Del 27 - Chockande nyhet
Previous
Jag ler nöjt och ritar små mönster på hans bröstkorg med mitt finger. Han leker med några av mina hårslingor.
"Såhär skulle jag kunna ligga för alltid." Säger han efter en kort stunds tystnad.
"God natt Andy." Säger jag och gäspar innan jag blundar.
"God natt Rosie." Svarar han mig och kysser mig mjukt på hjässan.
Jag vaknar upp med ett leende på läpparna fortfarande från igår. Solen lyser igenom gardinerna och rakt ner i mina ögon. Jag kan höra Andy andas tungt bredvid mig. Han sover fortfarande. Jag smeker försiktigt hans kind innan jag smyger upp och ut i köket. Så tyst jag kan smyger jag ut till köket. Jag avskyr att smyga men alla andra sover, tror jag. Hastigt stannar jag upp när jag hör röster ute i köket. Det är Felix och nån tjej.
"Varför vill du inte berätta?" Säger tjejrösten. Det verkar inte som om dem hört mig än. Jag smyger närmare för kunna höra bättre.
"Men vad tror du? Det är ju fan hela familjen plus mitt ex!" Säger Felix besvärat. Jag hör hur tjejen suckar sårat.
"Jag trodde du älskade mig." Säger hon sorgset.
"Det gör jag." Suckar Felix.
"Men du älskar henne fortfarande?" Säger hon surt. Det var mer ett konstaterande än en fråga.
"Vem av dom?" Säger Felix skämtsamt, och jag kan nästan höra hur hans flin tar plats på hans ansikte.
"Är du seriös? Finns det två tjejer? Tycker du inte att om vi är tillsammans så borde jag få veta vad som är grejen med alla här?" Svarar hon honom allvarligt.
"Det är komplicerat, men du är allt som betyder nåt nu." Säger Felix och går antagligen fram till henne och kysser henne. Jag blir lite förbannad när jag hör honom säga allt det där. Seriöst? "Vem av dem?" Vem fan säger så, han är ju fan dum i huvudet. Stackars tjej. Jag bestämmer mig för gå in i köket och förstöra deras stund. Trots allt så bor jag faktiskt här.
"Tro honom inte för mycket bara." Säger jag ironiskt och går till kylskåpet för ta ut mjölken. Dem slutar kyssas och jag får bådas deras uppmärksamhet. Ofelia. Det är Ofelia som Felix är med. Jag är inte förvånad, jag tycker nästan synd om henne. Felix är en stor idiotisk lögnare bara. Jag fixar min macka och en kopp oboy innan jag vänder mig mot dem igen.
"Jag antar du är ex;et." Säger hon stöddigt.
"Jag antar du är en av tjejerna han var otrogen med mot mig." Svarar jag henne och hon ser på mig oroligt nu. Jag tror inte hon vet att han var otrogen med min bästa vän. Kanske borde jag vara tyst, men jag kan inte låta bli att upplysa henne om faktan.
"En av tjejerna? Så det finns alltså en till tjej med i bilden Felix?" Säger hon surt och ser på honom.
"Oh ja, du trodde väl inte du va speciell. Ingen är speciell för Felix. Han knullar allt med bröst och en fitta, till och med ens bästa vän." Säger jag avskyvärt.
"Rosie." Säger Felix tyglat och ser på mig med en mördarblick.
"Ha en trevlig morgon." Säger jag fejkat glatt och går därifrån.
Jag går ut på altan och sätter mig i solen. Det är vinter så det är kallt ute. Helst vill jag gå in till Andy och lägga mig i hans famn, men jag behövde lite ensamtid just nu. Så Felix är tillsammans med Ofelia. Inte Olivia. Jag trodde dem blev tillsammans efter allt. Tydligen inte. Jag undrar hur Olivia mår. Även om jag hatade vad hon hade gjort så hatade jag inte henne. Hon är min bästa vän, hon är som en syster för mig. Jag klarade bara inte av att se henne än, eller Felix, för det gjorde så ont. Som om såret som det precis börjat bildats skorpor på drogs bort. Jag kanske borde ge henne en chans. Jag borde ringa henne, fast borde det inte vara hon som borde ringa mig. Det var trots allt hon som hade gjort fel. Inte jag. Fast hon hade försökt ringa mig i en och en halv vecka. 16 missade samtal var det. Jag hör någon komma ut på altan bakom mig. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han ler morgontrött mot mig.
Jag går ut på altan och sätter mig i solen. Det är vinter så det är kallt ute. Helst vill jag gå in till Andy och lägga mig i hans famn, men jag behövde lite ensamtid just nu. Så Felix är tillsammans med Ofelia. Inte Olivia. Jag trodde dem blev tillsammans efter allt. Tydligen inte. Jag undrar hur Olivia mår. Även om jag hatade vad hon hade gjort så hatade jag inte henne. Hon är min bästa vän, hon är som en syster för mig. Jag klarade bara inte av att se henne än, eller Felix, för det gjorde så ont. Som om såret som det precis börjat bildats skorpor på drogs bort. Jag kanske borde ge henne en chans. Jag borde ringa henne, fast borde det inte vara hon som borde ringa mig. Det var trots allt hon som hade gjort fel. Inte jag. Fast hon hade försökt ringa mig i en och en halv vecka. 16 missade samtal var det. Jag hör någon komma ut på altan bakom mig. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han ler morgontrött mot mig.
"Hej." Säger jag och ler.
"God morgon du morgonpigga person." Säger han och flinar lite. Jag kan inte låta bli att skratta åt det.
"God morgon på dig du morgontrötta person." Svarar jag honom, och nu är det hans tur att skratta.
"Du brukar aldrig vara här ute om det inte är något du behöver tänka över. Så vad är det den här gången?" Säger han och sätter sig ner bredvid mig på trappen till altan.
"Felix är tillsammans med den där tjejen Ofelia. Inte Olivia som jag trodde." Svarar jag honom.
"Jaha. Hur är det med dig?" Säger han lite oroligt och tar min hand i sin.
"Det är väl okej, bättre än jag trodde. Däremot så är jag orolig för Olivia faktiskt." Svarar jag honom ärligt.
"Du oroar dig alltid så mycket för alla andra. När ska du börja tänka på dig själv egentligen?" Säger han och ser på mig oroligt.
