"Vad är det för fel på dig?" Skriker mamma på mig. Jag gör allt i min makt för att inte börja gråta. Aouch, det där gjorde ont att höra. Varför kan hon aldrig ge sig? Så här har vi hållt på ända sen jag kom hit, och det var i augusti och nu var det november. Jorge hade åkt till Columbia, eller vart det nu va, för några veckor sen. Mamma jobba sent varje dag, antagligen för slippa mig. Ja vad var det för fel på mig? Jag förstår inte. Ingen ville ha mig. Alla tycker jag är odräglig. 

"Inte vet jag. Kanske faktumet att jag är född av dig!" Skriker jag tillbaka och går in på mitt rum. Jag smäller igen dörren för indikera att det var slutdiskuterat. Mamma suckar djupt ute i vardagsrummet. Sen kan jag höra hur hon slänger något på golvet, låter som en tallrik, innan jag hör hur ytterdörren öppnas och stängs med en smäll. 

Jag gosar ner mig i kuddarna i min säng som jag slängde mig i och låter tårarna komma. Nu när jag är ensam spelar det ingen roll. Jag behöver inte bevisa att jag är stark då. När jag är själv är nog den enda gången jag inte fejkar något. Inte en enda känsla, för då kunde jag inte bry mig mindre. Ingen annan än jag såg om jag grät, ingen skulle kunna döma mig för vara svag en stund. Jag funderar på att ringa Olivia och prata lite. Med min suddiga syn sträcker jag mig efter min mobil i bakfickan och ringer henne. 

"Hej, det är Olivia." Svarar hon stressat.

"Ringer jag olägligt?" Frågar jag på en gång när jag hör hennes stressade röst. Jag försöker hålla det inne men en snyftning smiter ut. 

"Nej det är lugnt. Vad är det som har hänt?" Säger hon mjukt och stannar upp med vad hon gör. Jag ler lite åt det. Olivia är verkligen en bra vän.

"Jag bråka med mamma igen. Du vet det gammla vanliga." Säger jag och försöker rycka upp mig. 

"Ni borde seriöst sätta er ner och prata om det. Inte för vara taskig nu; men du kan inte ringa mig så här ofta bara för det. Du brukar ju säga det själv att det är bara missförstånd, och ibland ringer du mig mitt i natten för nåt sånt. Jag behöver min sömn." Säger hon skämtsamt på slutet men jag hör att hon mena det. Jag förstår henne och jag borde förstått att jag inte kan ringa så. Fast ändå blir jag lite stött av det. 

"Förlåt då. Jag trodde det var sånt bästa vänner gjorde." Svarar jag vasst. Hon suckar lite. Jag menade inte att det skulle komma ut så där, men jag blev lite sårad av det hon sa faktiskt. Även om hon hade rätt och jag förstod henne. 

"Rosie, jag menade inte det så." Säger hon trött.

"Vad menade du med det då?" Svarar jag fortfarande vasst. 

"Inget, glöm att jag sa nåt. Jag måste gå." Säger hon och suckar.

"Mm okej." Säger jag och lägger på sen. Det där blev ju misslyckat. Jag hade hoppats på att vi kunde pratat lite, skrattat och så hade jag blivit på bra humör igen. Istället var jag lika ledsen som innan, och nu irriterad också. Jag lägger mig ner i sängen igen och blundar. Ibland önskar jag att jag bara kunde ta mina saker och försvinna.

Jag måste ha somnat för när jag vaknar är det mörkt i rummet. Nyvaket ser jag mig omkring i mitt rum. Det är mörkt ute och det regnar. Så mycket för att gå ut och få lite frisk luft som jag tänkte att jag behövde. Jag hade det jättestökigt i mitt rum, jag borde nog städa. Min mobil skiner upp, vilket gör att hela rummet blir ljust av ljusstyrkan på skärmen. Jag har fem meddelanden och ett missat samtal. Det missade samtalet och två av sms:en är från mamma. Dem andra tre sms:en är från Andy, Eric (den där killen från strandfesten Andy hade strax innan sommarlovet) och Olivia. Jag skummar igenom sms:en från dem först. Eric hade bara skickat ett standard meddelande som; Hej, vad görs?, och Olivia bad om ursäkt för tidigare. Andy hade skrivit och frågat om han kunde komma över ikväll, för han hade tjafsat med sin farsa. Jag svarar på Olivias först och ber om ursäkt jag också. Erics sms bestämmer jag mig för ta imorgon, och Andys skriver jag att han kan komma om en timme. Han svarar fort och frågar om han kan sova över också. Jag orkar inte skriva nåt långt sms om varför inte, så istället svarar jag bara ett enkelt visst. Klockan kan inte vara så mycket, men om han kommer om en timme borde jag rensa upp här och fräscha till mig själv också. Jag kollar klockan och den är bara 20.00.

Nu när jag fixat det går jag ut i vardagsrummet och kollar mammas meddelande. Hon har skrivit; Hej gumman, förlåt för tidigare. Jag saknar Jorge bara så mycket. Så när jag gick ut så gjorde jag nåt galet. Jag köpte en biljett till Bolivia för hälsa på honom. Vi båda två kommer hem till 2 januari. Så fort jag hade köpt biljetten så åkte jag och handla en massa mat. Jag la in råvarorna i frysen och annat i kylen. Eftersom jag inte kommer vara hemma nånting på två månader ungefär så har jag fixat alla räkningar över internet. Så det behöver du inte oroa dig över. Varje söndag kommer någon och städar lägenheten på eftermiddagen. Ge henne en 50-lapp för extra som ett tack för hjälpen. Jag har lämnat 3 kuvert med pengar på köksbordet. Ett rött, ett gult och ett vitt. Det röda är för nödsituationer, som om en räkning jag har missat kommer, eller om något går sönder som måste lagas. Det gula är för städaren, den summan är exakt uträknad så den tar slut när vi kommer hem om du skött det rätt. Den vita är för allt som kan behövas och nöje för dig. Som mat, hygienproduker och sånt. Även för bio, kläder om du skulle behöva, snacks och sånt jag tycker är onödigt. Det är dina studiebidragspengar där i som är för nöjen och resten för mat och det andra. Läser jag tyst för mig själv. Jag suckar och än en gång så rinner tårarna sakta nerför min kind. Hur kan hon göra så här mot mig? Bara lämna mig själv i en och en halv månad. För det är bara den 10 november idag. Andy kommer om en timme så jag borde fixa allt, sen kan jag tycka synd om mig själv.

Det ringer på dörren. Jag har precis bytt om och hunnit städa undan det mesta i vardagsrummet och mitt rum. Jag stannar upp framför spegen i hallen när jag är på väg för att öppna för Andy. Blusen jag har tagit på mig brukar jag bara ha när jag skulle festa med Hanna. Bara det säger en del. Den var genomskinlig med en massa spetsdetaljer. Till den hade jag ett par mörkblå jeans och beiga klackar.Varför hade jag klätt upp mig så? Det var bara Andy. Andy som var min vän, inget mera. Inget mera. Det hade ju jag sett till. Varför valde jag någonsin Felix när jag visste att det var Andy jag var kär i och älskade. Kanske det inte är för sent att fixa till det. När jag hörde dem röstmeddelanden som han hade lämnat mig i sommar så började jag tvivla ordentligt på mitt omdömme. Jag hade valt fel när jag valde Felix, jag vet det. Det var Andy jag ville ha, inte Felix. Felix verkade inte vilja ha mig heller längre. Vi höll ihop bara för det okända var skrämande för oss båda. Jag hade insett det redan när jag åkte hem från Kalix i sommras, men vad hade jag varit för någon om jag peka ut det då. Vem kan det vara som Felix hade kärat ner sig i tro? Nån i Kalix kanske. Kanske nån av tjejerna jag träffat som var hans vän. Det är ganska vanligt, att man blir kär i sin vän. Jag hade ju gjort det. Han stod utanför min dörr nu och väntade på att jag skulle öppna dörren. Om vi skulle vara kvar här skulle jag åter igen vara den dåliga flickvännen som var otrogen mot sin pojkvän. Jag går ut i hallen och drar på mig min skinnjacka innan jag går och öppnar ytterdörren.

 

 

Det hade blivit måndag igen efter höstlovet och halloweenfesten. Felix och jag hade umgåtts väldigt lite för vara vi när han var nere i Stockholm. Fast allt var ändå bra mellan oss. Vi hade rett ut det som hände på halloweenfesten. Jag och Andy hade spenderat tid tillsammans. Olivia hade jag velat träffa mera men hon verka spårlöst försvunnen. Igår kväll hade jag sagt hejdå till Felix med pappa och Kristina på flygplatsen. Nu hade jag äntligen fått komma hem till mamma igen efter blivit tvungen att spendera höstlovet hos pappa. 

Jag funderade på att lyssna av min röstbrevlåda. Jag hade liksom 50 missade från Andy och 5 missade från några andra. Det skulle ta sin tid men jag hade ändå inget för mig i eftermiddag. Mamma kommer inte hem förens mot åtta ikväll, något möte var det hon skulle på. Hennes man Janne eller Jorge eller vad det nu var kommer inte heller hem förens åtta-tiden. Så jag skulle va ensam hela eftermiddagen och klockan var bara 14.00. Första jag gör är att gå och fixa något att äta i köket innan jag går in till vardagsrummet. Jag slänger mig i soffan och slår på tv:en för ha något bakgrundsljud. Det visas lyxfällan på trean när jag slår på tv:en. Sen tar jag upp mobilen och ringer röstbrevlådan. Jag lägger mig bekvämt i soffan och sätter på högtalaren. 

"Hej, ring mig. Jag vill prata med dig." Hör jag Andys röst säga. Första av femtio avklarad. 

"Kan du inte ringa? Jag behöver verkligen prata med dig." Andra av femtio avklarad.

"Jag saknar dig. Imorgon åker jag till malmö. Kommer ha mobilen med mig. Så om du får för dig att höra av dig är det bara att göra det. Inga problem. Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie." Lyder 10 meddelandet.

"Okej jag börjar tro att du undviker mig nu. Var det för vad jag sa på Utö? För Rosie jag menade det verkligen. Det var inget jag sa för få dig i säng. Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie." Säger han i typ 25:te meddelandet. Många av hans meddelanden är om vad han har haft för sig, frågar om vad jag har gjort och hur det är med mig. Han avslutar varje meddelande nästan med en suck och sen ett ledset hejdå.

"Snälla hör av dig. Du kan inte bara fly från allt. Jag vet att du känner något för mig också. Det kan inte vara bara jag som känner något. Annars hade du inte kysst mig på Utö eller legat med mig. Jag känner dig Rosie, jag vet hur du funkar. Jag älskar dig ju. Ring mig. Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie." Låter det i 48:de meddelandet. Jag suckar tungt. Det gör ont i hjärtat på mig att höra honom så ledsen, så förodmjukad, så hjärtekrossad. 

"Rosie jag vet inte om jag orkar detta längre. Jag har gjort misstag, jag vet det nu. Jag vet att jag sårade dig, men du har sårat mig också. Jag vet att jag betett mig som en stor idiot, men jag var bara så osäker. Du fångade mitt intresse redan första gången vi prata med varandra. Jag visste inte vad det var men allt jag visste att jag ville lära känna dig. I början var du verkligen bara en vän för mig men sen började jag falla för dig. Jag bara ville inte inse det på en gång för det skulle göra mig svag. Du skulle bli min svaga punkt och i den värld jag lever i, som jag är uppväxt med kan jag inte ha en svag punkt. Fast jag bryr mig inte längre. Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie." Säger han med en klump i halsen kan jag höra i 49:de meddelandet. Ett kvar nu. Jag har en stor klump i magen. Valde jag fel i sommras kanske? Fast nej, jag menar Andy kommer aldrig ändra sig. Hur mycket än jag önskar han skulle göra det för mig så vet jag att det inte kommer hända. Det var just därför jag hade valt Felix. Felix skulle aldrig såra mig. Han var bra för mig. Felix var en bra kille, kanske lite tråkig, men en riktig gullig kille. Vi hade dock inte den där kemin mellan oss som det fanns mellan mig och Andy. Sluta tänka så Rosie! Äsh jag visste hur fel jag hade gjort i sommras. Det var inte rätt mot någon. Felix var inte lika intresserad av mig längre, och vem kan klandra honom. Jag menar jag hade låtit honom vänta på mig i typ två år, och han visste vad jag kände för honom inte var lika starkt som för någon annan. Han visste antagligen att det var Andy också. Jag älskade Andy. Felix brydde jag mig om och var intresserad av men inget jämfört med Andy. Andy verkade älska mig men jag vågade inte lita på det för jag ville inte bli sårad. Felix och jag kände oss mer eller mindre tvingade att stanna hos varandra. Något hos Felix hade förändrats sen Utö. Han måste ha träffat någon där eller insett något. Jag hade också kommit fram till saker på den ön. Jag var fullständigt borta. Jag var förvirrad. Jag sätter på det sista röstmeddelandet. 

"Rosie? Är du där? Jaha, röstbrevlådan igen. Snart kan jag börja kalla personen som talar om för en att man kommit till röstbrevlådan kan vara min nya bästa vän. Jag vet att du undviker mig. Du har inte svarat mig på 7 veckor. Jag må kanske inte uppfatta allt men jag är inte dum. Vad jag inte förstår är vad jag har gjort för att du ska stänga mig ute. Jag trodde det var bra mellan oss. Det var du som ville att vi skulle glömma allt som hände mellan oss på Utö. Inte jag. För ärligt Rosie du är den mest fantastiska personen i mitt liv någonsin. Om det var något jag kunde göra annorlunda skulle det vara att säga jag älskar dig till dig tidigare. Nyårskyssen. Kommer du ihåg den? Redan då hade jag fallit för dig. Sen blev känslorna bara starkare och starkare. Påskfesten, när vi drack lite och hade sex för första gången. Jag sa att det var ett misstag, men det enda som var ett misstag med det var att jag inte sa vad jag kände då. Fyllefesten, när du träffa Vendela för första gången. Jag önskar jag hade haft modet att säga som det var på en gång. När du stack efter vårt bråk oroade jag mig hur mycket som helst för det området var inte bra. Jag vet att jag har gjort många misstag Rosie, och det sista jag ville var att såra dig. Fast jag vet att jag har gjort det, och det är jag verkligen ledsen för. Men vad som hände på Utö, det var du som bestämde reglerna, inte jag. Så jag förstår inte varför du ignorerar mig. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det finns nog inte så mycket mer att säga. Jag har fattat vinken, jag ska lämna dig ifred. Jag hoppas att du verkligen valde rätt kille Rosie och att du är lycklig. Hejdå. Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie." Hör jag hans röst prata till mig i röstmeddelandet. Jag vet inte vad jag ska göra eller känna. Han älskar verkligen mig.     

 

 

"Jaha så det är du som är Andys vän." Säger jag och ler. 

