Del 28 - Oväntade saker händer alltid när du som minst anar det
Previous
Jag kan inte låta henne se hur Eric flörtar med den där tjejen, hon skulle bli rätt ledsen och jag kan bara inte låta henne gå. Så jag tar tag i hennes arm och snurrar runt henne mot mig så att hon hamnar nån centimeter bara från mina läppar med sina. Hon ser djupt in i mina ögon och jag blundar och utesluter det sista avståndet mellan våra läppar i en lång kyss.
Det har gått 2 veckor nu sen den där strandfesten. Andy bad om ursäkt på en gång efter kyssen som ägt rum, och sa att det inte skulle upprepas. Vi har setts som vanligt sen dess. Kollat film, skojat och skrattat. Inga mer spända situationer eller trånande med blicken.
Igår hade Felix kommit ner till Stockholm och vi hade kyssts och hållt om varandra. Precis som tidigare förutom att det inte kändes lika pirrigt bra längre.
Idag skulle jag, Olivia, Felix, Andy och Vendela åka till Utö. Jag hade fått fem biljetter av pappa som avslutningspresent. Fast en biljett var redan paxad sa han. Eftersom Felix var här i Stockholm var jag tvungen att ta med honom, inget mig emot egentligen. Så jag hade fyra till jag kunde bjuda. Olivia hade varit självklar att bjuda och hon kunde också. Vilket var lite mer tur än vad det hade varit med Emma som jag också hade frågat. Fast vad hade jag förväntat mig. Emma var alltid upptagen med något. Jag hade ju även tänkt att bjuda Andy. Han skulle vart den femte personen, men eftersom Emma inte kunde, sa jag till honom att han kunde ta med en kompis och såklart valde han Vendela. Så det var så vi hade blivit vi fem på väg till Utö som vi skulle bo i en stuga i fem dagar. En långhelg helt enkelt. Stugan heter Timbra.
Idag skulle jag, Olivia, Felix, Andy och Vendela åka till Utö. Jag hade fått fem biljetter av pappa som avslutningspresent. Fast en biljett var redan paxad sa han. Eftersom Felix var här i Stockholm var jag tvungen att ta med honom, inget mig emot egentligen. Så jag hade fyra till jag kunde bjuda. Olivia hade varit självklar att bjuda och hon kunde också. Vilket var lite mer tur än vad det hade varit med Emma som jag också hade frågat. Fast vad hade jag förväntat mig. Emma var alltid upptagen med något. Jag hade ju även tänkt att bjuda Andy. Han skulle vart den femte personen, men eftersom Emma inte kunde, sa jag till honom att han kunde ta med en kompis och såklart valde han Vendela. Så det var så vi hade blivit vi fem på väg till Utö som vi skulle bo i en stuga i fem dagar. En långhelg helt enkelt. Stugan heter Timbra.
Just nu så packar jag inför veckan där. Vad ska man ha på sig liksom?
Vi kommer bada, äta lunch på stranden. Middag och frukost blir inne i stugan. På fredagen och lördag hade pappa bokat bord på resturangen i den lilla byn där. Vi skulle anlända på en onsdag och åka hem på en söndag. Första vi skulle bli tvungna att göra efter fått nyckeln till stugan skulle vara att handla mat för hela vistelsen där. Jag blir galen på all planering!
Felix kommer in i mitt rum och stänger dörren efter sig. Han kramar om mig bakifrån och pussar mig på kinden.
"Hej." Säger jag mjukt och ler.
"Hej, vill du ha hjälp att packa?" Säger han ömt. Jag kollar på honom med ömhet och undrar hur jag inte gett honom någon chans. Fast är man kär är man kär, och då spelar det inte någon roll att det finns en hur gullig kille som helst som gillar en och bryr sig om en. Nu äntligen när jag har gått vidare från Andy typ och han har Vendela ska jag se vad jag och Felix kan bli. Utö är liksom lite som ett test för oss antar jag.
"Visst, gärna men ska inte du packa också?" Säger jag glatt och förvånat. Jag drar mig ur hans omfamning så att jag kan stå vänd mot honom istället.
"Jag är redan klar." Säger han och skrattar lite åt min ovishet. Jag kysser honom lätt på läpparna innan jag går till min garderob.
"Visst, gärna men ska inte du packa också?" Säger jag glatt och förvånat. Jag drar mig ur hans omfamning så att jag kan stå vänd mot honom istället.
"Jag är redan klar." Säger han och skrattar lite åt min ovishet. Jag kysser honom lätt på läpparna innan jag går till min garderob.
"Dåså, då kan du göra lite nytta och hjälpa till." Säger jag skämtsamt och kastar några tröjor mot honom. Han bara ler roat och viker ihop dem för att sedan lägga ner dem i min resväska.
Ungefär två timmar senare är jag äntligen klar och är på färjan till Utö. Min väska måste väga ett ton, den är ju jättetung. Hur som helst så är vi äntligen på väg nu åtminstone. Jag skulle möta alla andra på båten men jag och Felix har inte hittat dem än.
"Ring Olivia, hon brukar alltid ha sin mobil väl? Eller är det Andy som alltid har den med sig?" Säger han.
"Det är Andy som alltid har den i sin hand. Så jag antar att jag borde ringa honom." Säger jag och tar upp mobilen.
"Ja det borde du då." Säger Felix och avskyr höra Andys namn nämnas. Jag vet att han hatar honom för allt han har gjort mot mig. Hade jag inte varit så himlans kär i Andy hade jag också hatat honom. Jag borde ha hatat honom mer än någon annan. Jag ringer honom och han svarar efter bara några få signaler.
"Hallå." Säger Andy trött. Jag kan se hans ansikte framför mig när jag hör hans röst. Jag kan inte låta bli åt att le av tanken på honom. Skärpning Rosie, ge Felix en chans. Kom ihåg det.
"Hej, vart är ni?" Säger jag stressat. Felix ser på mig, studerar mig.
"Vi är längst fram i båten. Olivia och Vendela är redan här. Skynda dig! Vart har du den där andra killen som skulle med?" Säger han ointresserat. Jag suckar tungt innan jag svarar.
"Hans namn är Felix och han är med mig här längst bak i båten. Du vet där vi sa att vi alla skulle mötas." Säger jag surt. Nu är det visst hans tur att sucka.
"Jaja whatever you say babe." Säger han ironiskt. Jag blir galen på honom. Varför bjöd jag ens med honom?!
"Ge Olivia telefon nu." Säger jag bitskt.
"Okej, hon kommer här." Säger han uttråkat.
"Hej Rosie." Säger Olivia. Nu kan jag lugna mig. Hon och jag kan åtminstone komunicera som normala personer. Till skillnad från mig och Andy.
"Äntligen. Ska jag och Felix komma till er där fram?" Säger jag och pustar ut.
"Ja det är nog det bästa. Vi har jättebra platser. Skynda dig! Jag dör här borta, du skulle höra slampan." Säger hon och skakar antagligen på huvudet åt Vendela.
"Vi skyndar oss. Ses snart." Säger jag och lägger på.
Jag kan se dem. Vendela och Andy sitter med sina mobiler rakt upp i ansiktet. Samma sak gör Olivia men henne förstår jag. Vendela och Andy borde ju sitta nära varandra, och prata, och vara gulliga mot varandra om han nu skulle stanna hos henne. De borde inte sitta en halvmeter ifrån varandra och inte säga ett endaste ord. Det är bara sorgligt. Innan vi kommer ända fram till dem stoppar jag Felix och kysser honom.
"Jag skulle vilja ge oss en chans." Säger jag osäkert när vi separerat oss från varandra efter kyssen.
"Menar du som vara tillsammans eller bara ge oss en ärlig chans och se vart det leder oss utan några fastställda grejer som pojkvän flickvän?" Säger han förvånat och ser på mig ömt.
"Ge oss en ärlig chans. Jag är nog inte redo för något förhållande än." Svarar jag och ler mot honom.
"Jag förstår och jag kan vänta på dig. Jag gillar dig verkligen, och att ge oss en chans är bättre än inget. Så jag är glad att du är redo för det åtminstone." Säger han glatt.
"Vad bra." Säger jag och ler. Jag kysser honom igen, den här gången lite längre än förra och med mer känslor. Vi drar oss ur kyssen och går fram till de andra.
"Äntligen är ni här!" Säger Olivia och kramar om mig och sen Felix. Efter hälsat på Olivia så hälsar vi på Andy och Vendela, sen sätter vi oss ner i en av sofforna dem har beslagtagit.
"Förlåt att vi tog sån tid men vi behövde diskutera några saker." Säger jag och blinkar till Olivia.
"Snälla nån, säg bara som det är. Ni hade sex." Säger Vendela och fnyser. Andy stelnar till bredvid henne och ger henne en kall blick. Felix lyssnar inte ens längre, så jag antar att det är jag som borde säga något. Olivia väntar på min respons tydligen. Jag vänder mig sakta om för att möta hennes blick och ge svar på tal.
"Var fick du luft ifrån ens? Ingen bad dig om din åsikt." Säger jag bitchigt och kollar på henne med en av mina mördarblickar.
"Det är ganska uppenbart att ni hade sex alldeles nyss. Ni gillar varandra och ni tog längre tid på er än vad ni borde. Vad skulle ni annars gjort liksom?" Säger hon och flinar. Jag har lust att nita henne.
"Vi hade inte sex. Allt handlar inte om sex som det gör i din värld slampa." Säger jag och ler falskt mot henne. Hon förblir tyst och jag vänder mig mot Olivia igen.
"Aja, det är lugnt. Vi är snart framme." Säger hon glatt.
"Vakna Rosie. Vi är framme." Säger Olivia och ruskar om mig. Jag måste ha somnat efter att jag luta mig tillbaka i Felix famn. Alla andra passagerare har typ gått av. Så det är bara jag och Olivia kvar på båten. Felix, Andy och Vendela väntar nere på bryggan antagligen.
"Jag är vaken." Säger jag så övertygande jag kan.
"Du är så övertygande, så otroligt övertygande." Skrattar Olivia och drar upp mig på fötter.
