Klockan är 11.10 när jag nästan är klar med att sätta på skärmskydd på min iPhone som jag haft sen julas. Så fort jag är klar messar jag Andy; och frågar om han vill göra något. Han svarar; Visst, men måste duscha först.

Det gör mig ingenting tänker jag för jag behöver också duscha.

 

Jag går över till Andy så fort jag är klar. Det är Andy som öppnar dörren hemma hos de. Tack och lov! 

"Hej, vilka är de?" Säger jag tyst så att bara Andy kan höra mig och tittar på de äldre personerna. De ser ut att vara i 70 årsåldern, antagligen är de farfar/morfar och farmor/mormor.

"Det är min farfar, farmor och mormor." Svarar han medan han går in i vardagsrummet där hela hans familj är.

"Förstod det nästan. Så vad vill du göra?" Säger jag medans jag följer efter honom in till vardagsrummet. När jag kommer dit så hälsar hans farmor, farfar och mormor på mig. Jag hälsar artigt tillbaka. Helst vill jag bara komma därifrån och få vara ensam med Andy.

"Vet inte." Svarar han och sätter sig i soffan precis bredvis oss.

"Okej, jag antar att det blir att vi tittar på tv här ute då." Säger jag lite besviket och sätter mig bredvid honom och ler lite mot honom för täcka över besvikenheten.

"Jag antar det." Svarar han och skrattar till lite. Det är då han tittar på mig med en blick som jag känner igen från nån annanstans. Kan det vara från Felix? Jag kan nästa svära på att det är en likadan blick han har nu. Fast det kan det väl inte vara. Dem blickar Felix gav mig var fyllda med ömhet, lycka, och lite lust. Jag och Andy var ju bara vänner. Så var det åtminstone vad jag trodde att han såg på oss som. Vi har inte setts på flera veckor, och nu inser jag hur mycket den tid jag får med honom betyder för mig. Även om det var med hans familj. Bara att få ha Andy i min närhet var tillräckligt för mig. Jag har saknat honom. Hur vi brukar prata och småretas med varandra. Jag är så glad att vi fortfarande är vänner, han får mig att känna mig lycklig och glad. Vi hade bara känt varandra i några månader nu.

Vi pratar på om allt möjligt när Kristina ringer. Jag hade totalt glömt av tiden. Den hade hunnit bli mycket. 

"Hej det är Rosie." Svarar jag med.

"Ja hej, skulle du kunna tänka dig att koka potatisen så att den är klar när vi kommer?" Frågar Kristina stressat.

"Visst, ska jag gå över nu?" Svarar jag trött, det är ingen idé att säga emot. 

"Ja då hinner du. Hejdå, ses hemma." Säger hon.

"Okej, hejdå." Svarar jag och lägger på.

Jag märker att Andy tittar på mig med en frågande blick.

"Vill du hänga med och koka potatis hemma hos mig, jag måste?" Frågar jag som svar till Andys blick.

"Visst, men snart ska jag äta lunch." Svarar han och ler mot mig.

"Okej, vilken tur att du är med. Jag är inte så bra på att laga mat." Säger jag och skrattar lätt när vi har kommit ut från hans hus.

"Jag vet, så jag antar att det är din turdag idag då." Svarar han och flinar mot mig.

"Ja jag antar det." Säger jag. Varje dag spenderad med dig är min turdag. 

---

Snart kommer de delarna om nyår, men först blir det en liten paus på några dagar. Vad tyckte ni om den här delen då? Jag vet att det är en mellankapitel, men kommentera och berätta!!

//Love Lollo

När jag är ensam sen tänker jag igenom vad som har hänt under dagen och nu vet jag hur det verkligen känns när man är kär i någon. Tror jag...

Jag ska åka och möta Olivia som ska sova över ikväll. Det är ikväll som Olivia ska träffa Andy för första gången, vi ska se en film vid 6-tiden. Louise ska också vara med och sova över såklart.

