Del 15 - Fight Hard And Never Give Up
Previous
När jag är hemma så kan jag inte sluta tänka på honom. Hans läppar mot mina. Hur bra dem samarbetade. Hans blå ögon som jag förlorar mig själv i varje gång. Fast han var en stor idiot. Som han har behandlat mig var inte rätt. Vad var det som fick mig att falla för honom ens? Den frågan kommer jag nog kunna grubla länge på men aldrig komma fram till ett vettigt svar.
Där står han i dörröppningen, håret är pojkaktigt ruffsigt och ett leende klär hans perfekta läppar. Hans fingar rör sig snabbt när han drar sin mörkgröna t-shirt med texten Fight hard and never give up på över huvudet och tar några steg framåt så att han nu står lutad över mig. Jag sitter på sängen full av förhoppningar och förväntan. Det måste se så konstigt ut eftersom jag helt enkelt inte kan sluta le. Han kryper försiktigt ner på sängen och tvingar mig med sin kropp att lägga mig ner. Nu är han över mig. Nu börjar han att klä av mig, min tröja drar han över mitt huvud och lutar sig sedan framåt för att kyssa mig. Hans läppar mot mina. Han tvingar mina läppar att sära på sig för att sedan låta sin tunga leta sig in i min mun. Finns det någon perfektare stund än denna?
När han äntligen slutar att kyssa mig kan jag hämta andan och se honom i ögonen. De där underbara blå ögonen jag älskar.
"Jag älskar dig." Viskar jag. Han ler, "Jag älskar dig också." Och i den stunden visste jag att det var sant.
"Får jag fråga dig en sak?" Säger jag försiktigt. Han nickar men hans min antyder att han är lite orolig. "Varför väntade du så länge?" Frågar jag och söker hans blick som nu tittar ner i golvet.
"Jag antar att jag var rädd." Säger han skyldigt. Men han har inget att be om ursäkt för.
Han tar satts igen och börjar att dra ner sina byxor och jag gör själv ett försök med att lirka upp min byxknapp men kan inte ta blicken från hans fingrar som skickligt drar av jeansen och slänger ner dem någonstans på golvet. Sen hjälper han mig också eftersom jag uppenberligen inte kan klara mig själv. Nu ligger vi i bara underkläderna, våra varma kroppar pressade mot varandra. Tänk om jag rodnar!? Han ser mig in i ögonen, "Är du säker på det här?" Frågar han. Är jag säker? ÄR JAG SÄKER? Klart jag är!
"Ja!" Ber jag och slänger mina armar om hans rygg för att dra honom närmare intill mig. Han börjar kyssa mig igen. Och igen. Min hjärna kan bara forma ett ord. Ett namn. Andy.
Jag vaknar med ett ryck! Jag försöker att samla mina tankar. Vad var det där?
"Godmorgon, sovit gott?" Hör jag Kristinas röst säga när hon träder in i mitt rum. Jag nickar trött och hasar mig ur sängen för att närvara vid frukosten. Vad sjutton hände i natt? Vad var det för en dröm? Är det ett tecken? Eller är jag helt enkelt desperat?
När jag äntligen fått gå från frukostbordet smiter jag in i mitt rum och slår Olivias nummer. Det går bara två toner innan hon svarar.
"Du kan aldrig gissa vad jag drömde i natt!" Säger jag så tyst jag kan så att inte pappa och Kristina ska höra.
"Nej Rosie, vad drömde du i natt som är så viktigt att du måste väcka mig halv tio för att berätta?" Säger hon irriterat. Jag sväljer.
"Det var så verkligt..." Mumlar jag. Jag hör Olivia göra falska snarkningar i andra änden och jag skyndar mig att komma till saken. "JagdrömdeattjaghadesexmedAndy." Orden bara trillar ur min mun.
"Du... med Andy...?" Säger hon sammtidigt som hon försöker att pussla ihop vad jag just sa. Jag håller andan i väntan på vad hon tänker säga.
"Det var bara en dröm." Säger hon bestämt. "Drömmar är bara till för att jävlas med en." Jag suckar.
Med de orden hängandes kvar i hjärnan gör jag mig i ordning och hjälper sedan till att pynta huset. Vår familj älskar att fira högtider eftersom det ger oss en chans att bjuda över släkten, grannarna och vännerna. De gillar gemenskap. Nu råkar det vara påsk och då ska vi ha den årliga äggjakten och en stor fest. Jag har än en gång fått bjuda valfria kompisar och jag väljer såklart Olivia. Emma är tyvärr bortrest över påsken men såklart kommer Louise att komma. Dessutom kommer Andys familj över och Felix och resten av gänget från Kalix. Jag längtar efter att få träffa Felix. Det var senast vid nyår.
Jag sitter och rullar tummarna av otålighet när jag väntar på att de första gästerna ska anlända. Det blir såklart Louise med familj som är väldigt ivrig inför påskfesten. Jag hjälper henne med sminket och sen hinner vi inte mer innan Olivia kommer. Tack och lov! Hon har på sig en rutig blus och stuprörsjeans, håret sitter uppsatt i en slarvig knut och hon har ett stort leende på läpparna när hon kommer. Det känns bra att jag inte är den ända som är neutralt klädd i mitt svarta linne med paljetter upptill och favoritjeansen som är mörkgråa.
Det tar inte lång tid innan huset hunnit fyllas, och jag får ständigt hälsa på några nya som kommit och säger saker som "Vad stor du har blivit." och "Vad kul att se dig igen." och jag försöker att vara trevlig mot alla så gott jag kan.
"Hej." Hör jag en len stämma viska i mitt öra och jag vänder mig om och möts av Felix vita leende. Jag ger honom en kram och är noga med att inte visa för mycket känslor.
"Jag har saknat dig så mycket, och det finns något som jag så gärna vill prata med dig om." Viskar han i mitt öra och hans varma andedräkt kicklar mig i örat. Nu kan jag snart inte hejda mig. Jag vill bara dra min hand genom hans hår, tvinga ner hans huvud till min nivå och pressa min läppar mot hans. Men det kan jag förstås inte.
Det är då Andy kommer in. Han har på sig en mörkgrön t-shirt med texten Fight hard and never give up på. Och omedelbart bildas det en klump i min hals.
Är det spännande? Det hoppas jag! Denna del var skriven av Jenny (http://jhutchersonstories.blogg.se) och är första delen i påskspecialen som blir på fyra delar. Jag kommer antingen att skriva nästa del eller del 17 också. Vi får se vilket det blir. KOMMENTERA!
Update: Nästa kapitel kommer på tisdag kl. 15.30
Del 14 - Konsekvenserna
Previous
Jag kan klara mig fint utan Andy eller ja iallafall som pojkvän. Jag har ju mina underbara vänner och Felix. Det här är bara för underbart, nu har jag och Felix vart tillsammans som vi brukar framför mina kompisar. Dem verka acceptera honom bra. Dem sitter och skämtar och skrattar. Jag orkar inte riktigt vara med i samtalet, istället nöjer jag mig med att bara lyssna och skratta åt skämten då och då. Det här blev än rätts så okej morgon iallafall.
Nu har det gått några veckor sen nyår och den förvirrande händelsen mellan mig och Andy. Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på vad han sa den morgon efter det. Trots det har jag umgåtts rätt mycket med honom och det är som om inget hade hänt. Olivia tycker verkligen att det är fel att jag har fortsatt att vara vän med honom. Emma tycker att han gör fel men jag väljer väl själv, alltid lika naiv och rättvis.
Den där morgonen var den värsta men också bland dem bästa jag har varit med om. Efter ha pratat med Andy så berättade jag för Olivia och Emma. Dem var jättegulliga. Ett litet tag bara satt dem och höll om mig och trösta mig. Sen kom Felix in i rummet. Det var första gången som jag och Felix bettede oss som vi brukar mot varandra framför andra. Olivia, Emma och Louise verkade acceptera honom ganska fort. Det var bara för underbart för att vara sant. Senare den dagen hade Felix och jag åkt till ett centrum i närheten och bara tittat runt. Det hade blivit en underbar dag.
Felix hade stannat 4 dagar efter nyår, och dem 4 dagarna hade vi umgåtts konstant. Det var dem bästa 4 dagarna på länge. Vi hittade på en massa kul och skoj. Jag visa honom stockholm och det underbara i närheten. Vi var försiktiga däremot när Kristina och pappa var i närheten, annars fånade vi oss och kysstes och myste och bara hade kul.
Nu var det inte långt till påsken och påsklovet. Det ska bli så skönt med lov snart. Jag har precis kommit hem från skolan. Idag jobbar Kristina och pappa kväll, dem har ju jobb på en resturang inne i stan. Det blir rätts så oregelbundna tider dem jobbar, har nästan aldrig nån koll. Ibland kan dem jobba förmiddag, och då börjar dem 7.00 på morgonen och slutar 14.00 på eftermiddagen. När dem jobbar kväll som idag, så jobbar dem mellan 13.00 till 22.00. Jag funderar på att gå över tilll Andy.
Nu var det inte långt till påsken och påsklovet. Det ska bli så skönt med lov snart. Jag har precis kommit hem från skolan. Idag jobbar Kristina och pappa kväll, dem har ju jobb på en resturang inne i stan. Det blir rätts så oregelbundna tider dem jobbar, har nästan aldrig nån koll. Ibland kan dem jobba förmiddag, och då börjar dem 7.00 på morgonen och slutar 14.00 på eftermiddagen. När dem jobbar kväll som idag, så jobbar dem mellan 13.00 till 22.00. Jag funderar på att gå över tilll Andy.
Jag knackar på och han öppnar. Jag ropar "Hej!". Mest för att vara artig mot dem andra i hans familj.
"Tänk att det är påsk snart." Säger jag glatt och ler mot Andy.
"Ja tänk. Ska vi gå upp och se en film?" Frågar han och ler tillbaka.
"Visst, det kan vi göra." Svarar jag och vi går upp till honom.
Andys perspektiv
Nu måste det gått typ tre månader sen jag inte kunde hålla mig längre och kysste Rosie. Jag kunde inte vänta längre, men jag insåg snabbt att det var fel av mig. När jag såg henne med Felix väcktes nåt inom mig. En känsla jag aldrig känt tidigare, jag vet inte vad det var. Det kändes som svartsjuka, men inte kunde väl jag vara svartsjuk. Jag blev själv chockad över att jag kysste henne, så jag bara stack därifrån efter det. Sen morgon efter det var ju inte direkt den bästa. Hon hade kommit över och ville veta vad den kyssen betydde för mig; klockan åtta på morgonen. Jag har fortfarande inte en aning om vad den kyssen exakt betydde. Så jag var en sånn idiot och bad henne att bara glömma allt och att det var ett misstag. Jag kunde väl inte vara något för henne? Hon är ju den perfekta, den bra tjejen så att säga. Hon är nog inte den snyggaste heller så skulle inte funka så jättebra mellan oss. Och gillade inte hon nån annan? Fast det känndes som att hon var nära att säga att hon gilla mig den där morgonen. Men det kan inte stämma. Det jag gjorde var nog det bästa för oss båda. Vi är ju fortfarande vänner och det funkar ju bara bra. Nu är hon här hemma hos mig och väntar på att jag ska bestämma mig för vilken film vi ska se.
"Jag tror jag vill se den." Säger jag och pekar på någon beck-film.
"Äntligen!" Svarar hon på det och pustar ut. Vi sätter på filmen och sätter oss på var sin sida av sängen nästan. Ända sen nyåret har jag varit noga med att hålla avståndet mellan oss när vi är med varandra. Jag vill inte att hon ska få fel signaler eller tro något. Kanske jag borde bara sluta hålla avståndet och bara sluta bry mig.
Rosies perspektiv
Rosies perspektiv
Varför måste han jämt hålla det där avståndet? Jag bitts inte direkt och jag är inte pestsmittad heller. Så här har han hållt på sen nyår. Jag vet nog varför men han behöver inte vara så kall med allt. Nu ser vi film och han sitter en meter ifrån mig även fast sängen kan inte vara så mycket mera än en meter. Seriöst så stör det mig. Jag vet att jag inte borde bry mig men jag kan inte hjälpa det. Trots avvisningen vid nyår så gillar jag fortfarande honom så otroligt mycket, jag kan bara inte hjälpa det. Jag är glad att vi är vänner iallafall.
Efter sett filmen så sitter vi bara och snackar lite tills jag måste gå hem. För första gången på länge så kändes det som om det var bra mellan oss igen. Han hade inte den här kylan mot mig och vi skratta och satt kanske lite väl nära varandra men allt kändes så bra.
När jag är hemma så kan jag inte sluta tänka på honom. Hans läppar mot mina. Hur bra dem samarbetade. Hans blå ögon som jag förlorar mig själv i varje gång. Fast han var en stor idiot. Som han har behandlat mig var inte rätt. Vad var det som fick mig att falla för honom ens? Den frågan kommer jag nog kunna grubla länge på men aldrig komma fram till ett vettigt svar.
Jag vet kort del men hoppades ni gillar den iallafall! Nu efter den här delen kommer påskspecialen.
Del 13 - Lycklig iallafall
Previous
"Tänk att det är 2012 nu." Är det ända jag hinner säga innan Andy lutat sig fram och kysser mig. Det är inte speciellt ömt, men inte heller desperat. Lite mittemellan. Sedan lämmnar även han rummet och lämnar en förvirrad Rosie bakom sig. Vad var det som hände precis?
