"Kom så går vi och hälsar på Jessica och Emmy. Mike du har ju inte träffat dem." Säger jag och börjar gå. Dem andra hänger med utan att protestera. 

"Hej! Mike det här är Jessica och Emmy, Andy har du ju redan träffat. Och ni andra känner ju varandra." Säger jag. 

"Tja! Hur är det med er då?" Säger Mike och står kvar vid min sida. Vi har bildat en ring så vi alla kan se varandra. På min vänstra sida står Andy och på min högra sida står Mike. Dem börjar prata med varandra allihopa. Jag orkar inte riktigt lyssna och hänga med. Så jag ler och nickar och skrattar på alla rätta ställerna. Andy verkar göra samma sak. Kanske nu vore ett utmärkt tillfälle att prata med honom. Ingen skulle nog märka om vi smet iväg. Gud vad musiken är hög. Jag kommer ha sånn huvudvärk imorn. 

"Jag går på toa bara, kommer strax tillbaka." Säger jag och dem nickar bara. Jag smiter iväg. Antagligen förlora jag precis min chans till att få en ensam stund med honom för kvällen. Jag måste ha luft! Jag hittar min väg till bakdörren i den här lokalen och går ut och sätter mig. 

Efter suttit en tio minuter kanske hör jag dörren öppnas och stängas. Jag vänder mig om för se vem det är. Andy. Såklart det skulle vara han. Kanske är det bra. Jag behövde ju prata med honom. 

"Hej." Säger jag tyst. Han är nära på att vända om när han ser mig. Jag skyndar mig fram till honom och hinner stoppa honom från att öppna dörren. 

"Stanna, snälla. Du har rätt, vi behöver prata." Säger jag och suckar. Han vänder sig sakta om och möter mig med sin kalla blick. Men hans ögon mjuknar lite, men försöker behålla sitt pokerface. 

"Om vad, jag har sagt tillräckligt till dig." Svarar han mig surt efter en stunds tystnad. 

"Förlåt, men jag blev rädd när du sa att du älska mig. Det är så mycket som kommer med det, för jag vet att jag älskar dig med." Säger jag och ser hur han mjuknar upp lite till.

"Vad är det du är så jävla rädd för?" Säger han surt.

"Dig, oss, kärleken. Du hade rätt om det på nyår. Jag är så uppe i att skydda mig från att bli sårad att jag håller mig borta från allt som kan göra mig lycklig. Bara tanken på att förlora dig nu gör så himla ont. Ännu värre om du faktiskt var min. Du skulle helt plötsligt kunna såra mig på helt andra nivåer än tidigare. Men jag vill inte längre stänga in mig, jag vill chansa." Säger jag. Han bara står där och säger ingeting. Jag vågar inte röra mig, men jag möter hans blick. Hans blick som letar efter något hos min. Hela hans ansikte mjuknar upp och den Andy jag så många gånger sett är där igen. Hans blick säger inget mindre än kärlek, lust, omsorg, längtan och trånandes efter mig.

"Säger du vad jag tror du säger?" Säger han och kommer närmare mig.

"Kanske, vad tror du att jag säger?" Besvarar jag honom med och flinar lite. Han har fattat nu och flinar lite också.

"Jag tror du säger att du vill bli min." Säger han och drar in mig i hans famn. Jag omsluts av hans värme och lukt. Gud vad jag har längtat efter honom! 

"Kanske de kanske." Svarar jag och flinar ännu mer nu. Han drar mig närmare sig och lutar sig ner. Hans läppar möter mina i en känsloladdad kyss. Jag trycker honom närmare mig och jag kan känna han le mitt i kyssen. Vilket får mig att le också.
"Jag älskar dig." Säger han och avbryter kyssen. Jag ler så stort. Dem orden. Dem orden hade jag längtat efter att få höra. Han kysser mig mjukt på pannan. 

"Jag älskar dig också." Svarar jag honom.

"Så betyder det här nu att du ger oss en chans? Att du är min flickvän, och jag är din pojkvän?" Säger Andy och ler alldeles lyckligt.

"Ja det betyder det. Tänk att; inte bara så fyller man år utan man får en pojkvän också." Säger jag och ler jag också alldeles lyckligt.

"Ja vissa har en väldigt tur." Skrattar Andy.

