Del 26 - Förlåt mig
Previous
"Det enda du behöver göra är att skriva under här sen önskar vi dig en trevlig dag. Fast vi ses ju klart igen snart. Om två veckor för kolla av din skada." Säger en sköterska åt mig och ler.
"Tack så mycket." Säger jag så snällt jag kan och skriver under med min namnteckning på pappret. Jag tror det är nån försäkringsgrej men jag bryr mig inte. Allt jag vill är att komma hem nu.
Det var några timmar sen jag kom hem nu. Jag sitter i min säng, redo att gå och lägga mig, men det finns inte en chans att jag kommer kunna sova. När jag kom hem njöt jag bara av att vara hemma igen. Min egen säng, hemmalagad mat, våran bekvämma soffa. Jag hade klart hoppats på att få komma hem till mamma, men det var närmare att bo hos pappa. Plus att dem hade alla saker jag behövde för min axel och min vänstra ryggsida. Det enda som bekymrade mig just nu var om jag borde förlåta Andy trots det han hade gjort. Jag älskade honom men jag vet inte om jag var redo än att förlåta honom ännu. Klockan var 23.45 så Andy hade antagligen gett upp hoppet nu ändå, så om jag ringde imorgon istället eller om någon dag borde inte spela någon roll. Fast tänk om han skada sig själv eller om han stuckit tills dess. Jag borde bara sova så det är vad jag gör till slut. Fast såklart ska någon ringa mig; och jag var ju såklart tvungen att ha på ljud. Jag vaknar på en gång men bryr mig inte om att kolla vem det är som ringer mig så här sent.
"Öppna fönstret." Säger vem det nu är som jag pratar med. Ren gissning nu. "Andy?" Säger jag överaskat. En våg av glädje och rädsla svämmar över mig.
"Ja det är jag, skulle du kunna tänka dig att öppna ditt fönster nu? Det är iskallt ute." Säger han så samlat han kan. Vad gör han utanför mitt fönster?
"Eh visst. Vad gör du här förresten?" Säger jag medan jag drar upp min rullgardin och öppnar fönstret vidöppet. Jag ser honom på en gång. Vi bara står så en liten stund innan han börjar häva sig upp för fönstret och in till mig. Han står mitt emot mig i mitt rum och det enda jag har på mig är ett linne och ett par trosor. Jag har ingen aning om vad jag ska göra, det enda jag vet är att jag börjar känna mig obekväm där jag står, men jag vill inte flytta på mig heller. Så jag korsar armarna över brösten för täcka mig lite åtminstone.
"Rosie..." Börjar han men avbryter sig själv och bara ser på mig. Mitt blåmärke som jag fick av honom syns ganska tydligt. Det är hur många känslor som helst som tar plats i hans ansikte. Sorg, ilska, ånger, ömhet.
"Andy." Härmar jag honom men inte mer än så. Vi fortsätter att stirra på varandra intensivt. Han tar ett steg framåt, nu står han bara någon centimeter ifrån mig. Jag har stor lust att luta mig fram och kyssa honom. Det är så mycket som har hänt sedan nyår då vi kysstes för första gången. Som om han läst min tanke så pressar han sina läppar mot mina i en passionerad och långdragen kyss. Vi drar oss ifrån varandra och står bara tysta en bra stund. Jag vilandes med min panna mot hans haka, och hans armar runt min midja.
"Förlåt jag borde inte ha gjort sådär. Jag borde gå." Säger han tvärt och släpper mig. Han börjar gå mot fönstret. Jag blir vansinig på honom. Varför måste han alltid göra sådär. Kommer och går som det passar honom, men inte den här gången. Den här gången måste han säga ifrån ordentligt om han inte vill ha mig.
"Andy vänta!" Säger jag högt men inte för högt så att pappa eller Kristina vaknar. Jag tar tag i hans hand för hindra honom för att gå längre ifrån mig än han redan har gjort.
