"Jag vet inte inte uppriktigt talat, jag antar att jag älskar honom. Men jag måste gå nu." Säger jag tonlöst. Samtidigt som jag väntar på Olivias svar så inser jag att det är sant, jag älskar verkligen Andy.

"Ta hand om dig och gör inget dumt nu" Säger hon ömt och lägger på. Olivia är verkligen en sån bra vän. Hon känner mig så väl. Jag lägger mig med huvudet på kudden som jag grät på och somnar. Urmattad efter att gråtit så mycket och alla tankar som går runt i mitt huvudet är det en lättnad att jag får sova.

 Vad är klockan?! Har jag försovit mig? När på dygnet är det ens? Tänker jag när jag sätter mig upp efter vaknat från min tupplur. Otroligt vad utmattad man kan bli av att gråta. Jag känner mig helt tom inombords, och förvirrad också. Jag tar upp min mobil för att kolla klockan och vilken dag det är. 

Det är visst fortfarande samma dag som jag fick reda på att allt var ett misstag från Andys sida, och klockan är fyra på eftermiddagen. Då betyder det att jag har sovit i typ en och en halv timme. Jag har inte ätit någon lunch känner jag när magen kurrar till. Om en timme kommer det fler gäster. Jag undrar vilka det är den här gången. Det är säkerts Hanna med familj som kommer komma igen. Men herregud, dem kommer om en timme och jag ser ut som jag gör tänker jag när jag tittar mig i spegeln. Jag må känna mig som en zombie och helt tom inombords men jag kan inte se ut så här! Ingen mer än Rachel och Olivia får veta om det...det här...det här...misstaget som Andy ser det som. Jag börjar nästan gråta när jag tänker nu igen på imorse. Skärp dig nu Rosie! Glöm honom och gå vidare.
 Med dem orden i tankarna så traskar jag mig upp från sängen och tar med mig ett par svarta stuprörsjeans och en ganska uringad röd finare topp med mig till badrummet. Jag hoppar in i duschen och där står jag ett tag och försöker tänka ut hur jag ska lyckas hålla masken ikväll. Jag menar dem vet att jag är ledsen för något, men förhoppningsvis så är dem mer arga för att jag inte släppte in dem och att jag aldrig kom hem igår så att jag slipper komma på någon dålig ursäkt. 

 

När jag duschat klart tar jag på mig mina kläder och stålsätter mig för det värsta som jag kan möta där ute i vardagsrummet. Mycket riktigt så när jag kommer in i vardagsrummet så slutar pappa och Kristina snacka och tittar på mig på en gång. 

"Vad har hänt?" Frågar Kristina snabbt innan pappa hinner säga något. Jag bara vet att han kommer snart bli skitsur och skälla på mig.

"Det var inget speciellt. Var trött och överreagerade men allt är bra nu." Säger jag och försöker le. Inget är bra just nu! 

"Okej så bra då. Vart var du igår? Du bara försvann. Du vet Louise är din kompis och ditt ansvar. Du kan ju inte bara lämna henne." Säger hon surt och med avsky i rösten. Avsky mot mig. Måste Kristina ta upp Louise nu? Seriöst? Kan dem inte bara lämna henne utanför, hon kan klara sig själv utan min hjälp. Visst hon är en jättebra vän men ibland orkar jag inte. Just nu orkar jag inte med någon. 

"Jag var hos Andy. Vi tittade på tv och blev så trötta att vi somna i soffan framför tv:n." Svarar jag lugnt och samlat.

"Du måste meddela oss och ta med Louise och inte bara försvinna sådär! Vad fan tänker du med egentligen? Sover hos en kille, har du helt förlorat förståndet?!!" Skriker pappa. Där kom bomben som bara väntade på att explodera.

"Nej det har jag inte! Och det var inte precis som något hände. Varför kan du aldrig lita på mitt omdömme eller handlingar? Du är inte precis ett helgon heller! Och får jag aldrig göra misstag utan att du ska bli skitförbannad, och vill inte se mig varje gång. Hur ska jag då lära mig något?" Skriker jag till svar och mina tårar rinner i full fart ner för mina kinder. Jag har bara fått nog! Jämnt så här, allting ska vara perfekt och det finns inge rum för misstag eller något sånt. Hans ögon smalnar och blir svarta av ilska.

