När jag kommit hem sen på kvällen så tänker jag på vilken underbar dag jag har haft. Jag som var så nervös igår kväll egentligen. Jag hade inget att oroa mig för. Vi passade jättebra som vänner, bara vi två. Kanske till och med någon gång i framtiden skulle vi passa bra som ett par också. Han var ju väldigt söt.

"Hej Rosie, varför så glad? Låt mig gissa; igår. Hur var det?" Frågar Olivia retsamt och flinar lite åt mig. Jag visste att hon skulle fråga ut mig så fort vi sågs. Fast jag hade hoppats på att kunna undvika det nån timme åtminstone innan förhöringen skulle börja.

"Hej på dig! Det var kul igår." Svarar jag med ett leende. Jag vill helst inte säga mer för jag skulle bara säga något fånigt. Fast kände jag Olivia rätt så skulle hon verkligen inte låta mig komma undan med så lite info från igår som jag gav henne precis.

"Okej, vad bra då. Så vad hände?" Säger Olivia nyfiket. Vad var det jag sa! Jag har alltid rätt. Jag kan inte låta bli att le åt mina egna tankar.

"Vi köpte biljetterna, sen tog vi en promenad innan bion och råkade komma lite sent tillbaka. Du skulle sett han som släppte in oss. Skitsur. Efter bion så tog vi en burgare vid plattan, och sen gick vi runt i stan och snackade om allt möjligt. Det var hur skönt som helst. Han förstod mig verkligen. Vi kunde prata på om något helt oviktigt men vi hade hur kul som helst ändå. Vid 17.00 sen var Andy tvungen att åka hem så vi tog sällskap till pendeln. Det var jättesynd. Jag önskar vi kunde ha setts längre." Svarar jag och suckar drömande. Jag borde nöjt mig vid att det var kul. 

"Låter...bra, kul?" Säger Olivia uttråkat. Jag tror hon ångrar sig att hon frågade.

"Aa det var kul som jag sa." Svarar jag och ler varmt mot Olivia. Vi har varit vänner ett tag och hon känner mig bättre än nån annan. Jag vet att mitt prat om killar kunde verkligen tråka ut henne, men jag visste att om det var viktigt var hon där för mig till 100%.

När jag kommer hem kommer Louise över, hon bor i huset tvärs över från mig. Ibland önskar jag att jag hade en hemlig väg hem. För varenda dag nästan när jag kommer hem så kommer Louise över och tigger efter min uppmärksamhet. Värsta var att jag inte kunde säga nej till henne heller. För då skulle pappa eller Kristina gnälla om det.

"Hej Louise, hur har du haft det idag då?" Säger jag så glatt jag kan. Mitt humör var ändå på topp idag, och Louise var egentligen en väldigt bra kompis. Det var bara det att när man blir påtvingad någon tycker man det inte är kul längre.

"Hej Rosie, bara bra antar jag. Själv då?" Säger Louise överaskad över min glädje.

"Okej, som vanligt. Vad vill du göra?" Frågar jag och försöker lugna ner mig och bete mig normalt. Louise skrattar lite åt mig och skakar på huvudet.

"Kan inte vi gå över till Andy?" Säger Louise. Yes! Där hade jag tur.Jag behövde inte ens säga det själv. Hon la orden i munen på mig. Jag ville ju träffa honom men visste inte vad Louise skulle tro eller tycka. 

"Visst, det kan vi göra. Jag ska bara lämna mina saker på mitt rum och packa upp." Säger jag och ler stort och nöjt åt att jag inte ens behövde föreslå det.

Vi går från hallen in till mitt rum, jag packar upp det snabbt och sen går vi till köket för att ta nåt att äta. När vi har ätit upp går vi över till Andy. Vi knackar typ 2 gånger innan Andy öppnar.

