Vi hade kört ett tag och hittills hade inget för pinsamt eller något inte så bra hänt. Några rundor till och sen skulle nog alla tröttna. Fast det hade var jätteroligt, men klockan började bli mycket. Varje år var det som om en tidsinstäld klocka att första av oss undomar gick och la oss vid 00.00. Sen mellan 00.00-01.00 så försvann en efter en, men efter 01.00 så sov alla. Klockan var just nu 23.45 så snart skulle någon resa på sig och gå och lägga sig.

"Rosie, sanning eller konka?" Säger Omar och flinar retligt mot mig. Jag flinar tillbaka.

"Sanning." Svarar jag honom.

"Okej, fine. Jag hade hoppats på att du skulle ta konka men jaja." Säger han och drar ut på det. Jag putar med läpparna och spelar ledsen hundvalp.

"Spill it bara!" Säger jag lite otåligt och skrattar.

"Vad hände mellan dig och Felix?" Säger han och ser på mig intensivt. Det känns som tiden stannar. Jag fryser till is där jag sitter. Felix ger honom en sur blick, och Ofelia fryser till is bredvid Felix där hon sitter. Varför Omar? Varför? Varför just den frågan? Och varför frös Ofelia till is precis? Jag försöker samla mig. Andy som sitter bredvid mig kramar min hand med sin mjukt. 

"Vad menar du?" Svarar jag enkelt efter vad som känns som en evighet.

"Ja, varför tog det slut? Ni var så lyckliga, och sen helt plöstligt pratar ni inte ens med varandra. Idag när ni skulle hälsa så kunde ni knappt se varandra i ögonen eller ens säga hej. Så vad hände?" Säger han och ser från mig till Felix.

"Jag tror det räcker nu." Säger Andy beskyddande och ser på mig oroligt. Jag kan känna tårarna bränna innanför ögonlocken. Hela minnet av när jag fick reda på det flashar förbi.

"Han var otrogen." Svarar jag Omar till sist. Det blir knäpptyst i rummet.

"Förlåt Rosie, jag hade ingen aning om att brorsan kunde va så dum." Säger han skämtsamt i ett försök att lätta upp stämningen.

"Det gör inget." Skrattar jag fejkat. Sen så dras ljudet igång igen. Det är min tur och jag frågar någon oskyldig fråga till Carina. Sen går det några rundor.

 

En timme senare är det bara jag, Andy, Hanna, Ofelia och Robert kvar. Resten hade gått och lagt sig. Det är Roberts tur att ställa en fråga till någon eller komma på något. Vi snurrar flaskan och den hamnar på Hanna. Vi alla har druckit lite, och är lite berusade.

"Sanning eller konka Hanna?" Säger Robert. Hanna ler och funderar lite.

"Konka!" Säger hon och fnittrar. Jag himlar med ögonen.

"Okej, kyss honom." Säger Robert och pekar på Andy. Jag som har lutat mig mot honom sätter mig upp ordentligt. Jag önskar jag kunde döda ungen för det där. Andy är ju min. Jag vill inte se honom kyssa yttligare nån tjej, ännu mindre min kusin Hanna. 

"Nej, vi kan inte!" Säger dem båda i kör. Andy ser lite äcklad ut nästan. Hanna däremot ser jag att hon vill, men vägrar för min skulle. Tack och lov! 

"Jo, ni måste. Det är spelets regler. Kom igen nu, va inte så tråkiga." Säger han. Hanna ser på mig.

"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger jag besvärat.

"Okej då." Säger Hanna och ler nöjt. Hon reser på sig och vinglar fram till Andy. Hon kysser honom passionerat och länge. Hon sätter sig i hans knä och drar fingrarna genom hans hår. Andy bara sitter där snällt och tar emot kyssen, eller hånglet kanske jag borde säga. Jag står inte ut mer! Jag måste härifrån nu. Inte vill jag se dem två äta upp varandra. Visst han är inte min, och jag borde inte bry mig. Men jag bryr mig tyvärr. Jag ställer mig upp och rusar ur rummet. Några tårar letar sig ner efter min kind.

"Rosie vänta!" Hör jag Andy ropa efter mig. 

 

"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger Rosie besvärat plötsligt. Jag undrar om det har nåt med vad Hanna vill säga till henne. 