När jag vaknar upp vid åttatiden nästa morgon efter den omtumlande nyårsfesten är det bara en sak jag vill få klart och tydligt från igår. Jag måste få veta vad den där kyssen mellan Andy och mig betydde. Jag blev så överaskad och ville bara ha mer, allt bara gick så fort. Varför kysste han mig? Ångrar han sig? Varför gick han på en gång? Var jag så dålig på att kyssas? Han måste ju tycka om mig eftersom han kysste mig, eller? Han var väl inte full? Så många frågor som åker runt i huvudet just nu, och inget svar får jag av att ligga kvar här i sängen. Jag reser mig från sängen så försiktigt jag kan, och tar det första jag får tag på i min garderob. Vilket blev ett par jeans som jag bara älskar och en röd topp jag har haft länge. Jag smyger ut med kläderna till badrummet och klär på mig. Där borstar jag snabbt igenom håret i badrummet också. Jag tar mig så försiktigt jag bara kan förbi sovrummet där Olivia, Emma och Louise sover och där jag borde vara men jag bara måste få veta.
Jag knackar på hos Andy, det är hans mamma Rachel som öppnar. Hon ger mig en snabb kram och sen släpper hon in mig i värmen. Tack och lov! Det var iskallt ute men det är ju en sån kort bit mellan husen så jag tog ingen jacka. Kanske lite osmart men inte mycket att göra något åt nu.
Jag knackar på hos Andy, det är hans mamma Rachel som öppnar. Hon ger mig en snabb kram och sen släpper hon in mig i värmen. Tack och lov! Det var iskallt ute men det är ju en sån kort bit mellan husen så jag tog ingen jacka. Kanske lite osmart men inte mycket att göra något åt nu.
"Andy sover. Var det nåt viktigt? Eller jag antar att det är viktigt eftersom du är här så här tidigt." Säger hon snällt och ser på mig nyfiket.
"Jo, det är viktigt. Där uppe väl?" Svarar jag lite stressat, men ler snabbt till henne.
"Ja, det är bara att väcka honom." Säger Rachel och skrattar lite.
"Okej, tack." Säger jag och börjar gå upp till hans rum.
Jag öppnar dörren långsamt, och där ligger han fridfullt och sover. Jag vill inte väcka honom men jag måste få veta, jag bara måste. Jag tar god tid på mig att gå fram till hans säng så jag kan komma på hur jag ska väcka honom och få dem svar jag vill ha. När jag är framme vid sängen sätter jag mig ner där på kanten och prövar med att säga "Andy?". Inget svar, jag puttar lite på honom och han gnäller lite.
Jag öppnar dörren långsamt, och där ligger han fridfullt och sover. Jag vill inte väcka honom men jag måste få veta, jag bara måste. Jag tar god tid på mig att gå fram till hans säng så jag kan komma på hur jag ska väcka honom och få dem svar jag vill ha. När jag är framme vid sängen sätter jag mig ner där på kanten och prövar med att säga "Andy?". Inget svar, jag puttar lite på honom och han gnäller lite.
"Andy är du vaken?" Provar jag igen lite högre än tidigare.
"Måste jag gå upp?" Säger han surt och ligger med ryggen mot mig.
"Ja för vi måste prata." Säger jag nu lite irriterat. Han vänder sig om och när han ser mig så sätter han sig upp och säger förvånat "Hur fan kom du in här?!".
"Din mamma släppte in mig, men det är inte det viktiga nu." Svarar jag trött.
"Vad är det viktiga då?" Frågar han lite smått irriterat. Jag hittar inte riktigt orden så jag bara sitter där och ser in i hans ögon. Jag önskar jag kunde kyssa honom igen. Men jag kan inte göra något förens jag vet.
"Kyssen igår...vad betydde den? Hur är det mellan oss nu? Det här ändrar saker vet du väl för...för" Allt bara kommer på en gång men det sista kan jag bara inte få ur mig. Kyssen måste ju betyda något, och jag tänker att nu skulle jag kunna berätta för honom att jag gillar han som mer än en vän. Det här kanske gör så att saker och ting ändras mellan oss.
"Bara glöm det." Säger han trött. Menar han allvar?! Fattar han inte att jag gillar honom på det sättet också. Bara glöm det. Jag vill inte glömma det, men vad förvänta jag mig egentligen.
"Men...varför?" Försöker jag. Jag känner hur gråten inte är långt bort nu. Allt jag vill nu är bara att försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
"Jag sa bara glöm det. Det var ett misstag." Säger han bittert och med en sån ton att det inte går att ta miste om att han menar allvar.
"Okej." Svarar jag tyst och ser ner i golvet. Jag bara sitter där bredvid honom ett tag, oförmögen att röra mig. Nu känner jag tårarna brinna innanför ögonlocken.
"Var det något mer du ville?" Säger han lite kyligt efter en stunds tystnad. Jag bara tittar oförstående på honom.
"Nej. Jag borde väl gå då." Säger jag och försöker samla mig. Han bara nickar och jag reser på mig. Precis när jag är vid dörren tilltalar han mig igen, men allt han säger är "Stäng dörren efter dig". Jag trodde han skulle säga förlåt eller nåt som gå inte men han sa bara stäng dörren efter dig. Allt jag klarar av att göra är att nicka kort sen går jag ner för trappan och ut ur hans hus.
Så fort jag kommit ut och en bit från det huset så stannar jag vid min husvägg och bara gråter en stund. Hur kunde jag vara så dum att tro det var något mellan oss? Varför utsatte jag mig ens för det här? Hur kunde han, jag har aldrig sett honom sådär. Jag kan inte komma in med svullnade ögon som man får efter gråtit. Så efter gråtit klart stannar jag där ute en liten stund till innan jag vågar gå in igen.
Jag smyger försiktigt in i huset och tillbaka in i sovrummet. Varför smyger jag ens? Alla här som sover här är typ däckade efter igår. När jag öppnar dörren till sovrummet och har lagt mig ner i min säng så ser jag Emma vända sig mot mig.
Så fort jag kommit ut och en bit från det huset så stannar jag vid min husvägg och bara gråter en stund. Hur kunde jag vara så dum att tro det var något mellan oss? Varför utsatte jag mig ens för det här? Hur kunde han, jag har aldrig sett honom sådär. Jag kan inte komma in med svullnade ögon som man får efter gråtit. Så efter gråtit klart stannar jag där ute en liten stund till innan jag vågar gå in igen.
Jag smyger försiktigt in i huset och tillbaka in i sovrummet. Varför smyger jag ens? Alla här som sover här är typ däckade efter igår. När jag öppnar dörren till sovrummet och har lagt mig ner i min säng så ser jag Emma vända sig mot mig.
"Vart gick du tidigare imorse?" Frågar hon nyfiket och sätter sig upp. Var hon uppe? Ja då är det ingen idé att ljuga om det. Jag har varit borta i en halvtimme.
"Jag gick till Andy. Jag behövde reda ut en del grejer." Svarar jag och tänker att hon får nöja sig med det svaret så länge. Ska jag berätta allt nu så kommer jag börja gråta igen och det klarar jag bara inte av just nu, och jag vill i sånt fall at Olivia ska höra då också så att jag inte ska behöva berätta det 2 gånger. Som om det vore på en beställning vaknar Olivia också och sätter sig upp.
"Vad har hänt?" Säger Olivia oroligt och tittar på mig allvarligt. Hon känner mig alldeles för väl.
"Inget, allt är lugnt." Säger jag så samlat jag kan men egentligen är inget okej.
"Vad var det om att du hade varit borta och vart hos Andy?" Säger hon fortfarande allvarligt. Hörde hon det? Hon hör verkligen allt. Jag tror det är lika bra att jag berättar på en gång för dem.
"Igår precis efter tolvslaget så kom Andy till mitt rum strax efter Felix gått. Vi sa inte så mycket, han hade tydligen letat efter mig. Vi sa gott nytt år och sen kysste han mig." Säger jag och har två par förvånade ögon på mig. Nästan så jag vill säga stäng munnen till dem eftersom de gapar så värst.
"Oj, kysste Andy dig. Det trodde jag inte om honom, inget illa menat." Säger Emma uppriktigt förvånad.
"Det är lugnt, det trodde inte jag heller." Säger jag och kan inte hjälpa att rodna lite.
"Men vad har det med att du var hos Andy tidigare imorse?" Säger Olivia förvånat och lite otåligt.
"Jag ville veta vad kyssen betydde så jag bestämde mig för att gå och fråga honom på en gång." Svarar jag och tittar ner på täcket som ligger framför mig. Den enda som inte vaknat än är Louise. Undra när hon vaknar eller alla andra i huset.
"Vad sa han då?" Frågar Emma väldigt nyfiket. Där kom frågan jag ville undvika. Jag är precis på väg att svara när Olivia flyttar sig så att hon kan krama mig.
"Du fick inget bra svar ellerhur?" Frågar Olivia försiktigt. Jag vill inte börja gråta.
"Han sa att jag bara skulle glömma det. Att det var ett misstag." Svarar jag och nu har jag även Emma vid min sida. Där sitter jag med Olivia och Emma på var sin sida om mig och kramar mig, vi studerar Louise hur hon sover. Helt otroligt hur en människa kan röra sig så mycket som hon i sömnen. Vi bara sitter en stund så tills det knackar på sovrumsdörren och Felix sticker in huvudet.
"Jaha ni är alla vakna. Jag måste ha tagit fel rum." Säger han lite besviket och tittar på mig. På typ två sekunder har Olivia och Emma hunnit flytta sig till sina sängar med täcke som täcker dem.
"Äh det är lugnt. Kom hit." Säger jag bedjande, jag orkar inte bry mig just nu. Dem vet ju redan. Han kommer och sätter sig brevid mig glatt.
"Så ni är Olivia och Emma?" Säger han och pekar på Emma när han säger Olivia och när han säger Emma pekar han på Olivia. Jag skrattar till lite och väntar på att nån ska rätta honom.
"Jag är Emma och det är Olivia." Säger Emma. Det blev alltså Emma som rätta honom. Nu tror jag Louise är vaken men är inte helt säker. Hon sätter sig upp och när hon ser vem mer som är här så drar hon på sig täcket som hon har vid fotändan.
"Och du måste vara Louise." Säger Felix stolt över att få ett namn rätt.
"Japp, och du måste vara Felix." Svarar hon och bara flinar.
Nu klarar jag bara inte av att bara sitta brevid Felix, jag behöver hans skyddande armar runt mig. Jag kryper upp i hans famn. Först så tar han emot mig nöjt men sen stelnar han till.
"Det är lugnt, dem vet." Viskar jag och då slappnar han av. Han pussar mig mjukt på pannan och låter mig vila i hans famn. Jag är så glad över att jag har honom.
"Så ni vet?" Säger han och möter deras blickar.
"Japp, ta väl hand om henne bara så är vi glada." Säger Olivia lite skämtsamt men ändå allvarligt.
"Självklart, det gör jag alltid." Svarar han och ler. Han håller om mig lite hårdare som om han tror att jag skulle kunna förvinna vilken sekund som helst.
Jag kan klara mig fint utan Andy eller ja iallafall som pojkvän. Jag har ju mina underbara vänner och Felix. Det här är bara för underbart, nu har jag och Felix vart tillsammans som vi brukar framför mina kompisar. Dem verka acceptera honom bra. Dem sitter och skämtar och skrattar. Jag orkar inte riktigt vara med i samtalet, istället nöjer jag mig med att bara lyssna och skratta åt skämten då och då. Det här blev än rätts så okej morgon iallafall.
Jag kan klara mig fint utan Andy eller ja iallafall som pojkvän. Jag har ju mina underbara vänner och Felix. Det här är bara för underbart, nu har jag och Felix vart tillsammans som vi brukar framför mina kompisar. Dem verka acceptera honom bra. Dem sitter och skämtar och skrattar. Jag orkar inte riktigt vara med i samtalet, istället nöjer jag mig med att bara lyssna och skratta åt skämten då och då. Det här blev än rätts så okej morgon iallafall.
Ja då var del 13 uppe, kanske lite av en mellandel men det är ju första delen efter nyårsspecialen. Det kommer komma en del till och sen är det dags för påskspecialen. Vad tycker ni nu om novellens händelser? Ni kommer få se lite av en annan sida av Andy, hur han är och inte bara det guliiga som Rosie har fallit för. Kommentera och berätta vad ni tycker!! :)
Del 12 - Tolvslaget
Previous
"Okej, det finns egentligen inget enkelt sätt att säga det här, så jag tänker bara säga det rakt ut." Säger jag och tittar honom i ögonen. "Andy jag..." Min mening klipps av av ett bultande på dörren. Motvilligt vänder jag mig till dörren och öppnar försiktigt. Vem kommer nu? Det är kalt ute och gatlyktorna lyser upp snön så att den glittrar. Och på min tröskel står, med rosenröda kinder från kylan, ingen mindre än Felix.
"Vad gör du här?" Säger jag förvånat och står fortfarande mitt i dörröppningen.
"Jag kom för nyårsfesten...och dig" Svarar han, fast när han säger "och dig" så säger han det lägre och bara ler mot mig. Vad gör jag, jag har ju saknat honom jättemycket! Jag slänger armarna om honom i en kram. Han besvarar kramen samtidigt som han lyfter upp mig lite för att flytta oss från kylan, och så stänger han dörren.
"Vad jag har saknat dig." Viskar Felix i mitt öra och håller om mig hårdare. Jag är precis på väg att kyssa honom när jag kommer på vem mer som är här. Motvilligt släpper jag Felix och vänder mig mot Andy. Han ser på oss med en granskande blick.
"Förlåt, det här är..." Börjar jag men vet inte hur jag ska fortsätta. Jag menar vad exakt är Felix för mig. Felix är inte min pojkvän, även om jag önskar det ibland. Han är inte min kusin heller egentligen. Som tur är Felix snabb att rädda situtationen.