"Vill du göra nåt ute?" Frågar Louise. Det var hon som fann sig först, jag vet inte vad som hände med mig. Jag fick en anorlunda känsla i magen som jag aldrig haft förrut, men det var inget dåligt med den känslan snarare tvärtom. Fick bara den känslan så fort han öppnat dörren och jag såg honom. Jag tror det kallas för fjärliar i magen och tunghäfta, men det kunde det väl ändå inte va?

"Visst!" Svarar Andy och letar efter min blick känner jag, men jag klarar inte av att möta den just nu.

"Okej." Säger jag till slut och möter hans blick, och känner hur mina kinder blir alldeles varma och antagligen alldeles röda. Det här är löjligt Rosie, vi är bara kompisar. Skärp dig nu! Ta dig samman Rosie.  

Jag känner hur både Andy och Louise iaktar mig och väntar på nåt men jag vet inte vad. Säkert att jag ska säga något men jag kan inte hitta min talförmåga än.

"Så vad har ni gjort idag då?" Säger jag bara för att bryta tystnaden till slut.

"Ja idag så kastade Ola sudd på mig och det var väldigt störande." Svarar Louise lite upprört. Jag bara flinar för jag vet att Louise gillar Ola, och antagligen bara tyckte det var roligt att han hade uppmärksammat henne.

Sen tittar jag på Andy med menande blick. Han kliar sig lite i bakhuvudet.

"Inget speciellt" Säger han och håller kvar min blick, jag undrar varför. Det var något anorlunda.

"Kan jag ta ett äpple?" Bryter Louise min och Andys ögonkontakt med. Ibland har hon världens sämsta timeing.

"Nej!" Ropar både jag och Andy samtidigt. Vi försöker hindra Louise från att ta ett äpple. Båda vi vet att Louise blir alldeles flummig av de där. Fast vi ger vi upp ganska fort och Louise får sitt äpple. 

Det är härligt ute, solen värmer på och det är lite molnigt. När vi går runt på baksidan känner jag en skön bris blåsa förbi mig och som tar undan mitt hår som jag tryggt gömmer mig bakom. Jag är uppe i mina egna tankar när jag plötsligt hör Louise ropa något.

"Rosie, Rosie! Hjälp mig!" Ropar hon skrattandes medans hon försöker undvika Andy som försöker ta tillbaka något. Jag tror det är hans mobil som Louise har tagit, och nu vill ha hjälp av mig för att behålla den.

"Ja! Jag kommer." Ropar jag tillbaka, och går sen dit för att hjälpa henne.

När jag har fått mobilen så går jag lugnt baklänges för jag orkar inte springa precis som Andy, det vet jag. Vi tre går ner i skogen som är precis utanför våra hus bara för att vi får lust att göra det. Eller snarare för jag får lust för det, eftersom jag har Andys mobil följer dem efter mig.

Louise stannar upp, sen ser jag vart vi är. Vi är där jag och Louise byggde en koja förut. Jag tänker på allt jobb vi la ner och hur kul vi hade, när jag plötsligt känner en hand vid min. 

Det är Andys som står brevid mig och försöker ta tillbaka sin mobil, men jag har mobilen i andra handen. Ändå drar han inte undan den när han insett att jag inte har den där. Han låter sin hand vidröra min alldeles förlänge för att det bara ska vara av misstag. Vad håller han på med? 

"Tyvärr." Säger jag och flinar lite åt honom.

"Jaja" Säger han och räcker sig efter min andra hand men jag hinner byta. Jag ler mot honom och han ler tillbaka och skakar på huvudet lugnt. Jag visste att han var van med detta och ärligt gillade jag ha hans mobil hos mig för det betydde att han skulle vara nära mig.  

"Ska vi gå upp igen?" Frågar jag glatt.

"Visst." Säger Andy och Louise.

När vi kommer upp igen ger jag Andys mobil till Louise. Louise som ser att Andy har tuggumi säger; att om hon får så får han tillbaka sin mobil. Jag bara fattar inte hur lätt det kan va för Louise att ändra sig så snabbt om saker och ting. Tänk om man var så.