"Kom och sätt dig med oss vett jag." Säger Jens och makar på sig i soffan så vi båda ska få plats. Vi sitter och pratar en stund innan hon går iväg för leta rätt på Andy. Hon var hur rar som helst men ändå var det något jag inte gillade med henne. Kanske var det faktum att hon var hur kär som helst i Andy, min Andy.

Andy har sett mig ute på dansgolvet med några av killarna jag satt och snacka med tidigare. Han kommer gåendes med Jessica emot mig. Vad vill han nu då? Bara han inte får för sig att bli svartsjuk eller något nu igen. 

"Hej." Säger Andy och tar tag löst på min axel för få min uppmärksamhet. Jag vänder mig och lyckas såklart vingla till lite. Han ser på mig oroligt men jag har redan återfått balansen. Jessica står bredvid, tittandes på Andy. Snarare trånandes efter honom med blicken.

"Hej." Säger jag mjukt och ser på båda. Jessica ser på mig och ler glatt.

"Det är någon jag vill att du ska träffa. Det här är Jessica." Säger han och kollar på mig lugnt. Han försöker se efter något i min blick.

"Vi har träffats. Du var ju tjejen som hjälpte mig med drickorna." Säger jag och ler. Andy ser på oss förvånat.

"Jaha, så ni har redan  träffats då. Ja då behöver jag inte säga mer." Säger han förvånat och avtrubbat.

"Faktiskt är det en sak. Ditt namn? Jag hann aldrig uppfatta det tidgare." Säger Jessica sockersött.

"Jaha oj förlåt. Rosie." Säger jag och räcker fram handen. Istället för skaka min hand drar hon in mig i en kram.

"Bästa vänner så fort, jaja?" Säger Andy skämtsamt och jag kramar stelt tillbaka.

"Låt honom vara, han är min. Förstår du det? Jag har jobbat hårt för få honom, och så kommer du och han är efter dig som en hund. Du går iväg nu och låter oss vara resten av kvällen." Viskar hon i mitt öra medan hon fortfarande kramar mig. Sen släpper hon mig och ser på mig med en menande blick. Hon ler samtidigt för att inte få Andy att misstänka något. Jag ler falskt tillbaka. Hon fortsätter se på mig för få ett svar. Jag skakar lätt på huvudet för säga emot henne. Ingen ska komma här och bossa omkring mig sådär. Hon är seriöst värre än Vendela. Eller åtminstone bitchigare och mera patetisk. 

"Jag ska bara hämta min lur, men ni verkar ju klara er bra." Säger han och skrattar nöjt. Både jag och Jessica ser efter honom när han går och ler sockersött. Så fort han kommit ur synhåll vänder jag mig mot Jessica och förbereder mig. Hon ska minnsann inte komma här och säga åt mig vad jag ska göra.

"Vem tror du att du är?" Säger jag bitchigt. Hon ser på mig med en svart blick.

"Hörde inte du vad jag sa?" Svarar hon kaxigt. Jag börjar verkligen bli irriterad på den här tjejen.

"Jodå jag hörde precis vad du sa, men lyssna nu på mig lilla gumman. Du kommer inte hit och säger åt mig vad jag ska göra. Han är min vän och inget annat. Jag tycker synd om dig som känner dig hotad av hans vänner när du inte ens är hans tjej." Svarar jag lika kaxigt tillbaka.

"Han gillar inte ens dig, jag vet det. Jag känner honom. Han är bara osäker på sina känslor för mig." Säger hon. Men snälla rara, ge upp bara. Gå och dö funkar också. När ska hon fatta att han inte gilla henne på det sättet. 

"Vilka känslor lilla vännen? Det finns inga där till att börja med." Säger jag irriterat.

"Fine, om det är så du vill ha det. Game on!" Säger hon självsäkert.

"Ursäkta va?" Säger jag trött på henne.

"Vi har en tävling. Jag utmanar dig. Den som får honom att kyssa en först vinner. Alla knep tilllåtna utom själv kyssa han. Om jag vinner lämnar du honom ifred, och låter mig få min chans. Om du vinner backar jag, du får väl din chans med honom. Inte för att du har nån ens." Säger hon lika självsäkert som innan.

"Har du gjort detta tidigare? Och jag behöver inte tävla med dig om nåt. Han är bara min vän så varför skulle jag vilja kyssa honom." Säger jag. Det var inte helt sant. Han var min vän men jag ville inget hellre än kyssa honom. Känna hans mjuka läppar mot mina. Skärp dig Rosie, inte kyssa honom mera. 

"Nej för jag har aldrig behövt. De flesta har fattat från början. Fast du verkar ju inte göra det, så nu är det jag som utmanar dig. Fast du verkar backa." Säger hon fejksorgset. Jag ler falskt åt henne.
"Jag backar inte från något. Challange accepted." Säger jag och vet att det där var spriten som tala. Precis då kommer Andy tillbaka till oss, och hindrar Jessica från att säga något mera. Hon bara nickar allvarligt mot mig. Jag fattar hinten. Spelet har börjat.

Andys perspektiv

Jag var fullt uppe i mina egna tankar när jag gick ifrån tjejerna. Det gick bättre än förväntat. Jessica hade alltid avskytt varje tjej jag någonsin träffat. Hon kunde vara jobbig gällande den biten. Hon trodde jag hade känslor för henne, men jag hade klart och tydligt sagt att jag inte hade det. Fast hon verka galen i mig. Men Rosie verkade det gå bra med. Hon kanske hade äntligen kommit över det.
På väg tillbaka från hallen där min mobil befann sig i min jacka så hörde jag ett konstigt ljud. Eller flera i rad. Vad var det för ljud? Det gjorde mig nyfiken definitivt. Det låter som om det kommer från där uppe. Jag smyger upp för trappan tyst. Ljudet blir tydligare och jag tror jag vet vad det är, men jag är inte säker än. Jag fortsätter ända fram till rummet med stängd dörr. Det är därifrån ljudet kommer ifrån. Jag kan höra det tydligt nu. Det är några som har sex där inne. Vanligtvis hade jag vänt och gått om det inte var för att jag visste att det var gästrummet. Felix sov i det rummet eller låtsades sova där inne för Rosie. Fast inte kunde det vara Rosie där inne. Hon var ju med Jessica just nu i nuläget. Så vem var det han hade sex med? Jag smyger fram till dörren och kikar igenom nyckelhålet. Det är svårt att se något men jag kan se Felix ovanpå någon brud. Jag hör henne stöna tyst. Den jäveln! Först i sommras på Utö så hade han haft sex med någon och nu igen. Då på Utö var han inte direkt otrogen mot Rosie eftersom de inte var tillsammans än men nu var de det. Sen hade kräket nästan våldtagit Rosie bara tidigare ikväll. Han glider av bruden och nu kan jag se båda. Det är fan Felix och Olivia. Oh fan, det trodde jag verkligen inte. Olivia som var Rosies bästa vän i vått och torrt. Om Rosie skulle få reda på detta skulle det krossa henne. Jag sticker därifrån fort och tar mig till Rosie och Jessica som står kvar där jag lämna dem. De pratar och ler mot varandra.  

 

  

"Om du någonsin rör henne igen kommer jag slå skiten ur dig. Fattar du det?" Säger jag hotfullt.

Jag går ut i hallen för hälsa på dem som kommit med Andy hack i häl. Åter igen hade jag gett efter så lätt för honom. Han hade kysst mig och jag hade försökt få mer men han hade hindrat mig. Jag ville bara dö av förodmjukelse. Det var så skämigt att han hindrade oss, och inte jag. Jag som faktiskt var tillsammans med någon annan. Någon annan som befann sig i rummet intill.

Olivia möter min blick misstänksamt när vi kommer ut ur mitt sovrum. Jag skakar oskyldigt på huvudet innan vi båda välkommnar de som kommit. Tio stycken kom nu, bara tjugofem kvar då. Emma och Ella hade kommit. Ella var Emmas och Olivias gamla vän från förut. Tre från mitt gymnasium och två från Olivias gymnasium hade kommit också. De tre sista var från vår förra gemensamma skola. Jag välkomnar alla och säger åt de att gå in i vardagsrummet. Olivia visar gästerna vägen dit, medan jag smiter iväg till mitt rum för hämta min mobil som jag har där inne på laddning.

Halvvägs till mitt rum greppar någon tag om min arm i ett hårt grepp. Jag biter ihop av smärtan från det fasta greppet. Sakta försöker jag vända mig om men personen som håller ett fast grepp om min arm låter mig inte vända mig. Jag kan känna att det är en killes, och dem ända killarna hittills här är Andy och Felix. Han kommer närmare mig kan jag känna. Tidigare stod han en bit bort och höll ett fast grepp om min arm, nu står han närmare och hade släppt taget lite grann om min arm. 

"Jag vill inte behöva skämmas mer över att du springer iväg med den där skiten. Fattar du det Rosie, du går inte nära Andy igen. Du är fan min flickvän, och hur ser det ut att jag låter dig va med andra då?" Säger han bestämt och kallt. Det kan inte vara sant. Det är Felix. Jag trodde aldrig någonsin Felix skulle göra nåt sånt här. Han flyttar sin hand mot min handled och tvingar mig att vända mig emot honom. Felix sluter sina fingrar, en efter en, om min handled och ser kyligt på mig. 

"Felix?" Piper jag ynkligt. Han ser på mig lika kyligt fortfarande och med avsky nu också. 

"Ja Rosie? Förstår du vad jag säger?" Säger han hårt.

"Du kan inte mena allvar Felix. Du är med en massa tjejer hemma hos dig. Jag och Andy är inget mera än vänner. Det vet du för gud skull." Svarar jag honom irriterat nu när jag har hunnit samla mig. Greppet om min handled gör fruktansvärt ont, och imorgon kommer jag säkert ha ett blåmärke där. Jag blir mer och mer förbannad för varje sekund vi står här.

"Inget mellan dig och Andy? Nänä, vi säger så. Jag har sett hur ni stirrar på varandra. Man stirrar inte på varandra så om man nu bara är vänner. Jag kan inte ha er två hålla på med varandra om vi två nu ska vara tillsammans. Gå nära honom en gång till, så tar jag hand om det. Jag ser till så att han aldrig kommer nära dig igen då. Ditt val Rosie. Ska jag hantera det eller klarar du av att fixa det själv?" Säger han hotfullt. Är han seriös? Vad hände med den gulliga Felix jag föll för sen två år tillbaka? Vad hände med allt runt omkring mig egentligen. Andy ville ha mig och älskade mig helt plötsligt, Felix hade blivit ett riktigt svin, Olivia var på nåt sätt besvärad på mig ända sen Felix kom. 

"Du rör honom inte, och jag tänker inte sluta vara med honom bara för det inte passar dig." Svarar jag varnande. 

"Rosie, få mig inte att behöva bevisa nåt för dig. Lita bara på mig." Säger han trött och hans grepp om min handled mjuknar lite. 

"Felix vad är det som har hänt egentligen? Du brukar inte vara såhär. Vart är den Felix jag älskar?" Säger jag allvarligt och ser ömt på honom.

"Menar du det? Älskar du mig?" Säger han och all det hårda är borta från honom. Han släpper taget om min handled och lägger sina händer på mina kinder som han smeker ömt. Jag kysser hans hand lätt.

"Ja jag menar det. Jag älskar dig Felix." Säger jag och precis då går Andy förbi hallen där vi står. Han ser på mig sårat sen försvinner han ur mitt synfält. Antagligen skulle han ut och röka. Felix kysser mig desperat, hela hans mun stinker alkohol. Just nu skulle jag ha sagt vad som helst för få tillbaka den Felix som är sådär gullig. Så jag vet inte om det verkligen var sant att jag älskar honom. Fast självklart skulle Andy komma förbi precis då och höra det.

"Ligg med mig." Säger Felix upphetsat. Jag som har varit uppe i mina egna tankar tvingas tillbaka till nuet i ett ryck. Bad han precis om att ha sex? Nu?

"Ikväll, när alla gått." Säger jag och kysser honom lätt på munnen. Jag börjar gå ifrån honom för få honom att sukta, men han hindrar mig. Åter igen känner jag smärtan från hans hårda grepp.

"Nu, bevisa att du älskar mig verkligen." Säger han allvarligt. Jag möter hans blick. Han är skrämmande när han är såhär.

"Nej, inte nu. Vi har gäster." Svarar jag honom, och försöker dra åt mig min arm men hans grepp hårdnar bara.

"Jag bryr mig inte. De är inte mina gäster." Säger han nonchalant. Han drar mig till sig och kysser mig. Jag försöker putta bort honom. Tårarna rinner när han pressar upp mig mot väggen och letar sig innanför min klänning med sin hand. Han drar in mig i mitt rum, på vägen in ser jag en gestalt längre bort. Kinderna hettar, jag vill verkligen inte att någon ska se det här. Han puttar mig hårt bakåt och jag landar med en duns i sängen. Jag ser in i hans ögon och allt jag ser är mörker. Han kommer fram till mig och tynger ner mig med hans kroppstyngd så han hamnar ovanpå mig. Han börjar kyssa mig på munnen och sen ner på halsen. Hans hand vandrar längs min kropp. Jag blundar hårt.

 

"Ligg med mig." Säger jag lite upphetsad av hennes läppar som precis mött mina. Hon verkar ha varit långt borta i sina tankar för hon rycks tillbaka i nuet när jag tilltalar henne. Varför kan hon inte bara lära sig? Jag bad henne hålla sig borta från Andy.. Jag vill inte behöva skämmas över att hon är med någon annan när hon är med mig. Egentligen så gillade jag ju henne, men när jag blir så här full så beter jag mig alltid så illa.

"Ikväll, när alla gått." Säger hon och kysser mig lätt på munnen. Hon börjar gå ifrån mig men den här gången ska hon inte komma undan så lätt. Jag greppar tag om hennes arm. Hårt. Jag känner ilskan koka inom mig.

"Nu, bevisa att du älskar mig verkligen." Säger jag allvarligt. Hon möter min blick som är iskall. Hon ser ut vara vettskrämd.

"Nej, inte nu. Vi har gäster." Svarar hon uppkäftigt och försöker dra åt sig sin arm. Åh lilla Rosie, när ska du lära dig. Va inte uppkäftig mot mig! Mitt grepp om hennes arm hårdnar.

"Jag bryr mig inte. De är inte mina gäster." Säger jag nonchalant. Jag drar henne till mig och kysser hennes mjuka läppar. Hon försöker putta bort mig. Lönlöst enligt mig, men hon fortsätter och det stör mig. Jag pressar upp henne mot väggen och letar mig innanför hennes klänning med min hand. Tårar rinner längs hennes kinder, men jag känner ingen skuld längre. Jag hör fotsteg komma närmare, jag kan inte låta någon se vad som händer. Så jag drar med mig henne in på hennes rum. Jag puttar henne mot sängen och hon landar med en duns. Hon ser in i mina ögon med rädsla och avsky. Jag går fram till henne och tvingar henne lägga sig ner på rygg med hjälp av min kroppstyngd så jag hamnar ovanpå henne. Jag kysser henne först på munnen, sen ner längs halsen medan jag låter min ena hand utforska hennes kropp. Precis när jag kommit till hennes bröst så hör jag dörren slås upp. Någon drar mig ifrån Rosie med en jävla kraft, för jag landar på rumpan på golvet. 