"...Felix. Hej, vad heter du?" Säger han och tittar på Andy. Jag vet inte vart eller snarare mer vem jag ska se på, så jag tittar snabbt mellan dem, ler och sen fäster jag min blick på väggen framför mig.
"Hej. Jag är Andy. Hur känner ni två varandra?" Säger han besvärat. Han har sin blick fäst på mig, märker jag när jag kastar en snabb blick på honom.
"Vi...eh...är typ...släkt" Svarar jag lite frånvarande. Gud vad pinsamt det här blev. Felix och Andy i samma rum. Dem två killar som betyder så mycket för mig. Aldrig trodde jag det här skulle hända. Jag måste hitta Olivia och Emma för att prata med dem om det här.
"Jaha...jag trodde...något annat." Säger han och tittar ner i golvet samtidigt som han rodnar lite lätt. Oj är det så uppenbart att till och med Andy fattade att det är nåt mellan Felix och mig.
"Men vart är Berta?" Bryter jag av med. Det var den bästa ursäkten jag kunde komma på för att kunna komma iväg för att få prata med Olivia och Emma.
"Hon gick andra vägen och är antagligen i köket." Svarar Felix och drar mig närmare sig, som om han vet att jag tänkte smita iväg.
"Jaha okej, jag borde gå och hälsa på henne" Säger jag och kramar snabbt om Felix, ger en ursäktande blick till Andy och sen går jag ut från hallrummet.
När jag letar efter Olivia och Emma så verkar dem inte finnas någonstans. Jag hälsar på alla gäster som har kommit nyligen. Det blir ett antal som jag får hälsa på men tillslut hittar jag Olivia och Emma.
När jag letar efter Olivia och Emma så verkar dem inte finnas någonstans. Jag hälsar på alla gäster som har kommit nyligen. Det blir ett antal som jag får hälsa på men tillslut hittar jag Olivia och Emma.
"Aha, där är ni!" Säger jag glatt och lättat när jag kommit fram till dem.
"Ja här är vi!" Säger Emma med tillgjord röst.
"Jag behöver verkligen prata med er." Säger jag och tar armkrok med dem. Så dem inte kan smita eller försvinna i folkmassan här.
"Vad har hänt?" Frågar Olivia och tittar på mig allvarligt.
"Felix är här...och Andy...samtidigt." Säger jag panikslaget. Jag ser hur Emma öppnar munnen för att säga nåt när jag säger Felix namn, men stänger så fort jag nämner Andy i samma mening.
"Hur? När? Vart?" Frågar Olivia snabbt och tittar runt sig.
"Alldeles nyss i hallen. Hur; vet jag inte. Jag skulle precis berätta hur jag känner för Andy, och då ringde det på dörren. Jag öppnade, och där stod Felix." Svarar jag och tittar på två par uppspärrade ögon.
"Oj, vad gjorde du?" Frågar Emma försiktigt men ändå nyfiket.
"Jag blev först så förvånad av att Felix var här, sen kastade jag mig i hans famn. Vi kramades ett tag, han flyttade på oss så att vi inte skulle bli kalla där vi stog i dörröppningen. Jag var precis på väg att kyssa Felix när jag kom på att Andy fortfarande var där." Svarar jag lite frånvarande. Medans iaktar jag Felix på avstånd när han går fram till Andy och börjar prata med honom.
"Vad gjorde Andy då?" Frågar Olivia.
"Han gjorde inget speciellt, jag presenterade dem för varandra. Allt var så pinsamt så jag stack därifrån." Svarar jag och håller nu fokus på Olivia och Emma.
"Prata med en av dem i taget." Säger Emma och ler stolt. Stolt över att kommit fram till någon lösning först.
Jag tittar skeptiskt på henne, men jag borde nog ge det en chans. Vad hade jag att förlora?
"Vad ska jag säga?" Frågar jag. Emma kliar sig fundersamt i huvudet och säger sedan "Sanningen".
Jag söker upp Felix och vi går till mitt rum. Han går sakta efter mig. Jag har hans hand i min och leder honom mot mitt rum i slutet av den lilla korridoren från vardagsrummet hit.
Jag söker upp Felix och vi går till mitt rum. Han går sakta efter mig. Jag har hans hand i min och leder honom mot mitt rum i slutet av den lilla korridoren från vardagsrummet hit.
"Så vad ville du?" Frågar han med ett leende, samtidigt som han sätter sig i den lilla soffan mittemot min säng.
"Jag ville bara få lite ensamtid med dig." Svarar jag och ler ett fejkat leende. Jag sätter mig på sängen för att få honom framför mig istället för bredvid. Varför har jag ingen aning om.
"Vad är fel?" Frågar han oroligt. Jag bara visste att han skulle märka det fejkande leendet. Hur ska jag kunna berätta för underbara och enormt snälla Felix att jag gillar någon annan? Det kan jag bara inte.
"Inget. Jag har bara saknat dig så mycket." Säger jag och reser mig från sängen för att sätta mig i Felix knä. Som om att det på något sätt skulle hjälpa att övertyga honom om att inget var fel.
"Tio, nio, åtta..." Hör man utifrån vardagsrummet. Felix ler mot mig.
"Dom har visst börjat räkna ner till det nya året." Säger han och är plötsligt närmare mig, hur man nu kan komma närmare när man sitter i någons knä.
"Ja..." Säger jag avaktande. "Fem, fyra, tre..." Fortsätter nedräkningen. Leendet på Felix läppar når ända upp till örsnibbarna och får mig att ge ifrån mig ett sorts gurgel skratt. "Två, ett..." Felix lutar sig framåt. "Noll, gott nytt år!". Nu är hans läppar pressade mot mina. Vad gulligt av honom, överaska mig med en kyss vid tolvslaget. Och jag som drog med honom hit upp för att säga att jag kanske gillar någon annan.
"Jag ska nog gå och hitta Berta." Säger han och ger mig ett hastigt leende och försvinner och lämnar en stängd dörr efter sig. Jag ler fånigt över vad som precis hände. Han hade kysst mig på tolvslaget.
"Jag trodde väl att du var här uppe!" Säger Andy och avbryter mina tankar när han sticker in huvudet i rummet.
"Ja, här är jag..." Säger jag kort. Vad vill han nu? Han kanske ville höra vad jag tänkte säga. Gud vad pinsamt.
"Jag har letat efter dig." Har han? Andy går fram och sätter sig brevid mig på soffan.
"Tänk att det är 2012 nu." Är det ända jag hinner säga innan Andy lutat sig fram och kysser mig. Det är inte speciellt ömt, men inte heller desperat. Lite mittemellan. Sedan lämmnar även han rummet och lämnar en förvirrad Rosie bakom sig. Vad var det som hände precis?
Nu är äntligen del 12 uppe med lite hjälp från Jenny, hade ju som sagt lite idétorka. Vad tycker ni? Kommentera och berätta vad ni tycker snälla!
Påskspecial!
Jenny här ingen! Strax efter nyårs specialen kommer det att komma en påskspecial på fyra delar. Del 1 och 3 kommer att vara skrivna av mig och del 2 och 4 kommer att vara skrivna av Lollo. Looking forward!
Del 11 - Det jag försöker säga är...
Previous
Jag ger honom en snabb kram utan att tänka mig för, jag gör det bara av ren vana från att säga hejdå till andra. Sen går jag snabbt därifrån. Vi bara inte kramas, det är bara så tyvärr mellan oss. Men jag gillade det. Jag gillade det verkligen. Hela jag är varm inombords.
Efter lunch kommer Olivia och Emma hem till mig, pappa och Kristina hade sagt att jag fick bjuda tre valfria kompisar till festen men en utav dem måste vara Louise. Men för övrigt valde jag min bästa vän Olivia och även Emma. Olivia och Emma har känt varandra längre, de gick på samma skola innan dem båda började på samma skola som mig när vi alla började på högstadiet. Det lustiga var att jag lärde känna Emma först men blev sedan bättre vän med Olivia.
"Så, när börjar vi?" Säger Olivia entusiastiskt, jag hade sagt att de fick komma tidigare för att hjälpa mig med dekorationerna till festen ikväll.
"Nu direkt antar jag. Men först vill jag berätta något för er två." Säger jag ganska lågmält och vinkar åt dem att följa efter mig till mitt rum.
"Nå?" Säger Olivia otåligt. Jag dunsar ner på min säng och drar upp knäna till hakan.
"Jo..." Börjar jag, båda stirrar på mig med en nyfiken blick. "Okej, det är så att jag kanske gillar Andy." Viskar jag så att inte pappa och Kristina hör, trots att dörren är stängd vill jag inte ta några risker. Om de fick reda på att jag gillade Andy skulle de få frispel, och pappa skulle ladda hagelbössan och gå över till grannarna, han skulle säga något i stil med "Hej, jag undrar om er son är hemma? Jag har något viktigt att meddela honom!" Jag suckar tungt.
"Du gillar... Andy?" Stammar Olivia, sen flinar hon stort. "Jag visst det hela tiden!" Skrattar hon glatt. Och det gjorde hon, hon hade sagt det gång på gång på gång att jag hade känslor för honom men jag ville inte lyssna på henne. Jag ville nog inte själv tro det och nu skrattar hon mig rakt upp i ansiktet. Emma sitter fortfarande tyst.
"Men Felix då? Jag trodde att du gillade honom?" Säger Emma. Jag rycker på axlarna, "Jo, men det är... komplicerat." Suckar jag.
"Ska du berätta för Ali att du gillar honom?" Fortsätter Emma. Hon har alltid varit romantikern utav oss och jag är den som lätt hamnar i kärlekstrubbel. Sen har vi ju Olivia som är Emmas raka motsats när det kommer till kärlek, och Andy har hon alltid haft något emot. Egentligen förstår jag henne, han är taskig mot mig, hennes bästa vän, och hon vill bara beskydda mig.
"Jag vet inte." Svarar jag, "Jag antar att jag måste." Säger jag. Då knackar det på dörren,
"Louise är här!" Säger pappa. Jag himlar med ögonen mot Olivia och Emma och går ut till hallen. Hallen i vårt hus är som ett eget rum, ganska ovanligt faktiskt. Men det är skönt om man på t.ex. en fest som den ikväll vill prata med någon enskilt. Då kan man bara prata här i hallen, väldigt smidigt.
"Hej!" Säger Louise glatt när jag kommer ut i hallen. Dock blir hon inte lika glad när hon ser vilka som träder in i hallen efter mig, nämligen Olivia och Emma.
Lyssna medans du läser (Optional, men det får upp party stämningen)
De första gästerna att anlända till festen är Andys familj och Louises familj. Sen kommer alla andra grannar, vänner och familj. Jag, Olivia och Emma hänger mest själva -med Louise - eftersom praktiskt taget alla andra är vuxna. Jag försöker desperat att komma på ett sätt att berätta för Andy att jag gillar honom, men det verkar nästan omöjligt. Istället blir jag uppdragen på dansgolvet av Olivia och Emma och vi hoppar upp och ner i takt till musiken. Sen ser jag Andy sitta i hörnet av soffan och knappa på sin iPhone.
"Jag kommer snart." Säger jag och går bort mot honom.
"Hej, visst är det en kul fest?" Säger jag lite för glatt. Han rycker bara på axlarna och mumlar något ohörbart. Jag suckar, "Vem sms:ar du med?" Frågar jag.
"En kompis." Svarar han bara.
"Det finns något som jag vill berätta..." Börjar jag men sen ansluter sig Louise till oss. Hon vet ingenting om det mellan mig och Andy, hon är tolv för guds skull. Dessutom tror jag att hon gillar Andy lite... man vet ju aldrig! Hon skulle inte kunna hålla tyst om det om jag skulle berätta att jag gillar honom.
"Vad?" Säger Andy uttråkat.
"Inget." Skyndar jag mig att svara. Louise sätter sig i soffan brevid Andy, "Vad gör du?" Säger hon nyfiket. Utan att vänta in ett svar ifrån honom sträcker hon sig och tar mobilen ur Andys hand. Vilket får honom att vakna till liv, åtminstone lite granna.
"Ge tillbaka den!" Säger han argt men reser sig inte upp ur soffan. Louise är redan på andra sidan rummet och nu ser jag äntligen min chans.
"Jo, det jag sa tidigare," Försöker jag, men Kristina lägger en hand på min axel.
"Vart har du gjort av Louise? Ska hon vara helt själv där borta?" Säger hon menande och pekar på Louise där borta. Jag vet att det inte är någon idé att protestera så jag går bort till henne och frågar vad hon gör.
"Kan du hjälpa mig att komma på hans lösenord?" Säger hon och håller fram Andys iPhone.
"Jag vet inte, ska vi dansa lite?" Säger jag. Ärligt talat så orkar jag inte med allt detta!
Vi dansar lite tills Louise går på toa, då letar jag upp Olivia och Emma.
"Vart blev du av?" Säger Olivia lite irriterat.
"Förlåt, jag skulle prata med Andy, sen kom Kristina och sa att jag inte skulle lämna Louise ensam." Förklarar jag smått irriterat.
"Så hur gick det med Andy?" Frågar Emma nyfiket.
"Det gick inte, först störde Louise och sen Kristina." Suckar jag.
"Om du pratar med honom någonstans privat där ingen kan störa då?" Föreslår Emma.
"Badrummet?" Frågar Olivia äcklat.
"Nej," Svarar jag Olivia. "Men jag vet det perfekta stället."
"Så vad ville du berätta då?" Frågar Andy. Det är ganska mörkt i hallen med tanke på att det är ett helt eget rum. Att jag lyckades få upp Andy ur soffan är ett mirakel. Men jag hade trots allt någonting som han ville ha, hans mobil. Vilket fick honom att lyfta sitt lata arsle och pallra sig hit.