"Gå in på ditt rum och kom inte ut förens gästerna kommer. Och när dem går sen så stannar du inne på ditt rum igen. Och datan beslagtar jag." Skriker han uppfodrande. 

"Gärna för mig men min dator rör du inte. Jag vill ändå inte se dig." Svarar jag skrikandes och springer in på rummet och smäller igen dörren hårt. Strax efter kommer pappa in på rummet och hämtar datorn som han sagt, men som tur är tänker han inte på att ta min mobil i allafall.

När han har gått så sysselsätter jag mig med att sminka mig ett långt tag, och sen försöker jag lista ut vilka gäster som skulle komma senare ikväll. Vilka har varit här den här helgen? Det kanske är några som redan varit här men som vi nu ska umgås med bara den familjen nu. Antagligen Hanna och dem. Nöjd med det svaret tittar jag ner på mitt val av kläder. Den här röda toppen borde jag slänga. Jag är ingen slampa! Den är otroligt uringad så att man ser behå-kanten och den gör dessutom så att det ser ut som man har större bröst än vad man har och den sitter tajt mot kroppen. Jag måste byta. Jag väljer att ta en vit spetstopp som är ganska genomskinligt med ett vitt linne under den. Sädär ja, mycket bättre. 

Nu är det bara 10 minuter kvar tills gästerna kommer, fast är det Hanna med familj så kommer det nog dröja. 5 minuter kvar. "Åh jag dör!" Stönar jag rätt så tyst så att inte Kristina och pappa hör. Kan inte tiden gå fortare. Eller så kan väl gästerna komma lite tidigt. 2 minuter kvar. Snart kommer dem...hoppas jag. Pling plong. Ja nu är dem här! Mitt rum blir typ som ett fängelse och jag måste ut härifrån. Jag öppnar dörren hastigt och stirrar rakt in i pappas ögon. Antagligen tänkte han komma och hämta mig men jag kan faktiskt öppna en dörr själv även om han tror att jag är fem fortfarande och kan inte klara något själv. 

"Dem är här, var nu trevlig och uppför dig." Säger han lågmält men strängt. Jag bara fnyser till svar och går förbi honom ut i hallrummet där Rachel, Anders, Anthony, Mårten, Alice och...och Andy. Varför Andy?! Helt plötsligt känns toppen väldigt tajt och byxorna alldelse för åtsitande. Det känns som jag inte kan andas. Jag måste ha luft, och det är nu! Jag börjar vända mig om när Kristina tar tag i min arm hårt och viskar tyst "Du stannar.". Motvilligt vänder jag mig mot alla våra gäster och försöker le. Rachel är först att få av sig ytterkläderna och kommer för att hälsa på Kristina, pappa och mig. Hon ger oss alla en kram och både pappa och Kristina säger välkommen. Så när hon kommer för att hälsa på mig får jag fram ett ynkligt "Hej". Rachel tittar på mig medlidande.

"Det är lugnt, jag säger inget till dem. Lovar det. Jag har inte berättat för någon annan heller." Säger hon tyst i mitt öra när vi kramas. Skönt då behöver jag inte oroa mig om det. Sen kommer Anders och hälsar på alla och jag spelar glad. Men man får ju inte glömma Anthony, Mårten och lilla Alice. Anthony är 9 år, Mårten är 3 år och Alice är 2 år. Jag går fram till dem och skojar lite med dem och säger att det är bara att gå in och sätta sig. Dem springer in, busar med varandra på vägen och skrattar. 