"Jag har inget." Säger han oskyldigt och tittar från Louise till mig.

"Vad var det du tog upp då?" Säger Louise envist.

"Jag har inte mer, tror jag." Svarar han.

"Då får du inte tillbaka din mobil då." Säger Louise och fnyser till lite för att hon inte fick som hon ville.

"Ojdå, jag hade visst ett till." Säger han medans han tittar på mig hela tiden. Han ser på mig som om det vore något speciellt med mig. Nästan som om han försökte lista ut alla mina hemligheter jag gömde från omvärlden. Inte för att jag hade många sådana.

Under hela konversationen har Andy inte släppt min blick en enda gång. Vad var grejen med det? Kunde det finnas en chans att han var intresserad av mig? Nä det kunde det inte. Jag måste ha något lustigt i ansiktet bara helt enkelt. 

"Tack" Säger hon nöjt och ger Andy mobilen.

Under hela den konversationen tittade han på mig jämnt. Varför gjorde han det? Varför tittade han inte på Louise som han pratade med, för det var inte med mig han snackade med? Tusen sånna tankar går igenom mitt huvud på kvällen när jag ska sova. Varför bryr jag mig ens? Det är den sista tanken som flyger genom mitt huvud innan jag släcker lampan och somnar.

---

Vad tycker ni, jag gillar den här delen?? Jag gillar hur jag lyckats med det där med blickarna och att man kan ana att det är något mellan Rosie och Andy. 

 

//Love Lollo

 

Jag har kollat in den här awesome bloggen om Miley Cyrus nu och den är verkligen värd att gå in och titta på. Hon som bloggar här heter Tilda förresten. :)

Länk nedan:

När jag kommer hem den dan så kan jag inte tänka på annat än Andy och att vi faktiskt ska ses på söndag. Jag förstår inte hur han kan ha en stor påverkan på mig. Alla tankar och tid han tar upp hos mig förstår jag inte. Han är ju bara en vän för mig...eller?

"Inget speciellt" Säger jag oskyldigt.

"Verkligen? Är inte det idag du ska träffa Andy?" Frågar mamma retsamt.

"Jo, kan du låna mig lite pengar till bion? Snälla!" Svarar jag bedjandes och putar med läpparna.

"Jag har tyvärr inte så mycket gumman, men räcker en 50-lapp?" Säger mamma bekymmrat. 

"Tack!" Säger jag, men i mitt huvud låter det annorlunda. Visst, jag får nog lämna tillbaks den där tunikan jag köpte i fredags, då räcker nog pengarna.

Efter frukosten med mamma så gör jag mig iordning. Jag valde mina ljusblå jeans som sitter bra på mig och en vit enkel blus till. Jag ville inte vara för uppklädd men jag ville få lite uppmärksamhet. När jag är klar sticker jag till t -centralen för att möta Andy där.

Vi möts vid en burger king, han är redan där när jag kommer. Jag hälsar på honom glatt och säger att jag måste lämna tillbaks ett plagg innan vi kan gå på bion. Vi går dit och jag fixar det jag ska snabbt. Sen drar vi oss bort mot bion för att köpa biljetterna. Så fort vi köpt dem tar vi en liten promenad för att fördröja tiden.

"Så vad har du gjort idag då?" Frågar jag bara för att ha något att säga.

"Inget speciellt, men imorse så väckte pappa mig klockan 8. Du då?" Svarar Andy lite besvärat.

"Ja, jag märkte det. Du messade mig ju då, men som tur var så vaknade jag inte av det. Så jag sov till 10 typ. Annars inget speciellt" Säger jag glatt och flinar lite.

"Haha, okej. Synd att jag inte väckte dig då. Det var ju det jag försökte vett du." Säger Andy retsamt och flinar.

"Haha, såklart det va. Ska komma ihåg det till nästa gång jag vaknar tidigt." Säger jag och flinar tillbaks.

"Ha ha vad kul du är då." Svarar Andy sarkastiskt. 