"Ja jag menar det. Jag älskar dig Felix." Säger hon längre bort i hallen. Jag ser på henne sårat men hon vägrar att möta min blick helt. Jag vet att hon har sett mig men hon låtsas som om hon inte gjort det. Snabbt tar jag det jag skulle ha i hallen och går ut. Jag stannar på altanen utanför ytterdörren och röker. Det var ju mig hon skulle säga så till, inte den där skiten. Jag älskade henne över allt annat, och Felix hade varit otrogen mot henne. Fast det hade hon också varit. Ändå så stod hon där och sa "jag älskar dig" till den tönten. Okej, lugna dig nu Andy. Gör inget dumt. Jag går in igen med bara en tanke i mitt huvud. Hon ska stå för dem orden. Musiken ekar i öronen. Olivia måste ha satt på musik när hon hörde Felix och Rosie höja rösterna åt varandra. 

Jag går mot där jag senast såg henne. Hallen som leder till hennes rum. Jag svänger precis runt hörnan när jag ser henne och Felix gå in på hennes rum. Ser jag i syne eller hade Rosie tårar i ögonen. Dörren till hennes rum stängs. Vad jag ska göra? Jag är ju osäker på om det faktiskt var tårar eller om jag såg fel. Det skulle vara fel om jag gick in där och störde dem. Då skulle jag få en ordentlig utskällning av Rosie sen. Fast tänk om jag såg rätt, tänk om Felix gjorde illa henne. Då skulle jag göra fel i att inte göra något. Jag närmar mig hennes rum. Jag ska bara se vad läget är, inte gå in förens jag vet säkert. Nästan framme, bara något steg till och jag är vid dörren. Jag tar ett steg till och lägger örat mot dörren. Jag hör kyss-ljud och ska precis vända om när jag hör en låg snyftning. Kanske inbilla jag mig själv, men hellre ta det misstaget än bara gå härifrån nu. Jag slår upp dörren och ser Felix ovanpå henne. Rosie ligger blixtstilla, gör inget motstånd men inte heller är hon med på detta. Hon blundar hårt. Jag känner hur jag tappar kontrollen över mig själv i bara några sekunder. Men på de sekunderna har jag greppat tag om Felix och slängt honom bakåt, iväg ifrån Rosie. Han landar på rumpan på golvet strax intill mig. Jag gör allt för att tygla mig men ilskan är kvar. Nu har jag åtminstone kontroll över mig själv. Rosie slår upp ögonen och kryper ihop i hörnan av sängen. 

"Vad fan håller du på med jävla idiot?!" Skriker jag vetandes att ingen annan än Rosie och Felix hör mig. Jag stänger igen dörren och greppar tag om Felix tröja. Jag drar upp honom på fötter och slår honom i ansiktet.

"Låt mig va din jävla skithög. Du är ingenting." Säger han och sliter sig ur mitt grepp.

"Om du någonsin rör henne igen kommer jag slå skiten ur dig. Fattar du det?" Säger jag hotfullt.

"Kan jag få prata med min flickvän ifred?" Säger han nonchalant.

"Vad var det du inte fattade?" Säger jag hårt.

"Sluta båda två. Jag vill inte höra mer. Andy kan du lämna oss ifred en stund?" Säger Rosie. Jag blir så chokad så jag vet inte vad jag ska säga. Jag går ut ur rummet och lämnar de ifred.  
 

"Rosie vi kan inte fortsätta så här. Vi är fulla." Säger jag och reser mig upp och kliver av henne. Jag sätter mig bredvid henne på hennes högra sida. Hon ser på mig surt. Jag förstår henne verkligen inte. Vad hände med henne egentligen under sommaren. Innan sommaren så var jag allt hon ville ha, hon klamra sig fast vid minsta lilla hopp jag gav henne. Jag kände mig taskig för alla mina falska hopp jag gav henne när jag visste att det aldrig skulle bli vi två. Även om hon var allt jag ville ha, den enda jag älskade helhjärtat så ville jag inte ge upp något av det jag hade innan. Jag var rädd för att binda mig men jag älskade Rosie. För henne skulle jag göra vad som helst för. Så nu i sommras när jag äntligen insåg det så vägra hon ta emot det. Varför skulle kärlek vara så svårt för? Jag ser på Rosie och hon ser på mig bestämt. Den där blicken känner jag igen. Den blicken hade hon när hon inte tänkte ge med sig vad som än hände.

"Så skyll på det då om någon frågar." Säger hon och ställer sig på alla fyra. Jag kan se hennes bröst som sitter ihoppressade i bh:n. Tjejer kunde verkligen få en att gå galen av nyfikenhet över vad dem gömde under bh:n. Hon kryper sexigt fram till mig och jag vecklar ut mina ben så hon kan lättare komma fram till mig. Rosie puttar ner mig i sängen så jag blir liggandes på rygg. Hon sätter sig i gränsle över mig och böjer sig ner för att kyssa mig. Jag gör inget motstånd, jag säger inget heller. Jag vill ju inget hellre egentligen, jag ville bara visa henne att jag kan vara en bra kille också som inte är bara ute efter sex. Hon ler lite i kyssen. Antagligen för hon kan känna mig hårdna (igen)  nu mot hennes ben. Jag kan inte hjälpa det, hon gör mig kåt bara genom att vara nära mig. Precis när hon reser sig upp för ta av sig bh:n så hör jag dörren öppnas. In kommer nån full tjej. Hon blir ståendes och ser på oss ursäktande. Hon mumlar förlåt eller något. Jag blir lite sur på henne. Jag blänger irriterat på tjejen.

Rosie är snabbt av mig, och på med sin klänning och ute ur rummet på nolltid. Jag ser efter henne innan jag säger ett bestämt "Ut." till tjejen. Hon nickar och tar sig staplande ut ur rummet.

Jag suckar tungt och börjar ta på mig kläderna. Rosie är antagligen långt borta nu. Jag bestämmer mig för gå ut så fort jag tagit ett glas vatten i köket.

När jag kommer ut ser jag Rosie kyssas med någon kille. Jag blir rasande, svartsjuk, irriterad. Mina steg är riktade mot dem i full fart. Jag kan inte hejda mig innan jag hoppar på honom. Han reser sig och stirrar stumt på mig. Hon ser på mig besviket, oroligt. Sen känner jag hans näve träffa min käke och jag faller till marken.

 

Jag drar mig snabbt av Andy, och får tag på min klänning som jag i all hast drar på mig och flyr ut från rummet. Tjejen som kom instapplandes var stupfull och kunde knappt stå upp. Skämigt är vad det är när man super sig så full. Jag tar höger så fort jag är ute ur rummet. Jag fortsätter jogga förbi alla människor, ifrån rummet, ifrån Andy. Han hade rätt, det var fel. Jag var dum som försökte intala mig nåt annat. För guds skull jag var ju tillsammans med Felix. Han förkänade en trogen flickvän. Så tålmodig och gullig han hade varit mot mig har nog ingen varit. Och nu höll jag på att förstöra allt genom att ha sex med Andy. Två gånger hade jag varit nära nu. Jag måste seriöst var världens sämsta flickvän någonsin. Jag sprang mer nu ända tills jag slog upp en dörr och kände en sval bris träffa mig. Allt stannade för en kort sekund. Jag gick långsamt ut på gräsmattan. Louise och hennes familj hade den näst största gräsmattan här uppe på kullen bland alla villor. Hennes mamma Nina hade gjort ett fantastiskt jobb med trädgården här. Det var dalior och rosor och orkidéer lite här och där. Hur vackra som helst. Uppe i mina tankar gick jag runt bland blommorna och beskådade de. Helt plötsligt gick jag in i någon. Jag kolla upp och stirradde in i ett par blå ögon. David.

"Ursäkta igen." Säger jag skamset och ser ner på mina fötter.

"Det är lugnt, några gånger till och jag är van." Säger han skämtsamt och skrattar dovt. Jag ser upp på honom igen och han ler vänligt mot mig.

"Förlåt, jag var bara uppe i mina tankar." Säger jag ursäktandes.

"Det är lugnt, vad gör du här ute förresten?" Säger han mjukt. Ja vad gjorde jag här ute egentligen? Jag hade ingen aning. När jag flydde från Andy så hade mina fötter fört mig hit ut.

"Ärligt? Jag har ingen aning." Säger jag och flinar lite.

"Okej." Säger han roat. Jag funderar på att fly från honom också.

"Vad gör du här ute?" Säger jag bara för avleda fokuset från mig.

"Jag letade faktiskt efter dig och såg dig springa ut här." Säger han lite nervöst. Jag förstår inte. Varför leta han efter mig. Vad kunde han möjligen vilja mig?

"Jaså? Jag är här nu." Säger jag och  flinar lite, men hela jag står där oförstående.

"Ja det är du, jag ville bara..." Början han och kommer närmare mig innan han pressar sina läppar mot mina. Jag gör ingenting, låter honom kyssa mig. Jag blir så chokad över händelsen att jag står helt stilla. Någon kommer emot hos ser jag i ögonvrån. Nu kan jag se att det är en han, och han flyger emot oss. Eller snarare David, sekunden senare ligger David på marken. Jag ser på David, fortfarande i chock över vad han gjorde. Sen vänder jag mig och ser in ett par välbekanta blå ögon som jag egentligen älskar. Jag ser besviket på Andy, hur kunde han göra så. David hade för visso inte behövt kyssa mig sådär, men Andy hade inte behövt fälla honom. Andy möter min blick. Jag ser hans ilska i ögonen, men det finns mer där. Svartsjuka. Han ser in i mina ögon intensivt. Två sekunder senare får han en smäll rätt på käken och han faller till marken. David måste tagit sig upp och smällt tillbaka. "Andy!" Ropar jag förskräckt och slänger mig ner bredvid honom. Han har sina ögon slutna i smärta. Jag ser hur han spänner käken för att inte göra något mer. Han slår upp ögonlocken, hela han är stel och andas in och ut kontrollerat. Andy ser på mig och lugnar sig lite. Jag andas ut lättad.

"Hur kan du va med nån sån idiot?" Säger David anklagande till mig och ser på Andy hatiskt. Jag ser på David förvånat. Jag trodde verkligen inte något sånt skulle komma från hans mun.

"Hey, passa dig din jävla tölp om vad du säger om mig." Säger Andy hotfullt och ställer sig upp. Jag ser på dem oroligt. Vad var det som hade hänt egentligen?

"Jag är inte rädd för någon jävla gris som du." Säger David mopsigt men jag kan se hans rädsla i ögonen. Andy kan verkligen vara skrämande när han tonade upp sig sådär och gick mot en hotfullt. Jag hade mina egna erfarenheter. Det kändes nästan som jag hade en skyldighet att göra något.

"Om du någonsin rör henne igen eller ens så mycket som kommer i närheten av henne, så kommer jag slå skiten ur dig. Fattat?" Säger Andy hotfullt, allvarligt. Jag ställer mig upp och är beredd att gå emellan när som helst.

"Jag gör vad fan jag vill. Du bestämmer fan inte över mig." Säger David och tonar upp sig mot Andy. Andy slår första slaget och träffar David mitt i magen. David slår nästa och träffar Andy mitt i bröstkorgen. Man ser hur Andy kippar efter luft och försöker återfå balansen. David gör sig beredd på att slå igen. Jag skyndar mig emellan och båda stannar upp. Andy som precis fått tillbaka andningen och balansen, stannar upp i sin rörelse som skulle resultera i ett slag mot David, och David som var på väg att slå Andy i ansiktet. 

"Det räcker! Ni är så jävla löjliga. Om ni bråkar över mig är ni bara dumma. Jag har kille för guds skull, jag är ingens av er." Säger jag besvärat och surt. Båda ser på mig besviket. Jag ger dem en mördarblick innan jag börjar gå därifrån. Jag hör en smäll och någon falla till marken. Snabbt vänder jag mig om och ser Andy liggandes på marken. Jag springer fram till honom och kollar att han andas då han har slutna ögon igen. Han andas. Jag ställer mig upp och vänder mig mot David.

"Vad fan håller du på med?" Säger jag surt.

"Är du seriös? Försvarar du ärligt talat honom? Du är fan en jävla hora." Säger han och hånskrattar åt mig. Jag gör allt för att tygla mig, men jag klarar inte det. Jag knyter min näve och smäller till honom rakt i ansiktet. Han börjar blöda näsblod, och tar sig om näsan, då ett litet skrik av smärta lämnar hans mun.

"Vad fan gör du. Du bröt fan min näsa:" Säger han klagandes.

"Så synd." Säger jag sarkastiskt och ler ett falskt leende. Han går sin väg. Jag kommer på att Andy ligger på gräset, jag slänger mig ner vid hans sida. Han möter mina ögon på en gång när jag smeker hans kind. Vi ser djupt i varandras ögon. Jag vill inget hellre än att kyssa dem där perfekta läpparna men istället ler jag mot honom mjukt. Han ler tillbaka och smeker bort en tår från min kind som fallit med sin ena hand.

"Du kunde gjort illa dig." Säger han oroligt.

"Han kalla mig hora. Ingen kallar mig hora, och kommer undan med det." Säger jag och spelar förolämpad. Han skrattar lite roat åt mig och jag flinar.

"Kan vi gå hem nu Rosie?" Säger han och sätter sig upp. Jag nickar kort bara för hans blå ögon är fästa intensivt på mig, och jag tappar talförmågan varje gång nästan jag ser in i dem där underbara blå ögonen. Vi reser på oss. Jag springer in och hämtar min väska innan jag springer ut till Andy igen och vi går.

 

Efter gått in i badrummet en stund för samla mig så går jag efter honom. Han är säkerts ute och röker med Vendela. Jag går med snabba och bestämda steg mot hallen. Precis vid hörnan går jag nästan rakt in i honom. Jag ser in hans blå ögon som jag kan drunkna i.

"Vad fan handlade det där om?" Säger jag förbannat.

"Inget, glöm det." Svarar han mig muttrandes.

"Nej det tänker jag inte göra. Bryr du dig så mycket?" Säger jag mjukt. Han suckar och ser in i mina ögon. 

"Ja, jag blir svartsjuk. Även om jag älskar dig och jag vet att du egentligen älskar mig, så blir jag rädd ibland att du skulle välja honom igen nästa gång jag har en chans." Säger han och ser ner i golvet. Hela jag vill bara krama om honom, säga att jag älskar honom, men jag måste vara stark. Jag biter mig nervöst i läppen. 

"Andy, jag..." Börjar jag och ser ner i marken. Hans blick bränner på mig. Jag kollar ut genom det lilla fönstret och ser att Vendela är på väg in. Jag måste göra något, jag kan inte låta henne se ännu ett misslyckande. Så jag tar ett steg närmare honom och ser in i hans ögon innan jag sluter mina och lutar mig in för en kyss. Han kysser mig intensivt med så mycket känslor. Det är allt där, beviset på att han verkligen älskar mig, men kan jag verkligen lita på det. Jag vet ingenting längre, jag tappar greppet om allting runt omkring och slukas av nuet. 