Mitt första misstag den här kvällen. Ensam blir jag kvar med Andy. Han bara står och stirrar ner i sin mobil. Antagligen messar han med någon av sina löjliga kompisar. Han har inte rört sig en millimeter sen han hängde upp jackan när han kom. Nu möter hans blåa ögon mina. Jag tittar på honom, låter min blick vila på hans ögon. Jag är nog inte så bra på att dölja mina känslor just nu. Alldeles gråtfärdig känner jag mig men jag lyckas åtminstone hålla tårarna borta. Men jag måste ha tittat på honom med ledsna ögon för hans blick säger förlåt på något sätt. Vi bara står så ett tag. Jag vet inte vad jag ska säga, finns inte mycket att säga för min del. Jag bryter våran ögonkontakt. Vad har jag här att göra? Jag är inte skyldig honom att stå kvar här och samtala med honom. Jag vänder mig om och börjar gå ut ur rummet när jag känner honom ta tag i min arm för att hindra mig att gå. Väldigt vad folk ska hindra mig idag från saker. Först Kristina som stoppa mig och nu Andy också.

"Vänta!" Säger han mjukt och jag vänder mig mot honom med en kall blick. Jag ärligt talat avskyr honom just nu men ändå vet jag att det kommer gå över och jag kommer att gå tillbaka till att älska honom om någon dag igen. Men nu är nu så varför inte låta honom känna på sin egna medicin. 

"Vad är det?" Svarar jag kyligt. Han släpper min arm. Just nu står han inte långt ifrån mig, jag kan känna hans kroppvärme. Så nära står han. 

"Är allt okej?" Fortsätter han oberörd av mitt kyliga svar. Nej inget är okej, hur kan du ens tro det! Först ligger du med mig och sen säger du att allt var ett misstag. Det var min första gång dessutom! Tänker jag men det kan jag inte säga.

"Varför skulle det inte vara det? Det var som du själv sa, ett misstag." Säger jag nu ännu kyligare och bara stirrar argt på honom.

"Precis, ett misstag. Vad tyckte du då?" Säger han och flinar. Hur fan tänker han? Det var bra och jag ångrar inte det som du gör, men helt fel av dig att fråga det!

"Du äcklar mig! Vet du det?! Var det något mer du ville?" Säger jag upprört. Hans flin försvinner några sekunder men sen är det tillbaka igen.

"Nej, ska vi gå?" Skrattar han.

"Du gör som du vill men jag går nu i allafall." Säger jag och går däreifrån. Den här gången hindrar han i allafall mig inte.

 

"Det var kul igår på påskfesten." Säger Anders efter Kristina avslutat sin berättelse. Jag tittar försiktigt upp mot Andy. Han tittar på Anders och nickar medhållande.

"Ja det var det verkligen, och kul att ni är här nu." Säger pappa glatt. Jag ser i ögonvrån att Anthony försöker skoja med Andy och Andy som blir irriterad. 

"Ja och det verkar som alla hade väldigt roligt igår, vissa mer än andra." Säger Rachel utan att tänka sig för. Men ingen annan fattar än jag och Andy som tittar skamset ner i våra knän.

"Jo men precis, kul var det verkligen" Säger Andy och flinar. Vad är det med honom? Hur kan han bara säga så? Först säger han att det var ett misstag men nu säger han att det var kul. Jag har lust att slå honom i ansiktet men motstår frestelsen. Sen för det andra, försöker han sabba mitt liv eller vadå? Jag ser hur pappas ögon smalnar och Kristina som blir frustrerad.

"Ursäkta mig, måste bara gå på toa." Säger jag och ler sockersött. Det där bara blev för mycket. När jag kommer runt hörnet mot toaletten så känner jag tårarna komma. Jag går snabbt in på toan och låser efter mig. Varför var jag så dum och gick på det igår? Varför? Snyftar jag på badrumsgolvet där jag har satt mig. Jag bara låter tårarna rinna och förstöra sminkningen, sminkningen kan jag fixa till sen. Just nu behöver jag bara få gråta faktiskt. Jag känner att det vibberar i min ficka, måste vara min mobil. Nyfiken på vem som ringer mig tar jag upp mobilen hur fickan och ser att det är Felix.

"Hej." Svarar jag så stadigt jag kan.

"Hej, vad har hänt?" Säger han oroligt. Skit han hörde att jag har gråtit på min röst. 

"Inget, allt är bara bra." Svarar jag och är väldigt försiktig med att inte låta för ledsen på rösten. Vad ska jag säga till honom egentligen? Jo jag hade sex med Andy och sen så säger han att det bara var ett misstag, och jo juste det ja; det var min första gång dessutom. Aldrig i livet att jag kan berätta det för Felix.