"Visst är jag? Jag är hilarious. Visste inte du det?" Skojar jag med honom.

"Mm vi säger så." Skrattar han. Jag kan inte låta bli att skratta med honom. Han har verkligen ett sådant där skratta som smittar av sig.

"Jodå, det är så. Jag lovar!" Säger jag och försöker vara allvarlig men det går inte så bra. 

"Förväntar du dig att jag ska tro på vad du säger när du inte ens själv kan hålla dig allvarlig när du säger det?" Skrattar han lite lätt åt mig. 

"Ja, vad annars liksom." Svarar jag och skrattar ännu mer. Han bara skakar på huvudet åt mig.

"Vi borde nog börja röra oss tillbaka till bion." Säger han när han kollat tiden.

"Självklart. Kommer vi bli sena?" Säger jag och följer efter honom.

"Nä, vi klarar oss nog precis. Tror jag åtminstone." Svarar han och rycker på axlarna lättsamt. Jag bara nickar och ler. 

Medans vi går och pratar på väg till bion så vet jag att vi kan ha kul utan andra. Vi kommer lite sent men det gör inget. Efter bion så ska vi äta, vi hittar en snabbmatsresturang och äter där. Sen efter middan så går vi bara runt i stan i timmar och snackar om allt möjligt. Han förstår mig verkligen och jag förstår honom verkligen också. 

 

När jag kommit hem sen på kvällen så tänker jag på vilken underbar dag jag har haft. Jag som var så nervös igår kväll egentligen. Jag hade inget att oroa mig för. Vi passade jättebra som vänner, bara vi två. Kanske till ochh med någon gång i framtiden skulle vi passa bra som ett par också.Han var ju väldigt söt.

---

"Vem är det du har smsat med hela dagen?" Frågar Olivia irreterat när vi är på väg till matsalen för ta lunch.

"Ingen, min granne." Svarar jag nervöst.

Jag hade börjat messa med Andy igår, vi hade setts mycket i augusti på sommarlovet men då var alltid Louise med så jag vet inte hur bra kompisar vi är egentligen. 

"Jaha, vad messar ni om då?" Frågar Olivia fortfarande irreterad. Jag förstår att jag är lite osocial men hon behöver väl inte bli sur över det.

"Vi pratar om att skolan är tråkig och att vi ska ses i helgen; och gå på bio" Svarar jag glatt och försöker ignorera faktumet att Olivia är irriterad på mig och över att jag messar med någon.

"Okej, vilken film? Men skulle inte vi ses i helgen?" Undrar Olivia nu lite orolig över att jag har glömt.

"Harry Potter sista filmen del 2. Jo klart att vi ska ses, men vi ska ses på fredag till lördag. Andy och jag ska jag träffas på söndag om han kan." Säger jag till svar utan att märka det oroande tonen från Olivias fråga.

"Så han heter Andy, jaså minnsann." Säger Olivia nu väldigt intresserat och lite lurigt. Jag himlar med ögonen. Samtidigt som jag ger mig själv en facepalm för vara så slarvig.

"Ja det gör han och du har träffat honom i somras. Minns du inte?" Svarar jag nervöst men försöker låta lättsam på rösten.

"Var det han den där statyn som smsar hela tiden?" Frågar Olivia ironiskt.

"Japp, det är han det men han är ingen staty." Svarar jag lite argt men kan inte hålla mig för skratt.

"Åh! så du giiillar honom!" Retas Olivia såklart nu när jag försvara honom.

"Nej! Jo som kompis gillar jag honom. Vi är bara kompisar inget mer" Svarar jag lite besvärat.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur jag känner för Andy, men det tänker inte jag säga till Olivia nu. Kanske om nån vecka eller månader eller dar men inte nu!

"Nej då! Du bara försvarar honom, han betyder inget för dig!" Säger Olivia och plutar med läpparna retfullt.

"Asså! Vi är knappt vänner. Vi sågs i augusti men då var Louise jämt med och därför så ska vi ses på söndag för att se hur det är mellan oss och för han inte hade sett den sista filmen del 2 av Harry Potter" Svarar jag irreterat.