"Ska vi kanske gå in till dem andra?" Säger jag som ett förslag för jag har börjat frysa. Det var trots allt januari. Snön låg på marken nu och det var minusgrader. 

"Inte än, jag vill njuta lite till av den här stunden." Säger han och trots att jag fryser har jag inte nåt emot att stå kvar här ute. Så länge Andy var vid min sida spelade resten ingen roll. 

"Okej." Säger jag bara och kramar om honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg, med hans armar runt mig. Hans huvud vilar ovanpå mitt huvud. Så står vi ett tag och bara njuter av att vi äntligen är varandras. Till slut hände det. Han är min! 

"Jag ska bara hämta mina kläder och sånt. Här har du nyckeln." Säger jag och räcker honom nyckeln innan jag hunnit vika av helt. Vanligtvis hade jag antagligen kollat in i hans ögon för se om han hängde med. Nu däremot slängde jag bara en snabb blick när han nicka. Han nickar bara och tar emot den. Olivia fattade vinken och följer efter mig upp mot lägenheten. 

"Så vad var allt det där om?" Är det första Olivia säger när vi är bortom hörhåll från dem andra. 

"Jadu, det är en lång historia." Svarar jag henne och suckar för jag vet att hon inte kommer ge sig vid det svaret.

"Vad har hänt egentligen? Ni båda såg så nere ut och inne i era egna tankar." Säger hon. 

"Han vill att vi, eller snarare jag, ska ge oss en chans." Svarar jag så oberört jag kan. 

"Så...?" Säger hon utdraget. 

"Så vad?" Suckar jag. 

"Så varför gör du inte det? Rosie du har velat ha honom hur länge som helst. Nu när han vill ha dig så vill du inte ha honom. Du är inte klok!" Säger hon och stannar upp och ser på mig. Det tvingar mig att stanna upp också och möta hennes blick.

"För...för att...för att jag vet inte. Okej?!" Säger jag besvärat. Hon suckar åt mig. 

"Rosie du älskar honom, och hur mycket det än tar emot att säga så älskar han dig. Han gör dig lycklig ellerhur?" Säger hon och jag suckar nu. 

"Ja men..." Svarar jag men blir avbruten av henne. 

"Inga men. Säg det till honom.Det är allt som betyder något. Om ni gör varandra lyckliga, va med varandra. Livet är kort vett du." Säger hon. Sen när blev hon så smart på sånt här. 

"Jag ska tänka på saken." Säger jag och börjar gå. 

Jag är ombytt och har fixat allt som behövdes fixa. Det ringer på dörren och jag är faktiskt lite spänd. Jag har planerat så länge inför den här festen, så nu när den äntligen är här känns det som att något kommer gå fel bara. Jag borde gå och möta upp dem vid dörren. Hälsa på alla. Jag ser mig i spegeln en sista gång innan jag går ut och öppnar dörren. 

"Heeeej!" Säger jag och ler stort. Först in är Emma och Ella. Jag kramar om dem och vinkar in dem i lokalen innan jag tar emot nästa sällskap. Jag blir riktigt förvånad över villka ansikten jag möter. 

"Välkomna." Säger jag förbluffat till Eric, Jessica, Ola och Emmy. 

"Tack." Säger dem. 

"Förlåt men jag kommer inte ihåg mig bjuda er två." Säger jag och ser på Jessica och Emmy. Precis då kommer Andy in hit.

"Tjena! Fan vad kul att alla ni kom." Säger han och drar med dem in i lokalen. Jag suckar och fortsätter ta emot alla gäster. Bara typ 90 pers kvar, mer eller mindre. Det fortsätter ströma in folk, och jag står kvar för ta emot dem. Efter typ 80 gäster har kommit så kommer Mike. Jag hade inte sett honom på evigheter kändes det som. Han var en utav mina ex, men vi hade förblvit vänner efter det. Vi hade varit ihop i 6:an och gjort slut i 7:an efter någon incident som var jättelöjlig. Sen spenderade vi hela 8:an med att avsky varandra och säga en massa dåliga saker om varandra. Men sen i 9:an så löste vi det, på höstterminen, och sen dess har vi varit ganska bra vänner. Jag vinkar glatt och han ler stort och vinkar tillbaka. Väl framme hos mig kramar han om mig hårt. 

"Rosie!" Säger han och bär nästan upp mig i sin kram. 

