Vi bryter lös för att hämta andan, våra blickar möts igen. Jag väntar på att Felix ska säga något men han förblir tyst. Han försvinner lika fort som han kommit tidigare och i den svala nattluften kan jag bara höra vattnet och vinden.

Det är en pinsam tystnad under frukosten. Jag och Felix undviker varandras blickar och Rosie och Vendela gör detsamma. Till råga på allt så är det inte heller bästa kemin mellan Andy och Felix, men jag antar att jag förstår varför.

Efter frukosten hittar Felix en chans att dra med mig någonstans vi kan prata själva. Det är en outhärdligt lång tystnad innan någon av oss säger någonting. Det värsta är hur jag inte kan sluta tänka på hans läppar, hur de känns, hur de smakar.

"Jag var jävligt kåt igår." Börjar Felix. Jag fortsätter att undvika hans blick, men jag känner hur den bränner på mig.

"Gå och kyss din flickvän då." Slänger jag ur mig. Det var inte meningen att jag skulle snäsa åt honom, vi skulle komma överens om att det var ett misstag. Precis som han hade börjat med. Nu har jag förstört allt.

"Hon är inte..." Säger han men tystnar. Våra blickar hakas fast i varandra. Vad som händer sedan går så snabbt, hans armar är runt mig, hans läppar är överallt och mitt hjärta slår i hundraåttio.

"Jag är visst jävligt kåt på dig." Ursäktar han sig. Jag kan inte låta bli att le lite.

"Du är så dålig på att flirta." Säger jag och går iväg. När jag lagt några meter mellan oss börjar jag att inse vad som precis har hänt, och det finns bara en sak jag kan göra; jag måste berätta för Rosie. Hon måste få veta, och hon måste få veta det från mig.

 

"Rosie, det är något viktigt jag har att berätta!" Utbrister jag så fort jag hittat henne. Hon rynkar på ögonbrynen i förvåning och inväntar en fortsättning.

"Hej Rosie!" Säger Andy som ansluter sig till oss. Toppen! Det sista jag behöver är att han skulle få veta också. Sättet Andy tittar på Rosie, han gillar henne helt klart. Tänk om dem skulle bli ihop om hon skulle göra slut med Felix, för det skulle hon helt klart göra om hon visste. Inte för att dem är ihop, men om han skulle vara ute ur bilden ger det Rosie och Andy utrymme att utveckla något, jag tror knappast att han bryr sig om den där slampan Vendela.

"Vad ville du berätta?" Rosie höjer ögonbrynen en aning i väntan på mitt svar. Miljontals tankar snurrar i mitt huvud, jag vet inte vad jag ska säga.

"Det är... en tjejgrej. Vi kan väl ta det senare?" Säger jag nervöst och suckar. Vad ska jag göra nu?

 

Alla beter sig så underligt idag. Vid frukosten var det knäpptyst. Felix och Andy stirra bara kallt på varandra. Olivia var ovanligt tyst mot mig, och Vendela ja hon var väl den enda normalt uppförande här. 

Sen hade Olivia och Felix försvunnit spårlöst. Inte så långt efter det så kom Olivia till mig i panik och var tvungen att berätta nåt för mig tydligen. Fast hon blev avbruten av Andy som också tydligen ville prata med mig. Så nu går jag bredvid Andy och är så förvirrad. Allt har varit så skumt hela den här dagen! 

"Så hur går det med Felix då?" Frågar Andu efter en lång stunds promenad under tystnad. Jag blir lite överlumpad av frågan så jag vet inte vad jag ska svara.

"Det går väl bra." Svarar jag kort. Han kollar bort som om han skämdes över ens frågat.

"Vad bra...antar jag." Säger han och tystnar vid slutet. Det är knappt att jag hör honom säga det sista men jag hörde det och jag är säker.

"Vad menar du med antar jag?" Säger jag lite irriterat. Jag ser på honom och undrar vad han funderar på när han kollar över allt utom på mig.

"Inget eller Felix är nog bara inte så bra som du tror." Säger han och ser på mig äntligen. Jag blir nästan arg. Han har mage att neka mig och sen börja klaga på Felix som faktiskt älskar mig på riktigt. Jag vet tillräckligt om Felix för att veta att han är den jag vill vara med och bör vara med. Inte Andy även om jag nog älskar honom mera, men han kommer aldrig kunna älska mig på samma sätt som jag gör med honom. Andy har inte rätt att komma nu och börja separera mig från Felix för vad det än är för anledning han har. Den anledning är bara ändå självisk.

"Vad är ditt problem?" Säger jag surt och kollar kallt på honom. Han ser på mig förvånat.

"Vadå mitt problem?" Säger han lika förvånat som han kollar på mig.

"Ja ditt problem. Du säger att du bara vill vara vänner och det gick jag med på. Vi har bettet oss som vänner fast jag har inte velat annat än få hålla om dig igen men det har varit okej för jag visste att vi båda behövde gå vidare. Så när jag nu äntligen börjar göra det så börjar du prata om att Felix inte är den jag tror han är. Lägg dig inte i, jag vet vem han är och jag vet att det är han jag behöver. Jag menar älskar. Du förvirrar mig." Säger jag ilsket och trött. Jag gnuggar fingrarna mot tinningen.

"Du behöver honom? Så då har du inte kommit över mig än alltså? Kul att veta." Säger han nöjt och flinar mot mig. Nu blir jag ganska sur. Hur vågar han?!

"Jag älskar honom och jag har visst kommit över dig." Svarar jag kallt. Han studerar mig och ler nöjt.