"Vad fan håller ni på med? Vad var det jag sa tidigare Andy?" Säger hon surt. Om det inte hade varit för Vendela så hade det nog blivit mer än bara en liten oskyldig kyss. Jag släpper honom på en gång och han ställer sig lite framför mig som för att skydda mig. Jag suckar, jag behöver inte någons skydd jag kan ta hand om mig själv.

"Vendela lugna dig." Säger han varnande. Jag flinar lite när Vendela ser på mig med sin kalla blick. Det hade gått som jag och Olivia hade planerat. 

"Vi kysstes om du inte såg det. Eller du kanske är blind också." Svarar jag Vendela och går förbi Andy mot henne för visa att jag är inte rädd för henne.

"Jag ser jävligt bra. Tillräckligt för att se att du är en jävla hora!" Skriker hon och slår mig på kinden. Jag staplar några steg bakåt. Hon är starkare än vad hon ser ut måste jag erkänna. Jag känner Andys armar omkring mig. Han tar tag i min haka försktigt och tvingar mig att kolla upp på honom. Jag klarar seriöst inte av att vara så här nära honom när han inte är min. Han studerar min kind och vänder sig sen mot Vendela med en iskall blick. Sekunderna som gått är inte många, men de känns som evigheter.

"Vad fan håller du på med? Är du helt jävla dum i huvudet? Försvinn härifrån. Jag vill aldrig se dig igen, och kommer du någonsin nära Rosie igen så kommer du få ångra dig djupt." Säger Andy hårt mot Vendela. Hans grepp hårdnar lite som om jag skulle försvinna om han släppte taget om mig. 

"Jag förstår inte hur du kan älska nån tönt som henne. Aja det var ju bara sex och status ändå mellan oss, om du vill förlora all status på grund av henne så varsegod." Säger hon surt och går ut genom dörren.

Äntligen var hon borta, äntligen så var han min. Fast nej så var det inte. Jag var ju fortfarande Felix flickvän och Andy var fortfarande den som aldrig skulle ta något seriöst. Vilken värld det än var så kunde det aldrig bli vi två hur mycket jag än önska det.Varför står jag kvar i hans omfamning, jag borde ha tagit mig ur den för länge sen. Slaget från Vendela hade redan gått över. Min kind var lite öm men inget mera. Varför stirrar Andy på mig? Nej Andy gör det inte, vill jag säga högt men orden finns bara i mina tankar. Jag sluter mina ögon och Andys läppar möter mina i en kyss. Så fort jag lyckas få i ordning på mina tankar igen så drar jag mig ur kyssen. Jag drar häftigt efter andan.

"Andy jag är tillsammans med en annan kille. Jag borde inte ens vara här i hallen, jag borde inte ha gått efter dig heller men jag blev orolig för dig." Säger jag ångerfullt och lite panikslaget. 

"Rosie jag förstår dig inte. Du säger att du inte vill ha mig men du vill inte att jag ska vara tillsammans med någon annan. Du säger att du inte vill ha mig men gör inget motstånd när jag kysser dig, ibland till och med är det du som kysser mig. Kan du snälla förklara." Säger han upprört och ser på mig förvirrat.

"Jag tycker bara du inte ska vara tillsammans med Vendela, hon är ingen bra tjej." Svarar jag neutralt och försöker på mig så neutralt ansiktsuttryck jag kan.

"Och kyss-delen?" Säger han skeptiskt och ser på mig lugnt. Jag tar ett djupt andetag. Han visste varför, jag visste varför. Vi älskar varandra. Snart skulle jag inte kunna komma med mer ursäkter för varför jag inte skulle ge mig hän till honom.

"Jag antar att jag äntligen lärt mig ditt spel. Så istället för att vara den vars känslor du lekte med så vände jag på det helt enkelt." Säger jag kyligt och springer mot toaletten.

Tårarna rinner längs kinderna i floder känns det som och gör det svårt att se. Jag springer in i nån och jag mumlar ursäkta.

"Vänta lite. Vad har hänt?" Säger David mjukt och tar tag i min arm innan jag hinner gå vidare mot toaletten. Jag torkar bort tårarna så gott jag kan innan jag vänder mig mot honom.

"Inget. Allt är okej, jag fick något i ögat bara. Ursäkta igen för att jag gick in i dig." Säger jag och ler ansträngt.

"Du vet att ha smink och gråtit lämnar spår. Och dem tårarna jag såg alldeles nyss var inga tårar man bara får från att ha fått något i ögat." Säger han försiktigt och ser på mig med sina vänliga ögon. Jag sjunker ihop lite och suckar.

"Det är komplicerat." Säger jag utmattad efter alla tårar. Han ler prövande mot mig och ser in i mina ögon. Han verkar jättegullig.

"Vad sägs som att jag låter dig gå och fixa dig på toan, och sen berättar du för mig vad som hänt? Vem vet, jag kanske kan vara till någon hjälp i det hela." Säger han vänligt.

"Vad snällt av dig men jag tror inte du kommer orka höra på allt." Säger jag och skrattar lite bittert.

"Ojoj är det så mycket, nu blir jag ännu mer nyfiken ju." Säger han lite retsamt och ler.

"Okej då, förresten har efterrätten redan varit?" Säger jag. Hade jag missat efterrätten skulle jag få rejält med skäll för att ha lämnat bordet utan ursäktat mig till alla, och sen dessutom missa efterrätten också.

"Ja, de vuxna är på väg ut nu." Säger han.

"Jaha okej." Svarar jag honom och går mot toan. Jaja, jag skulle ändå hem till mamma sen. Jag sa till pappa att mamma hämta mig när festen var slut; så att dem slapp stanna uppe eftersom de skulle jobba imorgon bitti. Precis innan jag ska gå in i badrummet så hör jag David säga "Jag väntar här". Han ler mot mig och jag går och hämtar min väska snabbt innan jag igen försöker gå in i badrummet. Den här gången så kommer jag dit och jag låser dörren om mig.

Väl inne i badrummet så tvättar jag bort det utsmetade sminket och sminkar om mig. Jag tar av mig den vita långklänningen och sätter på mig den svarta kortklänningen. Den är rätt urringad, det är v-urringning. Sen är det som ett skärp nästan som skiljer överdelen med resten av klänningen. Den är i spetsdetaljer på fallet annars är det som vilken annan svart klänning som helst.

Efter en stunds tvekan går jag ut till David. Han står där som lovat och ler mot mig när han ser mig. Jag ler svagt tillbaka. Jag känner knappt killen.

"Eh du jag måste nog gå, fast ditt erbjudande var väldigt...generöst." Säger jag ursäktande och ler mot honom.

"Aa visst, ses sen kanske?" Säger han förhoppningsfullt.

"Visst." Säger jag vänligt och sen smiter jag därifrån.

Festen har börjat det märker man. Musiken är på högsta volym, snacks och dricka finns på varje bord i rummen. Louise har möblerat om lite för få fram ett dansgolv. Förbrillt letar jag efter Andy med blicken. Jag ser honom tvärs över rummet. Han står och snackar med nån tjej. Ärligt talat en riktig bimbo men aja. Jag greppar tag i första flaskan jag ser och häver i mig vad det nu är i den. Jag känner spriten bränna i min hals. Spelar roll om jag blir lite full, då kanske jag kan klara av den här kvällen med att se Andy hela tiden. Jag går motsatt håll från Andy och går rakt in i köket.   

 

"Okej. Film?" Säger jag hoppfullt. Slippa ha sex med henne är på min top 5-lista över vad jag vill göra just nu. 

"Ja för är inte på humör längre för att ha sex." Säger hon och släpper trosan och linnet på golvet. Sen kommer hon och sätter sig i sängen. Vi sätter på en komedi och fixar popcorn till henne och chips till mig.

Jag har precis kommit hem från skolan. På väg in i lägenheten så finns ett rosa kuvert med mitt namn på den bland all post som kommit idag. Jag tar upp det och ser att det är från Louise, bara genom att läsa adresssändningen. Det var ett tag sen jag hörde något från henne. Försiktigt öppnar jag den. Det är en inbjudan på efterfest efter en middag med hennes släkt och grannarna. Inbjudan gäller för mig och en plus. Tydligen är middagen och festen imorgon redan, på fredag. Jag borde ringa pappa och fråga om middagen, sen ska jag ringa Andy och se vem han tar med. För är jag bjuden så är hans familj bjuden inklusive han också. 

 

Pappa sa att han trodde inte jag skulle komma, men jag var mer än välkommen. Vi bestämde att han skulle hämta mig på väg hem från jobbet. Så jag fick ta med mig grejer för att göra mig i ordning med till honom. 

Andy som jag ringde sen efter pappa sa; att han skulle ta med Vendela, fast hon skulle behöva gå tidigt på efterfesten. Inget mig emot. Ju mindre jag behövde se slampan, desto bättre. 

Sen ringde jag Louise också för se vad för dresscode det var. Svart och sexigt, sen accesoarer eller detaljer fick vara i alla möjliga färger. Jag hade en bra klänning då för imorgon, och ett par bra klackar till det också. Allt jag behövde kunde vara accesoarer.

Mitt och Olivias försök att sabotera för Andy och Vendela hade tydligen inte gått så bra. Ingen av de hade åtminstone misstänkt oss, men vi var tvungna att komma på en ny plan och helst så fort som möjligt. Jag hade en idé men det var inte min bästa hittills. Bäst att höra med Olivia först. Jag tänkte att imorgon på festen eller under middagen vore det perfekta tillfället. Jag borde ringa henne nu på en gång. Jag letar rätt på min mobil och sen väntar jag på att hon ska svara. Det går ett antal toner innan hon svarar.

"Hej, hur gick det med vår plan?" Säger hon glatt.

"Det gick tydligen inget vidare. Jag fråga försiktigt vad som hade hänt efter jag gick i tisdags. Andy sa att han hade fått samtal av Vendela. Hon hade kommit över. När hon var hemma hos honom så hade hon hittat ett matt lila linne och ett par spetstrosor. Han tyckte det var jätteskumt, han kunde känna igen linnet och trosorna men visste inte från vart. Hon hade tydligen trott honom." Berättar jag för Olivia. Hon suckar djupt och förblir tyst en stund. Antagligen tänker hon på en ny plan.

"Så vad gör vi nu?" Säger hon efter en stund tystnad.

"Jag har en idé, men jag vet inte om den är så bra eller genomtänkt." Börjar jag.

"Okej, låt höra. För vi fortsätter väl eller?" Säger hon och väntar på mitt svar.

"Ja det gör vi. Jag tänkte imorgon så ska jag och Andy på någon middag hos Louise, med alla familjer på gatan plus hela hennes släkt. Sen efter så är det någon efterfest. Man får ta med sig en plus en på middagen och efterfesten. Så jag tänkte om du ville hänga med då, så skulle vi kunna göra något då? Hur som helst tänkte jag att under middagen så kan jag komma med en massa saker som har hänt mellan mig och Andy; så Vendela känner sig utanför och osäker. Sen under efterfesten så gör man något mer. Fast jag vet inte vad än. Kanske betala någon tjej för stöta på honom så Vendela blir svartsjuk eller något." Säger jag.

"Jag kan tyvärr inte imorgon, har en egen middag att närvara på. Men du är nog på rätt spår, jag har bara en anmärkning på det." Säger hon lurt.

"Jaha vad är det?" Frågar jag misstänksamt.

"Om vi verkligen vill lyckas behöver vi göra henne sur, inte svartsjuk. Någon måste gå henne på nerverna genom Andy. Vad hatar hon mest eller snarare vem?" Säger hon nöjt.

"Jag vet inte, så säg mig vem hatar hon mest?" Säger jag trött. Vad är det nu hon har tänkt? 

"Du Rosie. Så under middagen gå henne på nerverna, och använd Andy mot henne. Sen någon gång under kvällen måste du göra en slutstöt. Något som får henne att explodera och skäller ut dig. Se till att Andy ser och då kommer han göra slut med henne för bettet sig så illa mot den han egentligen älskar. Jag är för tusan ett geni seriöst." Säger hon ännu nöjdare. 

"Han älskar inte mig." Säger jag trotsigt, och jag hör hur Olivia suckar i andra änden av telefonen.

"Det vet vi inte säkert, men har vi tur så gör han det och kommer därför försvara dig." Säger hon besvärat.

"Jaja, vad är den så kallade slutstöten då?" Frågar jag trött.

"Du måste kyssa honom när Vendela ser." Säger hon och jag blir så överraskad att jag blir helt tyst. Vad ska jag svara på det? Jag vill inget hellre än att kyssa honom och släppa alla hämningar. Det var just därför jag inte lita på mig själv i närheten av honom. Jag skulle inte lyckas stoppa mig själv från göra något jag skulle få ångra sen. Det vore inte rättvist mot Felix. Vi hade ju precis kommit över händelserna från Utö, och jag hade bara varit hemma en vecka och redan var jag på väg att förstöra det. 

"Rosie?" Säger Olivia i andra änden. Hon väntar tålmodigt på att jag ska hitta min talförmåga igen.

"Ja?" Svarar jag dumt. Hon suckar och himlar säkerts med ögonen också.

"Är du med på det? Kyssen alltså. För du sa att du inte har några känslor för honom längre. Så det borde väl inte vara några problem." Säger hon.

"Mm visst." Svarar jag entonigt.

"Bra då har vi bestämt det. Håll mig underättad imorgon, men nu måste jag gå." Säger hon glatt.

"Mm, hejdå." Svarar jag och hon lägger på.

 

Fredag 

Jag sitter i bilen med pappa. Han har precis hämtat mig från mamma. Jag har allt för ikväll med mig i min väska. Imorse så stod jag länge framför min garderob för välja ut vad jag skulle ha. Jag hade pratat mera med Louise; och det skulle tydligen vara en väldigt "fancy" middag. Så det var kjol och blus, eller klänning. Hon skulle ha en mer anpassad klänning till middagen, och sen en partyklänning till efterfesten. Så det hade blivit min vita långklänning som jag hade haft på strandfesten i början av sommaren till middagen. Den hade en en v-uringning som utgjordes av det yttre tyget. Det var ett svart sidesband med en rossett på vänstra sidan runt midjan som delade upp bysten och resten av klänningen. Det var ett flödigt fall, otroligt mycket lik en prinsessklänning. Sen till efterfesten så hade jag valt den så kallade "den lilla svarta".   

"Bra gjort, bitch." Säger Vendela hånande och flinar.

"Tackar slampa." Säger jag sarkastiskt och ler falskt mot henne. Hon fnyser och lämnar rummet också. Louise ser på mig frågandes. Jag borde göra något åt det. Alla har märkt nu att något är fel vid vår ände av bordet. Det är helt tyst för en stund och alla stirrar mot mitt håll. Tillslut är det Nina, Louises mamma, som tar till orda. Hon hetsar alla att äta vidare och sen är pratet igång igen. Det som hände nyss är som bortblåst.

