Jag träffar hårt i asfalten med rumpan och ryggen och det borde ha varit huvudet också, men jag känner värme där. Sakta öppnar jag ögonen, jag måste ha blundat när Andy puttade mig bakåt. Det första jag ser genom min suddiga syn efter tårarna är Olivia på huk bredvid mig. Det var hon som räddade mig från månader på sjukhus. Nu blir det nog bara någon dag.

"Ta det bara lugnt nu vännen. Vi är här för att hjälpa dig." Säger någon kvinna med ambulanskläder på sig.

Efter fallet försökte jag resa på mig men jag kom inte upp. Jag kände sån smärta i axeln och som spred sig ner längs ryggen på vänster sida. Olivia hade ringt ambulansen på en gång. Jag gick med på det om hon lovade att vara med mig hela tiden. Jag hatade sjukvårdare, delvis för att min så kallade pappa och hans fru är det. Så hur kul som helst att spendera sin måndagseftermiddag så här. Egentligen borde jag ringa mamma och kanske pappa för att berätta men det kan väl ambulanskvinnan göra. 

Jag ligger just nu på någon säng (bår) och Olivia har inte lämnat min sida en enda sekund. Hon har hållt i min hand ända sen ambulansen kom. De säger att jag ska föras till SÖS för jag tillhör det sjukhuset. 

"Vad heter du?" Säger en annan kvinnlig ambulansperson. 

"Rosie Rojas." Svarar jag trött. 

"Okej, vet dina föräldrar om att du är här?" Frågar hon snällt. 

"Nej, vi har inte hunnit meddela dem än." Säger jag och tittar på Olivia. Hon vet att jag egentligen bara vill att mamma ska få veta.

"Okej, vi fixar det. En sista fråga nu bara innan vi börjar ta alla tester; Vad var det som hände?" Säger hon vänligt och ser mellan mig och Olivia. Ingen av oss vill berätta sanningen men vi vet inte vad vi ska säga än.

"Det var någon som råna oss och han puttade mig när han försökte ta Olivias handväska som jag höll i just då. Ingen av oss såg var han eller hon kom ifrån." Är det första jag kan komma på. Olivia bara nickar instämmande.

"Tur att du hade precis tagit upp min mobil från väskan åtminstone." Fyller hon i och blinkar omärkbart mot mig. Jag bara ler matt mot henne innan jag vänder mig mot kvinnan. 

"Okej, vilken tur att det inte vart värre åtminstone Rosie. Du hade en väldigt tur med huvudet måste jag säga. Många som kommer in med samma skada har oftast gjort illa skallen också." Säger hon glatt och ser på Olivia. Ja tack vare Olivia så hade jag klarat mig ifrån skador i huvudet.

"Ja, jag har att tacka Olivia för det." Svarar jag henne och ler mot Olivia. Hon kramar min hand lite hårdare och ler tillbaka.

"Ja verkligen, men nu kan du ta och blunda och bara slappna av. Jag kommer bara göra några blodprover för att doktorn ska veta vad han eller hon kan ge dig för medicin och annat." Säger hon menande så jag gör som hon säger och blundar.

 

De måste ha sövt ner mig för nästa gång jag vaknar upp är jag i en sjukhussal i en annan säng. Det måste vara natt, för det är mörkt ute och Olivia sover bredvid mig på en stol. Hon håller mig fortfarande i handen men hon är inte den enda längre. På min andra sida så håller mamma mig i handen. Jag gillar inte att båda mina händer är fast men jag vill inte dra ifrån någon av de så jag borde bara försöka somna om. Innan jag sluter mina ögon för att sova frivilligt den här gången så kollar jag runt i rummet. Pappa är här och hans fru också, vilka falska idioter. Hanna och hennes familj verkar vara här också. Alla sover i sina stolar, måste vara väldigt obekvämt. Sen är det inga flera. Jag känner mig ganska trött så att sova vore nog ingen dålig idé.

Jag blundar ett tag men öppnar ögonen väldigt fort. Det första jag ser när jag stänger ögonlocken är Andy. Andy som tappar greppet och håller tag i mig ordentligt. Andy som skriker på mig. Andy som slutligen puttar mig bakåt och bara går därifrån sen. Det kommer bli en lång natt.