 

Jag ser Olivia på engång efter jag har hoppat av bussen. Vi börjar gå mot varandra för hon har sett mig också.

"Hej!" Ropar jag glatt och vinkar till henne.

"Hej, ska vi gå till bussen på en gång?" Säger hon glatt tillbaka.

"Visst, vad har du gjort?" Säger jag i normal samtalston nu när hon går bredvid mig.

"Inte så mycket." Svarar hon.

"Aha okej. Nu kommer bussen! Vilken tur vi har." Säger jag fortfarande väldigt glad. Ärligt så var jag lite nervös också. Olivias åsikt betydde rätt mycket för mig, och skulle hon inte gilla Andy så skulle det bli jobbigt. 

Vi pratar om allt möjligt på vägen hem till mig. När vi sen äntligen är hemma hos mig lägger vi oss på sängen och dör, efter den egentligen inte så långa hemresan. Ungefär 10 minuter senare kommer Louise. Hon hade säkert sett oss komma hem. Hon boddde ju bara tvärs över. 

Vi tre tittar på tv och snackar tills middagen serveras på köksbordet. 

Till middag får vi kyckling med potatis. Inget speciellt med det, ganska trist faktiskt om jag ska vara ärlig.

Sen är klockan 18.00 och det är meningen att Andy ska komma nu. Fast han ska äta middag först och han har inte gjort det än. Medans vi väntar gör vi saker på datorn för att fördriva tiden. Jag undrar hur han tänkte egentligen när han sa 18.00 funkade bra? Han borde ju vetat innan att han skulle äta middag nu. Vi åt tidigare bara för att Ali skulle komma. Jag brukade ju egentligen äta kl 18 också. 

När klockan är lite mer än åtta på kvällen ringer Andy på dörren äntligen. Det bara tog honom 2 timmar för honom att få mat och äta den. Vi poppar popcorn och sen sätter vi på filmen. Han verkar inte ens bry sig om filmen för han messar typ hela tiden, men jag är glad att han är här ändå. Jag har inte träffat honom på ett tag och jag har saknat honom mycket. Andy får mig att känna mig hel på nåt sätt, det går inte förklara direkt. Utan honom känns det som att en del av mig fattas. Jag låter skitfånig just nu, men aja vad ska jag göra. 

Efter filmen kan Andy bara stanna en liten stund, och då passar Olivia på att fråga ut honom såklart.

"Så vad gjorde ni då när ni såg filmen på bio?" Frågar hon retsamt och tittar på mig. Jag undviker hennes blick och tittar på Andy istället som bara flinar mot mig innan jag svarar för minimera skadorna.

"Vi gick på promenad innan filmen så vi kom försent, sen såg vi den. Efter så åt vi och sen gick vi runt där i området. Du vet redan allt detta." Svarar jag besvärat och tittar mellan Olivia och Andy.

"Aha okej, något mera?" Säger hon lite lurt och ignorerar det sista jag sa. Jag vet vad hon är ute efter, men inget sånt hände så det blir lätt att svara på det.

"Jag måste nog gå hem nu." Säger Andy precis när jag är på väg att svara henne.

"Aha, okej." Säger jag och följer med honom ut till hallen. Väl ute i hallen uppstår en pinsam tystnad. Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Andy har nog märkt det för han ser på mig uppmanande.

"Jag tänkte bara be om ursäkt för Olivia." Säger jag till slut. Han nickar lite och kliar sig nervöst i bakhuvudet.

"Det är lugnt. Jag fattar. Mina polare är likadana när det kommer till brudar och sånt." Svarar han mig och ler förståligt mot mig. 

"Vad bra. Jag borde nog gå in till dem igen nu." Säger jag lite utdraget i hopp om att han ska stoppa mig.

