Del 24 - Förstörda Sommarplaner
Previous
Det sluta med att vi låg inte fler gånger, jag kastade ut honom och sen dess har jag inte hört ett ord från honom. Dem enda som vet om det här är Olivia och Andy. Olivia är med mig och när det här lades upp var hon redan här. Så det kunde inte vara hon som hackat sig in på min facebook och facerapeat mig. Det finns bara en som kan ha gjort det. Andy.
Hur kunde han? Vad hade han för anledning? Okej ja jag hade förolämpat hans tjej men han hade ingen anledning att lägga upp en av mina mörkaste hemligheter jag hade på facebook. Olivia lägger en tröstande hand på min rygg. Hon drar den tröstande och lugnande över min rygg. Jag sitter helt stilla, oförmögen att röra mig det minsta.
"Rosie?" Säger Olivia försiktigt. Jag vill gråta men han är inte värd det. Inte Andy, inte Adrian. Borde jag vara arg, besviken, ledsen eller nåt annat? Jag har ingen aning, allt jag vill är att ingen ska ha sett det. Det hade funnits där, uppe för alla att se, i en och en halv timme.
"Mm." Lyckas jag få fram tillslut.
"Är du okej?" Frågar hon försiktigt. Jag suckar och försöker samla mig så vi bara kan lämna detta bakom oss och hitta på något roligt istället.
"Jadå, som alltid Olivia. Som alltid." Säger jag så samlat jag kan. Hon vet att jag inte menar något illa mot henne så hon bara nickar förstående. Jag tror jag kan röra mig igen så jag testar. Vi stänger datorn och går från vardagsrummet.
Sakta tar jag mig till hallen och sätter på mig skor. Allt i några förlamade rörelser. Olivia bara följer mitt exempel och väntar ut mig. Hon väntar på vad som jag kan komma på härnäst.
"Rosie, vart är du på väg?" Säger hon försiktigt efter ett tag. Jag bara ser på henne och sen på någon punkt framför mig. Ärligt har jag ingen aning om vart jag är på väg. Allt jag vet är att jag inte tänker stanna här i lägenheten åtminstone. Vart som helst förutom här är bättre.
"Ut." Är allt jag kan komma på som svar till Olivia. Hon ser på mig oroligt men hon följer med.
Vi sitter på tåget mot Ropsten. Fråga mig inte varför, det bara blev så. Vi sitter i tystnad och jag stirrar ut genom fönstret. Min mobil har ringt säkerts över 20 gånger nu och jag har rätt många sms också som jag inte brytt mig om att kolla vem det är ifrån. Jag kan gissa vilka som smsat ändå. Tänk att Andy faktiskt gjorde så, jag kan inte fatta det. Jag måste tillbaka, inte tillbaka hem utan tillbaka bara. Jag måste konfrontera Andy med det här, eller borde jag? Antagligen inte för just nu så skulle jag bara säga dumma saker men jag måste göra något åt saken nu. Det är allt jag vet.
Jag tar tag i Olivia och drar med henne mot dörrarna. Nu ska vi av det här tåget och ta första tåget tillbaka. Jag har en plan, det må vara en dålig plan men det är en plan åtminstone.
"Vart ska vi?" Säger hon föbryllat och ser på mig.
"Vi ska hemåt, ungefär." Svarar jag enkelt. Jag känner hur hon skakar på huvudet bakom mig.
"Vad har du nu kommit på?" Säger hon trött.
"Jag ska ta ett litet snack med honom bara." Säger jag och flinar. Jag måste ha tappat förståndet totalt just nu så jag förstår att Olivia skakar på huvudet åt mig.
Väl framme i skogås där jag vet att Andy och hans kompisar brukar vara; så messar jag Andy att komma och möta mig. Fast jag hinner inte ens skicka smset innan jag ser honom och någon till i centrumet. Killen som går bredvid Andy är kort och har mörkt hår. Säkert sydamerikan, kan slå vad om det.
Jag känner hur jag fryser till is samtidigt som jag kokar av ilska. Det är liksom sorgen och ilskan som håller på och bestämmer sig för vem som kommer vinna just nu. Som jag trodde är det ilskan som vinner och tar över. Innan Olivia hinner ens reagera på något annat än att vi är framme där jag vill vara så går jag med bestämda steg mot Andy och hans kompis. Olivia ökar sin takt för hinna med mig men jag är redan flera steg framför henne, så hade hon tänkt stoppa mig från något är det ganska kört. Hon får precis tag i min tröja när jag når fram till de.
"Släpp mig Olivia." Säger jag varnande och kollar intensivt på henne. Hon släpper mig lugnt och ser tillbaka på mig likadant. Ja nu så har ju både Andy och hans vän märkt oss så de har vänt sig om för att upptäcka att det är vi som är där.