 

Nu stod jag utanför hennes rum, jag var så nervös. Om hon inte var okej, vad skulle jag ta mig till då? Jag har inte så mycket tid på mig så jag måste in nu. Sakta trycker jag ner handtaget och smyger in i rummet. Jag stänger dörren så tyst jag kan och ser mig om i rummet. Den enda jag ser i rummet är Rosie, de andra måste ha gått till caféeterian eller något. Hon verkar sova. Fast det är något som bekymrar henne med tanke på rynkan mellan ögonen hon har just nu. Jag vill väcka henne och fråga vad som är fel, men hon behöver sin sömn. Det verkar som att det inte var så illa som hon föll men varför ligger hon då fortfarande på sjukhus? Nu rör hon på sig. Hon rör alltid på sig när hon sover. Men vad är det där för lila på hennes rygg? Jag kan inte låta bli att räcka ut handen och röra vid det stora blåmärket. Såklart vaknar hon till av det. Hon stönar till av smärta så fort jag bara snuddat vid det. Direkt spärrar hon upp sina ögon. Där är hennes vackra bruna ögon jag längtat efter. När hon ser mig fylls hennes ögon av rädsla. Hon sträcker sig efter den där larmsignalgrejen men jag hinner före henne. Snabbt backar hon och flyttar sig så långt hon kan komma ifrån mig. Det gör ont att se henne vara så rädd för mig.

"Jag ska inte göra illa dig." Suckar jag och backar för att få henne att känna sig mer bekväm. Hon bara ser på mig och som vanligt ser hon rakt igenom mig.

"Jag vet. Varför gjorde du som du gjorde i förigår?" Frågar hon nervöst. Hon tror mig inte än om att jag är inte farlig, men vem kan skylla på henne för det. 

"Jag har problem med ilskan och det har jag haft sen jag var liten. Det hade börjat bli bättre men där igår tappa jag det totalt." Svarar jag mjukt.

"Okej." Säger hon bara. Jag tror hon överväger det jag sa.

"Rosie jag är så ledsen. Jag vet inte vad som tog åt mig, det var verkligen inte meningen att göra illa dig." Säger jag grötigt. Jag känner tårarna men jag vägrar gråta. Jag vill gå närmare, hålla henne i handen, ha henne i min famn och säga att allt kommer bli bra.

"Jag vet men Andy jag vet inte om jag klarar det här längre." Säger hon och man hör hur rösten stockar sig,

"Vad är det du inte klarar av längre Rosie?" Säger jag oroligt. Hon kan bara inte mena oss.

"Oss, vad vi nu är. Det här som är, som vi håller på. Eller faktiskt som du håller på och velar fram och tillbaka. Det är för mycket bara." Säger hon skuldmedvetet och ser ner på sina naglar.

"Snälla Rosie säg inte så. Vad som helst men inte det, jag klarar mig inte utan dig." Säger jag och, nu bryr jag mig inte om vad hon säger, så går jag fram till henne. Jag drar in henne i  min famn och gråter mot hennes axel.

"Gråter du Andy?" Säger hon mjukt men förvånat. Jag bara fortsätter att gråta.

 

När jag vaknar på torsdagsmorgonen så är jag jättetrött och väldigt öm på ryggen. Jag hade världens konstigaste dröm inatt. Eller jag tror åtminstone det var en dröm, den kändes bara så verklig. Jag drömde att Andy kommit förbi. Han bad om ursäkt och grät i min famn. 

"Vem har du fått blommorna ifrån? Det var väldigt fina rosor det här." Säger Olivia och avbryter mina funderingar.

"Har jag fått blommor?" Säger jag förvånat. Det hade jag inte ens märkt men jag håller med henne om att dem är väldigt fina. Lite roligt att det var just rosor eftersom jag heter Rosie.

"Ja och dem är från...vänta lite...Andy." Säger hon misstroget. 

"Va? När, var, hur?" Säger jag uppriktigt förvånat.

"Någon gång i natt måste han kommit för ingen har meddelat oss om någon Andy som skulle ha varit här på besök. Han lämna någon lapp också. Här." Säger hon och räcker mig lappen. Jag tar emot den och bara stirrar på den. Ska jag läsa den, vill jag ens läsa den? Jag vänder på lappen för se vad som står. "Förlåt för allt Rosie. Om du fortfarande vill vara vänner när du kommer hem ring mig." Jag känner en ensam tår rinna ner för min kind. Allt han gjorde mot mig, hur jag fick skadan vid axeln, kommer tillbaka nu. Jag hade lyckats förträngt det hittills men nu finns hela minnet där.

 

"Det enda du behöver göra är att skriva under här sen önskar vi dig en trevlig dag. Fast vi ses ju klart igen snart. Om två veckor för kolla av din skada." Säger en sköterska åt mig och ler.

"Tack så mycket." Säger jag så snällt jag kan och skriver under med min namnteckning på pappret. Jag tror det är nån försäkringsgrej men jag bryr mig inte. Allt jag vill är att komma hem nu.