"Mike! Det va länge sen man såg dig." Säger jag glatt. Jag hör någon komma ut i hallen men sen hör jag inget mera än så. 

"Ja desamma. Fan vad du har vuxit till dig. Du ser ju riktigt het ut ju. Inte för att du inte va snygg förut. Du har alltid varit snygg." Säger han och blinkar med ena ögat. Jag skrattar åt hans kommentar. 

"Du ser inte så dålig ut heller." Skrattar jag och ler.

"Man tackar. Ska du med in och ta en drink?" Säger han. Jag skakar på huvudet och ska precis förklara varför när jag blir avbruten.

"Hej, jag tror inte vi ha träffats förrut." Säger Andy och räcker fram handen. Mike ser konstigt på honom och undrar vem fan han är. Jag har nog hunnit döda Andy tio gånger redan i mitt huvud.

"Det har vi nog inte. Jag är Mike, och du är?" Säger han och skakar hans hand.

"Andy. Hur känner ni två varandra?" Säger Andy svartsjukt. Mike ger mig blicken som betyder Vad fan är dealen med honom? Jag bara suckar och rycker på axlarna.

"Sen grundskolan. Hur känner du henne då?" Svarar han honom. Medan dem står där och pratar så hälsar jag några fler gäster välkomna. Nu är det bara Hanna och hennes kompis Melissa kvar som ska komma. Annars hade alla kommit.

"Vi var grannar, jag bor hos henne nu i stort sett." Säger han utan någon frågat efter den infon.

"Det räcker Andy, Jag tror Mike vill gå och hälsa på dem andra där inne. Visst vill du det Mike?" Säger jag sammanbitet. Mike nickar och går. Andy står kvar en liten stund och vi bara stirrar ilsket på varandra. Sen vänder han på hälen och går. Precis då kommer Hanna och Melissa äntligen. Efter hälsat på dem så stänger jag dörren. 

"Jodå, du har bara påmint mig ett antal gånger den senaste tiden." Svarar han mig.

"Jaja, men det har varit en del att planera. Att få med alla nya vänner och gamla vänner på min födelsedagsfest har inte varit lätt." Säger jag och suckar. Ikväll skulle jag ha min födelsedagsfest. Nästa år skulle den bli ännu större för då fyller jag 18 år. I år fyller jag bara 17 år, så en jättestor fest är inte nödvändig. Fast jag skulle ha fest, precis som varje år. Min familj och alltid ha fester, det var liksom en oskriven regel. Allt var fixat åtminstone. Jag skulle ha festen i en lokal nära här. Alla gäster skulle komma vid 19.30. Andy som hade hjälpt mig att planera hela festen var helt slut. Jag med för den delen. Det hade varit mycket. Tänk nästa år då! Det skulle bli kaos. Appropå mitt firande, mamma är inte hemma än. Jag trodde hon åtminstone skulle komma till min födelsedag nu när hon inte kom till nyår. Jag är lite, väldigt, besviken på henne över det men jag har åtminstone Andy och Olivia. Fast jag har inte hört nåt från mamma på över en vecka sen. Ja två dagar innan hon skulle komma hem från Bolivia. 

"Jo tack jag vet." Säger han och flinar bara.

"Så vad sägs som gå ut en stund och fika?" Säger jag. Stannar jag en enda sekund till här kommer jag drivas till vansinne. Jag skulle bara bli stressad och lättirriterad. Vi kunde komma hem till 18.00, då skulle allt bli jättebra med tiden. Vi skulle hinna äta och checka att allt stod rätt till i lokalen och ta emot "personalen" till festen. Antagligen skulle vi behöva byta om på plats för hemma skulle vi nog inte hinna. Sen så om vi böt om hemma så skulle vi kanske bli svettiga eller nåt när vi förberedde det sista för festen.

"Visst det låter bra, vart vill du gå?" Svarar han mig.

"Jag vet inte faktiskt. Nånstans i närheten." Säger jag och han nickar.

"Jag tror jag vet ett ställe då." Säger han glatt och ler.

"Okej, du leder vägen då." Säger jag och rycker på axlarna. Vi reser på oss och går ut till hallen, sen lämnar vi lägenheten.