"Jag antar det." Säger han också utdraget. Jag står stilla och möter hans blick. Jag blir fängslad varje gång jag ser in i hans blå ögon. Han håller kvar min blick och vi båda förblir tysta. Till slut sliter jag undan blicken och drar efter andan tyst.

"Hejdå då." Säger jag avtrubbat. Vad var det där? Hade vi precis ett sånt där kallat "moment"? Jag vet inte vad jag håller på med längre.

"Hejdå." Säger han lite sorgset. 

Sen när han har gått låser jag efter honom och går jag in till rummet där Olivia och Louise är.

---

Så vad tycks?? Det händer inte så mycket, och nästa kapitel blir nog också ett mellankapitel men sen kommer nyårsaftondelarna och där händer det mycket. Men innan de kommer ut så blir det en liten paus efter del 9. Kommentera och berätta vad ni tycker!!

//Love Lollo

När alla är på väg dit så drar jag med Felix bakom hörnet av huset och snor en eller två kyssar innan vi går till bilarna för att åka dit. Det bara känns så rätt med honom, allt bara känns så rätt. Det är lika enkelt som att andas förutom detaljen om att han är Kristinas systers son. Praktiskt taget släkt. 

Jag säger till Kristina och pappa att jag tar en promenad med Felix och att jag har mobilen med mig om det är något de vill. Sen tar jag på mig en kofta ovanpå mitt linne som jag har på mig. Linnet är vitt med små detaljer, som är blommor, längst ner på den. Jag undrar om jag borde ta shorts istället för jeans som jag har på mig nu. Äsh det får duga. Så varmt är det nog ändå inte. 

"Så vart tänkte du att vi skulle gå?" Frågar jag när vi har gått en liten bit från huset. 

"Vet inte exakt, vad sägs som stranden?" Säger han och tittar på mig ömt.

"Visst, det är så vackert och fridfullt där." Säger jag och ler varmt mot honom.

"Okej, då går vi dit." Svarar han och ler det där leendet som jag bara älskar.

Vi går i tystnad en stund mot stranden, jag tittar ut mot havet som jag nu kan se. Jag känner att Felix studerar mig och blir lite orolig, så jag tittar på honom med en frågande blick.

"Vad fin du är idag, fast du är alltid vacker och söt såklart." Säger han och bara ler och tittar på mig. Han är så gullig ibland. Kanske lite för goofy, men så otroligt gullig ändå. 

"Tack, vad du är gullig." Svarar jag lite generad men ler mot honom.

Sen blir det tystnad mellan oss igen medans vi går till stranden. Under tiden tänker jag på vad som hände förra sommaren när han hade kysst mig. Sen hur nära det var nu i sommras men då hade någon bestämmt sig för att ringa mig. Jag undrar vad det är han vill säga egentligen men vågar inte säga framför alla andra till mig.

Nånting måste det vara. Annars skulle han inte dra iväg med mig såhär. 

"Okej, vad det nåt speciellt du ville fråga mig?" Säger jag till honom och tittar rakt in hans underbara ögon.

"Nja, eller jag ville bara spendera lite tid med dig utan alla vuxna." Svarar han och möter min blick och ler.

"Jaså minsann, är du säker på det var allt?" Säger jag lite retsamt och ler tillbaka.

"Aa, ska vi gå till bryggan?" Säger han och ler med ögonen också. Han märker inte dugg av min retsamma röst när jag sa det. 

"Visst, det är ändå ingen här fast det är så fint väder." Säger jag och tittar bort mot bryggan. Vi sätter oss ner på bryggan med fötterna i vattnet och bara tittar på varandra ett tag. Jag undrar vad han tänker på. Vad kan han möjligen se hos mig egentligen? Alla möjliga tjejer ville ha honom men hade valt mig utav alla andra. Jag var väldigt lyckad lottad. 

"Det är så vackert här, så fin utsikt." Säger jag för att bryta tystnaden mest, och vänder mig mot Felix samtidigt som jag säger det och ler.