"Jag hör på dig att något är fel." Säger han mjukt i telefon. Det är så synd att han är så långt borta från mig.

"Nej jag lovar, jag är bara väldigt trött." Svarar jag tungt. Det kanske inte var en så smart idé att prata nu med Felix men vad ska jag göra där ute med alla gäster och...Andy.

"Okej, men du vet väl att du kan prata med mig om vad som helst. Jag finns här för dig." Säger han. Gud vad gullig han är! Jag kan inte sluta le trots att tårarna fortfarande rinner. Jag måste se helt sjuk ut.

"Jag vet. Varför ringde du förresten?" Säger jag fundersamt.

"Jag ville bara prata med dig. Se hur du har det." Säger han eftertänksamt.

"Jaha okej men vi har gäster så jag måste gå tillbaka nu. Höras imorgon istället?" Säger jag och suckar inombords. Tyvärr måste jag ju gå tillbaka och spela trevlig.

"Ja visst, hörs imorgon." Säger han glatt.

"Mm, hejdå." Säger jag och lägger på.

Jag kommer ut från badrummet och går rakt in i Andy. Trevligt! Av alla jag kunde stött på så var det självklart att det var tvunget att vara Andy. 

"Hej." Säger han och tittar in i mina ögon.

"Hej, vi måste prata." Nån gång, förr eller senare, måste vi reda ut detta. Jag vill gärna bli ihop med honom men om han inte är redo så vill jag åtminstone vara vänner. Jag vill kunna föra ett normalt samtal med honom.

"Visst, nu eller?" Frågar han trött. Jag himlar med ögonen innan jag svarar på hans fråga.

"Ja nu. Vi kan prata inne på mitt rum." Mentalt så gör jag facepalm på mig själv. Mitt rum av alla ställen jag kunde valt så valde jag såklart mitt sovrum. Hur fel det måste vara, han kan ju så misstolka det. Jag går mot mitt rum med Andy precis bakom mig.

"Så vad ville du prata om?" Säger han när han sätter sig i min mindre soffa i mitt rum. Själv har jag slagit ner mig på min säng.

"Om igår, jag vet att du sa att det var ett misstag men menade du verkligen det?" Jag var bara tvungen att få det ur mig. 

"Ja jag menade det. Jag tycker sexet var bra men jag är inte redo för något förhållande som du antagligen förväntar dig av mig nu." Svarar han lugnt och oberört.

"Jaha okej...kommer du någonsin vara det...med mig?" Frågar jag tyst men jag vet att han har hört mig. Egentligen tror jag att jag redan vet svaret men jag vill höra honom säga det.

"Asså, jag vet inte. Kanske." Säger han mjukt. Så det finns hopp, han kan kanske bli min. Just nu ångrar jag mig verkligen inte att jag tog mod till mig för att prata ut om det här tidigare.

"Okej. Men vi kan väl så länge låtsas som det inte har hänt och fortsätta som vänner?" Säger jag lugnt men känner inombords hur jag inte kan sluta le.

"Självklart. Ska vi gå tillbaka till dem andra kanske?" Säger han lättat och ler mot mig. Vad jag älskar hans leende. 

"Jo det borde vi nog" Svarar jag och ler tillbaka mot honom. Vi går från mitt rum ner till köket där alla dem sitter och skrattar och pratar.

Efter att alla dem gått hem och jag ligger i sängen för att sova så kommer jag på mig själv hur kär jag egentligen är i Andy. Jag skulle nog kunna göra vad som helst för honom för han betyder så mycket för mig. Han var den personen som gjort störst intryck på mig på så kort tid. Jag älskade allt med honom, även hans brister. Ingen var änå perfekt. Han fick mig att känna mig vacker och lycklig.

---

Sådär, där var sista delen av påskspecialen uppe på bloggen. Det tog ett tag för mig att skriva den och det är inte den bästa jag har skrivit men hoppas den duger. Kommentera och berätta vad ni tycker!! Skulle betyda jättemycket.