"Vänta mina väskor." Kommer jag på och börjar gå mot båtens andra sida där alla väskor lämnades.
"Felix har redan tagit dem. Vi har allt, det enda som fattas är du." Säger Olivia och greppar tag om min arm för att stoppa mig. Hon ler och jag bara ler tillbaka. Sen brister vi ut i skratt.
"Okej, kom så går vi nu." Säger jag till henne och börjar gå mot båtens utgång. Vi skrattar ända tills vi kommit fram till dem andra på bryggan.
Efter vi samlats så bestämmer vi oss för att hitta receptionen för kunna få nyckeln till stugan. Det är ganska lätt att hitta den så kallade receptionen och alla andra sånna där nödvändiga grejer. Allt ligger vid hamnen där alla turister och byborna kommer in med båten. Efter vi fått vår nyckel till stugan så tänker vi att det är bäst att vi handlar mat på en gång när vi ändå har matbutiken här. Ingen av oss kommer orka gå och handla när vi väl kommit fram till stugan.
"Äntligen är vi framme!" Säger jag och Olivia i kör när vi kommer fram till tomten. Vi har gått i vad som känns som en evighet men är bara 40 min egentligen.
"Pass för det stora sovrummet!" Säger Vendela nöjt. Jag bara ler åt hur dum hon är. Här är det verkligen jag som bestämmer så hon har inget att komma med.
"Skulle inte tro det. Du kom hit på min familjs pengar vilket betyder jag bestämer här och passar det inte kan jag sätta dig på nästa färja härifrån om jag vill." Säger jag och tystar ner henne. Andy ser på henne menande och hon suckar, och man ser hur hon ger med sig.
"Visst, whatever." Säger hon uppgivet. Jag ler triumferande och Olivia ler nöjt med mig. Äntligen satt vi henne på plats. Jag bara önskar jag hade kunnat göra det tidigare.
"Så vem gör middagen ikväll då?" Säger Felix för bryta den spända stämningen. Jag ler mjukt mot honom.
"Vi kan göra det, om du vill såklart?" Säger jag lite lekfullt. Jag kom precis på hur kul man kan ha det när man lagar mat.
"Med dig vill jag göra allt." Säger han och ler lekfullt som svar på mina tankar. Klockan är 16.30 så vi borde nog börja laga maten för alla är nog rätt hungriga just nu.
"Då kanske ni ska börja nu." Säger Olivia och bryter min och Felix ögonkontakt. Jag bara skrattar och nickar åt hennes uppmaning. Sen tar jag tag i hans hand och drar med mig honom in till köket.
"Vi packar upp alla varor. Ni andra kan väl bädda sängarna och välja sovrum?" Ropar jag från köket.
"Jag ger er det bästa dubbelrummet, för ni delar väl antar jag. Sen paxar jag det bästa för mig." Ropar Olivia som svar. Jag hör henne dirrigera runt där ute.
Medan så börjar jag packa upp alla varor och fylla kylskåpet med de. Felix står bara först i dörrkarmen och iaktar mig sen går han till kassen och hjälper mig med det sista. Jag undrar varför han väntade så länge med att hjälpa, han brukar alltid vara först med sånna här grejer. Nu när vi är klara tar vi fram receptet från kokboken vi tog med oss hemifrån. Ikväll så ska vi laga Pasta Bolgonese till middag. Vi har planerat måltider för hela veckan. Jag fick nån slags kopia av pappas kort, så varje gång jag handlar något dras det automatiskt från hans konto. Fast självklart hade han satt en gräns på matkontot och aktivitetkontot. Men han la ut ganska mycket för den här långhelgen.
Lite senare så sitter vi alla samlade och äter vår middag i tystnad. Till sist är det Andy som bryter tystnaden, av alla. Jag blir lite chockad av att det är han som talar först.
"Så vad sägs som nån slags frågelek av något slag?" Säger han och förvånar nog alla ännu mer.
"Visst, låter rätt kul. För att lära känna varandra eller?" Säger Felix i ett försök att vara trevlig för min skull.
"Ja eller bara för att det inte ska vara så jädrans tyst." Säger Andy och skrattar lite.
"Då kan du ju börja." Säger Felix vasst. Jag och Olivia kollar mellan dem och sen på varandra oroligt. Jag undrar var det här kommer leda.
"Gärna. Hur många har haft sex vid det här bordet?" Säger han och ser på mig. Jag har precis tagit en klunk av min cola och nu spottar jag ut den i häpnad. Alla ser på mig. Felix vet inget om mina sexuella upplevelser och det finns en anledning. Jag stirrar panikslaget på Olivia när jag reser på mig för att hämta papper att torka upp med och torka mig själv med.
"Jag har, min första gång var på toan inne på donken." Säger Vendela och skrattar åt minnet antagligen. Billig som vanligt tänker jag.
"Min var på skoltoan, men jag önska det hade varit när jag hade det hemma med en rätt otrolig tjej." Säger Andy och ser på mig. Bara jag och Olivia visste att det var mig han menade, men dem andra trodde att han sa så bara för att få mig svartsjuk. Jag gör allt för att hålla mitt pokerface när jag går tillbaka till min plats vid matbordet. Jag tar en ny klunk av min cola.
"Ja det var ju ärligt. Tja förlåt Rosie, min var för ett år sen på en fest." Säger Felix och ännu en gång sprutar jag ut min cola. Två gånger redan under den här middagen bara. Alla skrattar. Till och med Vendela, men hon skrattar väl mer åt mig än med mig. Olivia bara räcker mig pappersrullen utan att ens säga något. Jag tar tacksamt emot den utan protester.
"Jag har aldrig haft det." Erkänner Olivia. Alla nickar förstående och det här går bättre än vad jag trodde. Jag borde nog säga jag också med tanke på att alla dem andra kollar på mig för ett svar.
"Min första var förra året med någon player." Svarar jag tillslut kyligt mot Andy. Nu är det Felix tur att spruta ut sin cola över bordet. Det är tur att alla har ätit klart och all mat tog slut. Felix ser på mig förvånat.
"Din tur Felix." Säger Andy nöjd över att förstört mellan mig och Felix antagligen. Jag suckar och reser på mig. Alla kollar på mig men jag bara tar några saker från bordet och bär in det i köket. Sen kommer jag tillbaka för att hämta resten.
"Vad hände med dig?" Säger Andy och höjer på ena ögonbrynet. Jag förstår inte vad det är med honom. Nu är han där igen och försöker leka med mina känslor. Drar upp påskas och sånna saker mellan oss.
"Inget, men någon måste börja duka av och dukar jag av slipper jag diska. Det är en av reglerna, eller regeln är den eller dem som lagar mat slipper diska." Säger jag och ler nöjt.
"Låt mig hjälpa dig duka av." Erbjuder sig Felix på en gång. Vi går ut med resten som var kvar där på matbordet. Vi har suttit länge och ätit. Klockan är redan 22.40 så jag funderar på att gå och lägga mig för det har varit en lång dag. Jag kan höra hur Olivia och Andy försöker hålla samtalet uppe medan Vendela sitter helt tyst bara. En liten stund står jag bara helt stilla och försöker att inte bry mig om att Vendela antagligen klänger på Andy, min Andy. Jag sluter ögonen några sekunder. Så fort jag samlat mig igen vänder jag mig mot Felix som precis lagt stekpannan i diskhon.
"Jag trodde du var oskuld." Säger han tillslut. Jag fortsätter att möta hans blick. Jag försöker läsa av honom men allt jag hittar är nåt nytt i hans blick. Man skule kunna tro att det var lust. Han är inte sårad åtminstone över att jag inte berättat.
"Jag trodde detsamma med dig." Svarar jag. Han tar ett steg mot mig och nästa sekund så kysser han mig passionerat. Kyssen blir mer och mer intensiv och hans händer har letat sig under min tröja. Han känner på mig med sina händer över ryggen och sidan. Jag kan knappt hålla mig och jag vet precis vart det här ska leda till, men först måste vi nog säga god natt.
"Vi borde nog säga god natt först." Avbryter jag kyssen med och hämtar efter andan. Han bara nickar och kysser mig mjukt på pannan. Vi går ut till de andra och säger att vi ska lägga oss. Olivia säger att hon tänker också göra det. Hon reser på sig och går in till sig. Jag antar att det blev Andy och Vendela som får ta hand om disken.
"Nu är vi ensamma." Säger jag lite osäkert och stänger dörren. Han har satt sig på sängen och ser på mig förväntansfullt.
"Ja. Kom hit." Säger han förföriskt. Jag gör som han säger och sätter mig i gränsle över honom. Han kysser mig mjukt först sen lite mer intensivt. Jag putar ner honom liggandes i sängen med mig ovanpå. Han greppar tag om min rumpa innan han drar sina händer till min rygg för att trycka ner mig till honom så att han kan kyssa mig. Jag som trodde att det var rätt med Andy men det här kan inte vara mer rätt. Han rullar runt oss så han hamnar överst och det går hetare och hetare till. Det är magiskt och det bästa jag har varit med om. Näst bästa egentligen, men Felix är bra och jag måste ge honom en chans. Andy finns inte på kartan längre! Vi somnar på en gång efter det. Men när jag vaknar igen nån gång mitt i natten så är han inte där. Jag gissar på dasset. Han går typ alltid på toa mitt i natten.
Olivias perspektiv
Jag smyger upp från min säng och tassar bort till mina skor som jag drar på mig. Sedan smyger jag ut ur huset bort mot dasset och går på toa. När jag är klar och är på väg tillbaka till stugan ser jag en välbekant figur i månskenet.
"Vad gör du ute just nu?" Frågar jag fåraktigt. Det är väl klart att han bara ska till toaletten. Jag fnissar lite åt mig själv i huvudet. Felix rycker på axlarna. "Ville bara ha lite luft."