"Jo," Säger jag försiktigt. "Du förstår..." Jag stammar fram orden, det här är verkligen inte lätt att säga. Jag kom aldrig på hur, jag tänkte att det skulle komma naturligt när jag väl stog här. Ha! Hur fel kan man egentligen ha?
"Okej, det finns egentligen inget enkelt sätt att säga det här, så jag tänker bara säga det rakt ut." Säger jag och tittar honom i ögonen. "Andy jag..." Min mening klipps av av ett bultande på dörren. Motvilligt vänder jag mig till dörren och öppnar försiktigt. Vem kommer nu? Det är kalt ute och gatlyktorna lyser upp snön så att den glittrar. Och på min tröskel står, med rosenröda kinder från kylan, ingen mindre än Felix.
Sååå... vad tycker ni om kapitlet? Se till att KOMMENTERA så att Lollo blir glad (och jag som skrev :P)!!! Det var ju då jag, Jenny, som skrev och om ni har glömt det så är jag Lollos kompis!
Glöm inte heller att besöka min novellblogg häääääääääär!
Del 10 - Försök till bekänelse
Previous
"Okej, vilken tur att du är med. Jag är inte så bra på att laga mat" Säger jag och skrattar lätt när vi har kommit ut från hans hus.
"Jag vet, så jag antar att det är din turdag idag då." Svarar han och flinar mot mig.
"Ja jag antar det." Säger jag. Varje dag spenderad med dig är min turdag.
Jag vaknar upp på fredagsmorgonen av att pappa och Kristina skramlar i köket med tallrikar och glass. Det första jag gör är att kolla min älskade iPhone, som jag fick i julklapp av pappa Rullie och Kristina, jag har två nya meddelanden.
Ett är från Andy där det står; God morgon, vill du göra något idag innan den stora festen hos dig senare? Just det ja gott nytt år, det är ju nyårsafton idag. Det är så typiskt honom att nästan glömma nyår och sen låtsas påminna mig, men jag svarar; Visst, jag ska bara göra några grejor först, sen kommer jag över och gott nytt år.
Andra meddelandet är från Felix och där står det; Jag saknar dig, det var länge sen jag såg ditt vackra leende sötnos, men när vi ses nästa gång har jag en överaskning till dig. Kan jag ringa dig idag, vill höra hur du har det?. Vad gullig han är, tänk om det vore lite anorlunda då skulle han vara min pojkvän. Jag vill nästan bara ringa honom på en gång men nöjer mig med att svara på smset med; Jag saknar dig med! Det är bara att det har varit så mycket på sistone, men jag kan väl ringa dig istället senare? Vad spännande med överaskningen, kan inte vänta tills vi ses nästa gång.
Sen stiger jag upp för att äta frukost med pappa och kristina. Idag är den stora nyårsfesten som hålls varje år sen vi flyttade till det här huset. Det är tradition nu för tiden att alla kommer hem till oss, och vi bjuder på kalkon till middag och dricka vid tolvslaget och alla räknar ner den sista halvminuten av året.
"God morgon." Säger jag till dem när jag kommer till köket där dem redan sitter och äter frukost.
"God morgon! Sovit gott?" Säger dem i mun på varandra och skrattar lite åt sammanträffandet. Jag ler bara lite åt dom, dom gjorde alltid sådär.
"Jo då, och ni?" Säger jag men medans tänker jag bara; den frågan har jag hört varje morgon jag vaknar upp hos pappa bara.
"Bra." Svarar en i taget nu, medans jag tar fram allt jag ska äta och sätter mig ner vid köksbordet. När jag satt mig ner vänder sig Kristina till mig för att prata med mig.
"Så vad är dina planer för idag?" Frågar hon glatt.
"Jag tänkte gå över till Andy efter jag fixat några grejer här hemma." Svarar jag och fejkler mot henne.
"Okej, låter bra. Vi tänkte åka och handla och fixa ordning för nyårsfesten ikväll. De första kommer komma vid 15.00 sen kommer resten vid ca 16.10. Ska du vara hemma när vi handlar då?" Undrar hon fast hon vet svaret.
"Stannar hemma." Svarar jag snabbt och bara flinar.
"Som jag trodde." Säger hon och ler.
"Tack för frukosten." Säger jag och reser mig, jag tar min kopp som jag hade oboy i och ställer den i diskmaskinen innan jag försvinner in på mitt rum.
När jag står i duschen så tänker jag igenom vad jag känner för Andy. Så fort jag tänker på honom blir jag alldeles varm innuti och kan inte sluta le. Jag är nog så kär man bara kan vara i honom. Snart får jag se honom igen, hurra tänker jag. Jag skyndar mig med att fixa mig och sen så står jag där utanför hans dörr och knackar på den. Äntligen ska jag få se honom igen. Det dröjer en liten stund innan han öppnar dörren.
"Hej, är du galen?" Säger han när han ser att jag inte har nån jacka samtidigt som han ler och skakar lätt på huvudet. Han bara står och tittar på mig som om han studerar mig. Tar in varenda millimeter av mig.
"Nej då, det är ju inte så långt." Svarar jag och skrattar till lite medans jag går in hos de och stänger dörren bakom mig. Lite lätt rodnad har jag redan fått av bara hans blick som vilade på mig alldeles nyss.
"Nä det har du ju rätt i." Säger han och grimaserar. Jag flinar tillbaka som svar bara. Medans vi går upp till hans rum för att se en film så funderar jag på att berätta för Andy hur jag känner. Jag vill veta om han känner likadant. Det är nåt speciellt med den här dagen, det är ju nyårsafton trots allt, så hoppas på det bästa.
När vi har sett klart filmen sätter jag mig upp ordentligt, och väntar på att Andy ska vända sig mot mitt håll.
När vi har sett klart filmen sätter jag mig upp ordentligt, och väntar på att Andy ska vända sig mot mitt håll.
"Vad är det?" Frågar han lite oroligt när han ser hur allvarligt jag tittar på honom. Det tar en liten stund för att jag ska få tillbaka min talförmåga efter att ha tittat in i hans underbara blå ögon.
"Jag vill prata om en sak, eller mer berätta en sak." Säger jag nervöst och fingrar lite med två hårslingor. Jag brukade alltid hålla på mitt hår när jag var nervös över någonting.
"Aha..vad är det du tänker berätta? Du gör mig nervös när du ser på mig på det sättet." Säger han lite skämtsamt men möter min blick lugnt hela tiden. Jag kan inte låta bli att le lite åt hans komentar. Okej nu måste jag säga det, detta är min chans. Stå på dig nu Rosie! Du klarar det. Peppar jag mig själv med.
"Du måste lova mig att även om du inte tycker som jag att inget förändras mellan oss. Okej?" Säger jag nervöst och tittar rakt in i hans ögon.
"Självklart, varför skulle det förändras mellan oss om jag inte tycker som du?" Säger han och tittar tillbaka fundersamt på mig.
"För att.." Börjar jag men blir avbruten av min mobil. Jag sluter ögonen i två sekunder och sen svarar jag. Saved by the bell. Fast ändå inte. Jag hade ju precis samlat modet för säga det till honom och så blev jag avbruten.
"Hej gumman." Säger pappa i telefon.
"Hej, vad är det?" Säger jag lite irriterad av att pappa avbröt mig. Jag var så nära på att få berätta det för honom, men nu var min chans förbi.
"Lunch, dags att komma hem. Andy och hans familj kommer ju hit sen. Så du ser honom snart igen. Dina vänner kommer snart också." Svarar han glatt, helt omedveten om min irritation.
"Okej." Säger jag och lägger på.
Jag tittar på Andy som tittar på mig och väntar på att jag ska fortsätta med det jag börja säga men det är bara inte läge nu. Senare måste jag ta tag i det och berätta.
"Det är lunch för mig." Säger jag istället och ler ett fejkat leende.
"Jaha okej, vad var det du var på väg att säga?" Frågar han och tittar mig rakt in i ögonen.
"Det var inget speciellt. Ses sen." Svarar jag och bryter ögonkontakten. Jag reser mig för att börja gå.
"Okej. Ses sen." Säger han besviket och följer med mig till hallen.
Jag ger honom en snabb kram utan att tänka mig för, jag gör det bara av ren vana från att säga hejdå till andra. Sen går jag snabbt därifrån. Vi bara inte kramas, det är bara så tyvärr mellan oss. Men jag gillade det. Jag gillade det verkligen. Hela jag är varm inombords.
Tog ett tag men nu är del 10 uppe, den första av dem tre delar som är om nyårsafton.
Tog ett tag men nu är del 10 uppe, den första av dem tre delar som är om nyårsafton.
Så vad tycker ni? Hoppas den blev bra, kanske lite utdragen och inte så mycket som händer men dem andra två delarna kommer bli mycket bättre.
Del 9 - 30 december
Previous
"Hejdå då." Säger jag avtrubbat. Vad var det där? Hade vi precis ett sånt där kallat "moment"? Jag vet inte vad jag håller på med längre.
"Hejdå." Säger han lite sorgset.
Sen när han har gått låser jag efter honom och går jag in till rummet där Olivia och Louise är.
Det är dagen innan nyårafton, och jag är hemma ensam. Idag så ska Berta komma hem till mig men det blir ändrat till en dag senare.Hon kommer komma till den stora nyårsfesten som vi har varje år och som är en så stor grej i den här familjen. Pappa och Kristina däremot kommer hem vid ett-tiden.
Klockan är 11.10 när jag nästan är klar med att sätta på skärmskydd på min iPhone som jag haft sen julas. Så fort jag är klar messar jag Andy; och frågar om han vill göra något. Han svarar; Visst, men måste duscha först.
Det gör mig ingenting tänker jag för jag behöver också duscha.
Jag går över till Andy så fort jag är klar. Det är Andy som öppnar dörren hemma hos de. Tack och lov!
"Hej, vilka är de?" Säger jag tyst så att bara Andy kan höra mig och tittar på de äldre personerna. De ser ut att vara i 70 årsåldern, antagligen är de farfar/morfar och farmor/mormor.
"Det är min farfar, farmor och mormor." Svarar han medan han går in i vardagsrummet där hela hans familj är.
"Förstod det nästan. Så vad vill du göra?" Säger jag medans jag följer efter honom in till vardagsrummet. När jag kommer dit så hälsar hans farmor, farfar och mormor på mig. Jag hälsar artigt tillbaka. Helst vill jag bara komma därifrån och få vara ensam med Andy.
"Vet inte." Svarar han och sätter sig i soffan precis bredvis oss.
"Okej, jag antar att det blir att vi tittar på tv här ute då." Säger jag lite besviket och sätter mig bredvid honom och ler lite mot honom för täcka över besvikenheten.
"Jag antar det." Svarar han och skrattar till lite. Det är då han tittar på mig med en blick som jag känner igen från nån annanstans. Kan det vara från Felix? Jag kan nästa svära på att det är en likadan blick han har nu. Fast det kan det väl inte vara. Dem blickar Felix gav mig var fyllda med ömhet, lycka, och lite lust. Jag och Andy var ju bara vänner. Så var det åtminstone vad jag trodde att han såg på oss som. Vi har inte setts på flera veckor, och nu inser jag hur mycket den tid jag får med honom betyder för mig. Även om det var med hans familj. Bara att få ha Andy i min närhet var tillräckligt för mig. Jag har saknat honom. Hur vi brukar prata och småretas med varandra. Jag är så glad att vi fortfarande är vänner, han får mig att känna mig lycklig och glad. Vi hade bara känt varandra i några månader nu.
Vi pratar på om allt möjligt när Kristina ringer. Jag hade totalt glömt av tiden. Den hade hunnit bli mycket.
"Hej det är Rosie." Svarar jag med.
"Ja hej, skulle du kunna tänka dig att koka potatisen så att den är klar när vi kommer?" Frågar Kristina stressat.
"Visst, ska jag gå över nu?" Svarar jag trött, det är ingen idé att säga emot.
"Ja då hinner du. Hejdå, ses hemma." Säger hon.
"Okej, hejdå." Svarar jag och lägger på.
Jag märker att Andy tittar på mig med en frågande blick.
"Vill du hänga med och koka potatis hemma hos mig, jag måste?" Frågar jag som svar till Andys blick.
"Visst, men snart ska jag äta lunch." Svarar han och ler mot mig.
"Okej, vilken tur att du är med. Jag är inte så bra på att laga mat." Säger jag och skrattar lätt när vi har kommit ut från hans hus.
"Jag vet, så jag antar att det är din turdag idag då." Svarar han och flinar mot mig.
"Ja jag antar det." Säger jag. Varje dag spenderad med dig är min turdag.
Snart kommer de delarna om nyår, men först blir det en liten paus på några dagar. Vad tyckte ni om den här delen då? Jag vet att det är en mellankapitel, men kommentera och berätta!!
//Love Lollo
Del 8 - November
Previous
När jag är ensam sen tänker jag igenom vad som har hänt under dagen och nu vet jag hur det verkligen känns när man är kär i någon. Tror jag...
Det har gått mer än en månad nu sen begravningen och den härliga tiden med Felix.
Jag ska åka och möta Olivia som ska sova över ikväll. Det är ikväll som Olivia ska träffa Andy för första gången, vi ska se en film vid 6-tiden. Louise ska också vara med och sova över såklart.
Jag ser Olivia på engång efter jag har hoppat av bussen. Vi börjar gå mot varandra för hon har sett mig också.
"Hej!" Ropar jag glatt och vinkar till henne.
"Hej, ska vi gå till bussen på en gång?" Säger hon glatt tillbaka.
"Visst, vad har du gjort?" Säger jag i normal samtalston nu när hon går bredvid mig.
"Inte så mycket." Svarar hon.