"Ja det är det verkligen." Säger han och tittar på mig med varm blick. Vi har ögonkontankt i vad som känns en lång stund, och sen lutar han sig fram mot mig och kysser mig. Det är en mjuk kyss. Ganska tråkig kyss på ett sätt men med tusen fjärlilar i magen som resultat. Det pirrar i hela mig fortfarande när han lutar sig bort från mig och vi tittar in varandas ögon. Vi är ungefär 1 cm ifrån varandra och han har fortfarande sin hand vilande på min hals från kyssen som just ägde rum. Så sitter vi ett tag och allt bara känns så rätt och otroligt bra.

Jag reser mig upp och räcker ut handen till Felix som hjälp upp för honom.

"Ska vi börja gå hemmåt?" Frågar jag osäkert och tittar ner i marken för jag känner hur jag rodnar.

"Visst." Svarar han och tar min hand som hjälpen upp, men när han ändå kommit upp så släpper han inte. Vi börjar gå hemmåt hand i hand och båda vi kan inte sluta le av glädje och lycka.

När vi börjar närma oss huset så släpper vi varandra motvilligt, och sen går vi in i huset. Inne i huset så hälsar jag på Anna, Kjell och Omar som precis kommit för att äta lunch med Berta, Kristina och pappa Rullie och mig och Felix också. Just nu var det ju bara en massa kollektiv planering för allt. Jag avskydde sånt egentligen. 

Efter lunchen går vi alla ner till vattnet. Samma ställe som jag och Felix hade varit tidigare vid idag.

Jag, Felix och Omar börjar skoja och skvätta vatten på varandra. När vi är helt genomblöta så sätter vi oss bland de vuxna och är sociala med de.

När jag är ensam sen tänker jag igenom vad som har hänt under dagen och nu vet jag hur det verkligen känns när man är kär i någon. Tror jag...

---

Vad tycker ni?? Är inte Felix bara för gullig? Okej jag borde nog inte skaffa mig en favorit men han är gullig fast det är Andy också bara lite blygare.

Kommentera!! Blir så glad när ni gör det. :D

 

 

Efter jag har lagt på tänker jag att Örjans (Kristinas far) begravning måste vara snart. Det skulle betyda att vi skulle åka upp till Kalix. Vilket betydde att jag skulle få träffa Felix. Gud vad jag längtade efter honom! 

 

Det var i somras när jag, pappa och Kristina var i Kalix som Örjan dog. Vi hade varit hos Kristinas syster Annas familj på middag med Örjan och Berta, som är Örjans fru och mamma till Kristina. Jag hade varit med Felix större delen av kvällen och inte alls märkt att Örjan blivit sämre förrän det var dags för efterrätt. Örjan hade blivit så dålig att Kristina hade ringt ambulans. Han fick åka in och sova över där på sjukhuset. Örjan hade blivit bättre över natten men sen på morgonen orkade inte hans hjärta längre, då hade han bara lagt sig ner och somnat in i en oändlig sömn.  Ett minne jag helst vill glömma. Allt hade varit så bra den kvällen ända fram tills ambulansen kom. Morgonen därpå var bland dem värsta morgonarna jag har varit med om.

Så nu var det dags att åka till Kalix, skulle bara ta mig igenom skoldagen och sen har jag en dag ledigt och helgen framför mig.

Skoldagen tar sig framåt sakta och äntligen är skolan över. Nu väntar jag bara på att pappa Rullie och Kristina ska komma med bilen så vi kan åka upp till Kalix. Allt jag kan tänka på är att få träffa Felix igen. 
När de kommer så åker vi några timmar innan vi stannar för att äta middag och sen fortsätter vi. Till middag blev det pizza och det var gott, var ett tag sen jag åt det nu. Inget intresserar mig just nu egentligen. Middagen var en plåga för alla vi tre tänker på Örjan. 