"Vad vill du Rosie? Jag kan inte ge dig det du vill ha, bara inse det någon gång." Säger han förtvivlat och ser på mig desperat. Han ser ut som en vilsen unge. Istället för svara på hans fråga kysser jag honom passionerat och desperat. Jag kan inte förlora honom igen. Först försöker han dra sig ur men sen ger han efter. Han puttar ner mig i sängen, försiktigt den här gången, och han följer med. Vi ligger i min säng och kysser varandra bara ett bra tag. Kyssarna blir hetare och hetare. Nu kysser han mig inte bara på munen. Han kysser mig längs käkbenet, ner på halsen, ända ner vid nyckelbenet. Jag får göra allt för att inte stöna högt. Varför låter jag det här hända? Jag borde kasta ut honom. Fast jag vill bara ha mera av honom. Jag vill ha honom, hela han. Sakta drar jag min hand ner mot hans byxor och greppar tag i kalsongliningen. Han fattar vinken och hjälper mig på traven med sina byxor men sen stannar han upp och rullar av mig. Han drar efter andan.
"Jag kan inte." Säger han och ser ner. Jag hatar honom! Han får mig att tro att han vill ha mig men sen gör han såhär jämnt. Varför lär jag mig aldrig att han bara leker med mina känslor.
"Vadå du kan inte? Snarare du vill inte. Erkänn bara. Vet du vad, du kan ta och sticka och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte se dig mera så försvinn. Försvinn från min säng, försvinn från mitt rum, försvinn från mitt liv! Jag är trött på hur du håller på." Säger jag upprört och hör hur gråten är nära.
"Rosie jag mena inte så. Jag vill ha dig, men jag respekterar dig alldeles för mycket för sätta dig i den sitsen så att du skulle vara tjejen jag var otrogen med. Och inse jag kommer aldrig vara rätt för dig." Säger han sorgset och smeker min kind ömt. Oj är det så han känner.
"Kan vi inte bara låtsas för inatt att vi är rätt för varandra?" Säger jag desperat, jag skulle säga vad som helst så länge han inte lämna mig.
"Nej Rosie, vi är vänner. Vi är vänner och det är allt vi kommer någonsin vara." Säger han övertygad om saken. I mina örorn låter det mest som att han försöker övertala sig själv med det där.
"Du kan väl åtminstone stanna? Vi kan snacka till gryningen som vi gjorde första gången jag sov över hos dig. Dela hemligheter och ha kul bara." Säger jag och ser på honom.
"Okej, jag stannar. Hoppa ner under täcket nu, du måste ju frysa." Säger han och går och stänger fönstret. Han tar av sig t-shirten så att han nu bara har kalsongerna kvar på sig. Jag undrar om han försöker dra mig till vansine. Jag vill ju bara ha honom ännu mer nu! Sen hoppar han ner under täcket också. Vi ligger ner i min 1.20 meters breda säng och ser på varandra. Vi pratar hela natten och när gryningen kommer så har vi bådat somnat.
När jag vaknar nästa morgon är det en lapp på min kudde.
Förlåt att jag inte stannande, men jag tror inte din farsa hade gillat det så mycket, och mamma hade blivit orolig. Hur som helst eftersom vi är vänner nu, vad sägs som en strandfest ikväll? Bär nått snyggt och ta med dig någon. /Andy
Underbart nu ska jag på en strandfest också. Jag kan ju alltid ta den där vita långklänningen och en tunn kofta till det; så man inte ser mitt blåmärke alldeles för mycket. Vem borde jag ta med förresten? Olivia? Nej hon kunde inte, hon skulle bort med sin familj idag. Emma? Det är nog inte riktigt hennes grej. Louise? Nej aldrig, och aldrig jag tänker ta ansvar för henne på sånna fester. För det kommer definitivt finnas alkohol där. Hanna? Ja kanske, jag kan ju alltid fråga henne.
"Förlåt jag borde inte ha gjort sådär. Jag borde gå." Säger han tvärt och släpper mig. Han börjar gå mot fönstret. Jag blir vansinig på honom. Varför måste han alltid göra sådär. Kommer och går som det passar honom, men inte den här gången. Den här gången måste han säga ifrån ordentligt om han inte vill ha mig.