Jag nickar och börjar långsamt att fortsätta gå. Felix tar min hand och tvingar mig att vrida mig om. Jag ser in i hans djupa gröna ögon. Hans svettiga hand är sammanflätad med min, jag vågar inte röra mig. Med sin fria hand stryker han undan en blond hårslinga från min panna. Innan jag vet ordet av har han lutat sig fram, låter sina läppar möta mina. Hans söta, mjuka läppar rör sig långsamt mot mina och gesten överrumplar mig totalt.
Faktumet att jag står här och kysser Felix, min bästa väns nästan pojkvän, är bara så fel. Samtidigt så rätt.
Våra läppar rör sig perfekt tillsammans och hans händer är över hela min rygg, håller om mig hårt, rädd att släppa taget. Det känns fel att hans läppar är på mig, på mina, på min hals. Det känns rätt när hans tunga letat sig in i min mun och dirigerar runt min.
Lusten, spänningen, faran, tar över. Styr mig. Bestämmer vad som ska hända. Jag ger helt vika för Felix beröring, hans läppar som suger sig fast som en blodigel på mig.
Vi bryter lös för att hämta andan, våra blickar möts igen. Jag väntar på att Felix ska säga något men han förblir tyst. Han försvinner lika fort som han kommit tidigare och i den svala nattluften kan jag bara höra vattnet och vinden.
Jag nickar och börjar långsamt att fortsätta gå. Felix tar min hand och tvingar mig att vrida mig om. Jag ser in i hans djupa gröna ögon. Hans svettiga hand är sammanflätad med min, jag vågar inte röra mig. Med sin fria hand stryker han undan en blond hårslinga från min panna. Innan jag vet ordet av har han lutat sig fram, låter sina läppar möta mina. Hans söta, mjuka läppar rör sig långsamt mot mina och gesten överrumplar mig totalt.
Faktumet att jag står här och kysser Felix, min bästa väns nästan pojkvän, är bara så fel. Samtidigt så rätt.
Våra läppar rör sig perfekt tillsammans och hans händer är över hela min rygg, håller om mig hårt, rädd att släppa taget. Det känns fel att hans läppar är på mig, på mina, på min hals. Det känns rätt när hans tunga letat sig in i min mun och dirigerar runt min.
Lusten, spänningen, faran, tar över. Styr mig. Bestämmer vad som ska hända. Jag ger helt vika för Felix beröring, hans läppar som suger sig fast som en blodigel på mig.
Vi bryter lös för att hämta andan, våra blickar möts igen. Jag väntar på att Felix ska säga något men han förblir tyst. Han försvinner lika fort som han kommit tidigare och i den svala nattluften kan jag bara höra vattnet och vinden.
Sommarspecial här blir det. Jenny har varit med och skrivit en del. Det där förväntade ni er inte va? Söta, gulliga, rara Felix göra så mot Rosie. Twist and turns everybody. Hoppas ni gillar det. Det här är första delen av fyra slutgiltiga delar.
Del 27 - Svartsjuka
Previous
Vem borde jag ta med förresten? Olivia? Nej hon kunde inte, hon skulle bort med sin familj idag. Emma? Det är nog inte riktigt hennes grej. Louise? Nej aldrig, och aldrig jag tänker ta ansvar för henne på sånna fester. För det kommer definitivt finnas alkohol där. Hanna? Ja kanske, jag kan ju alltid fråga henne.
"Vad ska du ha på dig?" Säger Hanna för femtonde gången. Jag suckar tungt. Hon vill att jag ska ta långklänningen som jag hade tänkt ta imorse men sen ville jag ha något enklare. Som till exempel jeansshorts och en söt vit blus. Det skulle täcka mitt blåmärke mera utan att jag skulle behöva ha en kofta över det. Enda nackdelen med Hanna är att hon inte ger med sig, precis som Olivia. Jag undrar varför jag alltid väljer envisa vänner. Hur som helst tänker jag inte ge mig den här gången.
"Jag ska jeanshortsen och en vit blus." Säger jag bestämt och suckar.
"Fel, du ska ha den här klänning, och nån kofta eller sjal för täcka det där hemska blåmärket. Punkt slut. Så ta på dig den nu och inse att det inte är någon idé att säga emot." Säger hon envist. Jag bara suckar igen men går fram till henne och tar emot klänningen hon räcker ut åt mig. Hon ler nöjt, och jag muttrar surt för mig själv. Jag orkade inte hålla på och tjafsa om det, vi skulle vara där om 20 min och det tar 15 min att gå dit.
"Vad ska du ha på dig då?" Säger jag trött när jag satt på mig klänningen och hämtat min kofta.
"Jag ska ha en blå långklänning." Säger hon glatt. Bra att jag inte blir den enda med långklänning åtminstone.
"Härligt, ska vi gå nu? Eller är du klar?" Säger jag ointresserat. Sminket och håret var redan klart, allt annat hade redan fixats förutom klänningarna då.
"Ja nu går vi och har kul!" Säger hon glatt. Jag bara skakar roat på huvudet åt henne. Vilken tur att pappa och Kristina jobbar kväll och natt idag. Ibland är jag riktigt glad över att de jobbar inom vården. Om dem inte tagit nattpasset idag hade inte vi kunnat gått på festen ikväll.
Nu så var vi nästan framme äntligen. Vi har gått ett tag nu och jag var rätt trött i fötterna, ändå hade jag bekvämma ballerinas för jag visste att det var 15 min väg att gå. Musiken hörs tydligt redan och vi är ändå en bit bort från stranden där själva festen äger rum.
Det första vi gör när vi kommer dit är bara att sätta oss ner och se oss omkring. De flesta som är här är rätt vana festare. Tjejerna är blandade. En del är rena slampor och en del är rätt bra tjejer men som gillar att ha lite kul bara. Killarna verkar också rätt blandade. En del players, en del bra killar som bara vill ha lite kul.
"Jag ska ha en blå långklänning." Säger hon glatt. Bra att jag inte blir den enda med långklänning åtminstone.
"Härligt, ska vi gå nu? Eller är du klar?" Säger jag ointresserat. Sminket och håret var redan klart, allt annat hade redan fixats förutom klänningarna då.
"Ja nu går vi och har kul!" Säger hon glatt. Jag bara skakar roat på huvudet åt henne. Vilken tur att pappa och Kristina jobbar kväll och natt idag. Ibland är jag riktigt glad över att de jobbar inom vården. Om dem inte tagit nattpasset idag hade inte vi kunnat gått på festen ikväll.
Nu så var vi nästan framme äntligen. Vi har gått ett tag nu och jag var rätt trött i fötterna, ändå hade jag bekvämma ballerinas för jag visste att det var 15 min väg att gå. Musiken hörs tydligt redan och vi är ändå en bit bort från stranden där själva festen äger rum.
Det första vi gör när vi kommer dit är bara att sätta oss ner och se oss omkring. De flesta som är här är rätt vana festare. Tjejerna är blandade. En del är rena slampor och en del är rätt bra tjejer men som gillar att ha lite kul bara. Killarna verkar också rätt blandade. En del players, en del bra killar som bara vill ha lite kul.
Utan att veta om det har min blick hittat det jag sökte efter omedvetet. Han står där och pratar med några tjejer. De skrattar åt något roligt han sa antagligen. Han har den egenskapen att få andra att skratta även när man inte vill det. En av tjejerna tar lite lätt honom på armen när hon skrattar åt vad han sagt. Han drar undan armen diskret. Hon ler och flaxar med ögonfransarna fast att han har avfärdat henne redan. Jag undrar hur Vendelas reaktion blir när hon ser hur tjejen håller på med honom. Hade han varit min kille hade jag blivit ganska sur på den tjejen. Fast vart är hon? Jag har inte sett plågan än och det är ovanligt för hon brukar hänga över Andy hela tiden. Kanske borde jag gå fram och hälsa på honom. Fast jag vill inte för gör jag det måste jag inse att vi bara kan vara vänner. Natten som hade varit hade bekräftat det. Vad vi än kände för varandra spelade ingen roll för han tänkte inte göra något åt det. Helst vill jag bara sticka härifrån och slippa se alla tjejer som dreglar över honom här. Han är ju min. Vi båda känner likadant så varför ska han vara så envis? Kan han inte bara inse att han känner vad han känner och inte dölja sig bakom Vendela?
"Hej, du kom." Säger Andy leendes och väcker mig från mina tankar. Hanna stöter sin armbåge i sidan av mig. Jag kollar ilsket på henne. Hon ser bara menande på mig tillbaka. Det där gjorde faktiskt ont.
"Ja, jo, det gjorde jag ju." Stammar jag fram. Han står där och bara ler, väntar säkert på något mer utvecklat svar. Tyvärr har jag ju inget att säga. Jag borde inte ens vara här. Visst han hade bjudit mig och vi var ju vänner, men vad hade jag tänkt mig egentligen. Jag vill ha honom på alla sätt, fast så får jag inte tänka.
"Ja det gjorde du. Hej förresten." Säger han och vänder sig till Hanna.
"Ja det gjorde du. Hej förresten." Säger han och vänder sig till Hanna.
"Tjena. Vad händer här då?" Säger hon lite skämtsamt och ler mot Andy.
"Inte mycket, festen börja precis. Men det är några jag vill presentera er för." Säger han och tittar på Hanna hela tiden. Så fort jag söker efter hans blick undviker han den. Han kollar ibland på mig men så fort jag kollar tillbaka då drar han undan blicken på en gång. Vi kommer fram till fyra killar som står och garvar åt något.
"Inte mycket, festen börja precis. Men det är några jag vill presentera er för." Säger han och tittar på Hanna hela tiden. Så fort jag söker efter hans blick undviker han den. Han kollar ibland på mig men så fort jag kollar tillbaka då drar han undan blicken på en gång. Vi kommer fram till fyra killar som står och garvar åt något.
"Tjena grabbar. Det är några jag vill att ni ska träffa." Säger han och alla fyra vänder sig mot honom. De tittar på oss tre, mest på mig och Hanna då.
"Vad är det här för vackra brudar då?" Säger den snyggaste killen av dem. Såklart att den snyggaste var en idiot som stöter på allt levande.
"Vad är det här för vackra brudar då?" Säger den snyggaste killen av dem. Såklart att den snyggaste var en idiot som stöter på allt levande.
