Del 23 - Världen är en hemsk plats
Previous
Jag känner en filt läggas om mig och någon omfamna mig. I reflex stelnar jag till men sen ser jag att det är Andy. Han bär upp mig i hans famn och går ut med mig till nån bil. Hur han hitta mig eller vart han fick tag på bilen har jag ingen aning om. Fast just nu kunde jag inte bry mig mindre. Han hade kommit för mig.
Andys perspektiv
Jag hade kört runt i över 3 timmar och letat efter Rosie. När hon inte hörde av sig där vid tre-tiden då hon sa att hon skulle ringa mig blev jag orolig. Först lät jag det gå en timme för inte verka för kontrollerande eller något. Jag skulle aldrig försöka kontrollera Rosie, men jag blev orolig. Det var inte likt henne att glömma sådant. Så först var det väl bara att hon hade kul med Olvia och kanske glömde därför. Jag väntade en timme, och sen en halvtimme till innan jag ringde hem till Olivia. När Olivia hade svarat så lät det som om hon hade gråtit. Jag frågade snabbt om Rosie var där, men Olivia sa bara en massa osammanhängande saker. Till slut förstod jag att nåt hade hänt mellan dem två, och Rosie hade stormat ut. Så fort jag hade fått fram det ringde jag en polare. Han låna mig sin bil så jag kunde komma fram fortare och hitta henne. Antagligen var det jag sa om Felix och Olivia. Fan att jag sa något! Hon kunde ha fått reda på ett sådant mycket bättre sätt. Varför höll jag inte min stora käft stängd! Jag ringde Rosies mobil flera gånger, och inget svar än. Efter ringde jag runt til en massa personer jag känner för höra om någon hade lyckats skymta Rosie nånstans. Flera ringde mig och gav mig tips, så jag hade varit runt lite överallt. Ingen Rosie än tyvärr.
Klockan var 17.40 när jag fick ett samtal av en polare som sa att han hade sett någon som liknade Rosie i Sollentuna centrum sittandes på en bänk. Jag åkte direkt dit. Det tar mig en liten stund att komma dit, men så fort jag är framme parkerar jag bilen utanför ingången och springer in dit. Jag blir överlycklig av att se henne. Hon sitter på en bänk rakt framför mig. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så glad över att se någon. Jag andas ut och går fram mot henne.
Hon har rödsprängda ögon efter gråtit en hel del, antar jag, och gåshud för hon fryser. Det enda hon har på sig är en tunn skinnjacka, ett linne, jeans och sandaletter. Jag viker av innan hon hinner se mig för kunna gå och köpa en filt åt henne. Snabbt hittar jag en affär där jag kan köpa en gosig filt. Sen går jag tillbaka till Rosie. Hon ser stint ut på folkmassan som rör sig förbi henne. Jag lägger en filt om henne och drar in henne i min famn. Hon stelnar till först. Sen så vänder hon upp huvudet och ser på mig, då slappnar hon av igen. Jag bär upp henne i min famn och bär ut henne till bilen. Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg och blundar. Jag sätter ner henne i passargerarsätet och startar bilen. Vi åker hem nu.
Rosies perspektiv
"Vakna Rosie. Vi är hemma nu." Hör jag en avlägsen röst säga. Jag blinkar med ögonlocken några gånger för återfå min syn igen som är suddig. Jag måste ha somnat för det sista jag kommer ihåg är Andy som bär mig ut till någon bil. Sen är det svart. Jag vill inte vakna, inte till den grymma verkligheten jag levde i just nu. Min pojkvän hade varit otrogen med min bästa vän, rakt framför näsan på mig! Kunde det bli värre?
"Rosie?" Säger samma röst som alldeles nyss sa åt mig att vakna. Jag älskar den rösten. Den gav mig gåshud för sånt välbehag.
"Mm?" Får jag ut. Han suckar lite lätt, och sen känner jag hans armar bära upp mig. Jag kan höra hur bildörren slängs igen efter oss. Han trycker upp portdörren och går in med mig i hissen. Jag gosar ner mig i hans famn, och bara njuter av att få vara nära honom. Han måste ha gått upp till lägenheten innan han gick och väckte mig, för dörren är öppen när vi kommer upp. Vi går in i lägenheten och han släpper ner mig i sängen. Jag vill egentligen sträcka mig efter honom när han går ifrån, men sakta känner jag hur jag faller i en djup skön sömn.