"Kommer du ihåg hur jag skämde ut oss på den där festen hos Ola?!" Skrattar jag fram. Han skrattar ännu mer än tidigare. Vi hade suttit på det här urgulliga caféet ett bra tag nu. Allt vi hade gjort var att prata och garva. Vi hade diskuterat allt från festen ikväll till sommaren om vad vi hade gjort till gamla pinsamma minnen.

"Oja! Hur skulle jag kunna glömma?! Du lämna mig där ensam med den pinsamma publiken vi hade skapat. Ja du, det är oförglömigt." Skrattar han med mig. Jag ser på honom att han tar det hårt, men han håller färgen bra. Stämningen har förändrats på två röda sekunder.

"Förlåt." Säger jag och ser på honom.

"Vad ber du om ursäkt för?" Säger han förvånat och ser på mig fundersamt.

"Jag sårade dig då, och skämde ut dig inför dina vänner. Att du känner att du vill ta med mig bland dina vänner igen är jag förvånad över efter den incidenten." Svarar jag honom.

"Rosie det är inte ditt fel. Det var lika mycket mitt fel, eller rättare sagt det var mitt fel. Så förlåt själv." Säger han. "Förlåt för vad?" Säger jag och flinar lite.

"Jag borde aldrig gjort sådär mot dig. Det som hände då med Vendela och vi som precis hade...ja du vet. Jag var en stor idiot, men jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Du gjorde mig galen." Säger han och ser in i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska göra.

"Jag borde aldrig blivit sådär full som jag blev då. Men vadå gjorde dig galen?" Säger jag eftertänksamt.

"Jag låg inte med dig bara för jag var sugen. Inte för att jag inte var det. Eller asså jag var sugen, jag hade tänkt på det många gånger. Men att jag tog din oskuld i stort sett var inget jag inte tog på allvar ska du veta. Jag har alltid gillat dig och brytt mig om dig." Säger han till mig.

"Jag vet det, tror jag. Faktiskt inte. Du visste att jag inte mådde så bra, och lura i mig alkohol och sen ligger du med mig. Nästa morgon så säger du att det är ett misstag. Så snälla berätta för mig hur du tänkte där." Säger jag sorgset men jag lyckas hålla mig lugn.

"Rosie jag mena aldrig att såra dig. Du betydde och betyder allt för mig, det bara tog mig lite tid att inse det. Att det alltid var du. Jag var osäker på mig själv så därför gjorde jag som jag gjorde. På kvällen när jag såg dig sitta där ute på terassen själv så ville jag trösta dig. Helst hålla om dig och hjälpa dig. Så jag bjöd med dig över till mig där jag visste att vi åtminstone skulle kunna vara ifred. Bort från vad som nu sårat dig. Alkoholen var för jag tänkte att det kunde hjälpa, och sexet var för jag verkligen ville. På morgonen när jag sa att det var ett misstag var för vad jag nämnde tidigare, jag var så osäker på mig själv. Jag hitta på alla möjliga ursäkter och intala mig själv att vi aldrig skulle funka tillsammans ändå. Men jag var egentligen bara rädd att förlora dig, och att jag inte skulle räcka till eller att jag var tillräckligt bra för dig osv." Berättar han.

"Varför sa du aldrig nåt av detta till mig tidigare?" Säger jag och sippar på mitt kaffe som jag har i handen.

"Jag vet inte." Svarar han sanningsenligt.

"Så hur lång tid kommer det ta tills sanningen om Vendela och Utö kommer fram?" Säger jag retligt men menande ändå.

"Vad vill du veta?" Svarar han mig och ser på mig uppmanande.

"Vendela. Vad var grejen med henne egentligen?" Börjar jag med.

"Hon och jag var tillsammans på riktigt. Eller så trodde hon i alla fall. För mig var det bara status och chansen att kunna göra dig svartsjuk." Säger han och flinar medan mina ögon smalnar.

"Så du va med henne endast för det?!" Säger jag låtsasupprört.

"Vad mer vill du veta?" Säger han lite nonchalant.

"Utö. Du hade ändrat dig då." Säger jag så neutralt jag kan. Men bara minnerna av den där helgen får mig att rysa av både välbehag och sorg.

"Jag hade äntligen insett då vad du betydde för mig. Fast jag var inte så bra på att förmedla det. Istället gjorde jag det enda jag känner till, körde nåt slags spel med dig." Säger han. Jag vet inte vad jag ska säga så jag börjar sippa på mitt kaffe en liten stund innan jag svarar honom.