"Oh! Och vad kommer hända inne i biosalongen, mörker då?" Fortsätter Olivia och plutar ännu mer.

"Inget! Vi kommer titta på filmen och kanske skratta där det är roligt och då och då slänga in en komentar om det." Säger jag fortfarande irriterat.

"Ha så roligt då." säger Olivia och skrattar.

"Mm jättekul!" Säger jag och känner luften gå ur mig. Jag orkar inte diskutera mer om saken. Vad jag dock inte fattar är varför jag tog åt mig så mycket av det. Plus att mina kinder hettar till av rodnaden som uppstod nyss.

"Men varför smsar du alltid med Andy? När du är i skolan, när du är med mig! Varför smsar du aldrig med mig när du har tråkigt?" Frågar Olivia lite ledset.

"Det är inte alltid och vi har inte så roliga sms - konversationer" Svarar jag försiktigt.

"Så nu är jag tråkig också!" Klagar Olivia skämtsamt.

"Nej det är du inte" Säger jag förtvivlat.

"Verkligen? Varför säger du det då?" Fortsätter Olivia skämtsamt.

"Om jag sa så betyder det att jag har kallat mig själv tråkig" Svarar jag kort.

"Jaja, men vi har lektion nu. Lägg undan mobilen, hämta dina saker och kom." Säger Olivia uttråkat.

"Jag ska, sådär nu har jag det jag behöver." Säger jag glatt och följer med henne in i klassrummet..

När jag kommer hem den dan så kan jag inte tänka på annat än Andy, och att vi faktiskt ska ses på söndag. Jag förstår inte hur han kan ha en så stor påverkan på mig. Alla tankar och tid han tar upp hos mig förstår jag inte. Han är ju bara en vän för mig...eller?

---

Komentera och berätta vad ni tycker. Nästa del kommer senare men efter det beror det på hur mycket ni komenterat.

 

//Love Lollo

"Vem är det här?" Frågar Olivia när hon ser en bild som hon rotat fram längst ner i skrivbordslådan.

"Det är inget." Säger jag och försöker grabba tag i fotot men lyckas inte. 

"Rosie jag är din bästa vän! Du kan inte hålla hemligheter ifrån mig!" Säger Olivia med en menande blick.

Jag tittar osäkert tillbaka. Det är ju sant det hon säger. Man kan inte hålla hemligheter ifrån Olivia, iallafall inte jag. Hon var alltid så envis när det kom till sådant. Ville hon veta så gav hon sig inte förens hon fått sitt svar på det. Så antagligen var det lika bra att berätta bara.

Hon sätter sig ner på min säng och väntar på att jag ska börja berätta. Jag suckar och sätter mig ner bredvid henne innan jag börjar.

"Okej, det var i sommras. Jag, min pappa Rullie, hans fru Kristina och min kusin Hanna skulle hälsa på Kristinas familj i Kalix. Kristinas syster bor där och han på bilden är hennes son Felix." Börjar jag berätta.

"Åkte Hanna ensam?" Frågar Olivia.

"Nej hennes familj följde också med, fler frågor?" Svarar jag ironiskt och suckar åt att blivit avbruten.

"Nej, det var den enda, just nu." Säger Olivia och flinar lite.