När vi äntligen är framme så går jag ut ur bilen för att hälsa på Berta först och sen hjälper jag till att bära väskorna ur bilen in till Berta. Vi berättar för henne hur bilresan gick och så frågar vi hur det har gått för henne sen han dog. Man ser att det gör ont för henne att prata om honom, att det fortfarande är för tidigt för henne. Hon håller färgen bra för oss men man ser smärtan i ögonen tydligt. Kristina och pappa som aldrig bryr sig om att kolla på djupet ser bara den ytliga fasad hon visar upp. Vi går och lägger oss tidigt, ingen orkar vara uppe och fejka skratt och leenden.

Nu är det dags, idag är begravningen! Det är det första som går genom mitt huvud när jag vaknar upp på morgonen. Jag känner att jag behöver gå på toa, sakta reser jag mig upp och stirrar på klockan. Den är bara 8.00, vi skulle inte behöva gå upp förens om två timmar. Jag tassar bort till toan. Örjan hade varit så glad för att äntligen nån av oss hade vaknat för då fick han stiga upp. Det var vad Berta alltid sa åt honom varje gång vi var där. Jag går på toan och passar på att fixa mig lite, vill inte se för hemsk ut. Bertas syster kom igår kväll också och jag känner inte henne så väl så vill inte att hon ska få världens chock. Hon heter Angelica och är äldre än Berta. Dem har även en bror men han var utomlands så han kunde inte komma tyvärr. Antagligen ville han väl bara inte. 

När jag kommer ut från toan så håller Angelica och Berta på med fruskosten så jag hjälper till, och sen går jag och väcker pappa och Kristina.
"God morgon!" Säger jag högt när jag går in till rummet där pappa och Kristina sovit inatt. 

"God morgon." Svarar de trött och börjar resa på sig från sängen.

"Det är frukost." Säger jag och går ut i köket igen. Jag älskar när jag får väcka dem. Skadeglädje kallades det.

"Vi kommer." Säger de till svar. Jag ler nöjt.

Efter frukosten så gör vi oss fina och sen åker vi till kyrkan där begravningen ska äga rum.

När vi går från parkeringen så tar jag pappas och Kritinas hand i mina. Även om jag inte älskade dem som man borde göra med sin familj, betydde dem ändå något. Och en sån här dag borde jag visa det lilla jag brydde mig. 

Anna, Karl, Omar och Felix är redan där när vi kommer dit. Anna och Karl kramar om mig och frågar hur det är, jag svarar bara okej av ren vana fast hemskt ledset. Jag känner hur det nästan brister och hur uselt jag faktiskt känner mig. Jag samlar mig snabbt och frågar de hur det är för att vara artig fast jag redan vet det riktiga svaret. Ingen här känner sig glad, det är ju trots allt en begravning. Alla de här människorna har kommit hit för de älskade Örjan och för att sörja förlusten. Det säger sig självt.

Omar hälsar jag på och ger honom bara en kram, inga ord för jag vet hur det känns men sen kommer jag fram till Felix. Jag ser på honom hur ledsen han är, hur hårt han har tagit det här. Han och Örjan var riktigt nära varandra. Felix såg verkligen upp till honom, så klart att det gjorde ont att förlora honom. 

"Hur mår du?" Frågar jag milt ändå och tittar in i hans gröna ögon.

"Skit, för att vara ärlig." Svarar han och besvarar min blick. Han håller kvar den länge. Vi bara står där tills jag finner talförmågan igen.

"Förstår det." Säger jag och det börjar kännas obehagligt, vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ska göra. Jag vill krama om honom och trösta honom, men jag vet att det skulle bli misstänksamt. 

"Och du, hur mår du egentligen och säg inte okej." Säger han ömt.

"Det går inte förklara med ord." Säger jag och känner hur tårarna brinner i ögonen nu och bara väntar på att få rinna nerför mina kinder. 