"Allt är ett spel för dig ju. Wow det där kom ut fel. Förlåt, men jag menar med det du är uppväxt med. Asså dina kompisar, den umgängeskretsen, den medför vissa regler typ. Eller?" Säger jag.

"Ja det gör den. Det är inte enkelt. Är man väl inne, drar du dig inte ner på listan. Antingen så slutar du prata med dem och dem slutar prata med dig. Inget mer än så, eller så gör dem ens liv till ett rent helvete om man bryter kontakten på fel sätt." Förklarar han lugnt.

"Som att dejta fel slags tjej? Som att faktiskt va svag gällande den tjejen?" Frågar jag skeptiskt men också nervöst. Detta kunde vara hela anledning till varför det inte hade blivit något mellan oss. Hans kompisar. 

"Ja det kunde vara fel sätt att bryta kontakten med dem." Svarar han mig sanningsenligt.

"Så alla dina nej till mig var pågrund av vad dem skulle göra mot dig..." Säger jag

"...och dig..." Fyller Andy i med.

"...och mig?" Frågar jag. 

"Ja nåt sånt och jag var osäker på mina känslor också. Men Rosie du är den enda för mig, och jag älskar dig så himla mycket. Jag skulle göra vad som helst för dig. Det bara tog mig ett tag att inse det även när jag visste att jag hade fallit. Du sa inte för så länge sen att du älskade mig också. Jag vet inte om det är för tidigt att fråga detta, med tanke på Felix och allt, men kan inte du ge mig en chans? Eller snarare oss en chans." Säger han och ser djupt in i mina ögon. Jag blir så ställd av frågan att jag är nära på att tappa kaffekoppen. Som tur är märker ingen det och jag ställer ner den på bordet. Vad ska jag svara? Är inte det här jag har väntat på så länge? Ända sen december två år sen. 

"Oj, är klockan så mycket. Vi borde gå. Festen kommer inte fixa sig själv." Säger jag panikslaget och reser på mig. Jag kollar klockan nu. Vilken tur jag hade, den var 17.40, så det blir precis lagom att gå tillbaka. Han suckar och reser på sig. Vi går ut ur caféet under tystnad. När vi kommit ut så öppnar Andy munnen igen och säger det jag helst inte ville höra "Nån gång måste vi prata om det, du kan inte undvika det för alltid". Döda mig nu! Resten av vägen går vi under tystnad. 

  

"Du hatar väl honom?" Säger jag skeptiskt.

"Jo, eller mindre nu för tiden. Jag kan se att han älskar dig Rosie, och han gör dig lycklig." Säger hon. 

"Jo han gör mig väldigt lycklig antar jag." Säger jag och möter hans blick från andra sidan rummet där han står och pratar med några av hans vänner. Han skiner upp och ler mot mig glatt. 

Jag ser henne prata med Olivia från andra sidan rummet från henne. Hon ler mot mig och jag känner hur jag skiner upp och ler glatt. Jag står och pratar med några av mina vänner, men jag har slutat lyssna sen ett bra tag tillbaka. Ända sen jag hitta Rosie i rummet. Jag såg henne krama om Olivia, så jag antar att dem är vänner igen. Rosie säger nåt till Olivia och börjar sen gå mot mig. Hennes vackra leende skulle jag kunna se på hela dagen. Hon är framme hos mig nu och kramar om mig. Jag kramar om henne tafatt. 

"Hej." Säger hon. Jag får lite tunghäfta, och resten av mina vänner som jag står vid och pratar med har tystnat.

"Hej." Svarar jag till slut. Resten av dem runt oss ser på oss.

"Ska du inte presentera dina vänner?" Säger Rosie som märker att jag inte har en aning om vad jag ska säga.

"Visst. Det här är Rosie. Rosie det här är Emmy, Ola, Sean, Celia och Luke." Presenterar jag dem för varandra. 

"Så hur känner ni varandra? Vi har aldrig sett dig tidigare." Säger Emmy nyfiket. 

"Vi var grannar." Svarar Rosie glatt. 

"Jaha, så vad är ni nu då?" Frågar Emmy vidare. Hon må va min barndomsvän och antagligen bara lite beskyddande, men hon stör mig. Emmy har knappt pratat med mig på hur länge som helst så hon har inget att göra med mig och Rosie. 