"Hon är min bästa vän." Säger jag dystert och ser ut på skogen nedanför vår tomt.
"Du tror Felix bär hela skulden. Det krävs två för ha sex." Säger han allvarligt.
"Jo tack jag vet, precis som att jag var med dig när jag skulle vart med Felix. Det var mitt val, jag skulle stoppat det. Du är inte skyldig till nåt i den situationen." Säger jag upprört.
"Du borde det. Skyllt på mig också, det är inte bara ditt fel. Om du nu ser det som ett fel." Säger han sårat. Jag ser på honom skuldmedvetet.
"Jag menade det inte så, du vet vad jag mena." Säger jag och räcker mig efter hans hand. Han öppnar upp sin hand och tar min i sin. Jag blir lite förvånad för jag trodde han skulle dra bort den.
"Jag vill bara säga att det är lika mycket bådas deras fel. Olivia är ändå din bästa vän, hon borde inte ha gjort som hon gjorde. Jag vet att jag inte var shysst ute på Utö. Jag var väl medveten om konsekvenserna om vi åkte fast. Det skulle ha sårat dig och Felix. Olivia borde vetat att det skulle såra dig och Felix, ändå valde hon att fortsätta vara med Felix. Sen så hade Felix ett ansvar mot dig såklart. Min åsikt är åtminstone att det är lika mycket deras fel, för båda borde ha sagt nej." Säger han och kysser lätt min hand.
"Jo sant, men jag skyller nog ändå mer på Felix. Han var trots allt min pojkvän." Säger jag och försöker skratta lite för lätta upp stämningen.
"Du älskade aldrig honom egentligen?" Säger han och ser på mig.
"Nej, jag gillade honom. Jag hade känslor för honom men älskade honom gjorde jag inte. För när jag började falla för honom mera så hade jag redan fallit hårt för någon annan. Jag älskade redan någon annan när jag borde börjat älska honom. Jag tar det hårt, men han är någon jag klarar mig utan. Olivia är min bästa vän och som en syster för mig. Man ignorerar inte sin syster. Man löser det för man är tvungen, och man älskar varandra ändå, det är familj liksom." Förklarar jag för honom lugnt.
"Du har väl en poäng." Säger han och flyttar närmare mig. Han lägger armen om mig och drar mig närmare sig.
"Ja så du skulle bara våga va otrogen mot mig. Det skulle jag nog aldrig repa mig efter." Säger jag utan att tänka mig för. Vi var ju nästan som ett par, men vi hade ändå titteln vänner än så länge.
"Vi skulle behöva vara tillsammans för jag skulle kunna va otrogen mot dig. Men var vi det så skulle den tanken aldrig slå mig för jag skulle ha hela min värld då." Säger han och kramar min axel mjukt med sin hand.
"Så borde jag ringa henne?" Säger jag för att inte göra bort mig ännu mer nu. Jag är så förvirrad, jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag vill ha Andy men inte såhär. Jag vill inte att han ska tro att han är min rebound eller något för han var den "rätta" för mig ända från början.
"Du gör vad du känner är rätt." Säger han och kysser mig lätt på hjässan. Jag önska Andy vore min pojkvän. Jag borde aldrig blivit tillsammans med Felix. Han må ha älskat mig tidigare, men han var inte kär i mig när vi blev tillsammans. Jag var inte kär i honom heller. Vi trodde bara att det var det rätta att göra, för vi hade vart på g så länge. Han var min trygga bas och jag var hans, men kärlek var det inte. Min och Andys relation var en berg-och dalbana som var helt galen, men det var kärlek. Riktig kärlek. Vi må ha gjort en massa dumt mot varandra men vi älskade varandra, och vi lämnade aldrig varandra. Vi hittade alltid vår väg tillbaka till varandra. Han var min stora kärlek i livet. Jag skulle aldrig älska någon såhär mycket, eller på det här viset som jag älskade honom.
"Okej." Säger jag bara. Jag skulle kunna sitta här med honom för evigt.
Del 26 - "Jag älskar dig"
Previous
Jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon sa precis att hon älskade mig. Hon älskar mig! Snälla säg att jag inte hörde fel på det sista. Det skulle verkligen krossa mig. Jag ser henne djupt i ögonen och sen lutar jag mig fram och kysser hennes underbara läppar.
Rosies perspektiv
"Du är så full med lögner! Vet du det? Du säger att du älskar mig. Du förväntar dig att jag ska tro dig när du kan sitta och hångla upp en av mina närmaste vänner, som också är min kusin, rakt framför näsan på mig. Ett tag trodde jag dig nästan. Du var så gullig mot mig när jag fick reda på vad Felix gjort, men det måste ju bara vart ett spel för komma innanför byxorna på mig. Det funkade också, idiot. Alla dem där gångerna efter sommaren när du tog hand om mig, eller bara låg bredvid mig i sängen. Inge sex utan bara höll om mig. För en sekund där så trodde jag faktiskt dig. Att du faktiskt var kapabel till att älska någon, till att älska mig. Jag hade såklart fel. Vad förväntade jag mig egentligen? Att du helt plötsligt hade förändrat dig. Du är precis likadan som innan Utö, bara spelar mig. Det är väl det som är det värsta att jag faktiskt började tro dig, för jag ville tro dig. För någonstans på vägen kom jag på att jag aldrig sluta älska dig." Säger jag upprört, och har redan när jag börjat skälla på honom puttat bort hans hand som han hade på min kind. Han ser på mig med blandade känslor. Jag kan inte läsa av honom just nu. Vad tänker han just nu? Vad är det som går igenom hans tankar? Allt jag vill är att kyssa honom. Skärp dig Rosie! Jag undrar hur många gånger jag har sagt det till mig själv bara det här halvåret. Han ser mig djupt i ögonen en liten stund. Nästa sak som händer går så fort, hans läppar är pressade mot mina i en riktig känsloladdad kyss. Jag dras med i stunden och pressar mig närmare honom. Han drar sina armar runt min midja och trycker mig närmare. Jag drar mina fingrar genom hans hår. Han drar sin tunga längs min underläpp för fråga om tillstånd till min mun. Jag särar på läpparna och hans tunga leker med min. Vad håller jag på med?! Jag är sur på honom för vad han gjorde. Han har inte ens gett mig något vettigt svar på vad jag precis sa. Jag lyckas samla mina tankar och känslor och puttar undan honom från mig.