"Det är okej." Säger han och jag känner hans trygga armar omsluta mig. Vem bryr sig om vad andra tycker. Det var här jag ville vara. I Felix famn. Trygg från omvärlden. 

"Jag vet." Säger jag svagt och låter tårarna rinna. Där står vi, han som håller om mig  medans jag gråter i hans omfamning och gråter tyst själv i mitt hår medans jag har mina armar runt honom också. Så står vi ända tills vi ska gå in i kyrkan för begravningscermonin. När vi går in i kyrkan så går Felix bakom mig och lägger en skyddande hand på min axel och sen sätter han sig bredvid mig. Någon gång under cermonin tar han min hand. I reflex drar jag undan den först men tar hans hand i min direkt igen. Just nu spelade det ingen roll vad folk skulle tro. Han var ledsen och jag behövde finnas där för honom.  
Jag gråter inte ordengtligt förrän vi ska gå fram till kistan och lämna en ros och säga vårt sista hejdå.

Efter begravningen åker vi till en lokal vid vattnet för att äta lunch med allihopa som kände Örjan. När vi ätit lunch så ser jag att Olivia har ringt så jag ringer upp henne.

"Hej Rosie, hur var begravningen?" Säger hon direkt när jag har kommit fram.

"Hej, den var fin. Är så glad att jag inte hade smink" Säger jag skämtsamt för lätta upp stämningen. 

"Vad bra, jag förstår det" Säger hon och skrattar lite åt vad jag sa.

"Så vad har du gjort?" Frågar jag medans jag letar lite efter Felix med blicken men hittar honom inte.

"Inte så mycket, skola och internet och sims. Det gamla vanliga du vet." Svarar hon mig.

"Aha okej, jag har åkt bil och så begravningen. Just nu så är det lunch med alla från begravningen och sen middag med stora släkten." Säger jag ganska neutralt.

"Okej men ja vi ses snart." Säger hon lite osäkert och stressat. 

"Ja det gör vi." Svarar jag varmt och fattar vinken så jag lägger på sen.

Eftersom jag inte hittade Felix tidgare så gick jag till bryggan medan jag prata med Olivia. Så nu bara njuter jag av utsikten och brisen som får mitt hår att blåsa bakåt. Det är underbart här. 
"Hej, vem var det du prata med?" Säger Felix nyfiket och ställer sig bredvid mig.
"Hej, det var min bästis. Hon är som en syster för mig." Svarar jag och ler glatt.

"Aha okej, hur är det?" Säger han och flyttar sig närmare mig, så nu står vi så att hela hans sida kan jag känna längs min ena sida. Åter igen kan jag känna mitt hjärta slå i 180, men denna gång kan jag förklara varför. Jag var ju kär i Andy. Nej jag mena Felix. Jag är kär i Felix. 
"Oroa dig inte för mig, jag älskar komma hit bara för att tänka." Säger jag varmt och ler mot honom.

"Jag gillar också och komma hit för att tänka." Säger han och ler tillbaka. Efter en stunds tystnad så tittar jag på honom och han möter min blick och sedan lutar han sig fram och kysser mig. Hela jag blir glad och det pirrar i magen av glädje och värme. 

"Ska vi gå tillbaka?" Säger jag lite andfått när vi äntligen lyckas sluta kyssas.

"Visst, vi ska snart hem till mig tror jag. Flera som åkt redan." Svarar han och ler lyckligt.

"Aa, kom så går vi då." Säger jag och börjar gå, och mycket riktigt ska vi till Felix hus visar det sig.

När alla är på väg dit så drar jag med Felix bakom hörnet av huset och snor en eller två kyssar innan vi går till bilarna för att åka dit. Det bara känns så rätt med honom, allt bara känns så rätt. Det är lika enkelt som att andas förutom detaljen om att han är Kristinas systers son. Praktiskt taget släkt. 