"Det här är Hanna och det här är Rosie." Säger han och pekar på var och en av oss. Jag vill bara sticka. Snart går jag seriöst hem.
"Så nån av er brudar som vill dansa med mig? Jag är Sebbe förresten." Säger idioten eller Sebbe som han sa att han heter.
"Så nån av er brudar som vill dansa med mig? Jag är Sebbe förresten." Säger idioten eller Sebbe som han sa att han heter.
"Visst." Säger Hanna och lämnar mig ensam med resten av killarna, och Andy. Jag skulle kunna döda henne just nu om jag kunde.
"Så vad heter resten av er?" Säger jag i ett försök att vara trevlig. Andy höjer handen mot de som för att säga att han ska gå. Det är just precis vad han gör också. Han går och hälsar på några som precis kommit hit.
"Jag är Eric, det här är Ola och han är Ricky." Presenterar Eric dem. Ola låter bekant, jag tror det är från den där fyllefesten jag skämde ut mig och Andy på. Jag rodnar och vill helst bara sjunka genom marken just nu.
"Vi har träffats tidigare ju. Rosie var det väl?" Säger Ola. Såklart han var tvungen att känna igen mig.
"Ja Rosie är jag." Stammar jag fram. Min talförmåga verkar inte vilja funka ordentligt ikväll.
"Nice, vi borde catch up." Säger han och ler stort mot mig.
"Jag vill inte vara oförskämd eller nåt, men jag ska gå snart så det är nog ingen idé." Säger jag och går därifrån. Fast såklart kan jag inte komma undan så lätt. Någon grepar löst tag i mig bara för att få mig att stanna. Varför kom jag ens hit idag? Sakta vänder jag mig om för att möta vem-det-nu-än-var-som-stoppa-mig-s blick. Jag blir lite förvånad när jag möter Erics blick för jag trodde det skulle vara Ola.
"Jag vill inte vara oförskämd eller nåt, men jag ska gå snart så det är nog ingen idé." Säger jag och går därifrån. Fast såklart kan jag inte komma undan så lätt. Någon grepar löst tag i mig bara för att få mig att stanna. Varför kom jag ens hit idag? Sakta vänder jag mig om för att möta vem-det-nu-än-var-som-stoppa-mig-s blick. Jag blir lite förvånad när jag möter Erics blick för jag trodde det skulle vara Ola.
"Rosie var det va?" Stammar han fram och försöker sig på ett leende. Jag tycker synd om killen. Helt fel tjej att stöta på. Nej skärp dig nu Rosie! Du brukade vara jättekul förrut. Det behöver klart inte vara att supa sig full nej jag var bara mer spontan och älskade att lära känna nya personer. Istället för att muttra fram mitt svar som jag hade tänkt och sen gå därifrån så vänder jag mig mot honom mera och rätar på mig och ler mot honom.
"Ja, du var väl Eric?" Säger jag och blinkar några gånger oskyldigt mot honom. Nu ler han lite självsäkrare.
"Ja det var jag. Vill du ha något att dricka?" Säger han och slappnar av.
"Visst. Så hur känner du Andy då?" Säger jag glatt och börjar gå med Eric mot La Playa bar.
"Vi har känt varandra sen tvåan. Hur kommer det sig att ni känner varandra då?" Svarar han mig och räcker mig ett glas cola med vodka.
"Vi är grannar, ganska lustig historia. Men bor du här i närheten eller?" Säger jag och undviker samtalsämnet Andy så gott jag kan.
"Nja, jag bor faktiskt inte ens i Stockholm." Säger han och rycker på axlarna.
"Vad synd." Säger jag utan att tänka mig för. På något sätt önskade jag att han skulle bo här i närheten. Han verkade väldigt trevlig så hade varit kul att lära känna honom bättre.
"Ja verkligen; när en så vacker tjej som du bor här önskar man ju att man bodde här också." Säger han med en hes ganska sexig röst. Lite för mycket, men gulligt. Jag ler mot honom men kollar snabbt bort för jag känner hur rodnaden börjar ta plats i mitt ansikte. Precis innan jag tänker titta tillbaka på Eric för att tacka honom för komplimangen så hittar Andy min blick. Han ser inte så glad ut över mig. Vad har han att vara sur på mig nu då?
"Tack, du ser inte så dålig ut själv." Säger jag och vill bara slå mig i huvudet för att ha sagt nåt så fånigt.
"Tack. Vill du dansa?" Säger han och ler det där sexiga leendet alla killar kan.
"Gärna, jag älskar att dansa." Säger jag och ler charmigt mot honom. Han tar min hand och leder mig ut på dansgolvet. Rätt många dansar och festen har verkligen kommit igång.
"Vill du veta en hemlighet?" Viskar han i mitt öra förföriskt när vi dansar. Hade jag inte varit så otroligt kär i Andy så hade jag antagligen fallit pladask för Eric. Han var gullig, han var charmig, han visste precis hur han skulle göra för att få en tjej på fall.
"Ja...jag tror det." Säger jag lite skämtsamt tillbaka och ler retsamt mot honom.
"Jag kan inte dansa egentligen, suger på det. Fast du hade tittat flera gånger åt dansgolvet så jag anade att du ville dansa." Säger han och ler charmigt mot mig.
"En sak hade du rätt i. Ja jag ville hemskt gärna dansa, och det är inte roligt att dansa själv. Sen vad du har fel i är att du inte kan dansa. Där ljuger du, du kan visst dansa." Säger jag så högt jag kan för att överrösta musiken som är väldigt hög.
"En sak hade du rätt i. Ja jag ville hemskt gärna dansa, och det är inte roligt att dansa själv. Sen vad du har fel i är att du inte kan dansa. Där ljuger du, du kan visst dansa." Säger jag så högt jag kan för att överrösta musiken som är väldigt hög.
"Tack, du är väldigt duktig du också. Förresten vill du ha något att dricka? Jag blir jättetörstig av att dansa så här mycket." Säger han och skrattar lite. Jag skrattar lite åt honom.
"Visst, men en vanlig cola den här gången bara." Säger jag och flinar. Jag fortsätter att dansa medan jag ser hans ryggtavla ta sig ut från vimlet av folk på dansgolvet. Några tjejer bjuder in mig att dansa med deras grupp. Jag älskade det här! När man dansade fanns det inga speciella vänkretser. Alla var vänner ute på dansgolvet.
Andys perspektiv
Andys perspektiv
Jag hade iaktagit Rosie och Eric hela kvällen. Även fast jag visste att det inte hade något med mig att göra så hade jag inte kunnat låta bli. Jag hade inte rätten att bli svartsjuk heller men det kan jag inte undgå att erkänna att jag hade blivit. Tidigare när jag hade sett dem gåendes tillsammans bredvid varandra, Rosie som rodnade av något Eric hade sagt så hade jag mött hennes blick. Hon hade kollat oförstående mot mig och jag hade kollat surt på henne. Egentligen var det inte henne jag var sur på, det var mig själv.
Varför hade jag valt Vendela? Eller jag visste varför. Status, och med Rosie skulle jag förlora all respekt jag har behövt kämpa mig upp till som jag har idag. Hade det inte varit för det skulle jag ha gjort henne till min för länge sedan. Jag skulle sagt vad jag kände när jag hade kysst henne på nyår istället för att bara ha lämnat henne kvar där ensam. Fast vad skulle jag ha sagt? Den kyssen ångrade jag däremot verkligen inte. Jag älskade att kyssa dem där läpparna, se dem där bruna ögonen efter kyssen, känna hennes varma kind mot min hand. Hur kan man känna så mycket på samma gång bara genom att titta på någon? Sen så var det ju sexet vi hade haft i påskas. Hon hade varit så otrolig osäker men ändå så säker på sig själv och hela situationen. Det hade varit underbart, jag var klart tvungen att ta det försiktigt för det var hennes första gång på allvar. Hon hade haft det med den där Adrian. Jag hatade att han hade rört henne innan men hon sa att hon hade backat typ så fort efter redan andra gången han stötte in i henne. Så jag hade varit den första som varit på allvar för henne.
Nu såg jag henne ute på dansgolvet alldeles ensam. Jag funderar på att gå ut dit till henne, det var väl inte okej att gå vidare så fort. Hon dansade i takt till musiken och hade redan fått sällskap av några tjejer och någon kille ute på dansgolvet. Han verkar störa henne. Jag borde vara en bra vän och hjälpa henne.
"Hey walla stick härifrån!" Säger jag hotfullt och knuffar bort honom. Han försvinner direkt och jag tar några djupa andetag för att lugna ner mig.
Varför hade jag valt Vendela? Eller jag visste varför. Status, och med Rosie skulle jag förlora all respekt jag har behövt kämpa mig upp till som jag har idag. Hade det inte varit för det skulle jag ha gjort henne till min för länge sedan. Jag skulle sagt vad jag kände när jag hade kysst henne på nyår istället för att bara ha lämnat henne kvar där ensam. Fast vad skulle jag ha sagt? Den kyssen ångrade jag däremot verkligen inte. Jag älskade att kyssa dem där läpparna, se dem där bruna ögonen efter kyssen, känna hennes varma kind mot min hand. Hur kan man känna så mycket på samma gång bara genom att titta på någon? Sen så var det ju sexet vi hade haft i påskas. Hon hade varit så otrolig osäker men ändå så säker på sig själv och hela situationen. Det hade varit underbart, jag var klart tvungen att ta det försiktigt för det var hennes första gång på allvar. Hon hade haft det med den där Adrian. Jag hatade att han hade rört henne innan men hon sa att hon hade backat typ så fort efter redan andra gången han stötte in i henne. Så jag hade varit den första som varit på allvar för henne.
Nu såg jag henne ute på dansgolvet alldeles ensam. Jag funderar på att gå ut dit till henne, det var väl inte okej att gå vidare så fort. Hon dansade i takt till musiken och hade redan fått sällskap av några tjejer och någon kille ute på dansgolvet. Han verkar störa henne. Jag borde vara en bra vän och hjälpa henne.