"Vad hände precis?" Frågar David försiktigt och vänder sig mot mig.

"Jag vet faktiskt inte. Ursäkta mig." Säger jag och lämnar bordet också.

Andys perspektiv

Jag reser mig upp från bordet och går ut i hallen frustread. Varför låter jag henne komma åt mig så mycket? Varför blir jag så upprörd när hon nämner Felix? Jag vet nu att jag älskar henne men att det ska vara så jävla svårt att få henne trodde jag inte, eller att det skulle göra så ont att se henne hela tiden och vara så nära henne. Hon var mitt allt, utan henne skulle jag aldrig kunna leva. Farsan slog en och morsan sket i en fullständigt. Mysig familj man hade. Hon var det enda bra i mitt liv. Det där jag sa om att någon av oss skulle bli sårade så visste jag redan svaret på det. Det skulle bli jag. Varför skulle hon välja mig efter allt jag utsatt henne för, när hon hade en kille som gjorde allt rätt från början? Jag hör fotsteg och innerst inne hoppas jag att det är Rosie som har följt efter mig, även om jag behöver vara ensam en liten stund för att samla mig. Fotstegen närmar sig och nu är dem precis runt hörnet från mig. Runt hörnet kommer Vendela. Hon räcker fram en cigg och går ut genom dörren. Jag följer efter. Ibland var det skönt med Vendela. Hon brydde sig inte så då ifrågasatte hon inte mig, och hon trodde att en cigg var lösningen till allt. 
Vi sa inte ett ord till varandra, stod bara där på barstun och röckte. Jag kollar in i hallen genom det lilla fönstret bredvid dörren. Vendela ser på mig och sen ut på tomten. Jag släcker min cigg och öppnar dörren.

"Ska du med in? Jag tror alla undrar vart vi tagit vägen." Säger jag.

"Jag kommer strax, ska bara röka klart." Svarar hon mig.

"Jag väntar inne." Säger jag och hon nickar. Jag går in och stänger bakom mig. Åter igen hör jag fotsteg i hallen. De är snabba och bestämda. Jag går fotstegen till mötes, fast jag hinner inte långt. Vi står precis vid hörnan och jag ser in i de där välbekanta bruna ögonen jag älskar.

 

 

"Kan funka, men hur får vi dit dom så kallade bevisen hos Andy?" Säger hon fundersamt. Jag öppnar munnen för någon spydig kommentar om Andy men kniper igen för det skulle bara Rosie tycka att det var jobbigt att höra.

"Du! Du får dit dem. Nästa gång du är hos Andy så lägger du ut massa bevis som är lätta att hitta men inte uppenbara." Säger jag nöjt.

"Du är ett geni Olivia!" Säger hon och ler stort mot mig.

På tisdagsmorgonen vaknar jag upp glad och utvilad. Jag ska träffa Andy idag. Så där av att jag är glad, men idag hoppas jag även på att jag ska lyckas sära på honom och Vendela. Det är för hans egna bästa. De två kan inte ha ett hälsosamt förhållande. De utnyttjar ju bara varandra. 

 

Jag står utanför Andys dörr och väntar på något. Jag vet inte ens varför jag inte knackat på än. Vad vänta jag på liksom? Bättre tider? Jag fnyser åt mina egna tankar, och drar försiktigt upp ett linne bara för att försäkra mig om att jag har det jag skulle ha med mig. Nervöst fingrar jag på linnet som jag har i mina händer. Jag kollar ner i väskan bara för att försäkra mig om att allt är där. Djupa andetag Rosie. Knacka på bara för guds skull! Jag knackar på osäkert. Man kan höra fotsteg närma sig dörren och hur den lås upp. Snabbt drar jag igen dragkedjan på väskan för säkert skull så att inte Andy råkar se något han inte ska. Dörren öppnas och Andy står framför mig. Jag drar efter andan. Bara att se honom framför mig får mig att le av lycka. 

"Hej äls...Rosie" Säger han och rodnar. Jag kollar på honom storögt. Var han precis på väg att kalla mig älskling? Jag blir lite stäld och det känns som jag har fått tunghäfta. 

"Eh...ja...hej." Mumlar jag och stiger in i hallen hos honom. Han har backat några steg så han står utanför den avskilda hallen, som påminner väldigt mycket om hallen hos pappa. Jag hänger av mig skinnjackan och känner mig nästan lite naken där jag står framför Andys studerande blick på mig. Det känns som en evighet innan han öppnar munnen igen, och jag korsar armarna över bröstet bara för skymma mig lite. Jag hade valt ett par höga ljusblåa jeansshorts med ett vitt linne till som hade ett spetsmönster i blommor vid urringningen.

"Vad vill du göra?" Säger han och ser in i mina ögon. Jag känner hur jag blir alldeles knäsvag av hans blick bara som är varm och glad.

"Jag vet inte. Kanske se en film?" Föreslår jag avvaktande. Jag ville bara få en chans till att placera ut tjejkläderna i Andys rum så fort som möjligt. Det kändes fel att göra så här mot honom ju mer tid som gick. Väskan vägde bly av skuldkänslor för kläderna som låg där i.

"Visst, men sen kan vi väl gå ut eller nåt för det är så fint väder idag." Säger han och börjar gå bort mot sitt rum. Jag nickar som svar och följer sen tyst efter honom.

Andy sträcker sig efter fjärrkontrollen och pausar filmen. Han ser på mig oförstående. Skit! Han har märkt att något är fel. Jag ser tillbaka på honom. Rakt in i hans mörka blå ögon.

"Vad har hänt Rosie? Och säg inget, jag vet att det är något." Säger han och ser på mig allvarligt.

"Det är verkligen inget." Säger jag besvärat och undviker hans blick. Första 20 minuterna hade jag glänst på honom lite då och då, jag kunde inte koncentrea mig på filmen för han satt så nära mig. Allt jag ville var att dra honom nära mig och kyssa honom. Aldrig tidigare hade det varit ett problem för mig att ha honom så nära. Jag hade lyckats koppla bort det och varit lika nära själv utan att tänka på det. Fast nu hade jag ett stort problem med det. Varenda nerv var på helspänn. Hela min kropp krävde närhet och beröring från honom. Längtade, krävande. De senaste 40 min hade jag flyttat mer och mer ifrån honom. Jag hade skyllt på att det var så varmt och om vi satt så nära blev det bara varmare. Just nu satt jag så långt in man kunde komma i hans säng. Jag satt ihoppressad mot väggen och vägrade flytta på mig minsta lilla millimeter närmare honom. Jag litade inte på mig själv.Vad var fel på mig idag? Det hade varit jättestelt mellan oss ända sen jag kom hit. 

"Kan du inte bara berätta vad det är så vi kan gå vidare." Säger han otåligt och suckar.

"Du bryr dig ändå inte, och jag vill inte prata om det." Muttrar jag irriterat. Han hoppar närmare mig och drar in mig i hans famn. Jag kan känna hans andetag i nacken och jag får en behaglig rysning genom kroppen. Hur kommer det sig att han har sån effekt på mig just nu?

"Jag bryr mig visst. Förlåt, jag menade inte att låta så inte bryende." Viskar han nästan ohörbart. Jag är kvar i hans omfamning. Helt stilla, det går tusen tankar omkring i mitt huvud. Jag drar mig ur omfamningen och ler lite mot honom.

"Det är lugnt, men jag vill bara inte prata om det. Okej?" Säger jag och ser på honom. Han nickar, och sen reser han på sig och jag ser fundersamt på honom.

"Jag ska bara på toa innan vi playar filmen igen." Säger han och flinar lite. Nu är min enda chans att lägga ut kläderna! 

"Okej." Svarar jag enkelt och tar upp mobilen. Han lämnar rummet, och jag hör hur stegen låter längre och längre bort. Jag går fram till väskan som jag ställt vid sängkantens ände. Jag drar upp alla kläder jag tagit med. Det är ett silkeslinne som du kan ha som pyjamas, ett par spetstrosor och en vit kortstrumpa. Jag lägger linnet bland hans kläder på golvet, det är matt lila så det lär smälta ihop med resten av kläderna. Sen lägger jag strumpan vid fotändan av sängen på golvet, lite skymd av överkastet som brukar ligga på sängen. Efter det så tar jag upp spetstrosorna och pressar ner dem mellan sängen och väggen försiktigt. Dem ska ses lätt men inte uppenbart. Mitt jobb här är klart! Jag hör fotstegen komma närmare och närmare. Snabbt sätter jag mig tillrätta i sängen precis i tid till att dörren öppnas och Andy kommer in i rummet igen.

 

"Jag måste nog gå. Fick precis sms från mamma om att det var något viktigt." Säger jag och packar ihop mina saker så fort jag kan och flyr ut från hans rum. Från alla frestelser. 

"Jaha okej." Säger han förvånat och följer efter mig.

 

Vi står i hallen. Rosie håller på att sätta på sig skorna.

När jag kom tillbaka efter toaletten så hade hon tydligen fått ett sms av sin mamma om att hon var tvungen att komma hem. Ibland hade hennes mamma sämsta timeingen någonsin. Jag tänkte prata med Rosie om oss när vi skulle tagit den där promenaden. Jag ville berätta att jag skulle finnas där för henne vad hon än beslutade. Vendela var jag tillsammans med endast för statusen, men fick jag Rosie skulle jag skita i resten.

"Ja jag måste väl gå nu men..." Börjar hon tveksamt. Hon fingrar nervöst på en ring hon har på sig.

"Ja?" Säger jag och ler mot henne. Hon rodnar lite, och jag undrar vad hon precis tänkte.

"Hejdå." Säger hon snabbt och flyr ut genom ytterdörren. Jag kollar besviket efter henne.

"Hejdå älskling." Viskar jag tyst efter henne. 

Jag springer till köksbänken för hinna svara i mobilen. Precis i tid hinner jag. Vendela. 

"Kan jag komma över? Du var väl ensam idag?" Säger hon uttråkat. Jag suckar djupt åt henne. Så hon ville ha sex nu. Trevligt! *host, host*  

"Mm visst." Svarar jag dystert. Jag kunde ändå inte säga emot. Det var vår deal. Vi har sex när hon vill och hon skulle fortsätta kalla mig sin pojkvän. 

"Bra ses om en halvtimme." Säger hon och lägger på. Lika bra att börja nu redan, för bli kåt på henne skulle jag inte bli. Jag går upp till mitt rum och lägger mig i min säng.

 

Vi staplar runt i hallen och kysser varandra. Snabbt tar vi oss till mitt rum och sängen. Jag landar mjukt på madrassen med Vendela ovanpå mig. Vi börjar klä av oss, klädesplagg efter klädesplagg. Snart är vi där, snart har vi sex igen. Gud vad jag önksar det var Rosie. Jag undrar hur det skulle vara att ha sex med henne då och då, när vi kände för det om vi var tillsammans. Jag undrar hur hennes läppar skulle kännas emot mina igen. Hur hennes läppar skulle leta sig ner längs min hals och sen upp till munnen igen. Hur jag skulle göra likadant och hon skulle släppa ut ett litet stön kanske. 

"Vad är det här?" Säger Vendela surt och håller uppe ett par spetstrosor. Jag känner igenom de, men vart har jag sett de tidigare vet jag inte säkert.

"Ett par trosor." Säger jag lustigt och flinar lite mot mitt sarkastiska svar.

"Jo det vet väl jag också, men vems är det?" Säger hon och ser på mig irriterat.

"Jag vet inte." Svarar jag ärligt. Hon reser sig upp från mig och går runt i mitt rum. Vendela tar upp ett matt lila linne från min klädhög på golvet och ser på mig surt.

"Nä nä, vart kommer den här ifrån då?" Säger hon ilsket.

"Jag vet inte Vendela, jag har aldrig sett nåt av de tidigare i mitt liv." Säger jag lugnt och försöker försäkra henne om att jag inte har varit med någon annan. 

"Herregud du ljuger!" Säger hon och ser på mig dömande. Jag måste flackat med blicken. Fan! 

"Okej okej, jag känner igen de men vart ifrån vet jag inte." Säger jag lungt och sansat. Hon lugnar ner sig.

"Det är lugnt annars ändå. Jag trodde bara att det ar Rosies grejer och att ni legat med varandra. Det är något med Rosie bara som jag inte tål. Men annars kan du ligga med vem du vill, jag gör det." Säger hon lungt igen.

"Okej. Film?" Säger jag hoppfullt. Slippa ha sex med henne är på min top 5-lista över vad jag vill göra just nu. 

"Ja för är inte på humör längre för att ha sex." Säger hon och släpper trosan och linnet på golvet. Sen kommer hon och sätter sig i sängen. Vi sätter på en komedi och fixar popcorn till henne och chips till mig. 

 

 

"Visst, skulle vara kul." Säger han och ler mot mig. Kanske vår vänskap var det bästa för oss. Felix och jag hade det bra och jag vill seriöst få bort Vendela från hans liv för hon är inte bra för honom. Fast vi var väl ändå bäst som vänner. Vänner. 

Rosie hade ringt igår kväll och lät desperat. Hon behövde hjälp med något så vi hade bestämt för att ses hos henne idag. Måndagar var de värsta dagarna, alltid stressigt. Bara en timme kvar nu av skoldagen.

Skoldagen var över och jag var i trapphuset hos Rosie. Äntligen så skulle hon få bo hos sin mamma. Hon hade kommit hit igår och skulle bo här under hela höstterminen och antagligen vårterminen också.  Det skulle bli så bra för nu kunde jag träffa Rosie när som helst, men det skulle också betyda att hon skulle träffa Andy mera. Hos hennes mamma så var allt så slappt. Hon kan göra vad som helst bara hon hörde av sig då och då till sin mamma. Det var det jag älskade med att ses när hon var där. Inget smygande med något eller lögner hit och dit.

Jag ringer på hos Rosie och jag hör stegen innanför dörren på väg att öppna dörren. Till min överraskning är det Kristina, Rosies mamma, som öppnar och inte nog med det så är Andy precis på väg att gå också. Rosie kramar om honom, och han ser ut som om han släpper taget om henne så försvinner hon. Vad har hänt mellan de? Sist jag prata med henne så sa hon att hon aldrig ville se honom igen. Fast det var ett tag sen nu. Över sommaren så sa hade vi knappt pratat någonting med varandra. När hon åkte upp till Kalix så sa hon att hon nog inte kunde prata så mycket eftersom täckningen där var hemsk. Jag förstod det och det gjorde mig inget. Det kändes till och med mer än okej för jag fick tid att reda ut alla tankar om Felix och mig. Vad som hade hänt mellan mig och honom där kan aldrig hända igen. Aldrig. Hon hade ringt mig när hon var på väg hem från Kalix och då ville hon ses så fort som möjligt för slippa gå till Andy eller stöta på honom. Så vad hade hänt sedan torsdag till nu?!

"Oj hej Olivia." Säger Rosie överraskat. Jag ser förvirrat på Rosie.

"Vad gör han här och varför kramas ni?" Säger jag rakt på sak och båda ser skamsna ut. 