"Aha okej. Nu kommer bussen! Vilken tur vi har." Säger jag fortfarande väldigt glad. Ärligt så var jag lite nervös också. Olivias åsikt betydde rätt mycket för mig, och skulle hon inte gilla Andy så skulle det bli jobbigt.
Vi pratar om allt möjligt på vägen hem till mig. När vi sen äntligen är hemma hos mig lägger vi oss på sängen och dör, efter den egentligen inte så långa hemresan. Ungefär 10 minuter senare kommer Louise. Hon hade säkert sett oss komma hem. Hon boddde ju bara tvärs över.
Vi tre tittar på tv och snackar tills middagen serveras på köksbordet.
Till middag får vi kyckling med potatis. Inget speciellt med det, ganska trist faktiskt om jag ska vara ärlig.
Sen är klockan 18.00 och det är meningen att Andy ska komma nu. Fast han ska äta middag först och han har inte gjort det än. Medans vi väntar gör vi saker på datorn för att fördriva tiden. Jag undrar hur han tänkte egentligen när han sa 18.00 funkade bra? Han borde ju vetat innan att han skulle äta middag nu. Vi åt tidigare bara för att Ali skulle komma. Jag brukade ju egentligen äta kl 18 också.
När klockan är lite mer än åtta på kvällen ringer Andy på dörren äntligen. Det bara tog honom 2 timmar för honom att få mat och äta den. Vi poppar popcorn och sen sätter vi på filmen. Han verkar inte ens bry sig om filmen för han messar typ hela tiden, men jag är glad att han är här ändå. Jag har inte träffat honom på ett tag och jag har saknat honom mycket. Andy får mig att känna mig hel på nåt sätt, det går inte förklara direkt. Utan honom känns det som att en del av mig fattas. Jag låter skitfånig just nu, men aja vad ska jag göra.
Efter filmen kan Andy bara stanna en liten stund, och då passar Olivia på att fråga ut honom såklart.
"Så vad gjorde ni då när ni såg filmen på bio?" Frågar hon retsamt och tittar på mig. Jag undviker hennes blick och tittar på Andy istället som bara flinar mot mig innan jag svarar för minimera skadorna.
"Vi gick på promenad innan filmen så vi kom försent, sen såg vi den. Efter så åt vi och sen gick vi runt där i området. Du vet redan allt detta." Svarar jag besvärat och tittar mellan Olivia och Andy.
"Aha okej, något mera?" Säger hon lite lurt och ignorerar det sista jag sa. Jag vet vad hon är ute efter, men inget sånt hände så det blir lätt att svara på det.
"Jag måste nog gå hem nu." Säger Andy precis när jag är på väg att svara henne.
"Aha, okej." Säger jag och följer med honom ut till hallen. Väl ute i hallen uppstår en pinsam tystnad. Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Andy har nog märkt det för han ser på mig uppmanande.
"Jag tänkte bara be om ursäkt för Olivia." Säger jag till slut. Han nickar lite och kliar sig nervöst i bakhuvudet.
"Det är lugnt. Jag fattar. Mina polare är likadana när det kommer till brudar och sånt." Svarar han mig och ler förståligt mot mig.
"Vad bra. Jag borde nog gå in till dem igen nu." Säger jag lite utdraget i hopp om att han ska stoppa mig.
"Jag antar det." Säger han också utdraget. Jag står stilla och möter hans blick. Jag blir fängslad varje gång jag ser in i hans blå ögon. Han håller kvar min blick och vi båda förblir tysta. Till slut sliter jag undan blicken och drar efter andan tyst.
"Hejdå då." Säger jag avtrubbat. Vad var det där? Hade vi precis ett sånt där kallat "moment"? Jag vet inte vad jag håller på med längre.
"Hejdå." Säger han lite sorgset.
Sen när han har gått låser jag efter honom och går jag in till rummet där Olivia och Louise är.
Så vad tycks?? Det händer inte så mycket, och nästa kapitel blir nog också ett mellankapitel men sen kommer nyårsaftondelarna och där händer det mycket. Men innan de kommer ut så blir det en liten paus efter del 9. Kommentera och berätta vad ni tycker!!
//Love Lollo
Del 7 - Kalix
Previous
När alla är på väg dit så drar jag med Felix bakom hörnet av huset och snor en eller två kyssar innan vi går till bilarna för att åka dit. Det bara känns så rätt med honom, allt bara känns så rätt. Det är lika enkelt som att andas förutom detaljen om att han är Kristinas systers son. Praktiskt taget släkt.
Vid elvatiden på lördagen kommer Felix hem till Berta och frågar om jag vill ta en promenad.
Jag säger till Kristina och pappa att jag tar en promenad med Felix och att jag har mobilen med mig om det är något de vill. Sen tar jag på mig en kofta ovanpå mitt linne som jag har på mig. Linnet är vitt med små detaljer, som är blommor, längst ner på den. Jag undrar om jag borde ta shorts istället för jeans som jag har på mig nu. Äsh det får duga. Så varmt är det nog ändå inte.
"Så vart tänkte du att vi skulle gå?" Frågar jag när vi har gått en liten bit från huset.
"Vet inte exakt, vad sägs som stranden?" Säger han och tittar på mig ömt.
"Visst, det är så vackert och fridfullt där." Säger jag och ler varmt mot honom.
"Okej, då går vi dit." Svarar han och ler det där leendet som jag bara älskar.
Vi går i tystnad en stund mot stranden, jag tittar ut mot havet som jag nu kan se. Jag känner att Felix studerar mig och blir lite orolig, så jag tittar på honom med en frågande blick.
"Vad fin du är idag, fast du är alltid vacker och söt såklart." Säger han och bara ler och tittar på mig. Han är så gullig ibland. Kanske lite för goofy, men så otroligt gullig ändå.
"Tack, vad du är gullig." Svarar jag lite generad men ler mot honom.
Sen blir det tystnad mellan oss igen medans vi går till stranden. Under tiden tänker jag på vad som hände förra sommaren när han hade kysst mig. Sen hur nära det var nu i sommras men då hade någon bestämmt sig för att ringa mig. Jag undrar vad det är han vill säga egentligen men vågar inte säga framför alla andra till mig.
Nånting måste det vara. Annars skulle han inte dra iväg med mig såhär.
"Okej, vad det nåt speciellt du ville fråga mig?" Säger jag till honom och tittar rakt in hans underbara ögon.
"Nja, eller jag ville bara spendera lite tid med dig utan alla vuxna." Svarar han och möter min blick och ler.
"Jaså minsann, är du säker på det var allt?" Säger jag lite retsamt och ler tillbaka.
"Aa, ska vi gå till bryggan?" Säger han och ler med ögonen också. Han märker inte dugg av min retsamma röst när jag sa det.
"Visst, det är ändå ingen här fast det är så fint väder." Säger jag och tittar bort mot bryggan. Vi sätter oss ner på bryggan med fötterna i vattnet och bara tittar på varandra ett tag. Jag undrar vad han tänker på. Vad kan han möjligen se hos mig egentligen? Alla möjliga tjejer ville ha honom men hade valt mig utav alla andra. Jag var väldigt lyckad lottad.
"Det är så vackert här, så fin utsikt." Säger jag för att bryta tystnaden mest, och vänder mig mot Felix samtidigt som jag säger det och ler.
"Ja det är det verkligen." Säger han och tittar på mig med varm blick. Vi har ögonkontankt i vad som känns en lång stund, och sen lutar han sig fram mot mig och kysser mig. Det är en mjuk kyss. Ganska tråkig kyss på ett sätt men med tusen fjärlilar i magen som resultat. Det pirrar i hela mig fortfarande när han lutar sig bort från mig och vi tittar in varandas ögon. Vi är ungefär 1 cm ifrån varandra och han har fortfarande sin hand vilande på min hals från kyssen som just ägde rum. Så sitter vi ett tag och allt bara känns så rätt och otroligt bra.
Jag reser mig upp och räcker ut handen till Felix som hjälp upp för honom.
"Ska vi börja gå hemmåt?" Frågar jag osäkert och tittar ner i marken för jag känner hur jag rodnar.
"Visst." Svarar han och tar min hand som hjälpen upp, men när han ändå kommit upp så släpper han inte. Vi börjar gå hemmåt hand i hand och båda vi kan inte sluta le av glädje och lycka.
När vi börjar närma oss huset så släpper vi varandra motvilligt, och sen går vi in i huset. Inne i huset så hälsar jag på Anna, Kjell och Omar som precis kommit för att äta lunch med Berta, Kristina och pappa Rullie och mig och Felix också. Just nu var det ju bara en massa kollektiv planering för allt. Jag avskydde sånt egentligen.
Efter lunchen går vi alla ner till vattnet. Samma ställe som jag och Felix hade varit tidigare vid idag.
Jag, Felix och Omar börjar skoja och skvätta vatten på varandra. När vi är helt genomblöta så sätter vi oss bland de vuxna och är sociala med de.
När jag är ensam sen tänker jag igenom vad som har hänt under dagen och nu vet jag hur det verkligen känns när man är kär i någon. Tror jag...
När jag är ensam sen tänker jag igenom vad som har hänt under dagen och nu vet jag hur det verkligen känns när man är kär i någon. Tror jag...
Vad tycker ni?? Är inte Felix bara för gullig? Okej jag borde nog inte skaffa mig en favorit men han är gullig fast det är Andy också bara lite blygare.
Kommentera!! Blir så glad när ni gör det. :D
Del 6 - Begravningen
Previous
Efter jag har lagt på tänker jag att Örjans (Kristinas far) begravning måste vara snart. Det skulle betyda att vi skulle åka upp till Kalix. Vilket betydde att jag skulle få träffa Felix. Gud vad jag längtade efter honom!
Jag vaknar upp på torsdagsmorgonen. Jag vill inte! Imorgon skulle jag åtminstone få sova ut. I eftermiddag skulle vi ju åka till Kalix. Äntligen skulle jag få träffa Felix. Imorgon var dock begravningen. Jag såg inte fram emot den. Inte ett dugg. Jag önska jag inte behövde vara närvarande på den men jag var tvungen. Hade inget val som vanligt i den här familjen. Efter en kvarts snoozande så stiger jag motvilligt upp.
Det var i somras när jag, pappa och Kristina var i Kalix som Örjan dog. Vi hade varit hos Kristinas syster Annas familj på middag med Örjan och Berta, som är Örjans fru och mamma till Kristina. Jag hade varit med Felix större delen av kvällen och inte alls märkt att Örjan blivit sämre förrän det var dags för efterrätt. Örjan hade blivit så dålig att Kristina hade ringt ambulans. Han fick åka in och sova över där på sjukhuset. Örjan hade blivit bättre över natten men sen på morgonen orkade inte hans hjärta längre, då hade han bara lagt sig ner och somnat in i en oändlig sömn. Ett minne jag helst vill glömma. Allt hade varit så bra den kvällen ända fram tills ambulansen kom. Morgonen därpå var bland dem värsta morgonarna jag har varit med om.
Så nu var det dags att åka till Kalix, skulle bara ta mig igenom skoldagen och sen har jag en dag ledigt och helgen framför mig.
Skoldagen tar sig framåt sakta och äntligen är skolan över. Nu väntar jag bara på att pappa Rullie och Kristina ska komma med bilen så vi kan åka upp till Kalix. Allt jag kan tänka på är att få träffa Felix igen.
När de kommer så åker vi några timmar innan vi stannar för att äta middag och sen fortsätter vi. Till middag blev det pizza och det var gott, var ett tag sen jag åt det nu. Inget intresserar mig just nu egentligen. Middagen var en plåga för alla vi tre tänker på Örjan.
När de kommer så åker vi några timmar innan vi stannar för att äta middag och sen fortsätter vi. Till middag blev det pizza och det var gott, var ett tag sen jag åt det nu. Inget intresserar mig just nu egentligen. Middagen var en plåga för alla vi tre tänker på Örjan.
När vi äntligen är framme så går jag ut ur bilen för att hälsa på Berta först och sen hjälper jag till att bära väskorna ur bilen in till Berta. Vi berättar för henne hur bilresan gick och så frågar vi hur det har gått för henne sen han dog. Man ser att det gör ont för henne att prata om honom, att det fortfarande är för tidigt för henne. Hon håller färgen bra för oss men man ser smärtan i ögonen tydligt. Kristina och pappa som aldrig bryr sig om att kolla på djupet ser bara den ytliga fasad hon visar upp. Vi går och lägger oss tidigt, ingen orkar vara uppe och fejka skratt och leenden.
Nu är det dags, idag är begravningen! Det är det första som går genom mitt huvud när jag vaknar upp på morgonen. Jag känner att jag behöver gå på toa, sakta reser jag mig upp och stirrar på klockan. Den är bara 8.00, vi skulle inte behöva gå upp förens om två timmar. Jag tassar bort till toan. Örjan hade varit så glad för att äntligen nån av oss hade vaknat för då fick han stiga upp. Det var vad Berta alltid sa åt honom varje gång vi var där. Jag går på toan och passar på att fixa mig lite, vill inte se för hemsk ut. Bertas syster kom igår kväll också och jag känner inte henne så väl så vill inte att hon ska få världens chock. Hon heter Angelica och är äldre än Berta. Dem har även en bror men han var utomlands så han kunde inte komma tyvärr. Antagligen ville han väl bara inte.
Nu är det dags, idag är begravningen! Det är det första som går genom mitt huvud när jag vaknar upp på morgonen. Jag känner att jag behöver gå på toa, sakta reser jag mig upp och stirrar på klockan. Den är bara 8.00, vi skulle inte behöva gå upp förens om två timmar. Jag tassar bort till toan. Örjan hade varit så glad för att äntligen nån av oss hade vaknat för då fick han stiga upp. Det var vad Berta alltid sa åt honom varje gång vi var där. Jag går på toan och passar på att fixa mig lite, vill inte se för hemsk ut. Bertas syster kom igår kväll också och jag känner inte henne så väl så vill inte att hon ska få världens chock. Hon heter Angelica och är äldre än Berta. Dem har även en bror men han var utomlands så han kunde inte komma tyvärr. Antagligen ville han väl bara inte.