Jag vaknar upp i en korridor. Den är mörk och ganska sliten. Det känns som om jag har varit här tidigare. Väggarna är på väg att ruttna, golvet har luftbubblor efter fuktskador. Steg efter steg tar jag motvilligt. Korridoren har inga dörrar och jag vet inte ens hur jag hamnade här. Jag fortsätter att gå och efter vad känns som evigheter når jag fram till två dörrar. På ena dörren står det "Together" och på andra står det "Not Together". Jag kommer på vad detta påminner mig om. Det är likadant som i drömmen jag hade på väg ner från Kalix till Stockholm. Fast då stod det "Safe" och "Unsafe" på dörrarna.
Precis som förra gången väljer jag det sämre alternativet först. Jag trycker ner handtaget på dörren till "Not Together" och går in. Dörrens slängs igen bakom mig. Jag vänder mig om i reflex. Det är trägolv och beiga väggar runt mig. Jag känner igen mig. Sakta letar jag mig till vart jag tror vardagsrummet är. Ju fler steg jag tar fylls jag med den här känslan av ångest och depression. När jag kommer ut i vardagsrummet, där jag trodde att det var, ser jag Olivia. Jag fylls av min så kallade nuvarande verklighet. Jag är 20 år, jag har ett jobb jag hatar men tjänar bra med stålar på. Lägenheten jag är i är mitt hem som pappa köpt åt mig i 18 årspresent. Pappa är över på middag varje onsdag och torsdag, försöker fortfarande kontrollera mig. Andy och jag hade haft ett stort bråk när jag fyllde 18 år. Han hade krävt att jag skulle välja honom eller så skulle jag förlora honom. Jag kände mig inte redo, så jag sa nej. Jag hade sagt nej till den enda killen jag verkligen älskat bara för jag var rädd egentligen. Så jag får väl skylla mig själv att jag var hur olycklig som helst. Den kvällen kommer jag inte ihåg något mer än Andys sorgsna blick och hans sista ord till mig "Jag älskade verkligen dig Rosie, och jag respekterar ditt svar. Men jag klarar inte detta längre, så nu är det hejdå för alltid. Hejdå Rosie". Jag hade gråtit när han lämna mig efter dem orden, men sen hade jag tagit mig samman och gått ut och festat med Hanna. Efter det kommer jag inte ihåg något för jag hade supit mig full. Efter det hade jag en ny kille varje vecka, eller ja åtminstone varannan vecka. Den här veckan var det någon manlig modell som var ursnygg.
"Va länge du va borta på toa." Säger Olivia och stirrar på mig. Jag ler mjukt mot henne. Detta måste vara ytliggare en dröm, men dessa drömmar kändes så verkliga. Som om de spådde min framtid på något sätt.
"Förlåt. Fastnade framför spegeln." Säger jag och skrattar. Olivia hade jag haft kvar genom åren som tur var. Fast än jag skrattade och älskade vara med min bästa vän; så nådde inte skrattet mig. Det var fejkat.
"Det är lugnt." Säger hon och skrattar hon med.
"Var jag inne på nåt sjukhus nån gång för typ depression?" Frågar jag. Olivia biter sig i läppen och ser osäkert på mig.
"Ja, förra året. Du kommer inte ihåg?" Säger hon och ser på mig. Väntar på min reaktion.
"Juste ja, förtränger det helst." Svarar jag lätt och ler. Jag reser på mig och ursäktar mig. Jag ville veta vad som var min verklighet bakom den andra dörren. Jag springer så fort jag kan ut mot hallen där jag kom ifrån, och ut genom ytterdörren.
Jag är tillbaka i korridoren. Dörren, jag bokstavligen ramlar ur från, stängs igen bakom mig med en smäll. Jag reser mig upp och går fram till den andra dörren. Ödet bakom den dörr jag precis kom ut från var hemskt. Sakta trycker jag ner handtaget på dörren med skylten "Together".
Jag befinner mig i en lägenhet. Den är inred med trägolv, och en mjuk ton av beige på väggarna. Hallen jag befinner mig i just nu är smal, och leder rakt ut till köket och vardagsrummet som är samma rum. På min vänstra sida finns en dörr, antagligen toalett. Jag går ut till köket/vardagsrummet. Det är ganska stilrent inrett. Naturvit matta, en brun tresitts-sofa, ett glasbord som soffbord, en stor platt-tv och en bokhylla på ena väggen. Köket har det vanliga kök har och ett snyggt träbord med svartklädda stolar. Tydligen finns det en balkong, ser jag, som man kommer ut till från där vardagsrummet har avgränsat sin yta till. Bredvid bokhyllan finns det en dörr som är öppen. Nyfiket går jag dit och ser mig omkring. Det måste vara mitt sovrum. Jag har nog aldrig sett ett mer perfekt sovrum. Den har en puffig säng som ser ut som en prinsessas säng nästan. Hur gosig som helst. Två nattduksbord, ett på vardera sida om sängen. Det till och med finns ett helt rum som garderob, om man öppnade yttligare en dörr. Om det här var min lägenhet så ville jag aldrig behöva lämna detta ställe. Jag snurrar runt för se allt i lycka och fnittrar lyckligt.