Vad tycker ni, nu är Felix med i bilden igen?? Hoppas ni gillar delen. Kommentera!! Jag behöver er kritik så jag vet vad jag ska förbättra.

När jag är hemma fixar jag filmen som jag lovat, och packar upp min skolväska. Medans jag håller på och fixar ringer Louise. Jag undrar vad hon vill? Snabbt fiskar jag upp mobilen från sängen där den låg tidgare.

"Hej det är Rosie." Svarar jag bara för att.

"Hej det är Louise." Säger hon bara för retas med mig. Det var nästan vårt lilla internskämt. Sa jag så där, var hon tvungen att svara mig likadant tillbaka och tvärtom. 

"När kommer du?" Säger jag. Louise ska komma hem till mig och sen ska vi gå till Andy. Yttligare en sak jag egentligen inte ville men gick med på för slippa tjafs mellan mig och henne. 

"Jag vill inte se filmen idag, så imorgon eller nåt kan vi göra nåt då?" Säger hon lite ledset. Jag blir lite förvånad men samtidigt väldigt glad. 

"Jaha, ja visst eller så kan vi ses efter att jag och Andy har sett filmen och så sover du över." Säger jag lika förvånad som jag känner mig. Samtidigt så försöker jag hålla min glädje i schack för att inte såra Louise av det. 

"Ja så kan vi göra, ses sen då!" Säger hon glatt.

"Okej ses sen då." Säger jag och börjar gå hemifrån på en gång då.

När jag kommer till Andy så går vi till Wilmas matcenter för att köpa godis och dricka till filmen. Vi går en stund i tystnad. Jag vill inte råka säga något dumt och sabba stunden. På ett sätt njuter jag ändå av tystnaden. Den är inte obekväm som det ibland kan bli med andra. 

"Så vart gjorde du av Louise?" Frågar Andy och avbryter mig i mina egna tankar. Han ser på mig med någon slags ömhet och lust, men inte kunde det vara nåt sånt. 

"Hon ville inte se filmen, eller nåt." Svarar jag och bryter ögonkontakten. Mina kinder hettar till. Jag kan inte hejda mig från att rodna av blicken jag fick av honom. 

"Aha okej." Säger han lite frånvarande men samtidigt glatt. Jag ler lite åt han låter så glad över det. Precis som att jag hade blivit glad när Louise sa att hon inte ville hänga med.

"Varför undrar du?" Frågar jag retsamt. Bara för vara lite jobbig. Ibland var jag bara på det humöret. Olivia brukade avsky när jag var på det här humöret, och speciellt om hon var lättirriterad just då också.

"Undrade bara. Vad har du gjort i idag då?" Säger han och ler mot mig. Jag kan höra att det var något mera och att han bara ville byta samtalsämne så fort som möjligt. Men jag borde låta det gå. Åtminstone för den här gången. 

"Okej. Jag har varit i skolan idag, vilket påminner mig om det du sa tidigare om spanskan!" Säger jag lite retsamt men tittar på honom allvarligt.

"Aa..." Säger han oskyldigt och försöker låtsas som om han inte vet vad jag pratar om.

"Varför fråga mig en sådan fråga? Mitt svar kommer alltid vara nej till att skolka. Fast det bestämmer du själv om du vill missa en massa och få dåligt betyg." Svarar jag Andy.

"Inte vet jag, men vad vill du ha för dricka?" Säger han till mig när vi kommer fram till hyllorna med drickorna. Åter igen för att byta samtalsämne så fort som möjligt. Vad är det med människan? 

"Vet inte, bestäm du." Säger jag och ler mot honom. Jag kankse inte borde slänga pikar redan mot honom. Vi har ändå bara varit vänner i några veckor. 

"Okej då blir det cola. Något annat?" Säger han och ler tillbaka. Jag skakar lätt på huvudet för besvara det. 

"Du pratade om godis, så det antar jag" Säger jag efter en liten stund när jag kommer ihåg det.