"Hey walla stick härifrån!" Säger jag hotfullt och knuffar bort honom. Han försvinner direkt och jag tar några djupa andetag för att lugna ner mig.
"Det där var väl ändå onödigt." Säger Rosie bittert och stirrar på mig när jag vänder mig om.
"Nej det tror jag inte. Du känner inte personerna här som jag gör. Så helst önskar jag att du skulle sitta därborta vid maten och prata med någon trevlig tjej bara." Säger jag lika bittert tillbaka. Jag tar tag i hennes hand för att leda henne bort från dansgolvet.
"Släpp mig! Jag klarar mig själv så gå och prata med nån av dina slampor istället." Säger hon surt och drar ifrån sin hand. Jag tar några djupa andetag för lugna mig själv.
"Du går för långt nu Rosie." Säger jag varnande. Gud vad jag vill kyssa henne just nu!
"Bara lägg ned." Säger hon trött och vänder sig om för att börja gå mot Eric som står borta vid baren och pratar med någon tjej i kort kjol och midjetopp. Jag kan inte låta henne se hur Eric flörtar med den där tjejen, hon skulle bli rätt ledsen och jag kan bara inte låta henne gå. Så jag tar tag i hennes arm och snurrar runt henne mot mig så att hon hamnar nån centimeter bara från mina läppar med sina. Hon ser djupt in i mina ögon och jag blundar och utesluter de sista avståndet mellan våra läppar i en lång kyss.
Del 26 - Förlåt mig
Previous
"Det enda du behöver göra är att skriva under här sen önskar vi dig en trevlig dag. Fast vi ses ju klart igen snart. Om två veckor för kolla av din skada." Säger en sköterska åt mig och ler.
"Tack så mycket." Säger jag så snällt jag kan och skriver under med min namnteckning på pappret. Jag tror det är nån försäkringsgrej men jag bryr mig inte. Allt jag vill är att komma hem nu.
Det var några timmar sen jag kom hem nu. Jag sitter i min säng, redo att gå och lägga mig, men det finns inte en chans att jag kommer kunna sova. När jag kom hem njöt jag bara av att vara hemma igen. Min egen säng, hemmalagad mat, våran bekvämma soffa. Jag hade klart hoppats på att få komma hem till mamma, men det var närmare att bo hos pappa. Plus att dem hade alla saker jag behövde för min axel och min vänstra ryggsida. Det enda som bekymrade mig just nu var om jag borde förlåta Andy trots det han hade gjort. Jag älskade honom men jag vet inte om jag var redo än att förlåta honom ännu. Klockan var 23.45 så Andy hade antagligen gett upp hoppet nu ändå, så om jag ringde imorgon istället eller om någon dag borde inte spela någon roll. Fast tänk om han skada sig själv eller om han stuckit tills dess. Jag borde bara sova så det är vad jag gör till slut. Fast såklart ska någon ringa mig; och jag var ju såklart tvungen att ha på ljud. Jag vaknar på en gång men bryr mig inte om att kolla vem det är som ringer mig så här sent.
"Öppna fönstret." Säger vem det nu är som jag pratar med. Ren gissning nu. "Andy?" Säger jag överaskat. En våg av glädje och rädsla svämmar över mig.
"Ja det är jag, skulle du kunna tänka dig att öppna ditt fönster nu? Det är iskallt ute." Säger han så samlat han kan. Vad gör han utanför mitt fönster?
"Eh visst. Vad gör du här förresten?" Säger jag medan jag drar upp min rullgardin och öppnar fönstret vidöppet. Jag ser honom på en gång. Vi bara står så en liten stund innan han börjar häva sig upp för fönstret och in till mig. Han står mitt emot mig i mitt rum och det enda jag har på mig är ett linne och ett par trosor. Jag har ingen aning om vad jag ska göra, det enda jag vet är att jag börjar känna mig obekväm där jag står, men jag vill inte flytta på mig heller. Så jag korsar armarna över brösten för täcka mig lite åtminstone.
"Rosie..." Börjar han men avbryter sig själv och bara ser på mig. Mitt blåmärke som jag fick av honom syns ganska tydligt. Det är hur många känslor som helst som tar plats i hans ansikte. Sorg, ilska, ånger, ömhet.
"Andy." Härmar jag honom men inte mer än så. Vi fortsätter att stirra på varandra intensivt. Han tar ett steg framåt, nu står han bara någon centimeter ifrån mig. Jag har stor lust att luta mig fram och kyssa honom. Det är så mycket som har hänt sedan nyår då vi kysstes för första gången. Som om han läst min tanke så pressar han sina läppar mot mina i en passionerad och långdragen kyss. Vi drar oss ifrån varandra och står bara tysta en bra stund. Jag vilandes med min panna mot hans haka, och hans armar runt min midja.
"Förlåt jag borde inte ha gjort sådär. Jag borde gå." Säger han tvärt och släpper mig. Han börjar gå mot fönstret. Jag blir vansinig på honom. Varför måste han alltid göra sådär. Kommer och går som det passar honom, men inte den här gången. Den här gången måste han säga ifrån ordentligt om han inte vill ha mig.
"Andy vänta!" Säger jag högt men inte för högt så att pappa eller Kristina vaknar. Jag tar tag i hans hand för hindra honom för att gå längre ifrån mig än han redan har gjort.
"Vad vill du Rosie? Jag kan inte ge dig det du vill ha, bara inse det någon gång." Säger han förtvivlat och ser på mig desperat. Han ser ut som en vilsen unge. Istället för svara på hans fråga kysser jag honom passionerat och desperat. Jag kan inte förlora honom igen. Först försöker han dra sig ur men sen ger han efter. Han puttar ner mig i sängen, försiktigt den här gången, och han följer med. Vi ligger i min säng och kysser varandra bara ett bra tag. Kyssarna blir hetare och hetare. Nu kysser han mig inte bara på munen. Han kysser mig längs käkbenet, ner på halsen, ända ner vid nyckelbenet. Jag får göra allt för att inte stöna högt. Varför låter jag det här hända? Jag borde kasta ut honom. Fast jag vill bara ha mera av honom. Jag vill ha honom, hela han. Sakta drar jag min hand ner mot hans byxor och greppar tag i kalsongliningen. Han fattar vinken och hjälper mig på traven med sina byxor men sen stannar han upp och rullar av mig. Han drar efter andan.
"Jag kan inte." Säger han och ser ner. Jag hatar honom! Han får mig att tro att han vill ha mig men sen gör han såhär jämnt. Varför lär jag mig aldrig att han bara leker med mina känslor.
"Vadå du kan inte? Snarare du vill inte. Erkänn bara. Vet du vad, du kan ta och sticka och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte se dig mera så försvinn. Försvinn från min säng, försvinn från mitt rum, försvinn från mitt liv! Jag är trött på hur du håller på." Säger jag upprört och hör hur gråten är nära.
"Rosie jag mena inte så. Jag vill ha dig, men jag respekterar dig alldeles för mycket för sätta dig i den sitsen så att du skulle vara tjejen jag var otrogen med. Och inse jag kommer aldrig vara rätt för dig." Säger han sorgset och smeker min kind ömt. Oj är det så han känner.
"Kan vi inte bara låtsas för inatt att vi är rätt för varandra?" Säger jag desperat, jag skulle säga vad som helst så länge han inte lämna mig.
"Nej Rosie, vi är vänner. Vi är vänner och det är allt vi kommer någonsin vara." Säger han övertygad om saken. I mina örorn låter det mest som att han försöker övertala sig själv med det där.
"Du kan väl åtminstone stanna? Vi kan snacka till gryningen som vi gjorde första gången jag sov över hos dig. Dela hemligheter och ha kul bara." Säger jag och ser på honom.
"Okej, jag stannar. Hoppa ner under täcket nu, du måste ju frysa." Säger han och går och stänger fönstret. Han tar av sig t-shirten så att han nu bara har kalsongerna kvar på sig. Jag undrar om han försöker dra mig till vansine. Jag vill ju bara ha honom ännu mer nu! Sen hoppar han ner under täcket också. Vi ligger ner i min 1.20 meters breda säng och ser på varandra. Vi pratar hela natten och när gryningen kommer så har vi bådat somnat.
När jag vaknar nästa morgon är det en lapp på min kudde.
Förlåt att jag inte stannande, men jag tror inte din farsa hade gillat det så mycket, och mamma hade blivit orolig. Hur som helst eftersom vi är vänner nu, vad sägs som en strandfest ikväll? Bär nått snyggt och ta med dig någon. /Andy
Underbart nu ska jag på en strandfest också. Jag kan ju alltid ta den där vita långklänningen och en tunn kofta till det; så man inte ser mitt blåmärke alldeles för mycket. Vem borde jag ta med förresten? Olivia? Nej hon kunde inte, hon skulle bort med sin familj idag. Emma? Det är nog inte riktigt hennes grej. Louise? Nej aldrig, och aldrig jag tänker ta ansvar för henne på sånna fester. För det kommer definitivt finnas alkohol där. Hanna? Ja kanske, jag kan ju alltid fråga henne.
"Förlåt jag borde inte ha gjort sådär. Jag borde gå." Säger han tvärt och släpper mig. Han börjar gå mot fönstret. Jag blir vansinig på honom. Varför måste han alltid göra sådär. Kommer och går som det passar honom, men inte den här gången. Den här gången måste han säga ifrån ordentligt om han inte vill ha mig.
"Andy vänta!" Säger jag högt men inte för högt så att pappa eller Kristina vaknar. Jag tar tag i hans hand för hindra honom för att gå längre ifrån mig än han redan har gjort.