"Eh hej Rosie, vad gör du här?" Stammar Andy fram nervöst. Just nu så är ilskan allt jag kan känna så det är den som styr mig. Det är aldrig bra för någon, den kan få mig att göra saker jag aldrig trott jag var kapabel till innan.
"Vad jag gör här?" Säger jag ironiskt och ser stint på honom. Han känner mig åtminstone tillräkligt väl för att veta att det där inte var läge att fråga.
"Asså Rosie du vet vad jag mena. Eller asså jag mena bara att jag blev glad att se dig här. Jag trodde du skulle vara med Olivia eller ja men titta där är hon ju." Får han nervöst fram och flackar med blicken. Jag trycker ner naglarna hårt i handflatan för att inte smälla till honom eller något sånt.
"Blev du verkligen det? Eller blev du bara illa till mods? För jag fick nämligen upp nåt på min facebook sida som jag vet att du är skyldig till."Säger jag och försöker hålla mig lugn fortfarande. Vart tog hans kompis ivägen förresten? Ja men titta där är han ju och han hälsar på någon tjej. Såklart det var tvungen att vara hon nu också. Jag hatar den där slampan Vendela.
"Rosie jag kan förklara..."Börjar han med men blir avbruten av Vendela som kysser honom. Snart gör jag en scen här och nu! Andas Rosie, andas.
"Vad vill hon bror?" Säger den korta sydamerikanen. Jag granskar honom noga och funderar på vad han går för egentligen. Han kan inte ens prata direkt till mig utan måste gå via Andy.
"Denna hon du pratar om vill ha lite privacy and space. Vi har en konversation här i enrum om du inte ser." Säger jag vasst och ser ner på honom. Direkt känner jag Olivias hand greppa tag om mig för att förbereda sig för vad jag än kan komma tänka på att göra här näst.
"Jag ser, men du kan sticka. Du har inget med oss att göra Rosie." Säger han och bultar upp sig. Det är skrattretande att se honom göra så, jag menar kom igen. Han är ett huvud kortare än mig och försöker skräma mig, det är ju för gulligt och hur fan vet han mitt namn.
"Det kan du ju glömma lilla gubben. Och eftersom du vet mitt namn skulle jag väl kunna få veta ditt?" Säger jag.
"Oskar är det, stick nu." Svarar han mig kaxigt. Jag bara flinar.
"Så det är du som var så patetisk idag. Man frågar inte något sådant över sms, och speciellt inte när du inte ens känner tjejen. Ha lite stake och säg det du sa i smset personligen istället. Hur som helst så kom jag inte för tjafsa med dig, jag ville prata med Andy." Säger jag så lugnt jag kan. Fortfarande har Olivia sin hand ett fast grepp om mig.
"Eyy lyssna bror, du talar inte till mig sådär. Jävla hora!" Höjer han rösten med. Jag ska precis till att svara på hans förolämpning när jag kommer på något bättre.
"Så du väljer hellre de här idioterna än mig som bryr sig om dig på riktigt Andy?" Säger jag och framkallar mina tårar. Jag börjar bli trött på alla dem här tre nu och för en gångs skull vill jag ställa till med besvär för Andy och inte tvärtom.
"Nej eller varför var du tvungen att göra sådär mot min tjej?" Säger han förtvivlat. Nu har jag nått fram.
"Därför hon är en hora om någon. Du kan ärligt inte säga att du älskar henne. Inte när du legat med mig så nyligen." Gråter jag fram. Olivia vet om det men hon stelnar till ändå.
"Har du legat med henne?" Säger Vendela upprört till Andy.
"Nej såklart inte älskling, du är den enda." Säger han desperat och ser på mig kallt. Jag snyftar till och Olivia håller mer om mig nu än håller tag i mig bara.
"Varför ljuger du för? Hur kunde du berätta för alla på facebook? Du har förstört allt mellan oss." Gråter jag ilsket fram.
"Jag ljuger inte Vendela. Och hur? Du var dum mot Vendela, jag ville bara att du skulle känna på din egen medicin. Varför kunde du inte bara ge henne en chans?" Säger han surt.
"Vänta lite, vad är allt mellan er?" Säger Vendela surt och vänder sig mot Andy.
"Alla våra sommarplaner, vi hade hela sommaren framför oss men nu vill jag aldrig mer se dig igen." Skriker jag åt honom och tar sats mot honom för slå till honom. Jag lyckas bara stöta till honom. Han rubbas bara nån ynka centimeter från sin plats. Han gnider sin hand på bröstkorgen där jag träffa honom. Det börja som skådespeleri med tårarna men det blev riktigt sen. Jag kan inte kontrollera längre vad jag säger, eller halvt. Det jag sa alldeles nyss vände jag väl lite till min fördel, men sanningen var att vi hade massvis med planer men som vänner. Olivia håller i mig hårt nu och börjar dra mig därifrån.
