skylt och hängt upp den på dörren. Det står "Ring på om ni vågar. Muahahaha!". Jag skrattar roat åt hennes skylt, det var definitivt hennes idé det där. Olivia var säkert här också så hade jag tur nu så öppnade Rosie dörren. Jag ringer på dörrklockan. Jag kan höra steg komma emot dörren och hur någon röst jag inte känner igen roppar att den kan ta det.

"Välkommen till..." Börjar Felix med och avbryter sig själv när han ser mig i dörröppningen.

"Tack så mycket." Säger jag sarkastiskt och går in i hallen. Rosie kommer ut ur köket och är på väg hit. Jag börjar hänga av mig jackan och ta av mig skorna.

"Vem var det som kom?" Ropar hon på vägen. Hon kommer in i hallen och stirrar stint på oss. Både jag och Felix ser på henne. Han ser på henne surt, och jag ser på henne smärtsamt.

"Hej, kan vi prata? Jag behöver din hjälp med något." Säger jag efter vad som känns som en evighets tystnad.

"Självklart." Säger hon och ler mjukt. Jag ser hur Felix blick svartnar och jag flinar.

"Privat." Säger jag menandes. Felix vägrar att gå så jag går fram till Rosie och drar med henne till hennes rum. Olivia möter min blick och ser på mig surt. Hon hade aldrig gillat mig, det visste jag mycket väl. Felix kommer ut från hallen och ser oss gå in på Rosies rum. Rosie går in till mitten av rummet och korsar sina armar över brösten lite irriterat. Jag stannar upp lite vid dörröppningen. Jag stirrar in i Felix varnande ögon en kort sekund sen flinar jag och stänger dörren.

"Så vad var det som var så viktigt att du var tvungen att få Felix svartsjuk?" Säger hon lite anklagande. Hon måste ha sett hur jag flina åt Felix när vi gick in på hennes rum.

"Jag försökte inte få honom svartsjuk." Säger jag så oskyldigt jag kan.

"Andy ljug inte för mig. Jag trodde du hade slutat försöka få mig. Äntligen gett upp och förstått att jag är Felix tjej. Att du äntligen fattat att du inte kan få mig vad du än gör..." Säger hon tystare och tystare ju närmare jag kommer henne. Jag står så nära att det bara är några millimeter mellan våra läppar. Hon ser in i mina ögon och försöker läsa av mig. Jag tar hennes ansikte mellan mina händer och kysser henne ömt. Sen så avbryter jag kyssen och väntar på att hon ska öppna sina ögon och se på mig. Hon försöker dra mig närmare sig för kunna få kyssa mig igen. Det tar allt i mig för att neka henne det, och hon slår upp ögonlocken. Jag ser in i hennes glittrande bruna ögon. Dem är som guld nästan ibland. Jag smeker hennes kind ömt med min ena hand. Hon ser djupt in i mina ögon. Jag ser att hon inte vet vad hon ska göra, hon vill ha mer men jag nekade henne precis. Jag önskar jag kunde få fram det jag ville ha sagt. Men jag var så rädd för svaret.

"Vad är fel Andy?" Viskar hon med sin sametslena röst. Hon står helt stilla och ser intensivt in i mina ögon. Det är sant det där; att en blick säger mer än tusen ord.

"Säg att du älskar mig, och jag är din för evigt." Viskar jag tyst. Så fort de orden lämnat min mun så ångrar jag mig. Jag vet vad svaret är. Det skulle vara nej. Jag skulle åter igen inte få henne.

"Jag är med Felix, Andy." Säger hon osäkert. Jag suckar och släpper henne. Hon ser på mig tårögd. Jag vill inte att hon ska gråta, men som vanligt var jag orsaken.

"Snälla Rosie gråt inte. Jag mena inget eller asså." Säger jag mumlandes och drar in henne i min famn. 

"Förlåt jag vet inte vad det är med mig. Jag bara, jag vet inte Andy. Visst sa vi vänner?" Säger hon snyftandes.

"Ja det sa vi." Säger jag smärtsamt.

"Bra och skyll inte på dig själv nu, det här är bådas fel." Säger hon och ser på mig allvarligt. Jag nickar kort och pussar henne på pannan mjukt. Det ringer på dörrklockan och nu har säkerts alla gäster kommit. Rosie kollar sig i spegeln för att se så att inte mascaran smetats ut. Hon ler nöjt när hon ser att allt ser bra ut. Sen går vi ut i hallen för säga hej till alla.