"Vad vill du Rosie? Jag kan inte ge dig det du vill ha, bara inse det någon gång." Säger han förtvivlat och ser på mig desperat. Han ser ut som en vilsen unge. Istället för svara på hans fråga kysser jag honom passionerat och desperat. Jag kan inte förlora honom igen. Först försöker han dra sig ur men sen ger han efter. Han puttar ner mig i sängen, försiktigt den här gången, och han följer med. Vi ligger i min säng och kysser varandra bara ett bra tag. Kyssarna blir hetare och hetare. Nu kysser han mig inte bara på munen. Han kysser mig längs käkbenet, ner på halsen, ända ner vid nyckelbenet. Jag får göra allt för att inte stöna högt. Varför låter jag det här hända? Jag borde kasta ut honom. Fast jag vill bara ha mera av honom. Jag vill ha honom, hela han. Sakta drar jag min hand ner mot hans byxor och greppar tag i kalsongliningen. Han fattar vinken och hjälper mig på traven med sina byxor men sen stannar han upp och rullar av mig. Han drar efter andan.
"Jag kan inte." Säger han och ser ner. Jag hatar honom! Han får mig att tro att han vill ha mig men sen gör han såhär jämnt. Varför lär jag mig aldrig att han bara leker med mina känslor.
"Vadå du kan inte? Snarare du vill inte. Erkänn bara. Vet du vad, du kan ta och sticka och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte se dig mera så försvinn. Försvinn från min säng, försvinn från mitt rum, försvinn från mitt liv! Jag är trött på hur du håller på." Säger jag upprört och hör hur gråten är nära.
"Rosie jag mena inte så. Jag vill ha dig, men jag respekterar dig alldeles för mycket för sätta dig i den sitsen så att du skulle vara tjejen jag var otrogen med. Och inse jag kommer aldrig vara rätt för dig." Säger han sorgset och smeker min kind ömt. Oj är det så han känner.
"Kan vi inte bara låtsas för inatt att vi är rätt för varandra?" Säger jag desperat, jag skulle säga vad som helst så länge han inte lämna mig.
"Nej Rosie, vi är vänner. Vi är vänner och det är allt vi kommer någonsin vara." Säger han övertygad om saken. I mina örorn låter det mest som att han försöker övertala sig själv med det där.
"Du kan väl åtminstone stanna? Vi kan snacka till gryningen som vi gjorde första gången jag sov över hos dig. Dela hemligheter och ha kul bara." Säger jag och ser på honom.
"Okej, jag stannar. Hoppa ner under täcket nu, du måste ju frysa." Säger han och går och stänger fönstret. Han tar av sig t-shirten så att han nu bara har kalsongerna kvar på sig. Jag undrar om han försöker dra mig till vansine. Jag vill ju bara ha honom ännu mer nu! Sen hoppar han ner under täcket också. Vi ligger ner i min 1.20 meters breda säng och ser på varandra. Vi pratar hela natten och när gryningen kommer så har vi bådat somnat.
När jag vaknar nästa morgon är det en lapp på min kudde.
Förlåt att jag inte stannande, men jag tror inte din farsa hade gillat det så mycket, och mamma hade blivit orolig. Hur som helst eftersom vi är vänner nu, vad sägs som en strandfest ikväll? Bär nått snyggt och ta med dig någon. /Andy
Underbart nu ska jag på en strandfest också. Jag kan ju alltid ta den där vita långklänningen och en tunn kofta till det; så man inte ser mitt blåmärke alldeles för mycket. Vem borde jag ta med förresten? Olivia? Nej hon kunde inte, hon skulle bort med sin familj idag. Emma? Det är nog inte riktigt hennes grej. Louise? Nej aldrig, och aldrig jag tänker ta ansvar för henne på sånna fester. För det kommer definitivt finnas alkohol där. Hanna? Ja kanske, jag kan ju alltid fråga henne.
Del 25 - Oro, elände och sorg
Previous
Jag träffar hårt i asfalten med rumpan och ryggen och det borde ha varit huvudet också, men jag känner värme där. Sakta öppnar jag ögonen, jag måste ha blundat när Andy puttade mig bakåt. Det första jag ser genom min suddiga syn efter tårarna är Olivia på huk bredvid mig. Det var hon som räddade mig från månader på sjukhus. Nu blir det nog bara någon dag.
"Ta det bara lugnt nu vännen. Vi är här för att hjälpa dig." Säger någon kvinna med ambulanskläder på sig.
Efter fallet försökte jag resa på mig men jag kom inte upp. Jag kände sån smärta i axeln och som spred sig ner längs ryggen på vänster sida. Olivia hade ringt ambulansen på en gång. Jag gick med på det om hon lovade att vara med mig hela tiden. Jag hatade sjukvårdare, delvis för att min så kallade pappa och hans fru är det. Så hur kul som helst att spendera sin måndagseftermiddag så här. Egentligen borde jag ringa mamma och kanske pappa för att berätta men det kan väl ambulanskvinnan göra.
Jag ligger just nu på någon säng (bår) och Olivia har inte lämnat min sida en enda sekund. Hon har hållt i min hand ända sen ambulansen kom. De säger att jag ska föras till SÖS för jag tillhör det sjukhuset.
"Vad heter du?" Säger en annan kvinnlig ambulansperson.
"Rosie Rojas." Svarar jag trött.
"Okej, vet dina föräldrar om att du är här?" Frågar hon snällt.
"Nej, vi har inte hunnit meddela dem än." Säger jag och tittar på Olivia. Hon vet att jag egentligen bara vill att mamma ska få veta.
"Okej, vi fixar det. En sista fråga nu bara innan vi börjar ta alla tester; Vad var det som hände?" Säger hon vänligt och ser mellan mig och Olivia. Ingen av oss vill berätta sanningen men vi vet inte vad vi ska säga än.
"Det var någon som råna oss och han puttade mig när han försökte ta Olivias handväska som jag höll i just då. Ingen av oss såg var han eller hon kom ifrån." Är det första jag kan komma på. Olivia bara nickar instämmande.
"Tur att du hade precis tagit upp min mobil från väskan åtminstone." Fyller hon i och blinkar omärkbart mot mig. Jag bara ler matt mot henne innan jag vänder mig mot kvinnan.
"Okej, vilken tur att det inte vart värre åtminstone Rosie. Du hade en väldigt tur med huvudet måste jag säga. Många som kommer in med samma skada har oftast gjort illa skallen också." Säger hon glatt och ser på Olivia. Ja tack vare Olivia så hade jag klarat mig ifrån skador i huvudet.
"Ja, jag har att tacka Olivia för det." Svarar jag henne och ler mot Olivia. Hon kramar min hand lite hårdare och ler tillbaka.
"Ja verkligen, men nu kan du ta och blunda och bara slappna av. Jag kommer bara göra några blodprover för att doktorn ska veta vad han eller hon kan ge dig för medicin och annat." Säger hon menande så jag gör som hon säger och blundar.
De måste ha sövt ner mig för nästa gång jag vaknar upp är jag i en sjukhussal i en annan säng. Det måste vara natt, för det är mörkt ute och Olivia sover bredvid mig på en stol. Hon håller mig fortfarande i handen men hon är inte den enda längre. På min andra sida så håller mamma mig i handen. Jag gillar inte att båda mina händer är fast men jag vill inte dra ifrån någon av de så jag borde bara försöka somna om. Innan jag sluter mina ögon för att sova frivilligt den här gången så kollar jag runt i rummet. Pappa är här och hans fru också, vilka falska idioter. Hanna och hennes familj verkar vara här också. Alla sover i sina stolar, måste vara väldigt obekvämt. Sen är det inga flera. Jag känner mig ganska trött så att sova vore nog ingen dålig idé.
Jag blundar ett tag men öppnar ögonen väldigt fort. Det första jag ser när jag stänger ögonlocken är Andy. Andy som tappar greppet och håller tag i mig ordentligt. Andy som skriker på mig. Andy som slutligen puttar mig bakåt och bara går därifrån sen. Det kommer bli en lång natt.
Andys perspektiv
Efter lämnat Rosie och Olivia är jag ute ett bra tag. Jag har alltid haft agressionsproblem men det hade ju börjat bli bättre. Fast av att döma av alldeles nyss så stämmer det ju inte.
Jag menade aldrig att bli så arg på Rosie. Hon hade inte gjort något fel. Det var inte hon som hade avslöjat någons djupaste hemlighet och lagt ut det på facebook. Nej det var jag. Det var jag som hade sårat henne igen. Hon såg så skrämd ut, hon grät till och med. Men när jag puttade henne och såg henne falla bakåt stanna tiden upp. Jag såg hela händelseförloppet. Hur hon slog i marken, hur huvudet skulle träffa marken sen också, hur hon skulle ligga helt livlös där. Om inte Olivia hade hunnit fram hade kanske Rosie varit död nu. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det hade hänt. Inte för att jag skulle kunna förlåta mig själv för skadat henne heller. Den enda som jag nog någonsin satt framför alla andra, framför mig själv, var Rosie. Den enda jag någonsin älskat, fast det skulle jag aldrig erkänna för någon. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, för gör jag det betyder det att jag kan bli sårad på så många fler sätt än nu. Fast nu hade Olivia hunnit fram i tid och räddat henne. Hon hade ringt efter ambulansen och dem hade kommit och tagit hand om Rosie.
Fan! Tänk om hon skada sig permanent eller dör ändå. Hon får bara inte! Om jag bara skulle kunna smita in till henne och se om hon mådde bra.
Det har gått två dagar sen jag gjorde illa Rosie men nu har jag hittat min öppning. Igår var jag bara utanför och studerade och tog reda på vart hon låg. Sen hur jag tog reda på det är ju en annan sak. Jag kidnappade Hanna en liten stund när hon gick ner i cafféterian.
"Hanna, Hanna. Kom hit." Viskade jag och gömde mig bakom några växter.
"Varför gömer du dig där för?" Viskade hon tillbaka.
"Kan du bara komma hit?" Fortsatte jag viska.
"Okej, okej. Vad är det?" Viska hon och börja gå åt mitt håll. Hon låtsades studera växterna inför kameran. Det gjorde så att det inte såg skumt ut och hon täckte mig också.
"Det var jag som gjorde illa henne men jag mena det inte. Jag måste få se henne, jag vill bara veta att hon är okej sen ska jag låta er vara. Jag lovar." Sa jag desperat i låg ton.
"Var det du som skadade henne?" Sa hon överaskat men behöll sitt pokerface. Varför hade dem inte sagt något om det? Hade Rosie och Olivia ljugit för mig trots det jag hade gjort.