"Okej då." Svarar Hanna på det och ler nöjt. Tjejer och deras blickar till varandra. Det är som ett helt eget språk dem har emellan varandra. Jag undrar vad Rosie tänker på just nu? Hon ser bekymrad ut, och av att dömma på hennes röst tidigare så var hon väldigt besvärad av det Hanna ville få sagt. Hanna reser på sig och är på väg mot mig. Vad nu?  Hon är framme vid mig och böjer sig ner, och nästa som händer så är hennes läppar pressade mot mina. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag gillar det inte. Fast hon verkar gilla det, mycket till och med. Hon sätter sig ner i mitt knä och drar fingrarna genom mitt hår. Jag har ingen aning vad jag ska göra. Det var trots allt konka så jag hade inte riktigt något att säga till om. Sånt här var sånt man fick ta. Allt jag tänkte på var Rosie. Hur hennes kyssar känns på mina läppar, hur hennes händer dras genom mitt hår. Jag hör någon resa på sig, och jag kan ana vem. Snabbt puttar jag undan Hanna från mig och reser mig upp, men hon har redan hunnit springa iväg. 

"Rosie vänta!" Ropar jag efter henne. Hon rusar ut ur rumet. Jag kan se att hennes ögon är blanka och hon drar upp handen till sin mun för tysta ner sig själv. Jag springer efter henne.

"Vart är du på väg?" Ropar Hanna förvånat efter mig. Just nu kunde jag inte bry mig mindre om allt annat än Rosie. Vart är hon på väg? Och vad fan hände egentligen? Allt jag vet är att hon är ledsen, och jag vill inget annat än se henne le igen. Bara hon inte gör nåt dumt nu. Jag ser henne springa ut i hallen, och jag är inte långt efter som tur är för hon öppnar ytterdörren och springer ut. Jag öppnar ytterdörren och stänger den sakta efter mig. Rosie springer rakt ut i vägen. Tur är att det inte är någon stor bilväg, utan bara vägen till alla hus här uppe på kullen där vi alla bor. Jag bara skakar på huvudet åt hur otroligt tanklös hon kan vara. Det regnar ute, och hon bara står där i regnet. Hon är säkert dyngsur redan där hon nu står mitt i vägen, och ser rakt ut i vägen.

Jag överväger vad jag borde göra, går jag ut till henne så blir jag också dyngsur men jag kan inte lämna henne där bara. Jag ser henne dra upp sina händer mot munnen för hindra något ljud komma ut från hennes mun. Man kan se hur hon snyftar till och antagligen gråter. Jag suckar lite och sen går jag ut i regnet till henne.

"Rosie?" Säger jag oroligt och ställer mig framför henne.

"Vad?" Säger hon besvärat och försöker torka bort tårarna.

"Vad hände där inne Rosie?" Säger jag och ser på henne allvarligt. Jag kan gissa men jag vågar inte hoppas. Hon är den jag älskar, men jag hade varit för sen med att säga något så hon hade gått vidare. Det hade hon visat starkt på när vi var på Utö den där helgen i sommras.

"Inget." Snyftar hon ut. Jag tar min hand till hennes ansikte, och lägger den på hennes kind. Hon ser på mig med stora ögon. Jag smeker henne ömt på kinden.

"Rosie, snälla ljug inte för mig." Säger jag bedjande. Hon ryser till, hon måste frysa ihjäl i den där tunna klänningen hon har på sig. Hade jag haft en jacka eller tjocktröja hade jag gett den till henne.

"Vad vill du att jag ska säga då? Huh?" Säger hon lite irriterat nu. Jag ser på henne lite sorgset.

"Sanningen." Svarar jag efter en stunds tystnad.

"Du är så full med lögner! Vet du det? Du säger att du älskar mig. Du förväntar dig att jag ska tro dig när du kan sitta och hångla upp en av mina närmaste vänner, som också är min kusin, rakt framför näsan på mig. Ett tag trodde jag dig nästan. Du var så gullig mot mig när jag fick reda på vad Felix gjort, men det måste ju bara vart ett spel för komma innanför byxorna på mig. Det funkade också, idiot. Alla dem där gångerna efter sommaren när du tog hand om mig, eller bara låg bredvid mig i sängen. Inge sex utan bara höll om mig. För en sekund där så trodde jag faktiskt dig. Att du faktiskt var kapabel till att älska någon, till att älska mig. Jag hade såklart fel. Vad förväntade jag mig egentligen? Att du helt plötsligt hade förändrat dig. Du är precis likadan som innan Utö, bara spelar mig. Det är väl det som är det värsta att jag faktiskt började tro dig, för jag ville tro dig. För någonstans på vägen kom jag på att jag aldrig sluta älska dig." Säger hon upprört och har puttat undan min hand redan när hon började skälla på mig. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon sa precis att hon älskade mig. Hon älskar mig! Snälla säg att jag inte hörde fel på det sista. Det skulle verkligen krossa mig. Jag ser henne djupt i ögonen och sen lutar jag mig fram och kysser hennes underbara läppar.