"Ja, allt var ett misstag." Svarar han mig och vänder på sig. 

Och där står han i dörröppningen, håret är pojkaktigt ruffsigt och ett leende klär hans perfekta läppar. Jag ler tillbaka och innan jag vet ordet av det så drar han av sin mörkgröna t-shirt med texten Fight hard and never give up på. Nu behöver jag inte gissa längre, det var menat att bli såhär. Det skulle aldrig kunna bli jag och Felix. Han bor för långt bort. Men Andy är här och han bryr sig, ja, han bryr sig faktiskt.

Där står han i dörröppningen, håret är pojkaktigt ruffsigt och ett leende klär hans perfekta läppar. Hans fingar rör sig snabbt när han drar sin mörkgröna t-shirt med texten Fight hard and never give up på över huvudet och tar några steg framåt så att han nu står lutad över mig. Jag sitter på sängen full av förhoppningar och förväntan. Det måste se så konstigt ut eftersom jag helt enkelt inte kan sluta le. Han kryper försiktigt ner på sängen och tvingar mig med sin kropp att lägga mig ner. Nu är han över mig. Nu börjar han att klä av mig, min tröja drar han över mitt huvud och lutar sig sedan framåt för att kyssa mig. Hans läppar mot mina. Han tvingar mina läppar att sära på sig för att sedan låta sin tunga leta sig in i min mun. Finns det någon perfektare stund än denna?

När han äntligen slutar att kyssa mig kan jag hämta andan och se honom i ögonen. De där underbara blå ögonen jag älskar.

"Jag älskar dig." Viskar jag. Han ler, "Jag älskar dig också." Och i den stunden visste jag att det var sant.

"Får jag fråga dig en sak?" Säger jag försiktigt. Han nickar men hans min antyder att han är lite orolig. "Varför väntade du så länge?" Frågar jag och söker hans blick som nu tittar ner i golvet.

"Jag antar att jag var rädd." Säger han skyldigt. Men han har inget att be om ursäkt för.

Han tar satts igen och börjar att dra ner sina byxor och jag gör själv ett försök med att lirka upp min byxknapp men kan inte ta blicken från hans fingrar som skickligt drar av jeansen och slänger ner dem någonstans på golvet. Sen hjälper han mig också eftersom jag uppenberligen inte kan klara mig själv. Nu ligger vi i bara underkläderna, våra varma kroppar pressade mot varandra. Tänk om jag rodnar!? Han ser mig in i ögonen, "Är du säker på det här?" Frågar han. Är jag säker? ÄR JAG SÄKER? Klart jag är!

"Ja!" Ber jag och slänger mina armar om hans rygg för att dra honom närmare intill mig. Han börjar kyssa mig igen. Och igen. Min hjärna kan bara forma ett ord. Ett namn. Andy.

 

Jag vaknar med ett ryck! Jag försöker att samla mina tankar. Vad var det där?

"Godmorgon, sovit gott?" Hör jag Kristinas röst säga när hon träder in i mitt rum. Jag nickar trött och hasar mig ur sängen för att närvara vid frukosten. Vad sjutton hände i natt? Vad var det för en dröm? Är det ett tecken? Eller är jag helt enkelt desperat?

När jag äntligen fått gå från frukostbordet smiter jag in i mitt rum och slår Olivias nummer. Det går bara två toner innan hon svarar.

"Du kan aldrig gissa vad jag drömde i natt!" Säger jag så tyst jag kan så att inte pappa och Kristina ska höra.

"Nej Rosie, vad drömde du i natt som är så viktigt att du måste väcka mig halv tio för att berätta?" Säger hon irriterat. Jag sväljer.

"Det var så verkligt..." Mumlar jag. Jag hör Olivia göra falska snarkningar i andra änden och jag skyndar mig att komma till saken. "JagdrömdeattjaghadesexmedAndy." Orden bara trillar ur min mun.

"Du... med Andy...?" Säger hon sammtidigt som hon försöker att pussla ihop vad jag just sa. Jag håller andan i väntan på vad hon tänker säga.

"Det var bara en dröm." Säger hon bestämt. "Drömmar är bara till för att jävlas med en." Jag suckar.

Med de orden hängandes kvar i hjärnan gör jag mig i ordning och hjälper sedan till att pynta huset. Vår familj älskar att fira högtider eftersom det ger oss en chans att bjuda över släkten, grannarna och vännerna. De gillar gemenskap. Nu råkar det vara påsk och då ska vi ha den årliga äggjakten och en stor fest. Jag har än en gång fått bjuda valfria kompisar och jag väljer såklart Olivia. Emma är tyvärr bortrest över påsken men såklart kommer Louise att komma. Dessutom kommer Andys familj över och Felix och resten av gänget från Kalix. Jag längtar efter att få träffa Felix. Det var senast vid nyår.

 

Jag sitter och rullar tummarna av otålighet när jag väntar på att de första gästerna ska anlända. Det blir såklart Louise med familj som är väldigt ivrig inför påskfesten. Jag hjälper henne med sminket och sen hinner vi inte mer innan Olivia kommer. Tack och lov! Hon har på sig en rutig blus och stuprörsjeans, håret sitter uppsatt i en slarvig knut och hon har ett stort leende på läpparna när hon kommer. Det känns bra att jag inte är den ända som är neutralt klädd i mitt svarta linne med paljetter upptill och favoritjeansen som är mörkgråa.