"Rosie är det du?" Sägen en manlig röst. Det kan väl inte vara han? Fast den rösten asså, den rösten skulle jag känna igen var som helst. Jag hör fotsteg som närmar sig sovrummet. Sen ser jag hans underbara ansikte. Hela jag fylls av lycka och fjärillar i magen. Jag biter mig löst i läppen och ser på honom.
"Hej älskling. Olivia kommer snart. Ska vi inte ta och fixa fika tills dess?" Säger han och kommer fram till mig. Han drar in mig i hans famn och kysser mig lätt på läpparna. Jag ler stort.
"Jo jag antar det, älskling." Säger jag och smakar på ordet att säga älskling till honom.
Verkligheten som är min nuvarande verklighet kommer till mig som i ett blixtnedslag. Jag är 20 år, och jag jobbar med att hjälpa ungdomar som har det svårt. Ingen dag var sig lik. Jag jobbade i ett team med 4 andra människor. Vi fick olika uppdrag; som då var en person. Någon som hade en tuff situation och inte visste vart hen skulle vända sig till. Jag älskade mitt jobb. Lägenheten jag befann mig i är min och Andys. Vi hade betalat två tredjedelar av priset, resten hade hans morsa sponsrat oss med. Jag hade kontakt med min mamma, och lite med min pappa. Pappa och Kristina pratade jag inte ofta med. Vissa högtider kom jag på middag hos dem med Andy, annars sågs vi inte. Mamma kunde ibland komma över på middag hos oss. Andy hade ett jobb till och med. Det var inte världens bästa, men han fick jobba med datorer som han älskade. Vi hade haft ett stort bråk kvällen jag fyllde 18 år. Han hade bett mig att välja honom eller låta honom gå vidare. Jag kommer aldrig glömma de orden han sa som gjorde att vi är där vi är nu; "Jag älskar dig Rosie, och jag står inte ut längre. Jag har velat ha dig ända sen det tog slut med Felix, innan redan. Du kan ärligt inte säga att du inte känner något för mig. Snälla bli min. Jag lovar att du inte kommer ångra dig. Jag är din och har varit ända sen första gången vi kysstes".
Jag log åt minnet. Andy såg på mig frågandes. Jag bara fnittrar lite och kysser hans perfekta läppar. Kunde man vara lyckligare? Han gjorde mig så lycklig, sådär alldeles fånigt lycklig.
Jag slår upp mina ögon och ser inget annat än mörker. Det är kolsvart inne i rummet. Fånigt nog ler jag åt drömmen som jag hade nyss. Jag hör någon snarka bredvid mig. Först hoppar jag till, jag hade glömt att Andy sov bredvid mig. Allt jag vill är att mysa ner mig i hans famn och kyssa hans underbara läppar.
"Andy?" Viskar jag. Han grymtar till lite och vänder på sig. Jag suckar, sen flinar jag.
"Andy, vakna!" Säger jag och kysser honom på halsen.
"Mm?" Svarar han mig. Jag ler nöjt. Han sover inte. Jag lämnar en lätt kyss på hans läppar, och fortsätter lämna lätta kyssar längs käklinjen ner på halsen och sen tillbaka till läpparna. Han ler nöjt. Jag antar att han gillar det.
"Vakna!" Säger jag uttråkat och slutar pussa honom. Han slår upp ögonen och ser på mig roat. Jag putar med läpparna och sätter armarna i kors.
"Vad är det?" Säger han och skrattar lite åt mig.
"Jag är klarvaken. Vad är klockan ens?" Säger jag.
"Sov bara. Det lär du behöva, och fryser du inte? Du har fortfarande gåshud." Säger han trött. Då slår det mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet eller något. Det jag hade fått veta. Felix hade varit otrogen mot mig, med Olivia! Mina ögon fylls med tårar, men jag försöker hålla dem borta. Andy sätter sig upp och ser på mig oroligt. Han drar in mig i hans famn och stryker lugnande med handen över min rygg.
"Schh, såja." Säger han tröstande och jag brister ut i tårar.
"Jag vill aldrig mer se dem!" Säger jag snyftandes.
"Såja, kom här." Säger han och lägger sig ner. Han öppnar upp sin famn för mig att gosa ner mig i. Jag lägger mig i hans famn och genast känns det bättre. Han smeker min arm beskyddande, och kysser mig lätt på hjäsan.
Kommentarer
Trackback