"Inte nu Vendela." Säger Andy irriterat och viftar bort henne när hon drar i honom för dra honom härifrån. Hon drar med sig Oskar när hon inte lyckas och dem drar. Andy bara ser på mig skamset och sorgset medan Olivia och jag kommer längre och längre bort. Hon har stannat nu och håller bara om mig. Vi har dragit oss ifrån all folkmassa och sitter på en bänk på sidan om vägen vid centrum. Jag skakar av ilskan som gått över i tårar, och jag kan inte sluta gråta heller.
"Vad fan var allt det där nödvändigt för?" Hör jag en röst som kommer närmare och närmare. Jag känner igen den men kan inte se den som den tillhör ännu. Nu ser jag honom, han står ungefär en meter ifrån mig. Olivia ställer sig upp så hon hamnar emellan oss.
"Låt henne vara Andy, bara gå." Säger hon varnande.
"Vad ska du göra! Huh? Jag vill prata med Rosie och du har inget att säga till om." Säger han hotfullt. Jag reser mig upp, men det är bara av ren vilja för att jag vill skydda Olivia.
"Hon vill inte prata med dig." Säger hon kyligt. Jag ville verkligen inte men när jag ser honom som han är nu så är det inte läge med att bråka med honom.
"Jag skiter i det. Hon ska stå till svars för vad hon orsakade alldeles nyss." Säger han vansinigt.
"Vad vill du Andy? Det är okej Olivia." Säger jag trött och med avsky. Jag vill bara kunna se på honom och inte känna någon kärlek till honom på något sätt.
"Är du nöjd nu? Vendela stack och Oskar kommer i stort sett bannlysa mig i skolan!" Skriker han på mig. Han är rasande, jag har aldrig sett honom såhär arg tidigare. Det här är för mycket för mig. Det är mer än vad jag klarar av just nu.
"Nej det är jag inte." Mumlar jag fram och ser ner i marken. Jag var inte nöjd med vad jag åstadkommit. Jag trodde jag skulle vara det men det var jag inte.
"Vad sa du Rosie? Jag kan inte höra dig när du mumlar." Fortsätter han skrika på mig med. Jag höjer huvudet.
"Nej sa jag, jag är inte nöjd." Säger jag så högt jag kan och ser in i hans ögon.
"Vad fan gjorde du sådär för då?" Säger han irriterat. Jag är faktiskt rädd för honom, jag har aldrig sett honom så här sur och hotfull tidigare.
"Jag vet inte." Säger jag ynkligt och ser ner i marken. Det verkar som att där brast det för honom för nästa sak jag vet om så har han tagit ett fast grepp om mina armar och skakar om mig hårt.
"Jag vet inte? Du vet inte? Nej men det var ju roligt!" Skriker han på mig rakt i ansiktet. Jag ser suddigt för jag har börjat gråta igen. Nu har han åtminstone slutat skakat mig men håller fortfarande hårt om mina armar med sina händer.
"Aj Andy, det gör ont. Släpp mig." Gråter jag fram och försöker se på honom genom mina tårar.
"Och varför ska jag göra det? Du har försört allt för mig!" Säger han surt, men hans röst brister lite. Just den där lilla sekunden så vet jag att han är bara rädd för dem andra. Jag känner igen honom på den lilla sekunden, för den som håller i mig hårt om armarna just nu är inte min Andy, den Andy som jag föll för och älskar.
"Släpp mig, det här är inte du." Säger jag så tydligt jag kan. Jag tar försiktigt tag om hans armar som håller i mina. Han ser på mig sorgset och förbannat. Olivia som har läst av läget har avvaktat, men nu tycker hon nog att det har gått för långt för hon börjar gå mot oss för att sära på honom från mig.
"Jag skulle inte göra det du tänkt göra Olivia." Säger han varnande och hon stannar upp.
"Andy till och med jag vet att du är bättre än så här. Visa att Rosie har rätt om hur bra du är." Säger hon lugnt.
"Det är bara att vänja er, det här har alltid varit jag. Take it or leave it." Säger han och greppar hårdare om mina armar. Hjälplöst släpper jag honom. Jag kommer ha blåmärken där imorgon.
"Släpp henne nu." Säger Olivia bestämt. Han bara flinar och det gör mig ännu mer orolig. Det här kommer inte sluta bra.
"Som du vill." Säger han ironiskt. Han puttar mig bakåt och jag faller handlöst. Jag blundar och inväntar smällen. Jag träffar hårt i asfalten med rumpan och ryggen och det borde ha varit huvudet också, men jag känner värme där. Sakta öppnar jag ögonen, jag måste ha blundat när Andy puttade mig bakåt. Det första jag ser genom min suddiga syn efter tårarna är Olivia på huk bredvid mig. Det var hon som räddade mig från månader på sjukhus. Nu blir det nog bara någon dag.
Kommentarer
Trackback