När jag kommer ut från toan så håller Angelica och Berta på med fruskosten så jag hjälper till, och sen går jag och väcker pappa och Kristina.
"God morgon!" Säger jag högt när jag går in till rummet där pappa och Kristina sovit inatt.
"God morgon!" Säger jag högt när jag går in till rummet där pappa och Kristina sovit inatt.
"God morgon." Svarar de trött och börjar resa på sig från sängen.
"Det är frukost." Säger jag och går ut i köket igen. Jag älskar när jag får väcka dem. Skadeglädje kallades det.
"Vi kommer." Säger de till svar. Jag ler nöjt.
Efter frukosten så gör vi oss fina och sen åker vi till kyrkan där begravningen ska äga rum.
När vi går från parkeringen så tar jag pappas och Kritinas hand i mina. Även om jag inte älskade dem som man borde göra med sin familj, betydde dem ändå något. Och en sån här dag borde jag visa det lilla jag brydde mig.
Anna, Karl, Omar och Felix är redan där när vi kommer dit. Anna och Karl kramar om mig och frågar hur det är, jag svarar bara okej av ren vana fast hemskt ledset. Jag känner hur det nästan brister och hur uselt jag faktiskt känner mig. Jag samlar mig snabbt och frågar de hur det är för att vara artig fast jag redan vet det riktiga svaret. Ingen här känner sig glad, det är ju trots allt en begravning. Alla de här människorna har kommit hit för de älskade Örjan och för att sörja förlusten. Det säger sig självt.
Omar hälsar jag på och ger honom bara en kram, inga ord för jag vet hur det känns men sen kommer jag fram till Felix. Jag ser på honom hur ledsen han är, hur hårt han har tagit det här. Han och Örjan var riktigt nära varandra. Felix såg verkligen upp till honom, så klart att det gjorde ont att förlora honom.
"Hur mår du?" Frågar jag milt ändå och tittar in i hans gröna ögon.
"Skit, för att vara ärlig." Svarar han och besvarar min blick. Han håller kvar den länge. Vi bara står där tills jag finner talförmågan igen.
"Förstår det." Säger jag och det börjar kännas obehagligt, vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ska göra. Jag vill krama om honom och trösta honom, men jag vet att det skulle bli misstänksamt.
"Och du, hur mår du egentligen och säg inte okej." Säger han ömt.
"Det går inte förklara med ord." Säger jag och känner hur tårarna brinner i ögonen nu och bara väntar på att få rinna nerför mina kinder.
"Det är okej." Säger han och jag känner hans trygga armar omsluta mig. Vem bryr sig om vad andra tycker. Det var här jag ville vara. I Felix famn. Trygg från omvärlden.
"Jag vet." Säger jag svagt och låter tårarna rinna. Där står vi, han som håller om mig medans jag gråter i hans omfamning och gråter tyst själv i mitt hår medans jag har mina armar runt honom också. Så står vi ända tills vi ska gå in i kyrkan för begravningscermonin. När vi går in i kyrkan så går Felix bakom mig och lägger en skyddande hand på min axel och sen sätter han sig bredvid mig. Någon gång under cermonin tar han min hand. I reflex drar jag undan den först men tar hans hand i min direkt igen. Just nu spelade det ingen roll vad folk skulle tro. Han var ledsen och jag behövde finnas där för honom.
Jag gråter inte ordengtligt förrän vi ska gå fram till kistan och lämna en ros och säga vårt sista hejdå.
Efter begravningen åker vi till en lokal vid vattnet för att äta lunch med allihopa som kände Örjan. När vi ätit lunch så ser jag att Olivia har ringt så jag ringer upp henne.
Jag gråter inte ordengtligt förrän vi ska gå fram till kistan och lämna en ros och säga vårt sista hejdå.
Efter begravningen åker vi till en lokal vid vattnet för att äta lunch med allihopa som kände Örjan. När vi ätit lunch så ser jag att Olivia har ringt så jag ringer upp henne.
"Hej Rosie, hur var begravningen?" Säger hon direkt när jag har kommit fram.
"Hej, den var fin. Är så glad att jag inte hade smink" Säger jag skämtsamt för lätta upp stämningen.
"Vad bra, jag förstår det" Säger hon och skrattar lite åt vad jag sa.
"Så vad har du gjort?" Frågar jag medans jag letar lite efter Felix med blicken men hittar honom inte.
"Inte så mycket, skola och internet och sims. Det gamla vanliga du vet." Svarar hon mig.
"Aha okej, jag har åkt bil och så begravningen. Just nu så är det lunch med alla från begravningen och sen middag med stora släkten." Säger jag ganska neutralt.
"Okej men ja vi ses snart." Säger hon lite osäkert och stressat.
"Ja det gör vi." Svarar jag varmt och fattar vinken så jag lägger på sen.
Eftersom jag inte hittade Felix tidgare så gick jag till bryggan medan jag prata med Olivia. Så nu bara njuter jag av utsikten och brisen som får mitt hår att blåsa bakåt. Det är underbart här.
"Hej, vem var det du prata med?" Säger Felix nyfiket och ställer sig bredvid mig.
"Hej, det var min bästis. Hon är som en syster för mig." Svarar jag och ler glatt.
Eftersom jag inte hittade Felix tidgare så gick jag till bryggan medan jag prata med Olivia. Så nu bara njuter jag av utsikten och brisen som får mitt hår att blåsa bakåt. Det är underbart här.
"Hej, vem var det du prata med?" Säger Felix nyfiket och ställer sig bredvid mig.
"Hej, det var min bästis. Hon är som en syster för mig." Svarar jag och ler glatt.
"Aha okej, hur är det?" Säger han och flyttar sig närmare mig, så nu står vi så att hela hans sida kan jag känna längs min ena sida. Åter igen kan jag känna mitt hjärta slå i 180, men denna gång kan jag förklara varför. Jag var ju kär i Andy. Nej jag mena Felix. Jag är kär i Felix.
"Oroa dig inte för mig, jag älskar komma hit bara för att tänka." Säger jag varmt och ler mot honom.
"Oroa dig inte för mig, jag älskar komma hit bara för att tänka." Säger jag varmt och ler mot honom.
"Jag gillar också och komma hit för att tänka." Säger han och ler tillbaka. Efter en stunds tystnad så tittar jag på honom och han möter min blick och sedan lutar han sig fram och kysser mig. Hela jag blir glad och det pirrar i magen av glädje och värme.
"Ska vi gå tillbaka?" Säger jag lite andfått när vi äntligen lyckas sluta kyssas.
"Visst, vi ska snart hem till mig tror jag. Flera som åkt redan." Svarar han och ler lyckligt.
"Aa, kom så går vi då." Säger jag och börjar gå, och mycket riktigt ska vi till Felix hus visar det sig.
När alla är på väg dit så drar jag med Felix bakom hörnet av huset och snor en eller två kyssar innan vi går till bilarna för att åka dit. Det bara känns så rätt med honom, allt bara känns så rätt. Det är lika enkelt som att andas förutom detaljen om att han är Kristinas systers son. Praktiskt taget släkt.
Vad tycker ni, nu är Felix med i bilden igen?? Hoppas ni gillar delen. Kommentera!! Jag behöver er kritik så jag vet vad jag ska förbättra.
Del 5 - Film och godis
Previous
Under hela den konversationen tittade han på mig jämnt. Varför gjorde han det? Varför tittade han inte på Louise som han pratade med för det var inte med mig han snacka med. Tusen sånna tankar går igenom mitt huvud på kvällen när jag ska sova. Varför bryr jag mig ens? Det är den sista tanken som flyger genom mitt huvud innan jag släcker lampan och somnar.
Efter en lång skoldag så är jag på väg hem, ska träffa Louise och Andy och se Scream 4 hos honom. Det var åtminstone vad vi tre kommit överens om senast vi tre sågs. Egentligen hoppas jag att Louise inte vill följa med så det bara blir Andy och jag. Varför tycker jag så ens? Jag borde verkligen skärpa mig när det gäller Andy. Han var ju bara en vän, inget mer. För inte kunde jag väl ha gått och fått känslor för honom på så kort tid? Eller? Jag har faktiskt ingen aning.
När jag är hemma fixar jag filmen som jag lovat, och packar upp min skolväska. Medans jag håller på och fixar ringer Louise. Jag undrar vad hon vill? Snabbt fiskar jag upp mobilen från sängen där den låg tidgare.
"Hej det är Rosie." Svarar jag bara för att.
"Hej det är Louise." Säger hon bara för retas med mig. Det var nästan vårt lilla internskämt. Sa jag så där, var hon tvungen att svara mig likadant tillbaka och tvärtom.
"När kommer du?" Säger jag. Louise ska komma hem till mig och sen ska vi gå till Andy. Yttligare en sak jag egentligen inte ville men gick med på för slippa tjafs mellan mig och henne.
"Jag vill inte se filmen idag, så imorgon eller nåt kan vi göra nåt då?" Säger hon lite ledset. Jag blir lite förvånad men samtidigt väldigt glad.
"Jaha, ja visst eller så kan vi ses efter att jag och Andy har sett filmen och så sover du över." Säger jag lika förvånad som jag känner mig. Samtidigt så försöker jag hålla min glädje i schack för att inte såra Louise av det.
"Ja så kan vi göra, ses sen då!" Säger hon glatt.
"Okej ses sen då." Säger jag och börjar gå hemifrån på en gång då.
När jag kommer till Andy så går vi till Wilmas matcenter för att köpa godis och dricka till filmen. Vi går en stund i tystnad. Jag vill inte råka säga något dumt och sabba stunden. På ett sätt njuter jag ändå av tystnaden. Den är inte obekväm som det ibland kan bli med andra.
"Så vart gjorde du av Louise?" Frågar Andy och avbryter mig i mina egna tankar. Han ser på mig med någon slags ömhet och lust, men inte kunde det vara nåt sånt.
"Hon ville inte se filmen, eller nåt." Svarar jag och bryter ögonkontakten. Mina kinder hettar till. Jag kan inte hejda mig från att rodna av blicken jag fick av honom.
"Aha okej." Säger han lite frånvarande men samtidigt glatt. Jag ler lite åt han låter så glad över det. Precis som att jag hade blivit glad när Louise sa att hon inte ville hänga med.
"Varför undrar du?" Frågar jag retsamt. Bara för vara lite jobbig. Ibland var jag bara på det humöret. Olivia brukade avsky när jag var på det här humöret, och speciellt om hon var lättirriterad just då också.
"Undrade bara. Vad har du gjort i idag då?" Säger han och ler mot mig. Jag kan höra att det var något mera och att han bara ville byta samtalsämne så fort som möjligt. Men jag borde låta det gå. Åtminstone för den här gången.
"Okej. Jag har varit i skolan idag, vilket påminner mig om det du sa tidigare om spanskan!" Säger jag lite retsamt men tittar på honom allvarligt.
"Aa..." Säger han oskyldigt och försöker låtsas som om han inte vet vad jag pratar om.
"Varför fråga mig en sådan fråga? Mitt svar kommer alltid vara nej till att skolka. Fast det bestämmer du själv om du vill missa en massa och få dåligt betyg." Svarar jag Andy.
"Inte vet jag, men vad vill du ha för dricka?" Säger han till mig när vi kommer fram till hyllorna med drickorna. Åter igen för att byta samtalsämne så fort som möjligt. Vad är det med människan?
"Vet inte, bestäm du." Säger jag och ler mot honom. Jag kankse inte borde slänga pikar redan mot honom. Vi har ändå bara varit vänner i några veckor.
"Okej då blir det cola. Något annat?" Säger han och ler tillbaka. Jag skakar lätt på huvudet för besvara det.
"Du pratade om godis, så det antar jag" Säger jag efter en liten stund när jag kommer ihåg det.
"Ja just det ja, vad vill du ha?" Frågar han mig och går mot lösviktsgodiset. Han ställer sig framför de och står fundersamt där ett tag. Antagligen väntar han på mitt svar.
"Vet inte, gillar allt utom lakrits." Svarar jag till slut.
"Jag gillar inte heller lakrits så jag tar lite av varje" Säger Andy och börjar plocka bara.
"Okej." Svarar jag och flinar lite. Han tar typ allt jag gillar bland lösgodis. Otroligt, ingen bruka gilla det jag gillar när det kommer till lösviktsgodis. Jag ville alltid ha chokladen, allt som hade choklad och sen lite annat. Det var ju då man åt sånt godis man inte skulle ha choklad brukade Olivia säga.
"Vad?" Säger han nyfiket när han ser mig flina åt honom.
"Nä det var bara det att du har exakt samma smak som mig i lösgodis." Säger jag och skrattar lite åt det.
"Det var väl tur då." Säger han och finar han med nu.
Sen går vi till kassan för att betala och sen hem till honom. Under vägen hem till honom tänker jag att vi kommer inte hinna se klart filmen innan jag måste hem och äta.