"Ja men jag ångrar mig djupt." Bönade jag.
"Jag tror dig. Men jag tror inte jag kan hjälpa dig." Sa hon bestämt.
"Du kanske tror mig men du avskyr mig just nu, erkänn bara." Sa jag irriterat.
"Okej sant, du skadade min kusin och bästa vän så jag har rätten att tycka så." Sa hon till försvar.
"Snälla Hanna, jag måste bara få se att hon är okej." Bad jag henne.
"Okej, våning 7 sal 4." Gav hon med sig.
"Tack du är bäst." Log jag. Jag visste att jag inte kunde gå när som helst. Såg Olivia mig så skulle hon få frispel på mig.
"Men du kan inte gå när som helst.Det finns en lucka mellan 23.15 och 23.35, då kan du besöka henne." Sa hon lugnt.
"Okej, tack." Sa jag och shasade iväg henne.
Nu stod jag utanför hennes rum, jag var så nervös. Om hon inte var okej, vad skulle jag ta mig till då? Jag har inte så mycket tid på mig så jag måste in nu. Sakta trycker jag ner handtaget och smyger in i rummet. Jag stänger dörren så tyst jag kan och ser mig om i rummet. Den enda jag ser i rummet är Rosie, de andra måste ha gått till caféeterian eller något. Hon verkar sova. Fast det är något som bekymrar henne med tanke på rynkan mellan ögonen hon har just nu. Jag vill väcka henne och fråga vad som är fel, men hon behöver sin sömn. Det verkar som att det inte var så illa som hon föll men varför ligger hon då fortfarande på sjukhus? Nu rör hon på sig. Hon rör alltid på sig när hon sover. Men vad är det där för lila på hennes rygg? Jag kan inte låta bli att räcka ut handen och röra vid det stora blåmärket. Såklart vaknar hon till av det. Hon stönar till av smärta så fort jag bara snuddat vid det. Direkt spärrar hon upp sina ögon. Där är hennes vackra bruna ögon jag längtat efter. När hon ser mig fylls hennes ögon av rädsla. Hon sträcker sig efter den där larmsignalgrejen men jag hinner före henne. Snabbt backar hon och flyttar sig så långt hon kan komma ifrån mig. Det gör ont att se henne vara så rädd för mig.
"Jag ska inte göra illa dig." Suckar jag och backar för att få henne att känna sig mer bekväm. Hon bara ser på mig och som vanligt ser hon rakt igenom mig.
"Jag vet. Varför gjorde du som du gjorde i förigår?" Frågar hon nervöst. Hon tror mig inte än om att jag är inte farlig, men vem kan skylla på henne för det.
"Jag har problem med ilskan och det har jag haft sen jag var liten. Det hade börjat bli bättre men där igår tappa jag det totalt." Svarar jag mjukt.
"Okej." Säger hon bara. Jag tror hon överväger det jag sa.
"Rosie jag är så ledsen. Jag vet inte vad som tog åt mig, det var verkligen inte meningen att göra illa dig." Säger jag grötigt. Jag känner tårarna men jag vägrar gråta. Jag vill gå närmare, hålla henne i handen, ha henne i min famn och säga att allt kommer bli bra.
"Jag vet men Andy jag vet inte om jag klarar det här längre." Säger hon och man hör hur rösten stockar sig,
"Vad är det du inte klarar av längre Rosie?" Säger jag oroligt. Hon kan bara inte mena oss.
"Oss, vad vi nu är. Det här som är, som vi håller på. Eller faktiskt som du håller på och velar fram och tillbaka. Det är för mycket bara." Säger hon skuldmedvetet och ser ner på sina naglar.
"Snälla Rosie säg inte så. Vad som helst men inte det, jag klarar mig inte utan dig." Säger jag och, nu bryr jag mig inte om vad hon säger, så går jag fram till henne. Jag drar in henne i min famn och gråter mot hennes axel.
"Gråter du Andy?" Säger hon mjukt men förvånat. Jag bara fortsätter att gråta.
Rosies perspektiv
När jag vaknar på torsdagsmorgonen så är jag jättetrött och väldigt öm på ryggen. Jag hade världens konstigaste dröm inatt. Eller jag tror åtminstone det var en dröm, den kändes bara så verklig. Jag drömde att Andy kommit förbi. Han bad om ursäkt och grät i min famn.
"Vem har du fått blommorna ifrån? Det var väldigt fina rosor det här." Säger Olivia och avbryter mina funderingar.
"Har jag fått blommor?" Säger jag förvånat. Det hade jag inte ens märkt men jag håller med henne om att dem är väldigt fina. Lite roligt att det var just rosor eftersom jag heter Rosie.
"Ja och dem är från...vänta lite...Andy." Säger hon misstroget.
"Va? När, var, hur?" Säger jag uppriktigt förvånat.
"Någon gång i natt måste han kommit för ingen har meddelat oss om någon Andy som skulle ha varit här på besök. Han lämna någon lapp också. Här." Säger hon och räcker mig lappen. Jag tar emot den och bara stirrar på den. Ska jag läsa den, vill jag ens läsa den? Jag vänder på lappen för se vad som står. "Förlåt för allt Rosie. Om du fortfarande vill vara vänner när du kommer hem ring mig." Jag känner en ensam tår rinna ner för min kind. Allt han gjorde mot mig, hur jag fick skadan vid axeln, kommer tillbaka nu. Jag hade lyckats förträngt det hittills men nu finns hela minnet där.
"Det enda du behöver göra är att skriva under här sen önskar vi dig en trevlig dag. Fast vi ses ju klart igen snart. Om två veckor för kolla av din skada." Säger en sköterska åt mig och ler.
"Tack så mycket." Säger jag så snällt jag kan och skriver under med min namnteckning på pappret. Jag tror det är nån försäkringsgrej men jag bryr mig inte. Allt jag vill är att komma hem nu.
Del 24 - Förstörda Sommarplaner
Previous
Det sluta med att vi låg inte fler gånger, jag kastade ut honom och sen dess har jag inte hört ett ord från honom. Dem enda som vet om det här är Olivia och Andy. Olivia är med mig och när det här lades upp var hon redan här. Så det kunde inte vara hon som hackat sig in på min facebook och facerapeat mig. Det finns bara en som kan ha gjort det. Andy.
Hur kunde han? Vad hade han för anledning? Okej ja jag hade förolämpat hans tjej men han hade ingen anledning att lägga upp en av mina mörkaste hemligheter jag hade på facebook. Olivia lägger en tröstande hand på min rygg. Hon drar den tröstande och lugnande över min rygg. Jag sitter helt stilla, oförmögen att röra mig det minsta.
"Rosie?" Säger Olivia försiktigt. Jag vill gråta men han är inte värd det. Inte Andy, inte Adrian. Borde jag vara arg, besviken, ledsen eller nåt annat? Jag har ingen aning, allt jag vill är att ingen ska ha sett det. Det hade funnits där, uppe för alla att se, i en och en halv timme.
"Mm." Lyckas jag få fram tillslut.
"Är du okej?" Frågar hon försiktigt. Jag suckar och försöker samla mig så vi bara kan lämna detta bakom oss och hitta på något roligt istället.
"Jadå, som alltid Olivia. Som alltid." Säger jag så samlat jag kan. Hon vet att jag inte menar något illa mot henne så hon bara nickar förstående. Jag tror jag kan röra mig igen så jag testar. Vi stänger datorn och går från vardagsrummet.
Sakta tar jag mig till hallen och sätter på mig skor. Allt i några förlamade rörelser. Olivia bara följer mitt exempel och väntar ut mig. Hon väntar på vad som jag kan komma på härnäst.
"Rosie, vart är du på väg?" Säger hon försiktigt efter ett tag. Jag bara ser på henne och sen på någon punkt framför mig. Ärligt har jag ingen aning om vart jag är på väg. Allt jag vet är att jag inte tänker stanna här i lägenheten åtminstone. Vart som helst förutom här är bättre.
"Ut." Är allt jag kan komma på som svar till Olivia. Hon ser på mig oroligt men hon följer med.
Vi sitter på tåget mot Ropsten. Fråga mig inte varför, det bara blev så. Vi sitter i tystnad och jag stirrar ut genom fönstret. Min mobil har ringt säkerts över 20 gånger nu och jag har rätt många sms också som jag inte brytt mig om att kolla vem det är ifrån. Jag kan gissa vilka som smsat ändå. Tänk att Andy faktiskt gjorde så, jag kan inte fatta det. Jag måste tillbaka, inte tillbaka hem utan tillbaka bara. Jag måste konfrontera Andy med det här, eller borde jag? Antagligen inte för just nu så skulle jag bara säga dumma saker men jag måste göra något åt saken nu. Det är allt jag vet.
Jag tar tag i Olivia och drar med henne mot dörrarna. Nu ska vi av det här tåget och ta första tåget tillbaka. Jag har en plan, det må vara en dålig plan men det är en plan åtminstone.
"Vart ska vi?" Säger hon föbryllat och ser på mig.
"Vi ska hemåt, ungefär." Svarar jag enkelt. Jag känner hur hon skakar på huvudet bakom mig.
"Vad har du nu kommit på?" Säger hon trött.
"Jag ska ta ett litet snack med honom bara." Säger jag och flinar. Jag måste ha tappat förståndet totalt just nu så jag förstår att Olivia skakar på huvudet åt mig.
Väl framme i skogås där jag vet att Andy och hans kompisar brukar vara; så messar jag Andy att komma och möta mig. Fast jag hinner inte ens skicka smset innan jag ser honom och någon till i centrumet. Killen som går bredvid Andy är kort och har mörkt hår. Säkert sydamerikan, kan slå vad om det.
Jag känner hur jag fryser till is samtidigt som jag kokar av ilska. Det är liksom sorgen och ilskan som håller på och bestämmer sig för vem som kommer vinna just nu. Som jag trodde är det ilskan som vinner och tar över. Innan Olivia hinner ens reagera på något annat än att vi är framme där jag vill vara så går jag med bestämda steg mot Andy och hans kompis. Olivia ökar sin takt för hinna med mig men jag är redan flera steg framför henne, så hade hon tänkt stoppa mig från något är det ganska kört. Hon får precis tag i min tröja när jag når fram till de.