"Andy vänta!" Säger jag högt men inte för högt så att pappa eller Kristina vaknar. Jag tar tag i hans hand för hindra honom för att gå längre ifrån mig än han redan har gjort.
"Vad vill du Rosie? Jag kan inte ge dig det du vill ha, bara inse det någon gång." Säger han förtvivlat och ser på mig desperat. Han ser ut som en vilsen unge. Istället för svara på hans fråga kysser jag honom passionerat och desperat. Jag kan inte förlora honom igen. Först försöker han dra sig ur men sen ger han efter. Han puttar ner mig i sängen, försiktigt den här gången, och han följer med. Vi ligger i min säng och kysser varandra bara ett bra tag. Kyssarna blir hetare och hetare. Nu kysser han mig inte bara på munen. Han kysser mig längs käkbenet, ner på halsen, ända ner vid nyckelbenet. Jag får göra allt för att inte stöna högt. Varför låter jag det här hända? Jag borde kasta ut honom. Fast jag vill bara ha mera av honom. Jag vill ha honom, hela han. Sakta drar jag min hand ner mot hans byxor och greppar tag i kalsongliningen. Han fattar vinken och hjälper mig på traven med sina byxor men sen stannar han upp och rullar av mig. Han drar efter andan.
"Jag kan inte." Säger han och ser ner. Jag hatar honom! Han får mig att tro att han vill ha mig men sen gör han såhär jämnt. Varför lär jag mig aldrig att han bara leker med mina känslor.
"Vadå du kan inte? Snarare du vill inte. Erkänn bara. Vet du vad, du kan ta och sticka och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte se dig mera så försvinn. Försvinn från min säng, försvinn från mitt rum, försvinn från mitt liv! Jag är trött på hur du håller på." Säger jag upprört och hör hur gråten är nära.
"Rosie jag mena inte så. Jag vill ha dig, men jag respekterar dig alldeles för mycket för sätta dig i den sitsen så att du skulle vara tjejen jag var otrogen med. Och inse jag kommer aldrig vara rätt för dig." Säger han sorgset och smeker min kind ömt. Oj är det så han känner.
"Kan vi inte bara låtsas för inatt att vi är rätt för varandra?" Säger jag desperat, jag skulle säga vad som helst så länge han inte lämna mig.
"Nej Rosie, vi är vänner. Vi är vänner och det är allt vi kommer någonsin vara." Säger han övertygad om saken. I mina örorn låter det mest som att han försöker övertala sig själv med det där.
"Du kan väl åtminstone stanna? Vi kan snacka till gryningen som vi gjorde första gången jag sov över hos dig. Dela hemligheter och ha kul bara." Säger jag och ser på honom.
"Okej, jag stannar. Hoppa ner under täcket nu, du måste ju frysa." Säger han och går och stänger fönstret. Han tar av sig t-shirten så att han nu bara har kalsongerna kvar på sig. Jag undrar om han försöker dra mig till vansine. Jag vill ju bara ha honom ännu mer nu! Sen hoppar han ner under täcket också. Vi ligger ner i min 1.20 meters breda säng och ser på varandra. Vi pratar hela natten och när gryningen kommer så har vi bådat somnat.
När jag vaknar nästa morgon är det en lapp på min kudde.
Förlåt att jag inte stannande, men jag tror inte din farsa hade gillat det så mycket, och mamma hade blivit orolig. Hur som helst eftersom vi är vänner nu, vad sägs som en strandfest ikväll? Bär nått snyggt och ta med dig någon. /Andy
Underbart nu ska jag på en strandfest också. Jag kan ju alltid ta den där vita långklänningen och en tunn kofta till det; så man inte ser mitt blåmärke alldeles för mycket. Vem borde jag ta med förresten? Olivia? Nej hon kunde inte, hon skulle bort med sin familj idag. Emma? Det är nog inte riktigt hennes grej. Louise? Nej aldrig, och aldrig jag tänker ta ansvar för henne på sånna fester. För det kommer definitivt finnas alkohol där. Hanna? Ja kanske, jag kan ju alltid fråga henne.
Kommentarer
Trackback