"Vad är fel?" Säger han och ser på mig. Jag rättar till min klänning och mitt hår så gott jag kan här i regnet.
"Vad tror du? Du kan inte bara kyssa mig sådär." Svarar jag honom.
"Vad vill du höra då? Vad vill du höra Rosie?" Säger han irriterad nu, eller mer skriker på mig. Jag suckar och himlar med ögonen.
"Vad du nån gång egentligen känner!" Skriker jag tillbaka och slår ut med armarna.
"Du vet redan hur jag känner för dig. Jag älskar dig! Aldrig tidigare har jag kännt så här för någon. Jag har aldrig haft så här starka känslor för någon, just för att jag aldrig låter mig känna nåt sånt här. Varför utsätta sig för hjärtesorg som är uppenbart att man kommer få när man faller för någon?" Säger han och jag förblir tyst ett bra tag med öppen mun.
"Därför tiden man får med den personen får man göra värd den sorgen man får sen." Svarar jag honom till slut och går fram till honom. Han drar in mig i sin famn.
"Jag är rädd för sorgen som kommer sen." Säger han tyst. Jag ser upp på honom.
"Jag med, men jag tror den är värd det om man verkligen älskar någon." Svarar jag honom. Han ler mot mig.
"Vad är det man brukar säga. Det blir ingen regnbåge utan lite regn." Säger han.
"Precis. Om det inte är någon sorg så skulle även det lyckliga inte existera." Säger jag och ler.
"Ja, fast jag verkar alltid vara ute i fel tid." Säger han sorgset.
"Kanske det, men en sak är säker." Svarar jag och ser in i hans vackra blå ögon.
"Vadå?" Säger han nyfiket.
"Det var alltid du för mig." Säger jag och ler. Han ler tillbaka mot mig.
"Så varför ville du inte ha mig i sommras?" Säger han förbryllat.
"Jag var rädd, och trodde jag gjorde det säkra valet när jag valde Felix. Jag ville ha säkert för en gång skull. Jag var väl rädd som du att bli sårad." Svarar jag lite sorgset.
"Jo kanske det. Vi borde gå in igen." Säger han trött och kramar om mig. Jag bara nickar kort. Fast vi står kvar där ute i regnet en bra stund, innan vi går in igen med hans armar runt mig och mitt huvud gömd i hans omfamning.
Vi ligger i min säng hos pappa, tätt intill varandra och värmer varandra. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han smeker undan en hårslinga från min kind. Jag öppnar munnen för att säga något men Andy hinner före mig.
Vi ligger i min säng hos pappa, tätt intill varandra och värmer varandra. Jag vänder mig om och möter Andys underbara blå ögon. Han smeker undan en hårslinga från min kind. Jag öppnar munnen för att säga något men Andy hinner före mig.
"Du är så vacker." Säger han och jag kan inte göra nåt annat än le åt vad han sa. Han drar mig närmare sig och kysser mig på pannan. Nu ler jag bara ännu större.
"Vet du att jag älskar när du är såhär mot mig." Säger jag lyckligt och ler fortfarande. Just nu känns det som om att ingen annan i den här världen existerar.
"I live to please you honey." Svarar han mig och flinar lite. Jag skrattar lite åt hans svar, sen flyttar jag mig så att mitt ansikte kommer i höjd med hans. Han skrattade med mig men har nu stannat upp sig själv, han har förstått vad jag tänker göra. Jag lutar mig fram och sen kysser jag honom. Jag sluter mina ögon och njuter av kyssen. Han rullar ovanpå mig. Jag kan känna honom växa mot mitt ben av upphetsningen. Han drar sin hand längs min sida upp till mitt bröst, som han börjar lätt massera. Jag kan inte hjälpa det men ett litet stön slipper undan mina läppar. Han ler nöjt och kysser mig sen ner längs halsen, ut på nyckelbenet. Igen får han mig att stöna av njutelsen. Jag vill ha mer av honom, jag vill ha hela honom. Sakta drar jag ner min hand mot hans kalsonger. Det verkar som om han kommer på sig själv när jag gör det för han rullar snabbt av mig. Jag ser förvånat på honom.
"Varför?" Säger jag häpnatsfullt.
"Inte ikväll Rosie. Ikväll vill jag bara njuta av att jag äntligen fått höra dig säga jag älskar dig." Svarar han mig. Jag suckar och nickar. På ett sätt är det så fint av honom men jag blev kåt nu ju.
"Det där är inte rättvist!" Gnäller jag skämtsamt. Han skrattar lite bara, och sen lägger han sig på rygg och lägger ut armen på min kudde. Jag lägger mig ner i hans famn och låter hans armar omfamna mig. Jag ler nöjt och ritar små mönster på hans bröstkorg med mitt finger. Han leker med några av mina hårslingor.
"Såhär skulle jag kunna ligga för alltid." Säger han efter en kort stunds tystnad.
"God natt Andy." Säger jag och gäspar innan jag blundar.
"God natt Rosie." Svarar han mig och kysser mig mjukt på hjässan.
Del 25 - Tomtar och Kalle Anka part 2
Previous
"Okej, låter väl kul." Säger jag till slut så alla hör.
"Yey, då är det sanning och konka efter maten som gäller!" Säger Hanna glatt och le stort. Jag ler bara svagt. Låt inte detta gå helt åt helvete nu.
Vi sitter i en stor ring på golvet uppe i vardagsrummet. Totalt är vi 9 st. Robert och Louise är bara 14, resten är över 17 år. Jag och Ofelia är dem ända här som är 17 år. Sen kom väl Hanna som är 19, Andy skulle fylla 19 och Carina var som Hanna 19 år. Felix var den ända som faktiskt är 18 år för han hade fyllt det. Omar är 20, så han var äldst.
Vi hade kört ett tag och hittills hade inget för pinsamt eller något inte så bra hänt. Några rundor till och sen skulle nog alla tröttna. Fast det hade var jätteroligt, men klockan började bli mycket. Varje år var det som om en tidsinstäld klocka att första av oss undomar gick och la oss vid 00.00. Sen mellan 00.00-01.00 så försvann en efter en, men efter 01.00 så sov alla. Klockan var just nu 23.45 så snart skulle någon resa på sig och gå och lägga sig.