När vi kommer hem till Andy så sätter vi igång filmn nästan på en gång. Den är lite läskig i början och ärligt blir den bara läskigare och läskigare ju längre in filmen man kommer. Vi sitter i hans säng och ser på tv:n som han har kopplat upp datorn till. Hans säng är inte speciellt stor vilket resulterar i att vi sitter otroligt nära varandra. Hur fånigt det än är så är min puls uppe i 180 bara för att han är så nära mig. Jag önskar han kunde va min. Hade vi varit tillsammans nu så kunde han ha hållt om mig när jag tyckte det var läskigt. Nej, sluta tänk så Rosie! Vad var det med mig egentligen? Jag kunde väl ärligt talat inte va kär i honom eller något sådant. Vi har kommit halv vägs i filmen när pappa ringer och säger att jag måste hem för att äta. Jag hoppade verkligen till när min mobil ringde. Jag var så uppe i mina egna tankar. Andy ser på mig frågandes.
"Måste hem och äta, men kommer kanske sen så vi kan se klart." Säger jag som svar på hans oställda fråga och tittar in i Andys blå ögon. Det är tur att jag fortfarande sitter för jag blir helt knäsvag av att se in i hans blåa ögon. Jag skulle kunna drunkna i dem.
"Aha okej, ses sen då kanske." Säger han och håller kvar ögonkontakten. Jag försöker hitta tillbaka till min talförmåga, och rörelseförmåga för den delen också.
"Aa, ses" Säger jag och drar efter andan. Sen reser jag på mig och går ut i hallen. Jag tar på mig skorna och jackan och går.
När jag är på väg hem ringer jag Louise som jag har lovat. Allt jag ville var att gå tillbaka till Andy, va med honom hela kvällen och sitta så där nära som vi satt. Känna hans arm mot min och se in i varandras ögon då och då, när vi kände för det.
"Hej, jag är på väg hem nu." Säger jag när Louise svarat.
"Härligt kan jag komma nu då?" Frågar Louise glatt.
"Jag antar det, men jag måste äta middag först men du kan nog göra oss sällskap" Svarar jag henne.
"Visst, ses snart då." Säger hon fortfarande väldigt glad. Jag suckar tyst så att hon inte ska höra.
"Aa, ses" Svarar jag trött och lägger på.
Efter jag har lagt på tänker jag att Örjans (Kristinas far) begravning måste vara snart. Det skulle betyda att vi skulle åka upp till Kalix. Vilket betydde att jag skulle få träffa Felix. Gud vad jag längtade efter honom!
Då var femte delen uppe vad tycker i hittils?? Om ni har några funderingar och frågor, ställ de jag svarar. Det är bara att kommentera!!
//Love Lollo
Del 4 - Måndagen efter bion
Previous
När jag kommit hem sen på kvällen så tänker jag på vilken underbar dag jag har haft. Jag som var så nervös igår kväll egentligen. Jag hade inget att oroa mig för. Vi passade jättebra som vänner, bara vi två. Kanske till och med någon gång i framtiden skulle vi passa bra som ett par också. Han var ju väldigt söt.
När jag kommer till skolan är jag glad, det är inte ofta man är glad på en måndag. Speciellt inte jag. Måndagar var absolut den värsta dagen i veckan, både skolmässigt och rent allmänt.
"Hej Rosie, varför så glad? Låt mig gissa; igår. Hur var det?" Frågar Olivia retsamt och flinar lite åt mig. Jag visste att hon skulle fråga ut mig så fort vi sågs. Fast jag hade hoppats på att kunna undvika det nån timme åtminstone innan förhöringen skulle börja.
"Hej på dig! Det var kul igår." Svarar jag med ett leende. Jag vill helst inte säga mer för jag skulle bara säga något fånigt. Fast kände jag Olivia rätt så skulle hon verkligen inte låta mig komma undan med så lite info från igår som jag gav henne precis.
"Okej, vad bra då. Så vad hände?" Säger Olivia nyfiket. Vad var det jag sa! Jag har alltid rätt. Jag kan inte låta bli att le åt mina egna tankar.
"Vi köpte biljetterna, sen tog vi en promenad innan bion och råkade komma lite sent tillbaka. Du skulle sett han som släppte in oss. Skitsur. Efter bion så tog vi en burgare vid plattan, och sen gick vi runt i stan och snackade om allt möjligt. Det var hur skönt som helst. Han förstod mig verkligen. Vi kunde prata på om något helt oviktigt men vi hade hur kul som helst ändå. Vid 17.00 sen var Andy tvungen att åka hem så vi tog sällskap till pendeln. Det var jättesynd. Jag önskar vi kunde ha setts längre." Svarar jag och suckar drömande. Jag borde nöjt mig vid att det var kul.
"Låter...bra, kul?" Säger Olivia uttråkat. Jag tror hon ångrar sig att hon frågade.
"Aa det var kul som jag sa." Svarar jag och ler varmt mot Olivia. Vi har varit vänner ett tag och hon känner mig bättre än nån annan. Jag vet att mitt prat om killar kunde verkligen tråka ut henne, men jag visste att om det var viktigt var hon där för mig till 100%.
När jag kommer hem kommer Louise över, hon bor i huset tvärs över från mig. Ibland önskar jag att jag hade en hemlig väg hem. För varenda dag nästan när jag kommer hem så kommer Louise över och tigger efter min uppmärksamhet. Värsta var att jag inte kunde säga nej till henne heller. För då skulle pappa eller Kristina gnälla om det.
När jag kommer hem kommer Louise över, hon bor i huset tvärs över från mig. Ibland önskar jag att jag hade en hemlig väg hem. För varenda dag nästan när jag kommer hem så kommer Louise över och tigger efter min uppmärksamhet. Värsta var att jag inte kunde säga nej till henne heller. För då skulle pappa eller Kristina gnälla om det.
"Hej Louise, hur har du haft det idag då?" Säger jag så glatt jag kan. Mitt humör var ändå på topp idag, och Louise var egentligen en väldigt bra kompis. Det var bara det att när man blir påtvingad någon tycker man det inte är kul längre.
"Hej Rosie, bara bra antar jag. Själv då?" Säger Louise överaskad över min glädje.
"Okej, som vanligt. Vad vill du göra?" Frågar jag och försöker lugna ner mig och bete mig normalt. Louise skrattar lite åt mig och skakar på huvudet.
"Kan inte vi gå över till Andy?" Säger Louise. Yes! Där hade jag tur.Jag behövde inte ens säga det själv. Hon la orden i munen på mig. Jag ville ju träffa honom men visste inte vad Louise skulle tro eller tycka.
"Visst, det kan vi göra. Jag ska bara lämna mina saker på mitt rum och packa upp." Säger jag och ler stort och nöjt åt att jag inte ens behövde föreslå det.
Vi går från hallen in till mitt rum, jag packar upp det snabbt och sen går vi till köket för att ta nåt att äta. När vi har ätit upp går vi över till Andy. Vi knackar typ 2 gånger innan Andy öppnar.
"Vill du göra nåt ute?" Frågar Louise. Det var hon som fann sig först, jag vet inte vad som hände med mig. Jag fick en anorlunda känsla i magen som jag aldrig haft förrut, men det var inget dåligt med den känslan snarare tvärtom. Fick bara den känslan så fort han öppnat dörren och jag såg honom. Jag tror det kallas för fjärliar i magen och tunghäfta, men det kunde det väl ändå inte va?
"Visst!" Svarar Andy och letar efter min blick känner jag, men jag klarar inte av att möta den just nu.
"Okej." Säger jag till slut och möter hans blick, och känner hur mina kinder blir alldeles varma och antagligen alldeles röda. Det här är löjligt Rosie, vi är bara kompisar. Skärp dig nu! Ta dig samman Rosie.
Jag känner hur både Andy och Louise iaktar mig och väntar på nåt men jag vet inte vad. Säkert att jag ska säga något men jag kan inte hitta min talförmåga än.
"Så vad har ni gjort idag då?" Säger jag bara för att bryta tystnaden till slut.
"Ja idag så kastade Ola sudd på mig och det var väldigt störande." Svarar Louise lite upprört. Jag bara flinar för jag vet att Louise gillar Ola, och antagligen bara tyckte det var roligt att han hade uppmärksammat henne.
Sen tittar jag på Andy med menande blick. Han kliar sig lite i bakhuvudet.
"Inget speciellt" Säger han och håller kvar min blick, jag undrar varför. Det var något anorlunda.
"Kan jag ta ett äpple?" Bryter Louise min och Andys ögonkontakt med. Ibland har hon världens sämsta timeing.
"Nej!" Ropar både jag och Andy samtidigt. Vi försöker hindra Louise från att ta ett äpple. Båda vi vet att Louise blir alldeles flummig av de där. Fast vi ger vi upp ganska fort och Louise får sitt äpple.
Det är härligt ute, solen värmer på och det är lite molnigt. När vi går runt på baksidan känner jag en skön bris blåsa förbi mig och som tar undan mitt hår som jag tryggt gömmer mig bakom. Jag är uppe i mina egna tankar när jag plötsligt hör Louise ropa något.
"Rosie, Rosie! Hjälp mig!" Ropar hon skrattandes medans hon försöker undvika Andy som försöker ta tillbaka något. Jag tror det är hans mobil som Louise har tagit, och nu vill ha hjälp av mig för att behålla den.
"Ja! Jag kommer." Ropar jag tillbaka, och går sen dit för att hjälpa henne.
När jag har fått mobilen så går jag lugnt baklänges för jag orkar inte springa precis som Andy, det vet jag. Vi tre går ner i skogen som är precis utanför våra hus bara för att vi får lust att göra det. Eller snarare för jag får lust för det, eftersom jag har Andys mobil följer dem efter mig.
Louise stannar upp, sen ser jag vart vi är. Vi är där jag och Louise byggde en koja förut. Jag tänker på allt jobb vi la ner och hur kul vi hade, när jag plötsligt känner en hand vid min.
Det är Andys som står brevid mig och försöker ta tillbaka sin mobil, men jag har mobilen i andra handen. Ändå drar han inte undan den när han insett att jag inte har den där. Han låter sin hand vidröra min alldeles förlänge för att det bara ska vara av misstag. Vad håller han på med?
"Tyvärr." Säger jag och flinar lite åt honom.
"Jaja" Säger han och räcker sig efter min andra hand men jag hinner byta. Jag ler mot honom och han ler tillbaka och skakar på huvudet lugnt. Jag visste att han var van med detta och ärligt gillade jag ha hans mobil hos mig för det betydde att han skulle vara nära mig.
"Ska vi gå upp igen?" Frågar jag glatt.
"Visst." Säger Andy och Louise.
När vi kommer upp igen ger jag Andys mobil till Louise. Louise som ser att Andy har tuggumi säger; att om hon får så får han tillbaka sin mobil. Jag bara fattar inte hur lätt det kan va för Louise att ändra sig så snabbt om saker och ting. Tänk om man var så.
"Jag har inget." Säger han oskyldigt och tittar från Louise till mig.
"Vad var det du tog upp då?" Säger Louise envist.
"Jag har inte mer, tror jag." Svarar han.
"Då får du inte tillbaka din mobil då." Säger Louise och fnyser till lite för att hon inte fick som hon ville.
"Ojdå, jag hade visst ett till." Säger han medans han tittar på mig hela tiden. Han ser på mig som om det vore något speciellt med mig. Nästan som om han försökte lista ut alla mina hemligheter jag gömde från omvärlden. Inte för att jag hade många sådana.
Under hela konversationen har Andy inte släppt min blick en enda gång. Vad var grejen med det? Kunde det finnas en chans att han var intresserad av mig? Nä det kunde det inte. Jag måste ha något lustigt i ansiktet bara helt enkelt.
"Tack" Säger hon nöjt och ger Andy mobilen.
Under hela den konversationen tittade han på mig jämnt. Varför gjorde han det? Varför tittade han inte på Louise som han pratade med, för det var inte med mig han snackade med? Tusen sånna tankar går igenom mitt huvud på kvällen när jag ska sova. Varför bryr jag mig ens? Det är den sista tanken som flyger genom mitt huvud innan jag släcker lampan och somnar.
Under hela den konversationen tittade han på mig jämnt. Varför gjorde han det? Varför tittade han inte på Louise som han pratade med, för det var inte med mig han snackade med? Tusen sånna tankar går igenom mitt huvud på kvällen när jag ska sova. Varför bryr jag mig ens? Det är den sista tanken som flyger genom mitt huvud innan jag släcker lampan och somnar.
Vad tycker ni, jag gillar den här delen?? Jag gillar hur jag lyckats med det där med blickarna och att man kan ana att det är något mellan Rosie och Andy.
Kommentera!!
//Love Lollo
Del 3 - Bio
Previous
När jag kommer hem den dan så kan jag inte tänka på annat än Andy och att vi faktiskt ska ses på söndag. Jag förstår inte hur han kan ha en stor påverkan på mig. Alla tankar och tid han tar upp hos mig förstår jag inte. Han är ju bara en vän för mig...eller?
Jag vaknar på söndagen och tror att det är lördag, men sen inser jag att det är söndag. Och det är inte vilken söndag som helst heller. Det är den söndagen, det är idag jag får veta om vi kan ha kul utan Louise och massa syskon. Så jag går upp och ut i köket för att äta frukost. Strax efter kommer min mamma Kristina upp också för att äta frukost. När vi sitter där och äter måste jag ha lett för mamma säger; "Jaha vad ler du åt då?"
"Inget speciellt" Säger jag oskyldigt.
"Verkligen? Är inte det idag du ska träffa Andy?" Frågar mamma retsamt.
"Jo, kan du låna mig lite pengar till bion? Snälla!" Svarar jag bedjandes och putar med läpparna.
"Jag har tyvärr inte så mycket gumman, men räcker en 50-lapp?" Säger mamma bekymmrat.
"Tack!" Säger jag, men i mitt huvud låter det annorlunda. Visst, jag får nog lämna tillbaks den där tunikan jag köpte i fredags, då räcker nog pengarna.