"Släpp mig Olivia." Säger jag varnande och kollar intensivt på henne. Hon släpper mig lugnt och ser tillbaka på mig likadant. Ja nu så har ju både Andy och hans vän märkt oss så de har vänt sig om för att upptäcka att det är vi som är där.
"Eh hej Rosie, vad gör du här?" Stammar Andy fram nervöst. Just nu så är ilskan allt jag kan känna så det är den som styr mig. Det är aldrig bra för någon, den kan få mig att göra saker jag aldrig trott jag var kapabel till innan.
"Vad jag gör här?" Säger jag ironiskt och ser stint på honom. Han känner mig åtminstone tillräkligt väl för att veta att det där inte var läge att fråga.
"Asså Rosie du vet vad jag mena. Eller asså jag mena bara att jag blev glad att se dig här. Jag trodde du skulle vara med Olivia eller ja men titta där är hon ju." Får han nervöst fram och flackar med blicken. Jag trycker ner naglarna hårt i handflatan för att inte smälla till honom eller något sånt.
"Blev du verkligen det? Eller blev du bara illa till mods? För jag fick nämligen upp nåt på min facebook sida som jag vet att du är skyldig till."Säger jag och försöker hålla mig lugn fortfarande. Vart tog hans kompis ivägen förresten? Ja men titta där är han ju och han hälsar på någon tjej. Såklart det var tvungen att vara hon nu också. Jag hatar den där slampan Vendela.
"Rosie jag kan förklara..."Börjar han med men blir avbruten av Vendela som kysser honom. Snart gör jag en scen här och nu! Andas Rosie, andas.
"Vad vill hon bror?" Säger den korta sydamerikanen. Jag granskar honom noga och funderar på vad han går för egentligen. Han kan inte ens prata direkt till mig utan måste gå via Andy.
"Denna hon du pratar om vill ha lite privacy and space. Vi har en konversation här i enrum om du inte ser." Säger jag vasst och ser ner på honom. Direkt känner jag Olivias hand greppa tag om mig för att förbereda sig för vad jag än kan komma tänka på att göra här näst.
"Jag ser, men du kan sticka. Du har inget med oss att göra Rosie." Säger han och bultar upp sig. Det är skrattretande att se honom göra så, jag menar kom igen. Han är ett huvud kortare än mig och försöker skräma mig, det är ju för gulligt och hur fan vet han mitt namn.
"Det kan du ju glömma lilla gubben. Och eftersom du vet mitt namn skulle jag väl kunna få veta ditt?" Säger jag.
"Oskar är det, stick nu." Svarar han mig kaxigt. Jag bara flinar.
"Så det är du som var så patetisk idag. Man frågar inte något sådant över sms, och speciellt inte när du inte ens känner tjejen. Ha lite stake och säg det du sa i smset personligen istället. Hur som helst så kom jag inte för tjafsa med dig, jag ville prata med Andy." Säger jag så lugnt jag kan. Fortfarande har Olivia sin hand ett fast grepp om mig.
"Eyy lyssna bror, du talar inte till mig sådär. Jävla hora!" Höjer han rösten med. Jag ska precis till att svara på hans förolämpning när jag kommer på något bättre.
"Så du väljer hellre de här idioterna än mig som bryr sig om dig på riktigt Andy?" Säger jag och framkallar mina tårar. Jag börjar bli trött på alla dem här tre nu och för en gångs skull vill jag ställa till med besvär för Andy och inte tvärtom.
"Nej eller varför var du tvungen att göra sådär mot min tjej?" Säger han förtvivlat. Nu har jag nått fram.
"Därför hon är en hora om någon. Du kan ärligt inte säga att du älskar henne. Inte när du legat med mig så nyligen." Gråter jag fram. Olivia vet om det men hon stelnar till ändå.
"Har du legat med henne?" Säger Vendela upprört till Andy.
"Nej såklart inte älskling, du är den enda." Säger han desperat och ser på mig kallt. Jag snyftar till och Olivia håller mer om mig nu än håller tag i mig bara.
"Varför ljuger du för? Hur kunde du berätta för alla på facebook? Du har förstört allt mellan oss." Gråter jag ilsket fram.
"Jag ljuger inte Vendela. Och hur? Du var dum mot Vendela, jag ville bara att du skulle känna på din egen medicin. Varför kunde du inte bara ge henne en chans?" Säger han surt.
"Vänta lite, vad är allt mellan er?" Säger Vendela surt och vänder sig mot Andy.
"Alla våra sommarplaner, vi hade hela sommaren framför oss men nu vill jag aldrig mer se dig igen." Skriker jag åt honom och tar sats mot honom för slå till honom. Jag lyckas bara stöta till honom. Han rubbas bara nån ynka centimeter från sin plats. Han gnider sin hand på bröstkorgen där jag träffa honom. Det börja som skådespeleri med tårarna men det blev riktigt sen. Jag kan inte kontrollera längre vad jag säger, eller halvt. Det jag sa alldeles nyss vände jag väl lite till min fördel, men sanningen var att vi hade massvis med planer men som vänner. Olivia håller i mig hårt nu och börjar dra mig därifrån.
"Inte nu Vendela." Säger Andy irriterat och viftar bort henne när hon drar i honom för dra honom härifrån. Hon drar med sig Oskar när hon inte lyckas och dem drar. Andy bara ser på mig skamset och sorgset medan Olivia och jag kommer längre och längre bort. Hon har stannat nu och håller bara om mig. Vi har dragit oss ifrån all folkmassa och sitter på en bänk på sidan om vägen vid centrum. Jag skakar av ilskan som gått över i tårar, och jag kan inte sluta gråta heller.
"Vad fan var allt det där nödvändigt för?" Hör jag en röst som kommer närmare och närmare. Jag känner igen den men kan inte se den som den tillhör ännu. Nu ser jag honom, han står ungefär en meter ifrån mig. Olivia ställer sig upp så hon hamnar emellan oss.
"Låt henne vara Andy, bara gå." Säger hon varnande.
"Vad ska du göra! Huh? Jag vill prata med Rosie och du har inget att säga till om." Säger han hotfullt. Jag reser mig upp, men det är bara av ren vilja för att jag vill skydda Olivia.
"Hon vill inte prata med dig." Säger hon kyligt. Jag ville verkligen inte men när jag ser honom som han är nu så är det inte läge med att bråka med honom.
"Jag skiter i det. Hon ska stå till svars för vad hon orsakade alldeles nyss." Säger han vansinigt.
"Vad vill du Andy? Det är okej Olivia." Säger jag trött och med avsky. Jag vill bara kunna se på honom och inte känna någon kärlek till honom på något sätt.
"Är du nöjd nu? Vendela stack och Oskar kommer i stort sett bannlysa mig i skolan!" Skriker han på mig. Han är rasande, jag har aldrig sett honom såhär arg tidigare. Det här är för mycket för mig. Det är mer än vad jag klarar av just nu.
"Nej det är jag inte." Mumlar jag fram och ser ner i marken. Jag var inte nöjd med vad jag åstadkommit. Jag trodde jag skulle vara det men det var jag inte.
"Vad sa du Rosie? Jag kan inte höra dig när du mumlar." Fortsätter han skrika på mig med. Jag höjer huvudet.
"Nej sa jag, jag är inte nöjd." Säger jag så högt jag kan och ser in i hans ögon.
"Vad fan gjorde du sådär för då?" Säger han irriterat. Jag är faktiskt rädd för honom, jag har aldrig sett honom så här sur och hotfull tidigare.
"Jag vet inte." Säger jag ynkligt och ser ner i marken. Det verkar som att där brast det för honom för nästa sak jag vet om så har han tagit ett fast grepp om mina armar och skakar om mig hårt.
"Jag vet inte? Du vet inte? Nej men det var ju roligt!" Skriker han på mig rakt i ansiktet. Jag ser suddigt för jag har börjat gråta igen. Nu har han åtminstone slutat skakat mig men håller fortfarande hårt om mina armar med sina händer.
"Aj Andy, det gör ont. Släpp mig." Gråter jag fram och försöker se på honom genom mina tårar.
"Och varför ska jag göra det? Du har försört allt för mig!" Säger han surt, men hans röst brister lite. Just den där lilla sekunden så vet jag att han är bara rädd för dem andra. Jag känner igen honom på den lilla sekunden, för den som håller i mig hårt om armarna just nu är inte min Andy, den Andy som jag föll för och älskar.
"Släpp mig, det här är inte du." Säger jag så tydligt jag kan. Jag tar försiktigt tag om hans armar som håller i mina. Han ser på mig sorgset och förbannat. Olivia som har läst av läget har avvaktat, men nu tycker hon nog att det har gått för långt för hon börjar gå mot oss för att sära på honom från mig.
"Jag skulle inte göra det du tänkt göra Olivia." Säger han varnande och hon stannar upp.
"Andy till och med jag vet att du är bättre än så här. Visa att Rosie har rätt om hur bra du är." Säger hon lugnt.
"Det är bara att vänja er, det här har alltid varit jag. Take it or leave it." Säger han och greppar hårdare om mina armar. Hjälplöst släpper jag honom. Jag kommer ha blåmärken där imorgon.
"Släpp henne nu." Säger Olivia bestämt. Han bara flinar och det gör mig ännu mer orolig. Det här kommer inte sluta bra.
"Som du vill." Säger han ironiskt. Han puttar mig bakåt och jag faller handlöst. Jag blundar och inväntar smällen. Jag träffar hårt i asfalten med rumpan och ryggen och det borde ha varit huvudet också, men jag känner värme där. Sakta öppnar jag ögonen, jag måste ha blundat när Andy puttade mig bakåt. Det första jag ser genom min suddiga syn efter tårarna är Olivia på huk bredvid mig. Det var hon som räddade mig från månader på sjukhus. Nu blir det nog bara någon dag.