"Rosie, sanning eller konka?" Säger Omar och flinar retligt mot mig. Jag flinar tillbaka.
"Sanning." Svarar jag honom.
"Okej, fine. Jag hade hoppats på att du skulle ta konka men jaja." Säger han och drar ut på det. Jag putar med läpparna och spelar ledsen hundvalp.
"Spill it bara!" Säger jag lite otåligt och skrattar.
"Vad hände mellan dig och Felix?" Säger han och ser på mig intensivt. Det känns som tiden stannar. Jag fryser till is där jag sitter. Felix ger honom en sur blick, och Ofelia fryser till is bredvid Felix där hon sitter. Varför Omar? Varför? Varför just den frågan? Och varför frös Ofelia till is precis? Jag försöker samla mig. Andy som sitter bredvid mig kramar min hand med sin mjukt.
"Vad menar du?" Svarar jag enkelt efter vad som känns som en evighet.
"Ja, varför tog det slut? Ni var så lyckliga, och sen helt plöstligt pratar ni inte ens med varandra. Idag när ni skulle hälsa så kunde ni knappt se varandra i ögonen eller ens säga hej. Så vad hände?" Säger han och ser från mig till Felix.
"Jag tror det räcker nu." Säger Andy beskyddande och ser på mig oroligt. Jag kan känna tårarna bränna innanför ögonlocken. Hela minnet av när jag fick reda på det flashar förbi.
"Han var otrogen." Svarar jag Omar till sist. Det blir knäpptyst i rummet.
"Förlåt Rosie, jag hade ingen aning om att brorsan kunde va så dum." Säger han skämtsamt i ett försök att lätta upp stämningen.
"Det gör inget." Skrattar jag fejkat. Sen så dras ljudet igång igen. Det är min tur och jag frågar någon oskyldig fråga till Carina. Sen går det några rundor.
En timme senare är det bara jag, Andy, Hanna, Ofelia och Robert kvar. Resten hade gått och lagt sig. Det är Roberts tur att ställa en fråga till någon eller komma på något. Vi snurrar flaskan och den hamnar på Hanna. Vi alla har druckit lite, och är lite berusade.
"Sanning eller konka Hanna?" Säger Robert. Hanna ler och funderar lite.
"Konka!" Säger hon och fnittrar. Jag himlar med ögonen.
"Okej, kyss honom." Säger Robert och pekar på Andy. Jag som har lutat mig mot honom sätter mig upp ordentligt. Jag önskar jag kunde döda ungen för det där. Andy är ju min. Jag vill inte se honom kyssa yttligare nån tjej, ännu mindre min kusin Hanna.
"Nej, vi kan inte!" Säger dem båda i kör. Andy ser lite äcklad ut nästan. Hanna däremot ser jag att hon vill, men vägrar för min skulle. Tack och lov!
"Jo, ni måste. Det är spelets regler. Kom igen nu, va inte så tråkiga." Säger han. Hanna ser på mig.
"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger jag besvärat.
"Okej då." Säger Hanna och ler nöjt. Hon reser på sig och vinglar fram till Andy. Hon kysser honom passionerat och länge. Hon sätter sig i hans knä och drar fingrarna genom hans hår. Andy bara sitter där snällt och tar emot kyssen, eller hånglet kanske jag borde säga. Jag står inte ut mer! Jag måste härifrån nu. Inte vill jag se dem två äta upp varandra. Visst han är inte min, och jag borde inte bry mig. Men jag bryr mig tyvärr. Jag ställer mig upp och rusar ur rummet. Några tårar letar sig ner efter min kind.
"Rosie vänta!" Hör jag Andy ropa efter mig.
Andys perspektiv
"Kolla inte på mig. Det är inte mitt beslut." Säger Rosie besvärat plötsligt. Jag undrar om det har nåt med vad Hanna vill säga till henne.
"Okej då." Svarar Hanna på det och ler nöjt. Tjejer och deras blickar till varandra. Det är som ett helt eget språk dem har emellan varandra. Jag undrar vad Rosie tänker på just nu? Hon ser bekymrad ut, och av att dömma på hennes röst tidigare så var hon väldigt besvärad av det Hanna ville få sagt. Hanna reser på sig och är på väg mot mig. Vad nu? Hon är framme vid mig och böjer sig ner, och nästa som händer så är hennes läppar pressade mot mina. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag gillar det inte. Fast hon verkar gilla det, mycket till och med. Hon sätter sig ner i mitt knä och drar fingrarna genom mitt hår. Jag har ingen aning vad jag ska göra. Det var trots allt konka så jag hade inte riktigt något att säga till om. Sånt här var sånt man fick ta. Allt jag tänkte på var Rosie. Hur hennes kyssar känns på mina läppar, hur hennes händer dras genom mitt hår. Jag hör någon resa på sig, och jag kan ana vem. Snabbt puttar jag undan Hanna från mig och reser mig upp, men hon har redan hunnit springa iväg.
"Rosie vänta!" Ropar jag efter henne. Hon rusar ut ur rumet. Jag kan se att hennes ögon är blanka och hon drar upp handen till sin mun för tysta ner sig själv. Jag springer efter henne.
"Vart är du på väg?" Ropar Hanna förvånat efter mig. Just nu kunde jag inte bry mig mindre om allt annat än Rosie. Vart är hon på väg? Och vad fan hände egentligen? Allt jag vet är att hon är ledsen, och jag vill inget annat än se henne le igen. Bara hon inte gör nåt dumt nu. Jag ser henne springa ut i hallen, och jag är inte långt efter som tur är för hon öppnar ytterdörren och springer ut. Jag öppnar ytterdörren och stänger den sakta efter mig. Rosie springer rakt ut i vägen. Tur är att det inte är någon stor bilväg, utan bara vägen till alla hus här uppe på kullen där vi alla bor. Jag bara skakar på huvudet åt hur otroligt tanklös hon kan vara. Det regnar ute, och hon bara står där i regnet. Hon är säkert dyngsur redan där hon nu står mitt i vägen, och ser rakt ut i vägen.