"Hur som helst; när vi var där spenderade jag och Hanna mycket tid med Felix och hans äldre bror Omar. En dag skulle vi alla fyra äta lunch på McDonalds. Eftersom jag tog så lång tid på mig i badrummet gick Hanna och Omar i förväg, men Felix väntade på mig eftersom jag inte hittade i området. När jag blev klar gick vi till en annan restaurang eftersom vi var så sena. Omar och Hanna hade redan hunnit äta och stuckit därifrån. De åkte in till stan sen för träffa några av Omars kompisar. Men tillbaka till mig och Felix; på vägen så småretades jag och Felix med varandra och vi passerade en brygga vid en liten skogssjö. Det var väldigt vackert så vi stannade och gick ut på bryggan. Du skulle sett utsikten där. Den var verkligen breathtaking. Sen från ingenstans så kastade han ner mig i vattnet. Jag vart verkligen förvånad. Det var rätt kallt i vatnnet också. Han sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp men istället drog jag ner honom i vattnet. Inte tänkte jag låta honom komma undan med en sådan grej. Det borde du veta. Jag tittade in i hans glittrande gröna ögon och jag insåg där att det var något speciellt med honom som fick det att kittla i magen. Sen lutade han sig framåt och våra läppar möttes. Jag hade aldrig kysst någon förut. Det där var första gången. Tänk att det skulle bli min pappas frus systerson Felix som blev min första kyss. Men det var den mest fantastiska upplevelse jag någonsin varit med om. Sen så släppte han taget och hoppade upp på bryggan. Jag hoppade också upp och vi gick dyngsura bort till resturangen. Helt otroligt, och otroligt filmaktig första kyss men jag ångrar inget." Suckar jag drömande.

"Wow! Varför har du aldrig berättat det här?" Frågar Olivia och ser på mig förvånat och häpnadsväckande.

"När var din första kyss?" Frågar jag retligt.

"Eh,asså,liksom..." Stammar Olivia.

"Du har inte haft någon!" Säger jag konstaterande.

"Lova att inte berätta för någon" Ber Olivia och ser på mig allvarligt.

"Nej då! Bara du håller tyst om min" Säger jag och ler.

På kvällen när jag ska gå och lägga mig tar jag fram bilden på Felix och känner hur jag sprids av glädje i hela kroppen när jag ser honom. En massa minnen från den sommaren med honom kommer bubblandes upp till ytan, och jag somnar med ett leende på läpparna. 

Komentera gärna och säg vad ni tycker!!! Det betyder mycket om ni gör det.

//Love Lollo <3

Nu har ni fått veta lite mer om novellen och redan imorgon kommer första kapitlet upp på morgonen, andra mitt på dagen och tredje på eftermiddagen och kanske det fjärde på kvällen. Sen beror det på er andra om jag kommer fortsätta skriva novellen, ni måste berätta vad ni tycker om den. 

Namn: Ingen pojkvän, inga problem.

Huvudperson: Rosie

Familj: Rullie & Kristina, Kristina & Jorge

Bästa vännen: Olivia

Kusin: Hanna

Rosies granne: Louise

Killarna: Andy och Felix

Lite kort om novellen: Det finns två killar i Rosies liv. En som typ avgudar henne och en som typ jämnt sårar henne, men det är nåt speciellt med den killen. Hon gillar båda otroligt mycket, men relationerna till de här två är väldigt olika. 

Den till Felix är ganska ömsesidig med känslor, det är till och med så att Felix är mer säker på sina känslor än Rosie. De kysser varandra och pratar nästan som ett par, det skulle vara mycket som Rosie skulle behöva göra dumt för att förlora Felix

Den relation hon har till Andy är anorlunda för de har bara vart kompisar sen de lärt kanna varandra, vilket är väldigt nyligen. Hon känner att hon börjar hitta sig själv samtidigt som hon blir totalt förvirrad i sitt liv genom honom. Hon vill vara mer än vänner men i början vet hon inte om det.

Sen har vi Rosies pappa som inte har en aning om vad som pågår i hans dotter liv, bara det han får höra från henne vilket inte är mycket. Hennes mamma försöker råda henne genom det med killar men de är inte lika nära som de var förr för mamman har övergett Rosie nästan.

Nu har jag startat en novellblogg. Tidigare så skrev jag en novell som heter "Ingen pojkvän, inga problem" på min vanliga men var alldeles för dålig med uppdateringen så nu ska jag skriva den här, där det blir bara novellen och små inlägg om novellen. Hoppas ni kommer gilla den. 

Mer info om novellen och ny design kommer snart.