"Vi...eh...vi är väldigt nära vänner. Så hur känner du Andy?" Säger Rosie besvärat. Hon verka ha svårt för vad vi är. Inte för jag anklagar henne för det. Jag vet inte ens vad vi är. Hon har bestämt vår relation till varandra det senaste halvåret. 

"Sen dagis, vi har känt varandra väldigt länge. När var det du sa ni lärde känna varandra?" Säger Emmy.

"Sen två-tre år sen lärde vi känna varandra." Svarar Rosie. Jag börjar känna av vibben att detta kommer inte sluta bra. Vad grejen är med Emmy vet jag verkligen inte, men jag vill inte att Rosie ska dras in i det. 

"Kom Rosie, jag vill prata med dig om några saker." Säger jag menande. Hon ger Emmy en mördarblick, den blicken känner jag väl igen, men följer med mig ändå. 

 

Rosie ger mig en kall blick, men jag vänder inte andra kinden till utan möter hennes blick. Andy tar henne runt midjan och leder henne härifrån. Jag vet att jag inte borde lagt mig i, men sättet han såg på henne. Han var störtkär i henne. Jag var ju kär i honom, jag ville att han skulle se på mig sådär. Under alla dessa år som vi känt varandra borde det där vara jag. Han lutar sig närmare henne och viskar nåt i hnnes öra. Hon skrattar och slår honom lätt på axeln. Han spelar sårad och putar med läpparna. Hon gör samma min tillbaka, sen brister dem båda ut i skratt. Dem slutar skratta och ser in i varandras ögon intensivt.

"Tio, nio, åtta..." Hör man i lokalen. Jag kan fortfarande se hur dem bara står där och ser på varandra. Jag vill ha honom. Jag önskar han vore min.

"Fem, fyra, tre..." Fortsätter dem. Jag kan se vad som är på väg att hända. Hela min kropp vill bara springa fram dit och hindra det, men jag lyckas hålla mig kvar där jag står med mitt pokerface. 

"Två, ett..." Rosie lutar sig fram och kysser honom. Raketerna avfyras utanför, alla jublar och skjuter serpentiner. 

 

Jag vet inte vad som flög i mig när jag luta mig fram och kysste honom. Fast jag ångrar det inte. Att känna hans läppar mot mina just nu påminner mig om förra tolvslaget. Då allt det här kärlekstjafset börjat. Jag vet inte vad som kommer hända efter detta, allt jag vet är att jag njuter av det. Han drar mig närmare sig, hans hand som var tidigare vid min midja har glidit ner till min rumpa. Mina händer leker med hans nackhår, och kyssen blir väldigt intensiv och känsloladdad. Fyrverkerierna har avfyrats och alla jublar och skjuter serpentiner runt sig. Många kramas eller skålar och önskar varandra gott nytt år. Vi avlslutar vår kyss och drar oss ifrån varandra. Andy bara ser på mig förvånat.

"Vad var det där om?" Säger han tillslut. Jag känner hur kinderna hettar och allt jag vill är att gå nu.

"Jag vet inte, jag borde inte...förlåt." Mumlar jag fram. Varför? Jag klarar inte att va nära honom längre, jag vill ha honom. Hela honom, inte bara en kyss, mera. Han verkar lite förvirrad. Jag skulle också har varit det. Eller snarare sagt jag var det. Han gjorde exakt samma sak mot mig förra nyåret. Av nån anledning känner jag för att springa härifrån, ifrån honom. Jag vet att det är dumt, men jag lyssnar på det och springer ifrån honom. Jag springer mot balkongen på andra våningen. 

"Rosie, vänta! Vi behöver prata om detta nån gång." Ropar han efter mig. Jag tror han springer efter, hoppas inte, men jag vet inte.