Jag överväger vad jag borde göra, går jag ut till henne så blir jag också dyngsur men jag kan inte lämna henne där bara. Jag ser henne dra upp sina händer mot munnen för hindra något ljud komma ut från hennes mun. Man kan se hur hon snyftar till och antagligen gråter. Jag suckar lite och sen går jag ut i regnet till henne.
"Rosie?" Säger jag oroligt och ställer mig framför henne.
"Vad?" Säger hon besvärat och försöker torka bort tårarna.
"Vad hände där inne Rosie?" Säger jag och ser på henne allvarligt. Jag kan gissa men jag vågar inte hoppas. Hon är den jag älskar, men jag hade varit för sen med att säga något så hon hade gått vidare. Det hade hon visat starkt på när vi var på Utö den där helgen i sommras.
"Inget." Snyftar hon ut. Jag tar min hand till hennes ansikte, och lägger den på hennes kind. Hon ser på mig med stora ögon. Jag smeker henne ömt på kinden.
"Rosie, snälla ljug inte för mig." Säger jag bedjande. Hon ryser till, hon måste frysa ihjäl i den där tunna klänningen hon har på sig. Hade jag haft en jacka eller tjocktröja hade jag gett den till henne.
"Vad vill du att jag ska säga då? Huh?" Säger hon lite irriterat nu. Jag ser på henne lite sorgset.
"Sanningen." Svarar jag efter en stunds tystnad.
"Du är så full med lögner! Vet du det? Du säger att du älskar mig. Du förväntar dig att jag ska tro dig när du kan sitta och hångla upp en av mina närmaste vänner, som också är min kusin, rakt framför näsan på mig. Ett tag trodde jag dig nästan. Du var så gullig mot mig när jag fick reda på vad Felix gjort, men det måste ju bara vart ett spel för komma innanför byxorna på mig. Det funkade också, idiot. Alla dem där gångerna efter sommaren när du tog hand om mig, eller bara låg bredvid mig i sängen. Inge sex utan bara höll om mig. För en sekund där så trodde jag faktiskt dig. Att du faktiskt var kapabel till att älska någon, till att älska mig. Jag hade såklart fel. Vad förväntade jag mig egentligen? Att du helt plötsligt hade förändrat dig. Du är precis likadan som innan Utö, bara spelar mig. Det är väl det som är det värsta att jag faktiskt började tro dig, för jag ville tro dig. För någonstans på vägen kom jag på att jag aldrig sluta älska dig." Säger hon upprört och har puttat undan min hand redan när hon började skälla på mig. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Hon sa precis att hon älskade mig. Hon älskar mig! Snälla säg att jag inte hörde fel på det sista. Det skulle verkligen krossa mig. Jag ser henne djupt i ögonen och sen lutar jag mig fram och kysser hennes underbara läppar.
Del 24 - Tomtar och Kalle Anka part 1
Previous
"Jag vill aldrig mer se dem!" Säger jag snyftandes.
"Såja, kom här." Säger han och lägger sig ner. Han öppnar upp sin famn för mig att gosa ner mig i. Jag lägger mig i hans famn och genast känns det bättre. Han smeker min arm beskyddande, och kysser mig lätt på hjäsan.
"OMG! Det är julafton." Skriker jag ut i panik när jag vaknar på måndagsmorgonen. I fredags gick jag på jullov, Andy också. Vi två hade spenderat hela dagarna tillsammans.
Det var nu två veckor sen allt skit med Felix och Olivia hade hänt. På måndagen efter helgen hade jag ringt Felix; och sagt att han var tvungen att meddela mig minst tre dagar innan han skulle komma till Stockholm från och med nu, för jag ville aldrig mer se honom. Som lovat hade han ringt mig i fredags och sagt att han skulle komma ner till den stora årliga julfesten. Den stora årliga julfesten hölls hos pappa, vi bjöd på kalkon och såg kalle anka tillsammans. Oftast var vi över 30 pers. Det var Hanna med familj, Felix med familj, Andy med familj, Louise med familj, dem två andra grannfamiljerna och min familj.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Nu var jag tvungen att träffa Felix, jag hade åtminstone Hanna och Andy där. Olivia hade jag inte pratat med sen jag stormade ut från henne den där söndagen. Hon hade ringt mig flera gånger och lämnat nåt meddelande; där hon bad om ursäkt för vad hon hade gjort.
"Rosie lugna dig!" Säger Andy och grabbar tag om mig. Jag stirrar surt på honom och han bara ser på mig trött.
"Släpp mig. Fattar du att vi måste vara hos pappa och Kristina om två timmar med toppenhumör och allt!" Svarar jag honom och ser på honom misstroget nu istället.
"Jo tack, jag vet." Säger han och släpper mig.
"Vad ska du ha på dig?" Frågar jag honom och går upp ur sängen.
"Skjorta och jeans tänkte jag. Vad ska du ha på dig?" Säger han och studerar mig. Jag kan känna hans brännande blick på min rumpa när jag sträcker mig efter en tröja i garderoben här inne. Vi hade givit den där blicken till varandra ganska ofta på senaste tiden. Jag kunde inte hindra mig att stirra på honom när han drog av sig tröjan varje kväll, och byxorna. Han sov alltid bara i kalsongerna. Det var helt hopplöst att försöka låta bli att inte kolla på honom då. Han brukade stirra på mig när jag bytte om på kvällarna, och ibland när vi kom ut från duschen och stötte i varandra. Den ena naken med bara en handduk, och den andra påklädd. Ja det var ett rent nöje för den som inte var naken. Just nu hade jag bara ett par shorts och ett linne på mig.
"Jag vet faktiskt inte. Klänning kanske." Svarar jag honom och ger upp på att försöka nå den där tröjan.
"Vill du ha frukost nu?" Säger Andy och ler mot mig när jag vänder mig om.
"Gärna." Svarar jag honom och vi går ut i köket för fixa frukost.
Jag ser på Andy och undrar vad han tänker. Han ser så fundersam ut, eller bekymrad är det nog. Andy hade på sig en blårutig skjorta med ett par mörkare jeans. Jag hade tagit på mig en röd klänning för försöka få julkänslan. Men det kändes verkligen inte som jul. Sakta vänder han på huvudet och ser på mig. Jag ler bara och han undrar nog vad jag ler åt. Men utan att fråga så ler han istället bara tillbaka. Vi båda tar ett djupt andetag innan vi går upp för den lilla trapppan till ytterdörren och ringer på.