Efter frukosten med mamma så gör jag mig iordning. Jag valde mina ljusblå jeans som sitter bra på mig och en vit enkel blus till. Jag ville inte vara för uppklädd men jag ville få lite uppmärksamhet. När jag är klar sticker jag till t -centralen för att möta Andy där.
Vi möts vid en burger king, han är redan där när jag kommer. Jag hälsar på honom glatt och säger att jag måste lämna tillbaks ett plagg innan vi kan gå på bion. Vi går dit och jag fixar det jag ska snabbt. Sen drar vi oss bort mot bion för att köpa biljetterna. Så fort vi köpt dem tar vi en liten promenad för att fördröja tiden.
"Så vad har du gjort idag då?" Frågar jag bara för att ha något att säga.
"Inget speciellt, men imorse så väckte pappa mig klockan 8. Du då?" Svarar Andy lite besvärat.
"Ja, jag märkte det. Du messade mig ju då, men som tur var så vaknade jag inte av det. Så jag sov till 10 typ. Annars inget speciellt" Säger jag glatt och flinar lite.
"Haha, okej. Synd att jag inte väckte dig då. Det var ju det jag försökte vett du." Säger Andy retsamt och flinar.
"Haha, såklart det va. Ska komma ihåg det till nästa gång jag vaknar tidigt." Säger jag och flinar tillbaks.
"Ha ha vad kul du är då." Svarar Andy sarkastiskt.
"Visst är jag? Jag är hilarious. Visste inte du det?" Skojar jag med honom.
"Mm vi säger så." Skrattar han. Jag kan inte låta bli att skratta med honom. Han har verkligen ett sådant där skratta som smittar av sig.
"Jodå, det är så. Jag lovar!" Säger jag och försöker vara allvarlig men det går inte så bra.
"Förväntar du dig att jag ska tro på vad du säger när du inte ens själv kan hålla dig allvarlig när du säger det?" Skrattar han lite lätt åt mig.
"Ja, vad annars liksom." Svarar jag och skrattar ännu mer. Han bara skakar på huvudet åt mig.
"Vi borde nog börja röra oss tillbaka till bion." Säger han när han kollat tiden.
"Självklart. Kommer vi bli sena?" Säger jag och följer efter honom.
"Nä, vi klarar oss nog precis. Tror jag åtminstone." Svarar han och rycker på axlarna lättsamt. Jag bara nickar och ler.
Medans vi går och pratar på väg till bion så vet jag att vi kan ha kul utan andra. Vi kommer lite sent men det gör inget. Efter bion så ska vi äta, vi hittar en snabbmatsresturang och äter där. Sen efter middan så går vi bara runt i stan i timmar och snackar om allt möjligt. Han förstår mig verkligen och jag förstår honom verkligen också.
När jag kommit hem sen på kvällen så tänker jag på vilken underbar dag jag har haft. Jag som var så nervös igår kväll egentligen. Jag hade inget att oroa mig för. Vi passade jättebra som vänner, bara vi två. Kanske till ochh med någon gång i framtiden skulle vi passa bra som ett par också.Han var ju väldigt söt.
Så vad tyckte ni? Komentera och berätta! Nu har Andy kommit in i bilden också, eller han kom förra kapitlet men det var mest ett mellankapitel. Det är inte förrän det här kapitlet som ni får veta hur han är.
//Love Lollo
Del 2 - Ny kille
Previous
På kvällen när jag ska gå och lägga mig tar jag fram bilden på Felix och känner hur jag sprids av glädje i hela kroppen när jag ser honom.
"Ingen, min granne." Svarar jag nervöst.
Jag hade börjat messa med Andy igår, vi hade setts mycket i augusti på sommarlovet men då var alltid Louise med så jag vet inte hur bra kompisar vi är egentligen.
"Jaha, vad messar ni om då?" Frågar Olivia fortfarande irreterad. Jag förstår att jag är lite osocial men hon behöver väl inte bli sur över det.
"Vi pratar om att skolan är tråkig och att vi ska ses i helgen; och gå på bio" Svarar jag glatt och försöker ignorera faktumet att Olivia är irriterad på mig och över att jag messar med någon.
"Okej, vilken film? Men skulle inte vi ses i helgen?" Undrar Olivia nu lite orolig över att jag har glömt.
"Harry Potter sista filmen del 2. Jo klart att vi ska ses, men vi ska ses på fredag till lördag. Andy och jag ska jag träffas på söndag om han kan." Säger jag till svar utan att märka det oroande tonen från Olivias fråga.
"Så han heter Andy, jaså minnsann." Säger Olivia nu väldigt intresserat och lite lurigt. Jag himlar med ögonen. Samtidigt som jag ger mig själv en facepalm för vara så slarvig.
"Ja det gör han och du har träffat honom i somras. Minns du inte?" Svarar jag nervöst men försöker låta lättsam på rösten.
"Var det han den där statyn som smsar hela tiden?" Frågar Olivia ironiskt.
"Japp, det är han det men han är ingen staty." Svarar jag lite argt men kan inte hålla mig för skratt.
"Åh! så du giiillar honom!" Retas Olivia såklart nu när jag försvara honom.
"Nej! Jo som kompis gillar jag honom. Vi är bara kompisar inget mer" Svarar jag lite besvärat.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur jag känner för Andy, men det tänker inte jag säga till Olivia nu. Kanske om nån vecka eller månader eller dar men inte nu!
"Nej då! Du bara försvarar honom, han betyder inget för dig!" Säger Olivia och plutar med läpparna retfullt.
"Asså! Vi är knappt vänner. Vi sågs i augusti men då var Louise jämt med och därför så ska vi ses på söndag för att se hur det är mellan oss och för han inte hade sett den sista filmen del 2 av Harry Potter" Svarar jag irreterat.
"Oh! Och vad kommer hända inne i biosalongen, mörker då?" Fortsätter Olivia och plutar ännu mer.
"Inget! Vi kommer titta på filmen och kanske skratta där det är roligt och då och då slänga in en komentar om det." Säger jag fortfarande irriterat.
"Ha så roligt då." säger Olivia och skrattar.
"Mm jättekul!" Säger jag och känner luften gå ur mig. Jag orkar inte diskutera mer om saken. Vad jag dock inte fattar är varför jag tog åt mig så mycket av det. Plus att mina kinder hettar till av rodnaden som uppstod nyss.
"Men varför smsar du alltid med Andy? När du är i skolan, när du är med mig! Varför smsar du aldrig med mig när du har tråkigt?" Frågar Olivia lite ledset.
"Det är inte alltid och vi har inte så roliga sms - konversationer" Svarar jag försiktigt.
"Så nu är jag tråkig också!" Klagar Olivia skämtsamt.
"Nej det är du inte" Säger jag förtvivlat.
"Verkligen? Varför säger du det då?" Fortsätter Olivia skämtsamt.
"Om jag sa så betyder det att jag har kallat mig själv tråkig" Svarar jag kort.
"Jaja, men vi har lektion nu. Lägg undan mobilen, hämta dina saker och kom." Säger Olivia uttråkat.
"Jag ska, sådär nu har jag det jag behöver." Säger jag glatt och följer med henne in i klassrummet..
När jag kommer hem den dan så kan jag inte tänka på annat än Andy, och att vi faktiskt ska ses på söndag. Jag förstår inte hur han kan ha en så stor påverkan på mig. Alla tankar och tid han tar upp hos mig förstår jag inte. Han är ju bara en vän för mig...eller?
När jag kommer hem den dan så kan jag inte tänka på annat än Andy, och att vi faktiskt ska ses på söndag. Jag förstår inte hur han kan ha en så stor påverkan på mig. Alla tankar och tid han tar upp hos mig förstår jag inte. Han är ju bara en vän för mig...eller?
Komentera och berätta vad ni tycker. Nästa del kommer senare men efter det beror det på hur mycket ni komenterat.
//Love Lollo
Del 1 - Sommaren
"Vem är det här?" Frågar Olivia när hon ser en bild som hon rotat fram längst ner i skrivbordslådan.
"Det är inget." Säger jag och försöker grabba tag i fotot men lyckas inte.
"Rosie jag är din bästa vän! Du kan inte hålla hemligheter ifrån mig!" Säger Olivia med en menande blick.
Jag tittar osäkert tillbaka. Det är ju sant det hon säger. Man kan inte hålla hemligheter ifrån Olivia, iallafall inte jag. Hon var alltid så envis när det kom till sådant. Ville hon veta så gav hon sig inte förens hon fått sitt svar på det. Så antagligen var det lika bra att berätta bara.
Hon sätter sig ner på min säng och väntar på att jag ska börja berätta. Jag suckar och sätter mig ner bredvid henne innan jag börjar.
"Okej, det var i sommras. Jag, min pappa Rullie, hans fru Kristina och min kusin Hanna skulle hälsa på Kristinas familj i Kalix. Kristinas syster bor där och han på bilden är hennes son Felix." Börjar jag berätta.
"Åkte Hanna ensam?" Frågar Olivia.
"Nej hennes familj följde också med, fler frågor?" Svarar jag ironiskt och suckar åt att blivit avbruten.
"Nej, det var den enda, just nu." Säger Olivia och flinar lite.
"Hur som helst; när vi var där spenderade jag och Hanna mycket tid med Felix och hans äldre bror Omar. En dag skulle vi alla fyra äta lunch på McDonalds. Eftersom jag tog så lång tid på mig i badrummet gick Hanna och Omar i förväg, men Felix väntade på mig eftersom jag inte hittade i området. När jag blev klar gick vi till en annan restaurang eftersom vi var så sena. Omar och Hanna hade redan hunnit äta och stuckit därifrån. De åkte in till stan sen för träffa några av Omars kompisar. Men tillbaka till mig och Felix; på vägen så småretades jag och Felix med varandra och vi passerade en brygga vid en liten skogssjö. Det var väldigt vackert så vi stannade och gick ut på bryggan. Du skulle sett utsikten där. Den var verkligen breathtaking. Sen från ingenstans så kastade han ner mig i vattnet. Jag vart verkligen förvånad. Det var rätt kallt i vatnnet också. Han sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp men istället drog jag ner honom i vattnet. Inte tänkte jag låta honom komma undan med en sådan grej. Det borde du veta. Jag tittade in i hans glittrande gröna ögon och jag insåg där att det var något speciellt med honom som fick det att kittla i magen. Sen lutade han sig framåt och våra läppar möttes. Jag hade aldrig kysst någon förut. Det där var första gången. Tänk att det skulle bli min pappas frus systerson Felix som blev min första kyss. Men det var den mest fantastiska upplevelse jag någonsin varit med om. Sen så släppte han taget och hoppade upp på bryggan. Jag hoppade också upp och vi gick dyngsura bort till resturangen. Helt otroligt, och otroligt filmaktig första kyss men jag ångrar inget." Suckar jag drömande.
"Wow! Varför har du aldrig berättat det här?" Frågar Olivia och ser på mig förvånat och häpnadsväckande.
"När var din första kyss?" Frågar jag retligt.
"Eh,asså,liksom..." Stammar Olivia.
"Du har inte haft någon!" Säger jag konstaterande.
"Lova att inte berätta för någon" Ber Olivia och ser på mig allvarligt.
"Nej då! Bara du håller tyst om min" Säger jag och ler.
På kvällen när jag ska gå och lägga mig tar jag fram bilden på Felix och känner hur jag sprids av glädje i hela kroppen när jag ser honom. En massa minnen från den sommaren med honom kommer bubblandes upp till ytan, och jag somnar med ett leende på läpparna.
På kvällen när jag ska gå och lägga mig tar jag fram bilden på Felix och känner hur jag sprids av glädje i hela kroppen när jag ser honom. En massa minnen från den sommaren med honom kommer bubblandes upp till ytan, och jag somnar med ett leende på läpparna.
Komentera gärna och säg vad ni tycker!!! Det betyder mycket om ni gör det.
//Love Lollo <3
Schema!
Nu har ni fått veta lite mer om novellen och redan imorgon kommer första kapitlet upp på morgonen, andra mitt på dagen och tredje på eftermiddagen och kanske det fjärde på kvällen. Sen beror det på er andra om jag kommer fortsätta skriva novellen, ni måste berätta vad ni tycker om den.
Info om novell!
Namn: Ingen pojkvän, inga problem.
Huvudperson: Rosie
Familj: Rullie & Kristina, Kristina & Jorge
Bästa vännen: Olivia
Kusin: Hanna
Rosies granne: Louise
Killarna: Andy och Felix
Lite kort om novellen: Det finns två killar i Rosies liv. En som typ avgudar henne och en som typ jämnt sårar henne, men det är nåt speciellt med den killen. Hon gillar båda otroligt mycket, men relationerna till de här två är väldigt olika.
Lite kort om novellen: Det finns två killar i Rosies liv. En som typ avgudar henne och en som typ jämnt sårar henne, men det är nåt speciellt med den killen. Hon gillar båda otroligt mycket, men relationerna till de här två är väldigt olika.
Den till Felix är ganska ömsesidig med känslor, det är till och med så att Felix är mer säker på sina känslor än Rosie. De kysser varandra och pratar nästan som ett par, det skulle vara mycket som Rosie skulle behöva göra dumt för att förlora Felix
Den relation hon har till Andy är anorlunda för de har bara vart kompisar sen de lärt kanna varandra, vilket är väldigt nyligen. Hon känner att hon börjar hitta sig själv samtidigt som hon blir totalt förvirrad i sitt liv genom honom. Hon vill vara mer än vänner men i början vet hon inte om det.
Sen har vi Rosies pappa som inte har en aning om vad som pågår i hans dotter liv, bara det han får höra från henne vilket inte är mycket. Hennes mamma försöker råda henne genom det med killar men de är inte lika nära som de var förr för mamman har övergett Rosie nästan.