"Jag ska nog gå nu." Säger Andy och ser snabbt på Rosie. Hon nickar kort och ler svagt.

"Hejdå." Säger jag bittert. Jag kanske är för hård mot de men jag vill bara inte se min bästa vän så sårad som hon blev i våras. Han har gått och jag kliver in vardagsrummet där Rosie står. 

"Jag kan förklara." Är det första som kommer ut ur Rosies mun när jag satt mig ner i soffan och hon med.

"Bra för detta vill jag höra." Säger jag skeptiskt och ser på henne lite besviken.

"I fredags på morgonen så kom han över. Vi pratade sen så åkte pappa och Kristina upp till Kalix över helgen för något med Berta. Så då stannade han över. Inget speciellt hände. Vi är bara vänner." Säger hon försvarande.

"Jaja, kom ihåg att det var han som sårade dig senast. Var lite smart för en gång skull Rosie och spar dig all smärta du kommer få på grund av honom." Säger jag allvarligt.

"Du förstår inte." Säger hon tyst men jag hörde henne. 

"Vad förstår jag inte Rosie? Att jag inte vill se min bästa vän så nedbruten igen som i våras? Eller att jag inte vill se att du ger bort allt så enkelt till någon som aldrig kommer ge dig någonting tillbaka?" Säger jag.

"Du förstår inte att jag älskar honom. Du förtsår inte vad det innebär eftersom du aldrig upplevt det. Jag menar inget illa och jag vill inte börja bråka, men det man gör för kärlek är svårt att förklara. Jag skulle göra vad som helst för honom även om jag aldrig skulle få något tillbaka." Säger hon och ser på mig med sina bruna ögon. Jag skakar förtvivlat på huvudet lite. Hon har rätt om att jag förstår inte, men vad jag förstår är att han sårar henne och det gillar jag inte. Jag hatar se Rosie må så dåligt endast på grund av honom. Ärligt talat hatade jag honom för det.

"Okej, så vad ringde du om igår?" Säger för att avlsuta den disskusionen om Andy. Jag är faktiskt ganska nyfiken på vad det är som Rosie ville ha hjälp med.

"Jo du ser så att eller ja. Asså du är ju påhittig och så. Kreativ var ordet, så heter det. Du är ju kreativ i många områden." Säger hon och avbryter sig själv när hon märker att jag ser på henne roat efter hennes inte så sammanhängande mening.

"Ja?" Säger jag utdraget, eftertänksamt.

"Så jag tänkte att du kunde hjälpa mig komma på några idéer om hur man kan lyckas med att sära på ett par som är tillsammans av fel anledningar. Ingen av de gillar varandra, de bara utnyttjar varandra för få det de vill ha. Jag tyckte det verka så hemskt så jag ville vara en bra vän och hjälpa de paret." Säger hon och väljer ut sina ord noga den här gången, som om hon var rädd för att om hon säger fel ord så skulle något hemskt hända.

"Jaha, känner du dem här personerna?" Frågar jag och ser på henne fundersamt.

"Ja alltså en av dem känner jag väldigt bra men den andre har jag bara träffat någon gång." Säger hon och kollar bort, ifrån mig, väntandes på mitt svar.

"Vilka är paret?" Säger jag och ser på henne allvarligt. Om det är dem jag tror det är så kommer det aldrig sluta bra, fast vilket par som helst så skulle det inte sluta bra. Vi skulle ju splitta upp ett par om vi lyckades.

"Spelar det någon roll?" Säger hon klagande och ser på mig besvärat.

"Rosie." Säger jag varnade. För att berätta för henne att det är ingen idé att försöka mörka det.

"Okej okej, det är Andy och Vendela. Nöjd?" Svarar hon besvärat. Jag nickar kort och går med på att göra det. 

Jag har aldrig gillat någon av dem ändå. 

 

Vi hade suttit i över en timme och försökt komma på någon idé som skulle funka. Men allt vi hade hittils var påhittade scenarion om det uråldriga knepet med blommor för få ihop personer fast nu tvärtom då. Vendela skulle få blommor från någon okänd kille och Andy från någon tjej. Jag skulle inte ens köpt det och inte dem två heller antagligen.

"Vad säger du om vi lägger ut bevis hos Andy som Vendela kan hitta lätt som tyder på att han har varit otrogen? Det skulle få henne att vilja dumpa honom eftersom hon inte tål otrohet, om det inte är hon själv så klart som är otrogen. Jäkla slampa är vad hon är." Säger jag och suckar. Rosie fnittrar lite åt mitt uttalande om Vendela.

"Kan funka, men hur får vi dit dom så kallade bevisen hos Andy?" Säger hon fundersamt. Jag öppnar munnen för någon spydig kommentar om Andy men kniper igen för det skulle bara Rosie tycka att det var jobbigt att höra.

"Du! Du får dit dem. Nästa gång du är hos Andy så lägger du ut massa bevis som är lätta att hitta, men inte uppenbara." Säger jag nöjt.

"Du är ett geni Olivia!" Säger hon och ler stort mot mig.  

 

 

 

Jag vaknar senare på eftermiddagen i mitt rum. Varför sov jag för? Vart är jag? Jo mitt rum, så mycket vet jag åtminstone. Vem tillhör armen som håller om mig? Jag vänder mig sakta om och jag ser att det är Andy. Nu kommer hela morgonens förlopp ifatt mig.

"Vakna!" Säger jag panikslaget och ruskar om Andy.

"Vad?" Säger han nyvaket och ser på mig förvirrat. Jag ser bara tillbaka på honom och det ser ut som om han kommer ihåg imorse och allt annat. Jag tror han har sovit av sig ruset och är nu nykter igen. Han drar snabbt undan sin hand ifrån min höft och ser på mig lika panikslaget som jag såg på honom när jag väckte honom.

"Vad kommer du ihåg av imorse?" Säger jag på en gång. Lika bra att se vad han tänker göra åt vad han sa imorse innan jag börjar drömma eller kastar ut honom.

"Jag vet att jag var full och att jag var här. Jag kommer ihåg att jag sa en del grejer till dig och kysste dig. Fast hur kom jag hit? Vi hade väl inte det?" Säger han och ser in i mina ögon. Jag kommer av mig lite av hur oberörd han verkar över faktumet att vi kysstes igår och att vi precis vart otrogna mot våra andra. Okej visst vi hade inte legat med varandra men vi hade fortfarande kyssts vilket vi inte borde ha gjort.

"Nej vi hade inte sex. Och du föll ihop i hallen på grund av för mycket alkohol. Ambulansen kom hit och kolla, de sa att du skulle bli bra om du fick vila lite bara. Så det var exakt vad vi gjorde, vilade sen måste vi ha somnat. Det är allt som hände." Svarar jag kyligt.

 

Hennes ord ekar i mitt huvud. Jag vill inget hellre än dra henne in i min famn men jag vet att hon är med den där Felix nu så det vore bara taskigt mot henne.

Imorse när jag kom hit full hade jag bara en sak i tankarna och det var henne. Att få tillbaka henne.Så fort jag hade hört att Rosie skulle komma hem igår så var det allt jag tänkte på. Jag hade varit ute med polare på kvällen och supit innan jag skulle träffa Vendela som också kom hem den kvällen. Tyvärr var jag ju fast med henne, och jag hade lovat att ha sex med henne när hon ville för att hon skulle ta mig tillbaka som sin kille. Så igår kväll så hade jag vart hos henne men mitt i natten så hade jag stuckit. Jag kunde inte vara hos Vendela när jag visste att Rosie snart var hemma. Hela min kropp drog mig till Rosie. Jag letade rätt på någon som kunde veta något om när Rosie skulle komma hem. Fast ingen av de jag kände visste något. Det fanns bara två personer som jag kunde prata med och få reda på något. Antingen Olivia eller Hanna. Jag valde Hanna, Olivia skulle så neka mig på en gång.

Hanna blev förvånad när hon öppna dörren och jag stod där. Jag förstår henne, klockan var mitt i natten och jag hade egentligen ingen anledning att dyka upp där. Hon fråga trött vad det var och jag berätta att jag var tvungen att få veta när Rosie skulle vara hemma. Jag kommer aldrig glömma hennes dömande blick under vårt lilla samtal.

"När är Rosie hemma? Jag vet att du vet så ljug inte för mig." Sa jag bestämt.

"Varför frågar du inte henne själv?" Svara hon mig.

"Därför jag har försökt ringa henne i sju veckor och hon har inte ringt tillbaka. Jag vill bara träffa henne, jag lovar att jag ska inte göra något dumt." Sa jag ledset.

"Okej då, hon har redan kommit hem. Men gå inte dit nu, låt henne sova. Imorgon bitti kan du gå till henne. Kom in så kan du sova här tills imorgon." Sa hon och drog mig in hos henne. Jag nicka bara medgörligt och gick sen och la mig på soffan. 

Det första jag hade gjort imorse var att supa mig full igen innan jag stack till Rosie. Jag vågade inte möta henne nykter för första gången på åtta veckor. Så även om hon var allt jag hade tänkt på de senaste åtta veckorna så var jag ganska sur på henne också. Hon hade valt Felix när jag var beredd på att ge henne allt. Jag trodde att när jag sa det skulle det vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Istället var det bara en dag jag ville glömma. Hon hade erkänt att hon gillade mig också viserligen och vi hade haft sex, men sen hade hon tagit tillbaka det som om hon aldrig yttrat de orden.

Men nu satt vi här i hennes säng åtta veckor senare och jag visste att vi båda kände den där gnistan eller kemin, eller vad man nu vill kalla det. Jag hörde på hennes svar att jag hade förolämpat henne när jag frågade om vi hade haft sex.

"Inte för att det hade varit så fel, men du har ju Felix och jag Vendela." Säger jag lite lätt som svar på hennes yttrande efter en stunds tystnad och flinar. Det ser ut som att något går upp för henne, som om hon kom på att hon egentligen har en pojkvän. Jag ser hur hon får tillbaka det panikslagna i sina ögon.

"Nej, nej, nej vad har vi gjort?! Du är ju tillsammans med Vendela även om hon inte är mycket att ha, och jag har åter igen bedragit Felix med dig. För vad egentligen?" Säger hon upprört och hoppar upp från sängen i panik. Jag vet inte vad jag ska svara för ärligt så blev jag faktiskt ganska sårad av det hon precis sa.

"Vi har kyssts och jag var full, det var ett misstag. Det är vad du ska säga till din kille om du vill ha något att säga. Jag däremot tänker inte nämna detta till Vendela och inte du heller." Svarar jag enkelt och byter ställning. Jag lutar mig mot väggen och drar täcket runt mig. Allt jag vill är att gå tillbaka till att sova. Jag har fått världens huvudvärk och jag vet att det är baksmällan som är här. Inte så konstigt efter att jag druckit nonstop sen jag kom hem.

"Så allt du sa tidigare mena du inte? Så igen leker du bara med mina känslor? Jag visste det, jag borde vetat det från början. Utö. Var något av det du sa på Utö sant ens?" Skriker hon och några tårar faller ner längs hennes kind. Sen springer hon ut från rummet och in på tolatten. Jag hör henne låsa dörren och sen hur hon snyftar där inne. Jag vet att de har två badrum så jag tar mig upp och dit. De måste ju ha alvedon på det här stället. Ända sättet att få bort huvudvärken är att ta en kalldusch och sen två alvedon. Jag tänker göra det innan jag gör något åt saken med Rosie.

Jag låser dörren om mig. Jag kan inte fatta att jag trodde på allt skit han sa om att han älskade mig. Jag borde ha vetat att han inte mena allvar. Han menade aldrig allvar när det kom till kärlek och sådant. Annars skulle han inte vara med Vendela.

Jag hör honom gå förbi badrummet där jag sitter och mot det andra badrummet längre bort. Han drar sig lite vid dörren in till där jag sitter men sen fortsätter han bortåt. Duschen sätts på och dörren stängs i andra badrummet. Skämtar han med mig?! Går han och duschar när det som precis hände har hänt. Så mycket för att han älskar mig.

Jag reser mig upp från badrumsgolvet och hoppar in i duschen. Tio minuter senare hoppar jag ut ur duschen igen och går in till mitt rum för sätta på mig kläder. När jag står i bara underkläderna och kollar efter något att ta på mig så hör jag Andy komma hitåt. Han drar ner handtaget på dörren till sovrummet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag menar det var en grej att visa sig i sommras, men nu när vi bara skulle vara vänner var det lite pinsamt. Det skulle vara obekvämt för oss båda. Fast om han nu inte gilla mig på det sättet borde han inte ha något emot att se mig såhär. Han kommer in i rummet och jag vänder mig om. Jag döljer ingenting för honom, jag har ändå trosor och bh på. Vänner sa vi. 

"Hej, hörde du tog en dusch. Vill du ha lunch?" Säger jag så avslappnat jag kan. Han ser på mig blygt. Jag ser att han kollar in mig innan han möter min blick och stanar där. Han blir alldeles röd i ansiktet och tusen tankar måste ta plats i hans huvud innan han svarar mig äntligen.

"Förlåt, det var inte meningen att bara gå in här, jag visste inte att du..." Säger han och kollar överallt utom på mig. Jag vill så gärna retas med honom som han gjorde med mig i sommras. Ge igen för allt. 

"Gjorde inte du?" Säger jag och ler lite lurt. Jag går fram till honom; så jag står bara med någon centimeters mellanrum mellan oss. Han tar ett djupt andetag och kliar sig nervöst på huvudet. 

"Jag visste inte att du stod här bara i underkläderna. Jag vet att du inte tror att jag har nån hyfs, men jag har lärt mig att man ska ha respekt med att inte se en annan tjej nästan naken." Säger han och ser in i mina ögon.

"Jaså? Jag trodde det skulle vara lugnt, jag menar vi är ju bara vänner nu. Så vi ska ju kunna vara bekvämma runt varandra utan att vi vill ligga med varandra, eftersom vi inte gillar varandra på det viset." Säger jag oskyldigt och leker på hans bröstkorg med mitt finger flörtigt. Igen så tar han ett djupt andetag. Inte som när han är arg och försöker lugna ner sig, nej nu är det mer som om han försöker tona ner sina fantasier.

"Jag antar det." Säger han ansträngt.

"Var det inte så vi sa imorse? Inget mer sex, inget mer kyssande? Inget mer mellan oss än en plantonisk vänskap? Är det du verkligen vill?" Säger jag förförande och flinar lite grann. Jag måste säga att jag börjar bli lite kåt. Jag önskar han bara kunde ge upp sin lilla fasad och ta mig. 

"Nej..." Börjar han på men kommer av sig när jag kommer närmare. Hela tiden intensiv ögonkontakt.

"Så kyss mig då, ta mig här och nu. Visa vad du verkligen vill." Säger jag utmanande och ler oskyldigt.

"Nej Rosie, ska jag ha dig så ska det inte bara vara sex. Jag vill ha dig på riktigt den här gången. Även om jag ska behöva kämpa för dig och inte ge upp hoppet om att det kan bli vi. Precis som du gjorde hela vintern innan, och våren." Säger han bestämt. Jag ser förvånat på honom. Så han mena verkligen vad han sa när han sa att han älskar mig. 