Det tar ett litet tag innan jag hör ljud innifrån och någon öppnar. Vi möter pappas glada ansikte. Jag kramar om honom och Andy hälsar på honom. Sen stiger vi in i hallen. Nästan alla är här redan utom Hanna och hennes familj. Så allt var som vanligt. Jag och Andy hänger av oss våra jackor, och sen börjar vi gå ut till vardagsrummet för hälsa på alla gäster.
"Du skulle bara våga lämna mig ensam." Viskar jag till Andy innan vi går ut ur den avskilda hallen.
"Aldrig." Säger han och flinar lite. Jag skakar bara huvudet åt hur fånigt det blev. Sen möts vi av alla möjliga ansikten som hälsar på oss. Efter hälsat på ungefär hälften av alla är vi framme hos Felix och hans familj. Jag hälsar på alla andra först, sen Felix. Vi kramas stelt för hålla fasaden uppe för alla andra. För ingen vet vad som hänt mellan oss.
"Hej." Säger jag ynkligt men försöker låta normal på rösten. Andy tar min hand i sin i smyg. Jag blundar lite snabbt och möter sen Felix blick.
"Hej." Svarar han mig och nickar kort. Jag ska precis säga nåt mer när jag hör ytterdörren öppnas, och två sekunder senare ser jag Hanna komma springandes mot mig. Andy släpper snabbt min hand och jag öppnar upp mina armar för ta emot Hanna i en kram.
"OMG! Det var ju hur länge sen som helst sen jag såg dig." Skriker hon ut ivrigt. Jag skrattar bara åt hennes lilla upptåg.
"Ja det var ett tag sen. Vi borde ses oftare." Säger jag glatt. Hon bara nickar, sen så hälsar hon på Felix och resten av den familjen. Jag vänder mig om till Andy och han ser på mig oroligt. Jag ler för få honom sluta oroa sig.
"Ska vi gå och ta något att dricka?" Säger Andy och håller upp sin arm så jag kan ta armkrok med honom.
"Ja, låter som en bra ide." Säger jag och tar armkrok med honom.
"Vänta på mig!" Säger Hanna och tar armkrok med mig. Vi alla tre går bort mot köket och häller upp cola till oss tre. Vi pratar om allt möjligt och har riktigt kul fram tills vi ska gå och sätta oss vid bordet för äta julmiddagen.
Det är knäpptyst i hörnan jag sitter vid. Varenda julfest så satt alla vi som var under 20 i ena hörnan av bordet och dem äldre på andra sidan. I år så var det Hanna, Andy, jag, Louise, Anthony, Mårten, till och med lilla Alice, Robert (en av grannarnas ungar), Felix och nån tjej vid namn Ofelia, och sist Omar och hans tjej Carina. Carina var jättetrevlig, hon och jag hade pratat en hel del. Ofelia var väldigt blyg, kände jag. Jag vet fortfarande inte riktigt vem hon var. Hon verkade vara i sällskap med Felix. Man skulle seriöst kunna höra en knappnål ramla just nu, borta vid vår sida av bordet.
Det är knäpptyst i hörnan jag sitter vid. Varenda julfest så satt alla vi som var under 20 i ena hörnan av bordet och dem äldre på andra sidan. I år så var det Hanna, Andy, jag, Louise, Anthony, Mårten, till och med lilla Alice, Robert (en av grannarnas ungar), Felix och nån tjej vid namn Ofelia, och sist Omar och hans tjej Carina. Carina var jättetrevlig, hon och jag hade pratat en hel del. Ofelia var väldigt blyg, kände jag. Jag vet fortfarande inte riktigt vem hon var. Hon verkade vara i sällskap med Felix. Man skulle seriöst kunna höra en knappnål ramla just nu, borta vid vår sida av bordet.
"Vill ni köra sanning och konka efter middagen?" Säger Hanna och bryter tystnaden. Alla lyser upp i lite luriga leenden och nickar glatt. Hanna ser på mig och jag vet att alla andra gör det nu också. Dem väntar på att jag ska ge ett svar. Men allt jag gör är bara att stirra ner på min tallrik som plötsligt blev väldigt intressant.
"Kom igen, det kan bli kul." Viskar Andy i mitt öra. Jag ryser till av välbehag. Att ha honom nära mig och känna hans andetag på min kind. Jag kollar upp på honom och möter hans blick.
"Okej, låter väl kul." Säger jag till slut så alla hör.
"Yey, då är det sanning och konka efter maten som gäller!" Säger Hanna glatt och le stort. Jag ler bara svagt. Låt inte detta gå helt åt helvete nu.
Del 23 - Världen är en hemsk plats
Previous
Jag känner en filt läggas om mig och någon omfamna mig. I reflex stelnar jag till men sen ser jag att det är Andy. Han bär upp mig i hans famn och går ut med mig till nån bil. Hur han hitta mig eller vart han fick tag på bilen har jag ingen aning om. Fast just nu kunde jag inte bry mig mindre. Han hade kommit för mig.
Andys perspektiv
Jag hade kört runt i över 3 timmar och letat efter Rosie. När hon inte hörde av sig där vid tre-tiden då hon sa att hon skulle ringa mig blev jag orolig. Först lät jag det gå en timme för inte verka för kontrollerande eller något. Jag skulle aldrig försöka kontrollera Rosie, men jag blev orolig. Det var inte likt henne att glömma sådant. Så först var det väl bara att hon hade kul med Olvia och kanske glömde därför. Jag väntade en timme, och sen en halvtimme till innan jag ringde hem till Olivia. När Olivia hade svarat så lät det som om hon hade gråtit. Jag frågade snabbt om Rosie var där, men Olivia sa bara en massa osammanhängande saker. Till slut förstod jag att nåt hade hänt mellan dem två, och Rosie hade stormat ut. Så fort jag hade fått fram det ringde jag en polare. Han låna mig sin bil så jag kunde komma fram fortare och hitta henne. Antagligen var det jag sa om Felix och Olivia. Fan att jag sa något! Hon kunde ha fått reda på ett sådant mycket bättre sätt. Varför höll jag inte min stora käft stängd! Jag ringde Rosies mobil flera gånger, och inget svar än. Efter ringde jag runt til en massa personer jag känner för höra om någon hade lyckats skymta Rosie nånstans. Flera ringde mig och gav mig tips, så jag hade varit runt lite överallt. Ingen Rosie än tyvärr.