 

Jag springer ända tills jag kommer ut på balkongen. Andfådd pustar jag ut och ser bak för se om han följde efter mig. Jag borde inte bli besviken, men jag blir det när jag märker att han inte har gjort det. Jag ser mig omkring, det är fint här uppe. Dem som äger lokalen har skött stället riktigt fint. En otrolig utsikt är det allt. Balkongen är inredd som en trädgård. Väldigt pitoreskt med mycket blommor. Välplanerad yta, kan man se. Där jag precis kom ut så är det stenar som täcker all mark som inte är täck med vitmålade trälådor fyllda med jord där blommorna växer. Bredvid mig är det en liten trappa som går upp till den lilla yta som blivit till för dörren som går ut hit. Jag går upp dit. Dem som inrett stället har gjort en sådan där vit träportal med blommor växandes längs den. Under den har dem ställt en hamock. Framför den finns det ett glasbord. Golvet är konstgräs. Runt den här lilla altan, eller vad det nu är, så är det ett vitt staket. För att vara vinter är det inte mycket snö i år. Knappt någon alls. Vilket är tur för annars hade jag aldrig kunnat gå upp hit med mina klackskor, eller klara kylan i min lilla klänning. Jag hör dörren öppnas och stängas ut hit. Jag går fram till staketet och ser ner för se vem det är. Andy. Jag borde prata med honom. Han avskyr mig antagligen nu. Jag sprang ju bara iväg efter kysst honom. 

"Andy?" Säger jag försiktigt. Han ser upp och möter min blick. Jag ler och han ler tillbaka. Han har hittat trappan upp hit. Sakta går han upp hit till mig.

"Vad gör du här ute?" Säger han nyfiket.

"Jag vet inte, jag behövde tänka." Svarar jag honom ärligt. Jag avskyr när han ser mig djupt i ögonen. Det finns inte en chans i världen att jag kan ljuga för honom då.

"Tänka över vadå?" Säger han ännu mer nyfiket och går närmare mig.

"Vad jag gjorde." Svarar jag honom och sväljer hårt. Allt jag vill göra är att dra av honom kläderna och känna honom nära mig.  

"Det är väl inte mycket att tänka över? Det sa väl egentligen allt." Säger han med sin hesa sexiga röst, och står mindre än en centimeter ifrån mig. 

"Du...ehm...du ville prata om det här?" Säger jag hackigt. Jag har svårt att koncentrera mig när han är såhär nära. 

"Om vad?" Säger han och flinar åt vilken påverkan han har på mig. Jag drar fingrarna genom håret nervöst. 

"Om vad som har hänt mellan oss." Säger jag och lägger en hand på hans bröstkorg för hindra honom att komma närmare, om det nu ens är möjligt. Jag kan känna hans andetag på min hud. Jag får gåshud utav välbehag. 

"Snälla Rosie sluta nån gång. Kan inte du bara ge efter nån gång. Du är så uppe i att skydda dig från att bli sårad, så att det gör dig blind för vad som kan göra dig lycklig." Säger han förtvivlat. Han lägger sin hand ovanpå min som är på hans bröstkorg. 

"Vad är det som skulle göra mig lycklig då?" Säger jag trotsigt. Han har rätt. Fast vad jag vill ha för få mig lycklig skulle ställa till så mycket problem. Det skulle också vara sådan stor risk med det. Han är den som kan såra mig mest av alla, men han är också den som kan göra mig lyckligast. 

"Jag hoppas mig, men kärleken Rosie." Svarar han mig och drar in mig i sin famn. Han kysser mig passionerat. Jag drar med mig honom till hamocken. Den är väldigt bred och vi får plats båda två bredvid varandra, men han lägger sig ändå ovanpå mig. Jag drar på oss filten som hänger över ryggstödet på hamocken. Han kysser mig igen och ner längs halsen ut mot nyckelbenet. Ett litet stön slipper ut från mina läppar. Vi strular ett bra tag innan vi klär av oss och faktiskt har det. Det är passionerat, intensivt och kärleksfullt.

"Wow." Säger han och rullar av mig. Jag bara ler. Det va underbart. Det bästa vi har haft, innan vi gick hit var också otroligt bra. Han lägger sig på rygg och jag kryper närmare honom. Jag lägger mitt huvud vilandes på hans bröstkorg. Han lägger sin arm runt mig och kysser mig på hjässan. Jag gäspar lite. Han leker med mitt hår och smeker min hand med sin andre hand. Jag skulle kunna somna här. Jag vill aldrig lämna det här stället. Det här var underbart. Tänk att vakna upp varje morgon till hans ansikte. Somna bredvid honom varje kväll. Ha vårat eget hus eller lägenhet tillsammans. Ha ett helt liv tillsammans. Han var allt jag ville ha. Utan honom skulle inget va detsamma.