"Jag hatar dig." Muttrar jag och går ifrån honom. Jag ville verkligen ha honom nu, och då ska han vara den bra killen såklart. 

"Jaja vad du än säger. Jag vet att du gillar mig." Säger han retsamt och flinar mot mig. Jag lipar tillbaka som svar innan jag fortsätter leta efter kläder att sätta på mig. Till slut blir det ett par ljusblå jeans och en enkel trekvarts aprikosfärgad topp.

"Så pappa och Kristina är borta hela helgen och jag hatar vara ensam i det här huset. Tror du att du kan stanna? Vi skulle kunna ha våra roliga sleepovers som vi hade förut." Säger jag vid matbordet när vi sitter och äter lunch. 

"Visst, skulle vara kul." Säger han och ler mot mig. Kanske vänskap var det bästa för oss. Felix och jag hade det bra, och jag vill seriöst få bort Vendela från Andys liv för hon är inte bra för honom. Fast vi var väl ändå bäst som vänner. Vänner. 

 

 

  

 

Första natten i min egen säng var underbar. Jag tänker på drömmen jag hade haft på vägen hem från Kalix. Vad skulle den betyda? Safe or Unsafe.

"Rosie!" Ropar pappa ute i hallen. Enda problemet idag var att jag var hos pappa och Kristina. Jaja jag skulle träffa Olivia och sen skulle jag hem till mamma äntligen. Jag skulle bo hos mamma i höst och vara hos pappa på höstlovet och lediga veckodagar och kanske nån helg då och då. Annars så var jag fast hos mamma, hon låter mig åtminstone göra vad jag vill till skillnad från pappa.

"Vad?" Skriker jag tillbaka. Jag suckar djupt och kliver upp.

"Du har besök!" Skriker pappa tillbaka. Får man aldrig en enda sekund ifred? Jag tar min morgonrock och börjar gå ut i hallen. Jag hör en bekant röst och pappas röst. De pratar artigt och ganska ansträngt trevligt med varandra om sommaren. Jag kan höra på mils avstånd avskyn i pappas röst varje gång han svarar personen vid dörren. Jag kan bara tänka på en person som pappa avskyr så mycket. Andy. Fast vad skulle han göra här? Det kan inte vara han. Jag svänger runt hörnet och kommer in i den avskilda hallrummet.

"Andy. Vad gör du här?" Säger jag avvaktande. Pappa lämnar oss och går ut till Kristina på terrassen. Dem sitter säkerts därute och äter sin frukost. Han ser ut som ett vrak. Jag har sett honom i illa stunder men det är inget jämfört med nu. Det ser ut som om han arbetat hela sommaren på att bryta ner sig själv. Han har rufsigt hår och lite längre än vad han brukar ha det. Han har början på en mustasch och påsar under ögonen. Jag undrar om han har sovit något alls den närmaste tiden. Han stinker alkohol och ciggaretter.   

"Vet du om att du är en sånn lögnerska?" Säger han bittert. Jag ser på honom skeptiskt. Han kan seriöst inte vara allvarlig. Vad har jag någonsin ljugit för honom om? Snarare är det han som är en lögnare.

"Nej för jag är inte det. Vad har jag någonsin ljugit för dig om?" Säger jag tålmodigt och suckar. På något sätt känner jag mig ganska blottad framför honom i min pyjamas och en tunn kort silkesmorgonrock. Jag trodde inte det skulle vara Andy som kom hit. Så jag hade bara ett par pyjamasshorts och en sliten pyjamströja som visar ganska mycket. Hur kom det sig att när jag alltid stötte på honom så var jag väldigt lättklädd. Jag knyter igen morgonrocken för visa mindre.

"Du sa att du gillade mig och ville ha ett förhållande med mig. Sen när jag är redo att ge dig det så säger du nej. Istället sticker du iväg med den där tölpen Felix eller va fan han heter." Säger han anklagande och höjer rösten. Jag börjar bli lite eller rättare sagt mycket sur på honom.

"Jag sa det och du ville aldrig ge mig det egentligen. Du ville bara att jag inte skulle vara någon annans. Det som hände på Utö var ett misstag. Jag trodde dig verkligen när du sa att du älskade mig för jag ville så gärna tro det, men jag visste att så fort vi kom tillbaka till Stockholm och vardagen så skulle du lämna mig. Så för en gång skull under dem här två åren vi har känt varandra så valde jag min lycka och välbefinnande före dig. Kan du aldrig bara låta mig vara lycklig?" Säger jag uppgivet och höjer rösten jag med.

"Du har fel." Säger han trotsigt och snubblar lite på orden. Man ser att han fortfarande är full. Eller har han druckit så här tidigt på dagen redan. Jag börjar bli orolig, som vanligt, över vad som har hänt i sommar med honom när jag var borta.

"På vilket sätt? På vilket sätt Andy?" Säger jag upprört. Jag spänner blicken på honom och han bara ser på mig.

"Jag älskar dig och jag vill ha dig!" Svarar han och närmar sig mig sakta. Jag backar långsamt tills jag slår i väggen och inte kommer längre ifrån Andy. Han fortsätter att närma sig mig. Vi står så nära man kan göra utan att röra varandra. Man skulle kunna placera ett papper mellan oss och det skulle stanna kvar där. Mitt hjärta går i 180 slag i minuten just nu. Jag kunde känna hans varma andetag i mitt ansikte.

"Jag är med Felix nu. Du kan inte göra så här mot mig längre." Säger jag och drar efter andan.

"Göra vad Rosie? Det här är lika mycket du som jag." Säger han och kommer närmare mig med huvudet. Han är så nära att vi lika gärna hade kunnat kyssas redan.

"Det är det inte. Jag älskar Felix, du ger mig bara sorg." Säger jag så trovärdigt jag kan. Jag vill egentligen bara kasta mig i hans armar och kyssa honom men jag måste vara stark.

"Du vill att jag ska kyssa dig här och nu, du vill att jag ska intyga dig om att jag aldrig kommer lämna dig, du vill att jag ska ge dig ett skäl att lita på mig, du vill att jag ska bli din. Är det inte det du vill Rosie? För jag vet att du egentligen vill ha mig, och han den där Felix är bara en fasad, en lögn för du vill bara inte inse att jag kan också vara bra. Visst är det så? För guds skull Rosie, svara mig!" Säger han förföriskt sen i slutet så höjer han rösten och slår med knytnäven i väggen i ögonhöjd. Jag blundar och börjar bli rädd. Han märker nog att jag blivit rädd för han suckar och mumlar något sen känner jag hans hand vid min kind. Han smeker min kind ömt.

"Du ger mig inte direkt mycket bevis på att du skulle vara bra." Säger jag tyst men jag vet att han har hört mig för han stannar upp med att smeka min kind och stelnar till. Han blir svart i ögonen och får något läskigt beslutsamhet över sig.

"Hur ska jag kunna vara det när allt du ser är det du vill se. Du vill se mig dålig för det gör det enklare att lämna mig och inte ge oss en chans." Säger han intensivt.

"Du ville inte ens ha mig innan Utö, du började inte visa ditt intresse förens du såg mig med Felix." Säger jag och släpper taget om mina säkra vägg. Jag tar ett steg emot Andy, och överraskat backar han ett steg. Det var dock inget stort steg och vi står ändå lika nära som förut.

"Okej jag erkänner jag blev svartsjuk, men jag har velat ha dig sen första gången vi prata." Säger han och ser ner på sina fötter. Det går tusen tankar genom mitt huvud och innan jag hinner tänka efter så har jag pressat mina läppar mot hans. Han kysser mig tillbaka på en gång och trycker upp mig mot väggen. Kyssen blir mer och mer passionerad. Han letar sig innanför morgonrocken och linnet på mig med sin hand och jag drar honom närmare mig hur det nu är möjligt. Vi är redan så nära man kan möjligen vara.

Han smakar både alkohol och ciggaretter men att få kyssa honom igen har jag saknat så mycket att jag bryr mig inte. Jag har längtat efter honom hela sommaren.

Vi avbryter vårt kyssande och bara ser på varandra.

"Betyder det här att du ger mig en chans?" Säger Andy och ser hoppfullt på mig. Jag vet inte vad jag ska svara. Egentligen vill jag ju inget annat, men Andy är den han är och han kommer inte ändra sig.

"Jag..." Börjar jag men blir avbryten av att Andys mobil ringer. Han börjar fumla efter mobilen i sina fickor. Man ser ganska tydligt att mobilen ligger i hans högra framficka i jeansen. Jag sticker ner mina fingrar i hans ficka och fiskar upp hans mobil för ge honom den. Det är säkerts hans mamma som ringer och undrar vart tusan han har tagit i vägen. Precis när jag ska räcka över mobilen till honom råkar jag se vem det är som ringer. Det är Vendela. 

"Varför ringer hon dig? Jag trodde ni gjorde slut i somras eller ljög du för mig då också?" Säger jag förbannat och puttar honom ifrån mig.

"Rosie andas. Vi gjorde slut, men vi blev tillsammans igen efter att jag fick reda på att du skulle åka till Kalix och vara där resten av sommaren. Jag ringde varje kväll i sex veckor eller sju till och med tror jag, och talade in meddelande efter meddelande. Jag avslutade alltid varje medelande med; Jag saknar dig, snälla kom hem. Du betyder allt för mig, jag älskar dig Rosie. Fast du ringde aldrig tillbaka eller kom hem." Säger han sorgset och ser på mig som ett litet barn som tappat sin snuttefilt. All min ilska är som bortlåst och jag känner tårarna som bränner innanför ögonen. Alla känslor som jag tryckt undan sen somras eller snarare ända sedan han kysste mig på nyår kommer fram. Mobilen har slutat ringa och han har fått ett sms istället.

"Varför gör du alltid såhär mot mig? Varje gång jag börjar få ordning på mitt liv och mina känslor så kommer du med någon ny känslovåg och får mig helt förvirrad. Och lika fort som du fått dina känslor för mig försvinner dem. Jag klarar inte längre det så från och med nu, inget mer kyssande eller sex. Ska vi vara vänner som du ville så är det just precis vad vi ska vara, inget mera." Säger jag med gråten i halsen men bestämt.  

"Så nu ska du ge igen med samma medicin. Vad rolig du är Rosie. Verkligen! Du är ju bara för underbar." Säger han sarkastiskt och tar upp en fickplunta från sin jacka. Han häller i sig allt i den och blir lite upprörd när det inte finns något kvar. Han börjar leta efter något mer i sin jacka. Säkert mera sprit eller ciggaretter. 

"Vad håller du på med?" Säger jag mer förbannad än aldrig förr på honom.

"Ser du inte lilla Rosie, jag letar efter..." Säger han men stoppar sig själv när han hör något. Jag ska precis svara på det innan jag hör pappa och Kristina komma in i huset.

"Vi åker och handlar gumman." Säger Kristina när de kommer ut i hallrummet.

"Ska du inte bjuda in honom?" Säger pappa menande och ger mig en skarp blick. All den där fördömda artigheten och respekten de måste uppehålla.

"Ge pojken lite vatten åtminstone, han ser ut som om han skulle falla ihop vilken sekund som helst." Säger Kristina skämtsamt.

"Om jag gör det går ni då bara?" Säger jag vasst och de ser på mig förvånade.

"Uppför dig unga dam. Hejdå." Säger pappa strängt och sen går de äntligen.

Jag ser på Andy och han är helt vit i ansiktet. Kristina hade faktiskt rätt, han behöver nog lite vatten. Jag går och hämtar vatten så fort jag hör bilen starta och åka iväg . När jag är ute i köket hör jag en duns ute i hallen. Jag springer dit och ser Andy liggandes avsvimmad på golvet. Vad ska jag göra? Han kan väl inte vara död? Han har nog bara fått i sig för mycket alkohol. Men vad ska jag göra?!

"Snälla Andy vakna för guds skull!" Gråter jag fram och drar in honom i min famn. Vad gör man med en livlös kropp?! Jag springer in till mitt rum och letar reda på min mobil. Jag ringer 112 på en gång och förklarar läget. Jag får tydliga instruktioner om att försöka väcka honom och kolla hans luftvägar. Kvinnan i telefon säger åt mig att jag ska gå till honom och se efter om hjärtat slår fortfarande. När jag är framme hos Andy så lägger jag ifrån mig mobilen och lägger mitt öra mot hans bröstkorg och lyssnar efter hjärtslag. Jag kan höra hans hjärta och pustar ut lättad. Sen tar jag upp mobilen och säger till kvinnan på andra linjen "Hjärtat slår, vad ska jag göra nu?". Hon ber mig ta något som imma kan bildas på under hans näsa för se om han andas. Så jag går och hämtar en spegelskiva och placerar den precis under hans näsa. Jag ser imma bildas på spegelskivan.

"Hans hjärta slår, han andas. Vad nu?" Säger jag lugnare än tidigare till kvinnan.

"Du väntar på ambulansen kommer. Han har antagligen bara fått i sig för mycket sprit, och kanske blivit förgiftat av hembränt i värsta fall." Säger hon lugnt.

"Inget mera, borde jag inte försöka väcka honom eller något?" Säger jag panikslaget.

"Jo det kan vara en bra idé, men vad du än gör lämna honom inte ensam förens ambulansen kommit." Säger hon allvarligt till mig.

"Kan vara en bra idé?!" Säger jag irriterat. Hon ska jobba med detta och jag var den som sa det sista!

"Ja, gör det. Klarar du dig själv sen tills ambulansen kommer?" Säger kvinnan trött.

"Ja visst, tack för inget." Säger jag vasst och lägger på.

Jag springer ut i köket för hämta glaset med vatten som jag hade hällt upp innan jag hörde Andy falla ihop i hallen. När jag kommer fram till honom igen häller jag vattnet över honom och han rycker till av det kalla vattnet. Han sätter sig upp och torkar bort vattnet från ögonen. Jag börjar gråta och slänger mina armar runt honom. Han blir överaskad känner jag men kramar tillbaka.

"Rosie?" Säger han förvirrat.

"Ja?" Säger jag och håller fortfarande om honom.

"Varför är jag blöt?" Säger han och ser på mig förvånad.

"Du svimmade och du är kanske förgiftad av hembränt sprit. Så ligg still tills ambulansen kommer." Svarar jag gråtandes fortfarande.

"Varför har du ringt hit ambulansen? Jag mår bra och ännu bättre om du kunde erkänna att du gilla mig också precis som jag gör." Säger han och flinar. Han sitter åtminstone kvar på golvet som jag bad honom göra.

"Du var helt borta, fatta att du gjorde mig orolig!" Säger jag upprört och ignorerar vad han sa om erkänna mina känslor. Jag hoppas han inte märker det.

"Se du bryr dig, så hade du tänkt erkänna så jag kan slippa bete mig som en idiot och gå till att vara den perfekta killen för dig?" Säger han och flinar lite. Han sätter sin hand på mitt högra ben. Han smeker mig mjukt i en lugnande rörelse med sin hand på mitt ben.

