Del 11 - Det jag försöker säga är...
Previous
Jag ger honom en snabb kram utan att tänka mig för, jag gör det bara av ren vana från att säga hejdå till andra. Sen går jag snabbt därifrån. Vi bara inte kramas, det är bara så tyvärr mellan oss. Men jag gillade det. Jag gillade det verkligen. Hela jag är varm inombords.
Efter lunch kommer Olivia och Emma hem till mig, pappa och Kristina hade sagt att jag fick bjuda tre valfria kompisar till festen men en utav dem måste vara Louise. Men för övrigt valde jag min bästa vän Olivia och även Emma. Olivia och Emma har känt varandra längre, de gick på samma skola innan dem båda började på samma skola som mig när vi alla började på högstadiet. Det lustiga var att jag lärde känna Emma först men blev sedan bättre vän med Olivia.
"Så, när börjar vi?" Säger Olivia entusiastiskt, jag hade sagt att de fick komma tidigare för att hjälpa mig med dekorationerna till festen ikväll.
"Nu direkt antar jag. Men först vill jag berätta något för er två." Säger jag ganska lågmält och vinkar åt dem att följa efter mig till mitt rum.
"Nå?" Säger Olivia otåligt. Jag dunsar ner på min säng och drar upp knäna till hakan.
"Jo..." Börjar jag, båda stirrar på mig med en nyfiken blick. "Okej, det är så att jag kanske gillar Andy." Viskar jag så att inte pappa och Kristina hör, trots att dörren är stängd vill jag inte ta några risker. Om de fick reda på att jag gillade Andy skulle de få frispel, och pappa skulle ladda hagelbössan och gå över till grannarna, han skulle säga något i stil med "Hej, jag undrar om er son är hemma? Jag har något viktigt att meddela honom!" Jag suckar tungt.
"Du gillar... Andy?" Stammar Olivia, sen flinar hon stort. "Jag visst det hela tiden!" Skrattar hon glatt. Och det gjorde hon, hon hade sagt det gång på gång på gång att jag hade känslor för honom men jag ville inte lyssna på henne. Jag ville nog inte själv tro det och nu skrattar hon mig rakt upp i ansiktet. Emma sitter fortfarande tyst.
"Men Felix då? Jag trodde att du gillade honom?" Säger Emma. Jag rycker på axlarna, "Jo, men det är... komplicerat." Suckar jag.
"Ska du berätta för Ali att du gillar honom?" Fortsätter Emma. Hon har alltid varit romantikern utav oss och jag är den som lätt hamnar i kärlekstrubbel. Sen har vi ju Olivia som är Emmas raka motsats när det kommer till kärlek, och Andy har hon alltid haft något emot. Egentligen förstår jag henne, han är taskig mot mig, hennes bästa vän, och hon vill bara beskydda mig.
"Jag vet inte." Svarar jag, "Jag antar att jag måste." Säger jag. Då knackar det på dörren,
"Louise är här!" Säger pappa. Jag himlar med ögonen mot Olivia och Emma och går ut till hallen. Hallen i vårt hus är som ett eget rum, ganska ovanligt faktiskt. Men det är skönt om man på t.ex. en fest som den ikväll vill prata med någon enskilt. Då kan man bara prata här i hallen, väldigt smidigt.
"Hej!" Säger Louise glatt när jag kommer ut i hallen. Dock blir hon inte lika glad när hon ser vilka som träder in i hallen efter mig, nämligen Olivia och Emma.
Lyssna medans du läser (Optional, men det får upp party stämningen)
De första gästerna att anlända till festen är Andys familj och Louises familj. Sen kommer alla andra grannar, vänner och familj. Jag, Olivia och Emma hänger mest själva -med Louise - eftersom praktiskt taget alla andra är vuxna. Jag försöker desperat att komma på ett sätt att berätta för Andy att jag gillar honom, men det verkar nästan omöjligt. Istället blir jag uppdragen på dansgolvet av Olivia och Emma och vi hoppar upp och ner i takt till musiken. Sen ser jag Andy sitta i hörnet av soffan och knappa på sin iPhone.