Det tar inte lång tid innan huset hunnit fyllas, och jag får ständigt hälsa på några nya som kommit och säger saker som "Vad stor du har blivit." och "Vad kul att se dig igen." och jag försöker att vara trevlig mot alla så gott jag kan.

"Hej." Hör jag en len stämma viska i mitt öra och jag vänder mig om och möts av Felix vita leende. Jag ger honom en kram och är noga med att inte visa för mycket känslor.

"Jag har saknat dig så mycket, och det finns något som jag så gärna vill prata med dig om." Viskar han i mitt öra och hans varma andedräkt kicklar mig i örat. Nu kan jag snart inte hejda mig. Jag vill bara dra min hand genom hans hår, tvinga ner hans huvud till min nivå och pressa min läppar mot hans. Men det kan jag förstås inte.

Det är då Andy kommer in. Han har på sig en mörkgrön t-shirt med texten Fight hard and never give up på. Och omedelbart bildas det en klump i min hals.

 

---

Är det spännande? Det hoppas jag! Denna del var skriven av Jenny (http://jhutchersonstories.blogg.se) och är första delen i påskspecialen som blir på fyra delar. Jag kommer antingen att skriva nästa del eller del 17 också. Vi får se vilket det blir. KOMMENTERA!

Update: Nästa kapitel kommer på tisdag kl. 15.30

Nu har det gått några veckor sen nyår och den förvirrande händelsen mellan mig och Andy. Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på vad han sa den morgon efter det. Trots det har jag umgåtts rätt mycket med honom och det är som om inget hade hänt. Olivia tycker verkligen att det är fel att jag har fortsatt att vara vän med honom. Emma tycker att han gör fel men jag väljer väl själv, alltid lika naiv och rättvis. 

Den där morgonen var den värsta men också bland dem bästa jag har varit med om. Efter ha pratat med Andy så berättade jag för Olivia och Emma. Dem var jättegulliga. Ett litet tag bara satt dem och höll om mig och trösta mig. Sen kom Felix in i rummet. Det var första gången som jag och Felix bettede oss som vi brukar mot varandra framför andra. Olivia, Emma och Louise verkade acceptera honom ganska fort. Det var bara för underbart för att vara sant. Senare den dagen hade Felix och jag åkt till ett centrum i närheten och bara tittat runt. Det hade blivit en underbar dag.

Felix hade stannat 4 dagar efter nyår, och dem 4 dagarna hade vi umgåtts konstant. Det var dem bästa 4 dagarna på länge. Vi hittade på en massa kul och skoj. Jag visa honom stockholm och det underbara i närheten. Vi var försiktiga däremot när Kristina och pappa var i närheten, annars fånade vi oss och kysstes och myste och bara hade kul.
Nu var det inte långt till påsken och påsklovet. Det ska bli så skönt med lov snart. Jag har precis kommit hem från skolan. Idag jobbar Kristina och pappa kväll, dem har ju jobb på en resturang inne i stan. Det blir rätts så oregelbundna tider dem jobbar, har nästan aldrig nån koll. Ibland kan dem jobba förmiddag, och då börjar dem 7.00 på morgonen och slutar 14.00 på eftermiddagen. När dem jobbar kväll som idag, så jobbar dem mellan 13.00 till 22.00. Jag funderar på att gå över tilll Andy. 

 Jag knackar på och han öppnar. Jag ropar "Hej!". Mest för att vara artig mot dem andra i hans familj.

"Tänk att det är påsk snart." Säger jag glatt och ler mot Andy. 

"Ja tänk. Ska vi gå upp och se en film?" Frågar han och ler tillbaka.

"Visst, det kan vi göra." Svarar jag och vi går upp till honom.

 

Nu måste det gått typ tre månader sen jag inte kunde hålla mig längre och kysste Rosie. Jag kunde inte vänta längre, men jag insåg snabbt att det var fel av mig. När jag såg henne med Felix väcktes nåt inom mig. En känsla jag aldrig känt tidigare, jag vet inte vad det var. Det kändes som svartsjuka, men inte kunde väl jag vara svartsjuk. Jag blev själv chockad över att jag kysste henne, så jag bara stack därifrån efter det. Sen morgon efter det var ju inte direkt den bästa. Hon hade kommit över och ville veta vad den kyssen betydde för mig; klockan åtta på morgonen. Jag har fortfarande inte en aning om vad den kyssen exakt betydde. Så jag var en sånn idiot och bad henne att bara glömma allt och att det var ett misstag. Jag kunde väl inte vara något för henne? Hon är ju den perfekta, den bra tjejen så att säga. Hon är nog inte den snyggaste heller så skulle inte funka så jättebra mellan oss. Och gillade inte hon nån annan? Fast det känndes som att hon var nära att säga att hon gilla mig den där morgonen. Men det kan inte stämma. Det jag gjorde var nog det bästa för oss båda. Vi är ju fortfarande vänner och det funkar ju bara bra. Nu är hon här hemma hos mig och väntar på att jag ska bestämma mig för vilken film vi ska se.

"Jag tror jag vill se den." Säger jag och pekar på någon beck-film. 

"Äntligen!" Svarar hon på det och pustar ut. Vi sätter på filmen och sätter oss på var sin sida av sängen nästan. Ända sen nyåret har jag varit noga med att hålla avståndet mellan oss när vi är med varandra. Jag vill inte att hon ska få fel signaler eller tro något. Kanske jag borde bara sluta hålla avståndet och bara sluta bry mig.

Rosies perspektiv