Klockan var 17.40 när jag fick ett samtal av en polare som sa att han hade sett någon som liknade Rosie i Sollentuna centrum sittandes på en bänk. Jag åkte direkt dit. Det tar mig en liten stund att komma dit, men så fort jag är framme parkerar jag bilen utanför ingången och springer in dit. Jag blir överlycklig av att se henne. Hon sitter på en bänk rakt framför mig. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så glad över att se någon. Jag andas ut och går fram mot henne.
Hon har rödsprängda ögon efter gråtit en hel del, antar jag, och gåshud för hon fryser. Det enda hon har på sig är en tunn skinnjacka, ett linne, jeans och sandaletter. Jag viker av innan hon hinner se mig för kunna gå och köpa en filt åt henne. Snabbt hittar jag en affär där jag kan köpa en gosig filt. Sen går jag tillbaka till Rosie. Hon ser stint ut på folkmassan som rör sig förbi henne. Jag lägger en filt om henne och drar in henne i min famn. Hon stelnar till först. Sen så vänder hon upp huvudet och ser på mig, då slappnar hon av igen. Jag bär upp henne i min famn och bär ut henne till bilen. Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg och blundar. Jag sätter ner henne i passargerarsätet och startar bilen. Vi åker hem nu.
Rosies perspektiv
"Vakna Rosie. Vi är hemma nu." Hör jag en avlägsen röst säga. Jag blinkar med ögonlocken några gånger för återfå min syn igen som är suddig. Jag måste ha somnat för det sista jag kommer ihåg är Andy som bär mig ut till någon bil. Sen är det svart. Jag vill inte vakna, inte till den grymma verkligheten jag levde i just nu. Min pojkvän hade varit otrogen med min bästa vän, rakt framför näsan på mig! Kunde det bli värre?
"Rosie?" Säger samma röst som alldeles nyss sa åt mig att vakna. Jag älskar den rösten. Den gav mig gåshud för sånt välbehag.
"Mm?" Får jag ut. Han suckar lite lätt, och sen känner jag hans armar bära upp mig. Jag kan höra hur bildörren slängs igen efter oss. Han trycker upp portdörren och går in med mig i hissen. Jag gosar ner mig i hans famn, och bara njuter av att få vara nära honom. Han måste ha gått upp till lägenheten innan han gick och väckte mig, för dörren är öppen när vi kommer upp. Vi går in i lägenheten och han släpper ner mig i sängen. Jag vill egentligen sträcka mig efter honom när han går ifrån, men sakta känner jag hur jag faller i en djup skön sömn.
Jag vaknar upp i en korridor. Den är mörk och ganska sliten. Det känns som om jag har varit här tidigare. Väggarna är på väg att ruttna, golvet har luftbubblor efter fuktskador. Steg efter steg tar jag motvilligt. Korridoren har inga dörrar och jag vet inte ens hur jag hamnade här. Jag fortsätter att gå och efter vad känns som evigheter når jag fram till två dörrar. På ena dörren står det "Together" och på andra står det "Not Together". Jag kommer på vad detta påminner mig om. Det är likadant som i drömmen jag hade på väg ner från Kalix till Stockholm. Fast då stod det "Safe" och "Unsafe" på dörrarna.
Precis som förra gången väljer jag det sämre alternativet först. Jag trycker ner handtaget på dörren till "Not Together" och går in. Dörrens slängs igen bakom mig. Jag vänder mig om i reflex. Det är trägolv och beiga väggar runt mig. Jag känner igen mig. Sakta letar jag mig till vart jag tror vardagsrummet är. Ju fler steg jag tar fylls jag med den här känslan av ångest och depression. När jag kommer ut i vardagsrummet, där jag trodde att det var, ser jag Olivia. Jag fylls av min så kallade nuvarande verklighet. Jag är 20 år, jag har ett jobb jag hatar men tjänar bra med stålar på. Lägenheten jag är i är mitt hem som pappa köpt åt mig i 18 årspresent. Pappa är över på middag varje onsdag och torsdag, försöker fortfarande kontrollera mig. Andy och jag hade haft ett stort bråk när jag fyllde 18 år. Han hade krävt att jag skulle välja honom eller så skulle jag förlora honom. Jag kände mig inte redo, så jag sa nej. Jag hade sagt nej till den enda killen jag verkligen älskat bara för jag var rädd egentligen. Så jag får väl skylla mig själv att jag var hur olycklig som helst. Den kvällen kommer jag inte ihåg något mer än Andys sorgsna blick och hans sista ord till mig "Jag älskade verkligen dig Rosie, och jag respekterar ditt svar. Men jag klarar inte detta längre, så nu är det hejdå för alltid. Hejdå Rosie". Jag hade gråtit när han lämna mig efter dem orden, men sen hade jag tagit mig samman och gått ut och festat med Hanna. Efter det kommer jag inte ihåg något för jag hade supit mig full. Efter det hade jag en ny kille varje vecka, eller ja åtminstone varannan vecka. Den här veckan var det någon manlig modell som var ursnygg.
"Va länge du va borta på toa." Säger Olivia och stirrar på mig. Jag ler mjukt mot henne. Detta måste vara ytliggare en dröm, men dessa drömmar kändes så verkliga. Som om de spådde min framtid på något sätt.
"Förlåt. Fastnade framför spegeln." Säger jag och skrattar. Olivia hade jag haft kvar genom åren som tur var. Fast än jag skrattade och älskade vara med min bästa vän; så nådde inte skrattet mig. Det var fejkat.
"Det är lugnt." Säger hon och skrattar hon med.
"Var jag inne på nåt sjukhus nån gång för typ depression?" Frågar jag. Olivia biter sig i läppen och ser osäkert på mig.
"Ja, förra året. Du kommer inte ihåg?" Säger hon och ser på mig. Väntar på min reaktion.