"Jag kommer snart." Säger jag och går bort mot honom.
"Hej, visst är det en kul fest?" Säger jag lite för glatt. Han rycker bara på axlarna och mumlar något ohörbart. Jag suckar, "Vem sms:ar du med?" Frågar jag.
"En kompis." Svarar han bara.
"Det finns något som jag vill berätta..." Börjar jag men sen ansluter sig Louise till oss. Hon vet ingenting om det mellan mig och Andy, hon är tolv för guds skull. Dessutom tror jag att hon gillar Andy lite... man vet ju aldrig! Hon skulle inte kunna hålla tyst om det om jag skulle berätta att jag gillar honom.
"Vad?" Säger Andy uttråkat.
"Inget." Skyndar jag mig att svara. Louise sätter sig i soffan brevid Andy, "Vad gör du?" Säger hon nyfiket. Utan att vänta in ett svar ifrån honom sträcker hon sig och tar mobilen ur Andys hand. Vilket får honom att vakna till liv, åtminstone lite granna.
"Ge tillbaka den!" Säger han argt men reser sig inte upp ur soffan. Louise är redan på andra sidan rummet och nu ser jag äntligen min chans.
"Jo, det jag sa tidigare," Försöker jag, men Kristina lägger en hand på min axel.
"Vart har du gjort av Louise? Ska hon vara helt själv där borta?" Säger hon menande och pekar på Louise där borta. Jag vet att det inte är någon idé att protestera så jag går bort till henne och frågar vad hon gör.
"Kan du hjälpa mig att komma på hans lösenord?" Säger hon och håller fram Andys iPhone.
"Jag vet inte, ska vi dansa lite?" Säger jag. Ärligt talat så orkar jag inte med allt detta!
Vi dansar lite tills Louise går på toa, då letar jag upp Olivia och Emma.
"Vart blev du av?" Säger Olivia lite irriterat.
"Förlåt, jag skulle prata med Andy, sen kom Kristina och sa att jag inte skulle lämna Louise ensam." Förklarar jag smått irriterat.
"Så hur gick det med Andy?" Frågar Emma nyfiket.
"Det gick inte, först störde Louise och sen Kristina." Suckar jag.
"Om du pratar med honom någonstans privat där ingen kan störa då?" Föreslår Emma.
"Badrummet?" Frågar Olivia äcklat.
"Nej," Svarar jag Olivia. "Men jag vet det perfekta stället."
"Så vad ville du berätta då?" Frågar Andy. Det är ganska mörkt i hallen med tanke på att det är ett helt eget rum. Att jag lyckades få upp Andy ur soffan är ett mirakel. Men jag hade trots allt någonting som han ville ha, hans mobil. Vilket fick honom att lyfta sitt lata arsle och pallra sig hit.
"Jo," Säger jag försiktigt. "Du förstår..." Jag stammar fram orden, det här är verkligen inte lätt att säga. Jag kom aldrig på hur, jag tänkte att det skulle komma naturligt när jag väl stog här. Ha! Hur fel kan man egentligen ha?
"Okej, det finns egentligen inget enkelt sätt att säga det här, så jag tänker bara säga det rakt ut." Säger jag och tittar honom i ögonen. "Andy jag..." Min mening klipps av av ett bultande på dörren. Motvilligt vänder jag mig till dörren och öppnar försiktigt. Vem kommer nu? Det är kalt ute och gatlyktorna lyser upp snön så att den glittrar. Och på min tröskel står, med rosenröda kinder från kylan, ingen mindre än Felix.
Sååå... vad tycker ni om kapitlet? Se till att KOMMENTERA så att Lollo blir glad (och jag som skrev :P)!!! Det var ju då jag, Jenny, som skrev och om ni har glömt det så är jag Lollos kompis!
Glöm inte heller att besöka min novellblogg häääääääääär!
Kommentarer
Trackback