"Ja just det ja, vad vill du ha?" Frågar han mig och går mot lösviktsgodiset. Han ställer sig framför de och står fundersamt där ett tag. Antagligen väntar han på mitt svar.

"Vet inte, gillar allt utom lakrits." Svarar jag till slut.

"Jag gillar inte heller lakrits så jag tar lite av varje" Säger Andy och börjar plocka bara. 

"Okej." Svarar jag och flinar lite. Han tar typ allt jag gillar bland lösgodis. Otroligt, ingen bruka gilla det jag gillar när det kommer till lösviktsgodis. Jag ville alltid ha chokladen, allt som hade choklad och sen lite annat. Det var ju då man åt sånt godis man inte skulle ha choklad brukade Olivia säga. 

"Vad?" Säger han nyfiket när han ser mig flina åt honom. 

"Nä det var bara det att du har exakt samma smak som mig i lösgodis." Säger jag och skrattar lite åt det. 

"Det var väl tur då." Säger han och finar han med nu. 

Sen går vi till kassan för att betala och sen hem till honom. Under vägen hem till honom tänker jag att vi kommer inte hinna se klart filmen innan jag måste hem och äta.

När vi kommer hem till Andy så sätter vi igång filmn nästan på en gång. Den är lite läskig i början och ärligt blir den bara läskigare och läskigare ju längre in filmen man kommer. Vi sitter i hans säng och ser på tv:n som han har kopplat upp datorn till. Hans säng är inte speciellt stor vilket resulterar i att vi sitter otroligt nära varandra. Hur fånigt det än är så är min puls uppe i 180 bara för att han är så nära mig. Jag önskar han kunde va min. Hade vi varit tillsammans nu så kunde han ha hållt om mig när jag tyckte det var läskigt. Nej, sluta tänk så Rosie! Vad var det med mig egentligen? Jag kunde väl ärligt talat inte va kär i honom eller något sådant. Vi har kommit halv vägs i filmen när pappa ringer och säger att jag måste hem för att äta. Jag hoppade verkligen till när min mobil ringde. Jag var så uppe i mina egna tankar. Andy ser på mig frågandes.

"Måste hem och äta, men kommer kanske sen så vi kan se klart." Säger jag som svar på hans oställda fråga och tittar in i Andys blå ögon. Det är tur att jag fortfarande sitter för jag blir helt knäsvag av att se in i hans blåa ögon. Jag skulle kunna drunkna i dem. 

"Aha okej, ses sen då kanske." Säger han och håller kvar ögonkontakten. Jag försöker hitta tillbaka till min talförmåga, och rörelseförmåga för den delen också.

"Aa, ses" Säger jag och drar efter andan. Sen reser jag på mig och går ut i hallen. Jag tar på mig skorna och jackan och går.

När jag är på väg hem ringer jag Louise som jag har lovat. Allt jag ville var att gå tillbaka till Andy, va med honom hela kvällen och sitta så där nära som vi satt. Känna hans arm mot min och se in i varandras ögon då och då, när vi kände för det. 

"Hej, jag är på väg hem nu." Säger jag när Louise svarat.

"Härligt kan jag komma nu då?" Frågar Louise glatt.

"Jag antar det, men jag måste äta middag först men du kan nog göra oss sällskap" Svarar jag henne. 

"Visst, ses snart då." Säger hon fortfarande väldigt glad. Jag suckar tyst så att hon inte ska höra.

"Aa, ses" Svarar jag trött och lägger på.

Efter jag har lagt på tänker jag att Örjans (Kristinas far) begravning måste vara snart. Det skulle betyda att vi skulle åka upp till Kalix. Vilket betydde att jag skulle få träffa Felix. Gud vad jag längtade efter honom! 

---

Då var femte delen uppe vad tycker i hittils?? Om ni har några funderingar och frågor, ställ de jag svarar. Det är bara att kommentera!!

 

//Love Lollo