"Juste ja, förtränger det helst." Svarar jag lätt och ler. Jag reser på mig och ursäktar mig. Jag ville veta vad som var min verklighet bakom den andra dörren. Jag springer så fort jag kan ut mot hallen där jag kom ifrån, och ut genom ytterdörren.
Jag är tillbaka i korridoren. Dörren, jag bokstavligen ramlar ur från, stängs igen bakom mig med en smäll. Jag reser mig upp och går fram till den andra dörren. Ödet bakom den dörr jag precis kom ut från var hemskt. Sakta trycker jag ner handtaget på dörren med skylten "Together".
Jag befinner mig i en lägenhet. Den är inred med trägolv, och en mjuk ton av beige på väggarna. Hallen jag befinner mig i just nu är smal, och leder rakt ut till köket och vardagsrummet som är samma rum. På min vänstra sida finns en dörr, antagligen toalett. Jag går ut till köket/vardagsrummet. Det är ganska stilrent inrett. Naturvit matta, en brun tresitts-sofa, ett glasbord som soffbord, en stor platt-tv och en bokhylla på ena väggen. Köket har det vanliga kök har och ett snyggt träbord med svartklädda stolar. Tydligen finns det en balkong, ser jag, som man kommer ut till från där vardagsrummet har avgränsat sin yta till. Bredvid bokhyllan finns det en dörr som är öppen. Nyfiket går jag dit och ser mig omkring. Det måste vara mitt sovrum. Jag har nog aldrig sett ett mer perfekt sovrum. Den har en puffig säng som ser ut som en prinsessas säng nästan. Hur gosig som helst. Två nattduksbord, ett på vardera sida om sängen. Det till och med finns ett helt rum som garderob, om man öppnade yttligare en dörr. Om det här var min lägenhet så ville jag aldrig behöva lämna detta ställe. Jag snurrar runt för se allt i lycka och fnittrar lyckligt.
"Rosie är det du?" Sägen en manlig röst. Det kan väl inte vara han? Fast den rösten asså, den rösten skulle jag känna igen var som helst. Jag hör fotsteg som närmar sig sovrummet. Sen ser jag hans underbara ansikte. Hela jag fylls av lycka och fjärillar i magen. Jag biter mig löst i läppen och ser på honom.
"Hej älskling. Olivia kommer snart. Ska vi inte ta och fixa fika tills dess?" Säger han och kommer fram till mig. Han drar in mig i hans famn och kysser mig lätt på läpparna. Jag ler stort.
"Jo jag antar det, älskling." Säger jag och smakar på ordet att säga älskling till honom.
Verkligheten som är min nuvarande verklighet kommer till mig som i ett blixtnedslag. Jag är 20 år, och jag jobbar med att hjälpa ungdomar som har det svårt. Ingen dag var sig lik. Jag jobbade i ett team med 4 andra människor. Vi fick olika uppdrag; som då var en person. Någon som hade en tuff situation och inte visste vart hen skulle vända sig till. Jag älskade mitt jobb. Lägenheten jag befann mig i är min och Andys. Vi hade betalat två tredjedelar av priset, resten hade hans morsa sponsrat oss med. Jag hade kontakt med min mamma, och lite med min pappa. Pappa och Kristina pratade jag inte ofta med. Vissa högtider kom jag på middag hos dem med Andy, annars sågs vi inte. Mamma kunde ibland komma över på middag hos oss. Andy hade ett jobb till och med. Det var inte världens bästa, men han fick jobba med datorer som han älskade. Vi hade haft ett stort bråk kvällen jag fyllde 18 år. Han hade bett mig att välja honom eller låta honom gå vidare. Jag kommer aldrig glömma de orden han sa som gjorde att vi är där vi är nu; "Jag älskar dig Rosie, och jag står inte ut längre. Jag har velat ha dig ända sen det tog slut med Felix, innan redan. Du kan ärligt inte säga att du inte känner något för mig. Snälla bli min. Jag lovar att du inte kommer ångra dig. Jag är din och har varit ända sen första gången vi kysstes".
Jag log åt minnet. Andy såg på mig frågandes. Jag bara fnittrar lite och kysser hans perfekta läppar. Kunde man vara lyckligare? Han gjorde mig så lycklig, sådär alldeles fånigt lycklig.
Jag slår upp mina ögon och ser inget annat än mörker. Det är kolsvart inne i rummet. Fånigt nog ler jag åt drömmen som jag hade nyss. Jag hör någon snarka bredvid mig. Först hoppar jag till, jag hade glömt att Andy sov bredvid mig. Allt jag vill är att mysa ner mig i hans famn och kyssa hans underbara läppar.
"Andy?" Viskar jag. Han grymtar till lite och vänder på sig. Jag suckar, sen flinar jag.
"Andy, vakna!" Säger jag och kysser honom på halsen.
"Mm?" Svarar han mig. Jag ler nöjt. Han sover inte. Jag lämnar en lätt kyss på hans läppar, och fortsätter lämna lätta kyssar längs käklinjen ner på halsen och sen tillbaka till läpparna. Han ler nöjt. Jag antar att han gillar det.
"Vakna!" Säger jag uttråkat och slutar pussa honom. Han slår upp ögonen och ser på mig roat. Jag putar med läpparna och sätter armarna i kors.
"Vad är det?" Säger han och skrattar lite åt mig.
"Jag är klarvaken. Vad är klockan ens?" Säger jag.
"Sov bara. Det lär du behöva, och fryser du inte? Du har fortfarande gåshud." Säger han trött. Då slår det mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet eller något. Det jag hade fått veta. Felix hade varit otrogen mot mig, med Olivia! Mina ögon fylls med tårar, men jag försöker hålla dem borta. Andy sätter sig upp och ser på mig oroligt. Han drar in mig i hans famn och stryker lugnande med handen över min rygg.
"Schh, såja." Säger han tröstande och jag brister ut i tårar.
"Jag vill aldrig mer se dem!" Säger jag snyftandes.
"Såja, kom här." Säger han och lägger sig ner. Han öppnar upp sin famn för mig att gosa ner mig i. Jag lägger mig i hans famn och genast känns det bättre. Han smeker min arm beskyddande, och kysser mig lätt på hjäsan.