"Du ljuger. Du flackar alltid lite lätt med blicken och så rycker det vid mungipan på höger sida. Du ser Rosie jag känner dig bättre än vad du tror. Dessutom så kan jag få dig så fort jag ropar på dig. Du har alltid hållit fast vid det minsta lilla hopp jag ger dig." Säger han. Han går fram till mig och kysser mig förföriskt på kinden innan han går ifrån mig. Jag hinner inte ens motargumentera.

 

Jag kryper ner under täcket och suckar tungt. Det har varit en lång dag idag. Andy som kom och sa allt det där om att jag är lätt manipulerad av honom. Kanske lite sant men det är över nu. Jag har Felix. Förresten vart är han? Han skulle bara gå på toa men det var för en halvtimme sen. Jag hade städat undan i köket och vardagsrummet eftersom ingen annan gjorde det sen hade jag borstat tänderna utanför huset för typ en minut sen och nu ligger jag här. Det är kallt här inne så jag hoppas han kommer snart och värmer mig. Jag har aldrig tänkt på hur ensamt det känns att ligga just ensam i en dubbelsäng. Antagligen borde jag bara lägga mig och sova. Han kommer säkerts snart och jag är helt slut. Jag släcker lampan och vänder mig ifrån dörren.

*Knack. Knack. Knack*

"Kom in bara och lägg dig. Du skulle ha varit tillbaka för en halvtimme sen egentligen." Säger jag till Felix. Som jag anade att han snart skulle komma. Det känns dock lite annorlunda. Han brukar alltid svara mig på en gång och inte bara krypa ner bredvid mig. Jag börjar vända mig om så jag kan se Felix. Precis när jag ska vända mig helt så stoppar han mig med sin hand. Enda problemet är att det inte är Felix hand utan Andys hand. Jag vänder mig mot andra hållet igen för nå lampan.

"Snälla." Säger han bedjande. Jag stannar upp och bara undrar vad han tänker med. Jag blir helt stilla.

"Vad gör du här inne ens? Felix kommer komma när som helst. Kommer han in här och ser dig här så är det du som förklarar. Förstått? Jag ger dig 5 min att säga det du har att säga." Säger jag fort och sen vänder jag mig om så jag kan se in i Andys blåa ögon. Mitt misstag. När jag ser in hans blå ögon så förlorar jag mig i de som jag alltid har gjort.

"Jag vet inte vad jag ska säga direkt. Eller vart jag ska börja." Säger han och drar ut på det. Jag börjar bli lite stressad. Jag vill veta vad han vill säga till mig men kommer Felix in nu så tror jag inte jag får fler chanser av Felix. Egentligen förtjänar jag inte den här chansen som jag fick nu heller.

"4 minuter och tiden tickar iväg." Säger jag varnade för visa honom hur lite tid han har.

"Okej, jag saknar dig. Det enda jag kan tänka på är dina läppar, din omfamning, dina stora bruna rådjursögon, ja dig i huvudtaget. Jag vet att jag inte har varit så snäll mot dig men låt mig visa dig att jag kan vara någon annan än du har sett. Du sa tidigare idag att du har känslor för mig, och jag har känslor för dig Rosie. Och jag ber om ursäkt för att jag sa att du kommer så fort jag ropar, det är inte sant. Så låt mig bara..." Säger han och sen nästa sak som händer är att han kysser mig. Jag borde dra mig ifrån men jag har längtat efter det här ända sen den där strandfesten då han kysste mig för tredje gången. Till slut drar vi oss ur kyssen för hämta andan.

"Wow, det var inte nåt jag förvänta mig." Säger jag sanningsenligt. Sen småler jag lite och Andy skrattar lite åt min kommentar.

"Ja det kan man ju säga." Säger han och kysser mig igen. Den här gången inte lika länge och med lite mindre känslor. Jag känner rodnade sätta sig i ansiktet på mig efter hans svar.   

"Det var inte det jag mena, jag mena vad du sa men ja kyssen också." Säger jag och ler blygt.

"Jo jaha okej, men jag borde väl gå för dem där 5 minuterna lär ha gått." Säger han och rodnar också ser jag nu.

"Ja du borde väl det." Säger jag halvt besviken. Han ligger kvar bredvid mig och bara ser på mig, studerar mig, som om han försöker memorera hela mig, hur jag ser ut. 

"Jag går väl nu då." Säger han utdraget. Jag nickar sakta. 

"Jag vill inte att du ska gå eller du borde gå men..." Säger jag förvirrat. Jag borde inte ha sagt nåt men nu har jag gjort det och Andy är kvar i sängen halvvägs upp ur sängen. Han lutar sig bak igen och tar mitt huvud mellan sina händer ömt. Sen kysser han mig mjukt och drar sig ifrån. Jag blundar fortfarande och vill inte inse att när jag öppnar ögonen så måste han verkligen gå och jag måste komma tillbaka till verkligheten. 

"Rosie, öppna ögonen." Säger han tyst och oroligt. Jag blundar hårdare. Han kysser mig igen och jag låser mina fingrar som har ett grepp om hans nacke i ett svagt försök att hålla kvar honom hos mig. 

"Om jag öppnar ögonen så är den här kvällen och allt det som har hänt precis över, borta. Jag vill inte återvända till verkligheten, jag bara vill inte." Säger jag som ett litet envist barn som inte får vad hon vill.

"Det behöver det inte vara. Du kan ge mig en chans." Säger han hoppfullt.

"Du vet att det inte skulle funka. Det finns inget oss." Säger jag sorgset och öppnar ögonen. Jag släpper taget om honom och kollar honom i ögonen bestämmt. Han suckar och nickar svagt innan han reser sig och går iväg.