"Snälla Andy. Jag ber dig inte nu, jag var nära på att förlora dig precis. Det räcker för idag. Och varför kan du inte bli bra utan att jag erkänner att jag har känslor för dig. Om du verkligen älskar mig som du säger så hade du inte behövt ett erkännande för agera en bra kille utan du skulle vara en bara för mig. Du skulle visa det självmant, skärpa till dig och få i ordning på ditt liv och vara där för mig alltid." Svarar jag och varje ord blir svårare att höra ju mer jag pratar för gråten är på väg att brista ut igen.

"Du har rätt men Rosie jag är så vilse utan dig, lova mig att aldrig lämna mig sådär igen." Säger Andy och drar in mig i hans famn.

Ambulansen har kommit och det var ingen fara med Andy, han hade bara fått i sig för mycket alkohol. Han hade inte ätit något heller på antagligen mer än ett dygn. Så om han vilade och åt skulle han bli bra igen. Så det var vad jag gjorde. Jag fick honom att lägga sig ner i min säng och sen lagade jag mat till honom. När jag var klar med lagandet så går jag in till honom. Han sitter upp i sängen och väntar på mig. Jag gissar på att han hörde mig avsluta lagandet i köket. Han tar emot tallriken och äter upp snabbt. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på honom bara när han äter. Hela sommaren har jag längtat efter honom, tänkt på hur det skulle bli om jag hade valt honom. När jag åkte till Kalix med Felix tänkte jag aldrig på vad för konsekvenser det blev med Andy. Jag hatade att jag på ett sätt hade gjort det här mot honom. Han hade supit sig full hela sommaren, åtminstonse i tre veckor och vem vet säkerts ännu mer. Han stannar upp med sitt ätande och ser på mig forskande.

"Det är något annorlunda med dig." Säger han misstänktsam. 

"Vadå?" Säger jag neutralt.

"Ditt hår, har du gjort något med ditt hår?" Säger han och ser på mig med sin forskande blick igen. Just det ja, jag hade ju låtit det växa och skaffat mer lockigt hår genom att klippa upp det. Sen så hade jag lagt till några rödfärgade slingor i håret.

"Ja, jag har låtit det växa och lagt till slingor." Svarar jag honom.

"Du har lockigare också. Det är fint, det klär dig." Säger han allvarligt och fortsätter äta. 

"Tack." Säger jag efter en stunds tystnad och ler. Han räcker mig tallriken han fick och jag tar den på en gång och går och lämnar den i köket. Jag går tillbaka till honom och sätter mig ner på sängkanten. Han ser på mig med en blick jag känner igen bara inte på honom, utan även på mig själv. Den är så fylld med kärlek och ömhet. 

"Du bör vila lite, lägg dig ner." Säger jag och börjar dra upp täcket för bädda ner honom. 

"Jag vill inte vila för då kommer du gå." Säger han trotsigt som en fem åring. 

"Om jag stannar här då, vilar du då?" Säger jag lite trött. Jag får ett sms på mobilen så jag räcker mig efter den och ser vem som smsat mig. Det är pappa och han skriver; Hej vi blir borta ikväll och imorgon, något som hänt i Kalix med Berta. Vi åker dit och kollar vad det är. Så du får vänta med att gå till mamma. Ses på måndag morgon. Mat finns i kylskåpet och frysen. Det är bara att värma eller tilllaga. Jaha då var man väl fast här ensam i det här stora huset fram till på måndag.

"Vad är det?" Frågar Andy oroligt. Jag måste sett besvärad ut eller något eftersom han frågar.

"Jag är ensam tills på måndag. Nåt har hänt med Berta, du vet Kristinas mamma." Svarar jag och ser ner på mobilen. 

"Du ser ut att behöva vila du också." Säger han skämtsamt. Jag kan inte låta bli att flina lite åt hans lilla skämt.

"Nej det är lugnt med mig, men du däremot ska vila. Vare sig du vill eller inte." Säger jag bestämt.

"Jag vägrar, jag kommer ändå inte vila som jag sa om du inte är här." Säger han allvarligt och ser på mig med sina djupa blå ögon.

"Som jag sa tidigare; om jag stannar här vilar du då?" Svarar jag honom. Han har kommit närmare mig och hans läppar är bara nån millimeter ifrån mina. Jag känner han andas på mina läppar. 

"Ja, men du borde vila också." Säger han och lägger sig ner. Han klappar med handen bredvid sig i sängen. Jag suckar och sen lägger jag mig ner bredvid honom. Han ler nöjt när jag ser på honom. 

"Vad?" Säger jag oskyldigt, och nu flinar han också.

"Jag vet att du har känslor för mig, du är bara rädd. Men vänta bara så ska du få se att det inte är något att vara rädd över. Jag älskar dig." Säger han och ser mig djupt i ögonen.

"Säg inte så, snälla Andy." Säger jag bedjandes.

"Vad vill du att jag ska säga då?" Säger han lite surt. 

"Jag vet väl inte, men inte det. Du ger mig så mycket skuldkänslor när du säger så. Men vi är inte menade att vara ett par, du hade rätt om det tidigare i våras. Vi borde bara vara vänner." Säger jag så allvarligt jag kan. Det tar varje kraft jag har i mig för att säga det, och verkligen få det att låta som jag menar det. 

"Du har fel, du ska få se, men nu så kan vi väl fokusera på annat då eftersom det stör dig." Säger han och ler. Jag kan inte låta bli att le tillbaka. 

"Bra. Varför vill du ha mig här när du ska vila?" Säger jag nyfiket. 

"Jag vill inte vara ifrån dig en mer sekund än vad jag har varit den här sommaren." Svarar han ärligt och jag vänder bort huvudet. Jag känner hur tårarna väller upp och jag vill inte att han ska se de. 

"Jaha okej." Säger jag tyst.

"Vad sa jag fel? Ska jag säga att det jag bara inte vill vara ensam istället. Är det bättre?" Säger han lite panikslaget. Jag vänder huvudet emot honom så jag kan se på honom igen. Han ser mina tårar och blir ledsen också. Jag ser det på hela hans ansikte. Han anstränger sig till max för att inte röra mig och dra in mig i hans famn, för han tror att jag skulle tycka det var fel. Sanningen är att det inte är något hellre jag vill. Jag kryper närmare honom, så nära jag kan utan att ta tag i honom. Han lägger sin arm runt mig och drar mig ännu närmare. Jag känner hans halvnakna kropp emot min halvt påklädda kropp. Allt han har på sig är en t-shirt och kallsonger, medans jag har mina pyjamasshorts fortfarande och min pyjamastopp.

"Andy jag menade aldrig att såra dig så mycket." Säger jag gråtandes som en stor bebis. Han håller om mig och vaggar mig lugnade i hans famn. Jag lägger min arm runt hans midja och trycker honom närmare mig. Han ser på mig förvirrat och jag släpper direkt mitt tag om honom. Jag försöker slingra mig ur hans omfamning men han spänner sitt grepp om mig. Jag är fast i hans famn och även om jag inte skulle vilja vara någon annanstans så skämde jag precis ut mig. Han släpper sakta, och när jag försöker fly igen så spänner han greppet om mig igen. Jag ser in hans ögon och han är bara någon millimeter ifrån mig. Han utesluter de där sista millimetern i en kyss. Jag kan inte låta bli att kyssa honom tillbaka. Lusten tar över och jag är förlorad i hans omfamning. Hans läppar sammarbetar med mina. Mitt i en av kyssarna tror jag att han kommer på vad vi gör för han avbryter den. Jag förstår inte vad som är fel för när jag försöker kyssa honom igen så rycker han undan.

"Förlåt." Viskar jag skamset.

"Jag vill bara veta om du är säker på det här? För om jag gick för långt nu när jag kysste dig så är det jag som vill be om ursäkt," Säger han allvarligt och håller mig på avstånd.

"Andy jag är en stor flicka, jag vet vad jag vill och inte. Och jag vill ha dig." Säger jag lite upprört. Han ler sen kysser han mig igen. 

"Bara sex?" Säger han och avbryter vår kyss igen.

"Du förstör ju allt just nu." Säger jag och suckar. 

"Rosie du vill ha ett förhållande och jag kommer göra allt jag kan för få dig, men som du sa inget mer kyssande eller sex fram tills dess." Säger han och ler. 

"Okej då." Säger jag och vänder mig på rygg. Han reser sig upp på ena armbågen och ser på mig lite roat. Jag muttrar något ohörbart och han lutar sig fram och kysser mig på pannan. Jag kan inte låta bli att le som ett stort fån. 

"Vänd dig om så håller jag om dig, och så kan vi vila på riktigt nu." Säger han. Jag vänder mig med ryggen emot honom och typ två sekunder senare känner jag hans arm vilandes på min midja. Han drar mig närmare sig och nu känner jag hans kroppsvärme. Med sin andra hand så smeker han mig på hjässan. Sakta men säkert somnar jag. 

      

 

Jag vaknar på morgonen i ett ryck. Igen så var det någon mardröm om när jag försöker nå fram till en person och precis när jag är framme rycks jag iväg. Jag kämpar allt jag kan för komma loss och fram till personen jag försökte nå fram till. Hade drömt liknande eller samma sak många nätter nu. Det började samma kväll som pappa och Kristina hade kommit hit till Kalix.

De hade varit här en vecka nu och jag önska inget hellre än att få åka hem. Det var en sak att plågas hemma av dem, men blir det borta hos andra var det outhärdligt. Vi skulle som tur var äntligen åka hem. Fast vad skulle jag göra när jag kom hem. Jag ville springa till Andy det första jag gjorde, men det var ingen bra idé. Nej jag borde väl se om Olivia var hemma. Jag hade en del att berätta för henne och jag ville höra vad hon hade gjort under sommaren.

 

"God morgon sömntuta!" Säger Kristina när hon ser mig komma ner i trappan. Pappa, Kristina, Anna, Karl, Omar och Felix sitter redan vid frukostbordet. Alla ser på mig helt pigga och glada, och här står jag och är hur trött som helst. Jag måste se ut som ett vrak seriöst; ändå ser Felix på mig som om jag vore den vackraste i världen. Det är väl så kärlek borde vara, men ändå så kunde jag inte sluta tänka på Andy. Jag borde älska Felix och vara totalt kär i honom nu efter den underbara sommaren vi hade haft, men mina tankar låg fortfarande kvar hos Andy och hans omfamningar. Jag går ner den sista biten av trappan ner till dem och sätter mig bredvid Felix vid bordet.

"God morgon" Säger jag till alla vid bordet och suckar tyst. Bara några timmar till här sen så bär det iväg hem. Ingen orkar svara så resten av frukosten äter vi alla i tystnad.

Så fort jag är klar smiter jag från bordet och upp på rummet jag blev tilldelad när jag kom hit för 8 veckor sen. Jag börjar packa mina kläder som hänger i garderoben. Ärligt talat slänger jag egentligen bara alla kläder i väskan och hoppas på att allt får plats ändå. Mina tankar är helt och hållet någon annanstans när Felix kommer in på mitt rum och stänger dörren för jag hoppar till av ljudet.

"Hej, hur går det?" Säger han mjukt och kommer fram till mig. Han kysser mig lätt på läpparna innan han börjar packa om min resväska.

"Tack, jag uppskattar verkligen allt du gjort för mig den här sommaren." Säger jag allvarligt och sätter mig ner på en stol i rummet. Jag söker efter hans ögon och han möter mina direkt. Han stannar upp i vad han gör innan han svarar mig.

"Rosie jag...jag förstår inte." Säger han ärligt och ser på mig.

"Ja du...du tog tillbaka mig fast du inte hade behövt efter Utö. Ja efter allt Andy drama och som du faktiskt sa; jag var inte snäll mot dig eller någon under våren." Svarar jag sakta och osäkert.

"Jag tog tillbaka dig för jag gillar dig trots allt vi har gått igenom, så bryr jag mig fortfarande om dig." Säger han och lägger undan min tröja som han höll på och vika.

"Menar du det?" Säger jag förvånat först sen försöker jag återta min normala röst. Han småler lite och ser på mig med mjuka ögon.

"Ja det gör jag. Kom hit." Säger han och sträcker ut sina armar för öppna sin famn till mig. Jag reser på mig och sätter mig ner i hans famn. Först håller vi bara om varandra sen kysser han mig och det ena leder till det andra.

Felix rullar av mig och vi båda andas tungt. Jag reser mig upp och stödjer mig på armbågarna för se på Felix. Han ler mjukt mot mig och drar in mig i hans famn. Jag kan inte låta bli att le och ge honom en puss på kinden.
"Wow, det där var fantastiskt. Du är fantastisk." Säger Felix och kysser mig lätt på munnen.

"Du med." Säger jag och ler.

Sen reser jag på mig och klär på mig. Felix följer mitt exempel och klär på sig själv också. Vi packar klart och småpratar lite. Men hela tiden ligger mina tankar någon annanstans. Eller snarare på någon speciell. Andy.  

 

"Hejdå!" Ropar alla när pappa äntligen sätter sig i bilen. Han hade glömt massa saker så senaste minuten eller de senaste fem minuterna hade han sprungit fram och tillbaka mellan bilen och huset. Jag och Kristina ler glatt och vinkar till dem andra. Utan att ingen annan än Felix ser så skickar jag en slängkyss. Han kastar en slängkyss tillbaka. Jag ler fånigt och vinkar en sista gång sen sätter jag mig tillrätta i bilsätet.

Det är en lång resa och tiden går sakta. Känns faktiskt som att tiden stannat, det känns som om vi inte kommer någonstans när vi svischar förbi skog efter skog. Jag somnar till slut och drömmer en konstig dröm. Den känns bekant men ändå inte.

 

 

Jag vaknar upp med ett ryck och märker att vi är äntligen framme i Stockholm. Vi är hemma!

 

 

         

 

 

 

Huvudperson: Rosie

Familj: Rullie & Kristina, Kristina & Janne

Bästa vännen: Olivia

Vänner: Emma, Ella, Johanna, Annie.

Kusin: Hanna

Rosies granne: Louise

Killarna: Ali och Felix

Handling: Sommaren är snart över och alla kommer hem igen. Med tankarna om vad som hände den där helgen på Utö precis i början av sommarlovet. Rosie är fast besluten om att få det att funka mellan henne och Felix, trots Alis ständiga försök att få henne att erkänna att hon älskar honom. Felix är fast besluten om att han kan behålla Rosie och samtidgt smita till Olivia i hemlighet. Olivia är sliten mellan att berätta eller inte för Rosie, hon är ju hennes bästa vän. Ali är fast besluten om att få Rosie som sin. Han älskar ju henne och skulle göra vad som helst för henne. Frågan är bara vem älskar Rosie egentligen. 

 

P.S Ny pojkvän, nya problem är fortsättningen på Ingen pojkvän, inga problem. Huvudkaraktärerna är desamma, vissa från förra kommer vara med mer och även nya karaktärer kommer in i storyn.